När vi läste ur vår andaktsbok i dag så kom följande tankar som jag nu förmedlar. Särskilt med tanke på en god vän som jag brevväxlar med.
Vår tid har vi fått för att leva det här livet. Det är alldeles för kort för att vi skall få svar på alla frågor. Vi skall leva livet nu.
”I kristendomen kommer livet självt före alla spekulationer om det.” (Wilfrid Stinnisen)
Det handlar om kärlek
”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.” (Viktor Rydberg)
I denna dikt brinner Rydberg av längtan till det ideal, som förtär allt det som är jordiskt i hans väsen, till dess han har nått fram till evigheten.. Det är en världsfrämmande livsglädje, som vänder sig bort från den grubblande gåta som alla efterforskar och finner olöst.
Det är inte ett liv som rättar sig efter tidens strömningar. Det är mera målinriktat fast utan tvång. Det handlar inte om att rätta sig efter andra, därför innebär det att man får ta upp kampen, gå emot strömmen, men driven av kärlek.
”Den eviga saligheten är inget diskussionsämne, det är frukten av en kamp som var och en måste utkämpa nu.” (W.S.)
"Den som lever så får erfara att ”svaren växer fram ur själva livet.” (W.S.)
För en tid sedan berättade jag för en god vän om några upplevelser jag haft, där jag själv upplevt ett starkt tilltal av Gud. Plötsligt hejdade jag mig ursäktande, trots att hon lyssnade mycket uppmärksamt. Förlåt mig, sa jag, du tycker väl att det här verkar alldeles för löjligt, eftersom du inte tror på det jag kallar för Gud. Jag kände värmen i hennes svar när hon sa: ”Nej jag tror inte på Gud, men jag tror på kärleken.” Var det så Rydberg menade: ”Vad du i kärlek vill.” Vi har nog samma Gud fast vi ger honom olika namn. GUD ÄR KÄRLEK!
tisdag 24 november 2009
fredag 20 november 2009
Skällande hundar
Vår ekonomi har aldrig tillåtit oss att bo på förstklassiga hotell när vi vid några få tillfällen rest utomlands. Min femtioårsdag för snart 18 år sedan firade vi på ett billigt hotell i Teneriffa. Hade vi förstått hur plågsamma nätterna skulle bli på detta hotell hade vi nog hellre stannat hemma i Sverige. Utanför hotellet skällde hundar instängda i en hundgård utan uppehåll, hela natten. Om det var tyst i en minut, så tänkte man: ”Äntligen.” , men förstod att de åter igen, skulle börja skälla efter denna minuts olidliga spänning. Det var hemskt. Vi glömmer det aldrig..
Tänk er följande situation. Hundar som är instängda i en liten trång hundgård. Någon går förbi och retar dem. De kanske har något med sig som de håller upp, ungefär som tjurfäktaren som har ett rött skynke när han ger sig ut på arenan. Tjurfäktaren har lärt sig hur han skall klara sig undan tjurens ursinniga anfall. Det ingår i uppvisningen och tjurens ursinne leder till tjurens grymma död.
De som retar hundarna, går inte in i hundgården. Det vore alldeles för riskabelt, men orsaken till hundarnas skall är deras närvaro utanför hundgården.
En bunden gårdshund kan möjligen hjälpa sitt husfolk med att upplysa att någon är på väg till dem antingen det är en fiende eller vän, men husfolket får vara beredda på hundens skall, när som helst under dygnet. En sällskapshund är inte så förargelseväckande som en gårdshund. Ofta får man höra hundens ägare skrika för att få tyst på ”hundrackarn”
Många bloggar man läser på nätet är fyllda med aggressiva skall. Gå in på Ulf Ekmans blogg och läs de kommentarer som aldrig blir besvarade, möjligen kan man i något sammanhang se att han inte fäster så stor vikt vid dem så att de är värda att besvara.
Den 19 november skrev han: ” Det har debatterats värre på min blogg efter det viktiga besöket i Polen, oj, vad åsikter och spekulationer det finns om allt…..”
Ja det är många som är upprörda och man bearbetar sin upprördhet genom att skriva. Ilskan är stor, eftersom det är så många som retar gallfeber på den som har andra åsikter. så skäller man som hundar instängda i sin hundgård, eller rusar ut på arenan som tjuren.
Hat och missmod fyller platsen på de s.k. kristna bloggarna i bloggosfären.
Siewert Öholm är vred på Diakonia och menar att de är enögda när de hjälper de utsatta i Mellanöstern.
