Det går inte alltid som man vill.....

 ......men ibland går det om man vill. Tänk att den lilla bokstaven s kan förändra innebörden i en mening.

När jag i dag lämnade min rullator hemma och i stället använde dramaten ( dra maten) när jag gick till affären så klarade jag av det med nöd och näppe. Jag stödde mig på en stav, men trots det så gick det som det gick

- Du har inte rullatorn i dag, sa grannen

- Det går ändå om man vill, sa jag  men han höll inte med mig. 

Jag tror att han missförstod vad jag menade, men jag hann aldrig att förklara att skillnaden mellan orden om och som består av det ena ordet saknar bokstaven s.

Tänk om det vore lika enkelt att förstå, att även om det inte alltid går som man vill, så går en del i alla fall om man vill eller när man vill.

Ibland vill man mycket även om man inte kan, och ibland kan man mycket mer än det man vill. Om man låter viljan och kunnandet gå hand i hand, så tror jag att livet kan bli fruktbart.

Detta är bara några filosofiska funderingar, som jag fick när jag mötte min granne denna soliga vindfriska dag i mars månad.

Två nya sånger i tre jpg filer

 

Nu vid denna tidsålders slut

Den som har Guds Ande vet sidan 1

Sidan 2

Jesus gick över gränser

Jag lyssnade i söndags på en predikan i vår kyrka av vår föreståndare Linnea. Hon talade utifrån bibeltexten om den samariska kvinnan, som vi kan läsa om i Johannesevangeliets fjärde kapitel.

Lyssna gärna på den här länken. Rubriken på hennes predikan har tyvärr blivit ändrad.

Det står att han måste ta vägen genom Samarien, men betonade Linnea, han måste inte gå över gränsen in i Samarien för att komma till Galiléen, men det som drev honom var kallelsen, uppdraget att nå människor, för han visste att han hade något att erbjuda. Samarierna tillhörde ett folk som judarna inte ville ha något med att göra, så Jesus borde inte ha gått genom Samarien, han borde inte heller ha tilltalat kvinnan vid brunnen, men Jesus bröt mot alla regler som människor ställt upp. Detta var huvudpunkten i Linneas predikan, nämligen att Jesus går över gränser. Gud sätter inga gränser. Det är vi människor som gör det. Han vill nå in till alla. In bakom varje låst dörr. Han lät kvinnan förstå att det är hon som behöver be om vatten att dricka och inte han. Jesus vet att han har något att erbjuda.

När jag tänkte vidare på vad Linnea sagt om uppdraget som också gäller oss, som vill vara Jesu efterföljare. Har vi någonting att erbjuda? Det är så lätt att vi tvivlar på det, när vi jämför oss med andra. Vi blir rädda för att vi inte duger, och att vi inte har någonting att ge. Åtminstone har jag ibland upplevt att jag själv har varit där, fixerad vid en odlad skamkultur där självkänslan underminerats. Detta är destruktivt och leder ingen vart. Vi behöver uppmuntras till att se och förstå att vi har någonting att ge. Precis så som det står skrivet i

1.Kor. 4:7. Vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?

Du och jag som tillhör Jesus har någonting att ge, och vi behöver påminnas om det. Jesus visste sin betydelse. Det gjorde även apostlarna.

I Apostlagärningarna berättas det om Petrus och Johannes, att de vid mötet av en man som var lam och som satt vid Sköna porten och tiggde, att de sa till honom: ”Se på oss!” Mannen väntade sig att få något av dem. Det var då som Petrus sa: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn, stå upp och gå. Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå.

Jag tror att vi om och om igen behöver påminnas om att vi har något att ge. Människor ser på oss precis som mannen vid Sköna porten såg på Petrus och Johannes. De förväntar sig att få något av oss. Det är inte våra ord som skall rädda dem, men det är först när våra liv är i harmoni med våra ord som någonting blir uträttat. Alla har inte helandets gåva som Petrus, och vad hjälper det om jag har gåvor, men saknar kärlek. Precis så som Jesus upplevde att han måste gå igenom Samarien, så tror jag att vi alla behöver pröva om vi älskar vårt uppdrag. Alltså ett kärlekens ”måste”! Ett uppdrag som får oss att gå över gränser, överge vår rädsla och våga stå upp för det vi tror på. Vi har något att ge.

Sv.ps. 288

Gud från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar,

ut i en värld där stora risker väntar.

Ett med din värld, så vill du vi skall leva.

Gud gör oss djärva!

Lyft oss o Gud, ur våra tröga vanor.

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.

Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.

Gud gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter.

Ge fantasi att finna nya medel,

Gud i din tjänst för fred och bröd åt alla.

Gud gör oss kloka!

Människors krav skall pressa oss och tvivel,

oro och jäkt skall tynga våra sinnen.

Låt oss då känna att din kärlek bär oss.

Gud gör oss glada.

