Skillnaden mellan agnosticism och ateism, tvivel och tro

Jag läste på en blogg om någon som försökt att definiera skillnaden mellan en agnostiker och en ateist. Ateisten vill inte tro på Gud eftersom det inte finns några bevis medan agnostikern är likgiltig till frågan om Guds existens, eftersom det inte finns några bevis. Jag vet inte om detta stämmer, men jag har också mött många människor som säger att de skulle önska att de kunde tro. De uttrycker en längtan efter tro, eftersom de tvivlar på sina egna tvivel.

De har gått miste om en andlig erfarenhet, eftersom de inte varit där, när han kom. Han gick genom stängda dörrar och de såg Jesus när han kom. De såg hans härlighet.

”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Joh.1:18

De var på rätt plats i rätt tid när han kom. De såg och trodde. Tomas, en av dem, var inte med när han kom. De sa till honom: ”Vi har sett Herren.” Detta stred emot allt det normala. Hur kan man se en som är död? Påståendet att de hade sett honom var paranormalt.

”Om jag inte får se spikhålen och sticka handen i hans sida, så tror jag inte.”

Han hade gått miste om den andliga erfarenhet de andra hade gjort. Nu ville han själv se och uppleva Guds närvaro genom Jesus.

”En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer, räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro. Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror” Joh. 20:26-29

Vi kan få uppleva trons mysterium även i vår tid. Vi kan få se vad inget öga har sett och vi kan få höra vad inget öra har hört och vi kan få tänka tankar, som ingen kunnat tänka. Guds tankar, därför att vi älskar honom. Att tro är inte att se först. Det är att älska först. Tro, hopp och kärlek. Vår synskärpa blir bättre ju längre vi vandrar på trons väg. En gång skall vi få ögon som är så fullkomliga att de kan se Gud.

”Naturen och människolivet förser det kristna hoppet med dess bildstoff, dess symboler. Naturen bevisar inte Guds och himlens existens. Men dess storhet, skönhet och rikedom blir en bild, en svag återglans av himlens härlighet.” (Nils Tägt: ”När han kommer.” s.221)

Det har hänt att jag tvivlat, när Gud har talat till mig. Vid några tillfällen har jag bett Gud om att få se, precis så som Tomas gjorde. Han har då i sin stora barmhärtighet låtit mig få se och vid dessa tillfällen har min tro blivit bekräftad. Nu vet jag bättre att dessa seendets upplevelser inte är grunden för min tro. Jag har det precis så som Petrus beskriver det i sitt första brev kapitel: 1:18:

”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.”

Det är inte seendet som gör mig troende. Det är tron som gör mig seende.

Förstår mig inte på Annika Borgs påhopp

LÄS HÄR!

You raise me up

En 5 åring sjunger så att man får gåshud.

Religion och terror

Har terrorn något med religion att göra? Om detta handlar mycket av vad som skrivs i vår tid, inte minst efter terrordåden i Paris. Det är en ordväxling som präglas av hat och rädsla. Statsminister Stefan Löfven har i en debatt med SD uttalat sig om religion och terror:

”Att göra terrorn till en fråga om religion eller etnicitet är att spela terroristerna i händerna. Det är fel väg att slå split mellan olika religioner och att ha en väg som bygger på hat och rädsla.” Mycket klokt sagt av vår Statsminister.

Artikeln finns att läsa i tidningen Dagen för i dag torsdag 15 januari 2015:

http://www.dagen.se/stefan-l%C3%B6fven-i-sd-debatt-om-religion-och-terror-1.310857

Det kan inte vara religioner som gör övertygelser onda, utan hat, okunnighet och makthunger. De flesta människor tänker inte efter utan påverkas i stället av grupptrycket.

Vad som däremot händer när våld och terror utövas i världen är ofta att man tar hjälp av religionen.

Så här skriver Keith Ward som är en av Englands främsta filosofer och teologer:

”Även om religionen kan spela en roll i väpnade konflikter, och även om många västerländska massmedier verkar som besatta av religiösa hot, visar alltså detaljerade undersökningar att de direkta religionskrigen är få, att mycket av våldet i vår samtid inte har något med religion att skaffa, och att när religionen är en faktor som används som stöd för andra missnöjesanledningar, som i de flesta fall verkar vara de utlösande konfliktsorsakerna.”