Lyssna på Pingstkyrkan Motala från hemsidan

 SE DENNA LÄNK

Förlegad frikyrkokultur

 

 Förlegad frikyrkokultur

- Hej, sa jag

- Frid fick jag till svar.

- Jag sa faktiskt hej, tänkte jag. Svaret jag fick kändes så provokativt på nåt sätt. Som om någon skulle vilja säga:

- Här i kyrkan hälsar vi med Frid!

Min önskan är att alla som inte är vana att gå till den kyrka jag tillhör, ska känna sig inkluderade. Jag vet ju att jag är inkluderad så klart, och även införstådd med vokabulären, men jag efterlyser ett kurage där vi vågar att vara ärliga och öppna mot varandra och inte ta på oss en falsk fromhetsattityd.

Är det möjligen så att vi vill ha en frikyrkokultur, som påminner om hur det var förr? Finns det människor i den församling jag tillhör, som vill införa en tyst sådan kultur? En som säger:

- Så här beter man sig inte i vår kyrka.

En tyst tillrättavisning. En förevisning i fromhet. En kontroll som utövas för att skapa rädsla och få en att sjunka i status. I en sådan dysfunktionell kultur blir det personer med makt som kan avgöra vem som får vara inne eller ute i gruppen. Om frikyrkokulturen präglas av ett sådant tyst undvikande och av ett vi och dom tänkande, så följer rädslan av att bli utesluten om man inte följer reglerna. Man kan faktiskt känna sig utesluten utan att vara det, och man måste vara känslomässigt stark för att orka med det. Det finns många som lämnat sådana sammanhang för att bevara sin egen integritet. Jag har tidigare gjort det. Ibland är det nödvändigt, men ofta händer det att man stannar, i tanken att det säkert inte är något bättre som väntar i ett annat läger. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.

Jag vet att jag har rättighet att tänka så, och jag tror att jag har samma rättighet att klä mina tankar i ord, men jag undviker att göra det ifrån kyrkans estrad, för att inte diskriminera dem som har en annan uppfattning. Frågan överlämnas här till betänkande till de ledande i min kyrka.

Det skall bli intressant att se om någon vill svara, eller om man vill låta denna text få falla i glömska. Jag strävar inte efter att bli förstådd i första hand. Jag vill hellre lyssna till andra röster och söka förstå om det finns andra tankar om detta.

Lammet och boken med sju sigill /Värdigt är Guds Lamm

Lammet och boken med sju sigill /Värdigt är Guds Lamm Uppenbarelseboken 5:1-13

I dag har jag varit på gudstjänst i Pingstkyrkan, efter en lång tids sjukfrånvaro och med stor tacksamhet lyssnat till en predikan av Mika Juurikivi där han talat över denna text i Uppenbarelseboken. Det går bra att lyssna på den predikan på Pingstkyrkans hemsida.

Här följer mina tankar, som stämmer med de tankar som predikan innehöll.

Johannes såg en bokrulle på honom som satt på tronen. Det handlar om Jesus, som sitter på tronen i himlen. Jesus är ”Lammet, som blev slaktat” ”Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.” Han satt på tronen redan då, sitter där nu och till tiden slut.

Bokrullen som Johannes såg är Guds dolda plan ifrån skapelsens början, för den tid som förflutit, men också för den sista tiden, Bokrullen innehåller text, som först blir synlig var gång ett av sigillen bryts. Textstycket motsvarar då ett skede i den tidens förlopp. Huvudmotivet i Uppenbarelseboken är ondskans tillväxt och Kristi segerrika kamp mot den. Detta motiv varieras ständigt. En del av boken anspelar tydligt på förhållanden i författarens egen samtid, medan andra delar av texten gäller en framtid, vars innehåll blir tydligt först när profetian blivit uppfylld. Detta bekräftas också i de texter i Gamla Testamentet som syftar på Jesus.

Läs även min text om Sakarja hoppets profet:

och texten om Daniels sjuttionde årsvecka

Att tro är att förstå

 

Att tro är att förstå

Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud. Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar. 1.Kor. 2:11-16

Den som är i anden vet.

Text: Rolf Ericson 2025-02-08

1.Kor. 2:15

Kör:

Den som är i anden vet

Vet och kan bedöma allt,

utan att bedömas av någon.

kan vi veta vad som finns hos Gud.

Vers 1:

Vi har inte fått världens ande,

utan Anden som kommer från Gud

för att vi ska veta vad han gett oss

Den som är i anden vet.

Kör:

Den som är i anden vet…...

Vers 2:

Säg mig om du vet nåt om vad Gud vet

om den Ande som kommer från Gud?

eller har du svårt att bedöma.

Den som är i anden vet.

Vers 3:

Det är orden som Anden har lärt oss,

inte artificiell intelligens

Inte mänsklig visdom här har lärt oss

Den som är i anden vet.

Vers 4:

Anden som kan utforska djupen,

ger oss här den kunskap vi behöver.

Det finns en djupare andlig dimension.

Den som är i anden vet