Jag har tidigare skrivit i Ökenkällan om hur vi skall förhålla oss till en religion som vi anser vara farlig. Läs här: http://rolferic.blogspot.se/2014/11/farlig-religion.html

och hur vi skall förhålla oss till muslimer. De är definitivt inte våra fiender utan tvärtom.

Läs här om detta: http://rolferic.blogspot.se/2014/09/stanley-sjoberg-pa-besok-i-motala.html

Bönen som verksamhetsmetod

En predikan som Pastor Lewi Pethrus höll på Nyhemsveckan för länge sedan, men ett budskap som är lika aktuellt i dag.

Bön om upprättelse del 2

Så här beskriver T.B.Barratt vad som sker med de människor som får uppleva Guds kraft vid denna tid (1907): "En märklig förändring inträder med alla dem, som komma helt igenom. De stillsammaste och tillbakadragnaste människor bli modiga som lejon, all människofruktan brännes upp, och de få uppleva en underbar seger över alla svårigheter. Det är något enastående och underbart att få se deras strålande ansikten och höra deras jublande utrop. Här följer liksom i Los Angeles och New York ett mäktigt, jublande halleluja med. Ibland skrattar och gråter man av glädje." 

Bön om upprättelse

Psaltaren 126 En bön om upprättelse.

”När Herren åter upprättade Sion, då var vi som drömmande. Då blev vår mun uppfylld med glädje och vår tunga med jubel. Då sade man bland hedningarna: ”Herren har gjort stora ting med dem.” Ja Herren hade gjort stora ting med oss, över det var vi glada. Herre upprätta oss igen, så som du återför bäckarna i Sydlandet. De som sår med tårar skall skörda med jubel. De går ut gråtande och bär sitt utsäde, de kommer åter med jubel och bär sina kärvar.”

Jag längtar efter en tid då Herren får återupprätta oss på nytt, som han gjort så många gånger i historien. Jag vill återge ett stycke ur Pastor T.B.Barratts självbiografi som handlar om den väckelse som utbröt i Kristiania Norge under året 1907. Denna väckelse började bland de kristna, som så ofta sker när Guds kraft blir verksam.

Så här beskriver han det som skedde:

”Alltifrån första mötet har en mäktig kraft vilat över hjärtana- den helige Andes kraft. Vi våga ej föreskriva Honom någon förordning för de möten, som hållas. Vi ha inget bestämt program, Anden själv får bestämma det. Ibland sjunga vi en unison sång, sedan blir det kanske tungotal eller ett profetiskt tal eller en andlig undervisning. Sång, vittnesbörd och bön ingripa ofta i vartannat. Ibland kan en mäktig stillhet lägga sig över mötet, då ingen öppnar sin mun men då Herrens röst talar kraftigt i stillheten. Denna kan avbrytas av en sång i tungor, eller av ett vittnesbörd eller av något annat; men man kan aldrig få något begrepp om ett sådant möte, förrän man själv varit närvarande.”

Min pappa Arthur Ericson tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta frikyrkoförsamlingar.

Så här skriver Arthur:

"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner. 

Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen. Höstkonferenserna i Filadelfiaförsamlingen i Örebro hörde vid denna tid till de stora uppbyggelsehögtiderna. Jag besökte denna konferens hösten 1918. År 1920 var jag med i Pastor John Ongmans bibelskola ”

Läs mera här!

och här! 

Jag har upplevt tider i våra församlingar då Anden har varit utgjuten på ett sådant sätt att människor har talat i tungor, profeterat, sjungit i Anden med äkta hänförelse. Tider då vår mun blev uppfylld med glädje och vår tunga av jubel. Då man har sagt: ”Herren har gjort stora ting med dem.”

Detta kan vi inte åstadkomma själva, men vi kan be om det och längta efter det under det nya år som nu ligger framför.

HERRE SÄND EN VÄCKELSE/FÖRNYELSE, OCH BÖRJA MED MIG.