De är enögda därför att de vågar kritisera det som är fel i den sekulära staten Israel. Man får inte kritisera Israel för då är man enögd och i värsta fall anses man vara antisemit. Nej Siewert Öholm är inte vred. Han är full av hat och fördömelse. Det finns inte ett uns av kristen kärlek och barmhärtighet när han skriver sin elaka artikel i Världen i dag.
Kära läsare nu tycker ni förstås mycket riktigt att även jag skäller och beter mig som en gårdshund. Tror ni att jag tycker det är roligt? Nej hör ni det är verkligen ingen nöjesverksamhet när man vill bevaka sitt folk. Jag ropar med full kraft: ”Vänd om, vänd om och avslöja det som är falskt och orättfärdigt.” Pröva även det jag skriver med nöd i mitt hjärta.
Varför gömmer sig kristna ledare. Jag tycker att tiden är inne att ta av sig filt-tofflorna. VI MÅSTE REAGERA!
Tänk er följande situation. Hundar som är instängda i en liten trång hundgård. Någon går förbi och retar dem. De kanske har något med sig som de håller upp, ungefär som tjurfäktaren som har ett rött skynke när han ger sig ut på arenan. Tjurfäktaren har lärt sig hur han skall klara sig undan tjurens ursinniga anfall. Det ingår i uppvisningen och tjurens ursinne leder till tjurens grymma död.
De som retar hundarna, går inte in i hundgården. Det vore alldeles för riskabelt, men orsaken till hundarnas skall är deras närvaro utanför hundgården.
En bunden gårdshund kan möjligen hjälpa sitt husfolk med att upplysa att någon är på väg till dem antingen det är en fiende eller vän, men husfolket får vara beredda på hundens skall, när som helst under dygnet. En sällskapshund är inte så förargelseväckande som en gårdshund. Ofta får man höra hundens ägare skrika för att få tyst på ”hundrackarn”
Många bloggar man läser på nätet är fyllda med aggressiva skall. Gå in på Ulf Ekmans blogg och läs de kommentarer som aldrig blir besvarade, möjligen kan man i något sammanhang se att han inte fäster så stor vikt vid dem så att de är värda att besvara.
Den 19 november skrev han: ” Det har debatterats värre på min blogg efter det viktiga besöket i Polen, oj, vad åsikter och spekulationer det finns om allt…..”
Ja det är många som är upprörda och man bearbetar sin upprördhet genom att skriva. Ilskan är stor, eftersom det är så många som retar gallfeber på den som har andra åsikter. så skäller man som hundar instängda i sin hundgård, eller rusar ut på arenan som tjuren.
Hat och missmod fyller platsen på de s.k. kristna bloggarna i bloggosfären.
Siewert Öholm är vred på Diakonia och menar att de är enögda när de hjälper de utsatta i Mellanöstern.
De är enögda därför att de vågar kritisera det som är fel i den sekulära staten Israel. Man får inte kritisera Israel för då är man enögd och i värsta fall anses man vara antisemit. Nej Siewert Öholm är inte vred. Han är full av hat och fördömelse. Det finns inte ett uns av kristen kärlek och barmhärtighet när han skriver sin elaka artikel i Världen i dag.
Kära läsare nu tycker ni förstås mycket riktigt att även jag skäller och beter mig som en gårdshund. Tror ni att jag tycker det är roligt? Nej hör ni det är verkligen ingen nöjesverksamhet när man vill bevaka sitt folk. Jag ropar med full kraft: ”Vänd om, vänd om och avslöja det som är falskt och orättfärdigt.” Pröva även det jag skriver med nöd i mitt hjärta.
Varför gömmer sig kristna ledare. Jag tycker att tiden är inne att ta av sig filt-tofflorna. VI MÅSTE REAGERA!
torsdag 19 november 2009
Vi måste reagera!
Finns det anledning att kämpa mot orättvisorna i världen. För den som är kristen borde det vara självklart att ta ställning för de förtryckta. Kristna ledare har ett särskilt ansvar. Om de sviker får vi ändå försöka att inse verkligheten och våga reagera En bloggsida som värnar om kristna vänner i Mellanöstern är Dessa mina minsta bröder. Jag länkar hör till det senaste inlägget som innehåller viktig information som alla borde läsa.
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/11/domsondag.html
http://www.dn.se/kultur-noje/kristna-sionister-pa-offensiven-1.136744
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/11/domsondag.html
http://www.dn.se/kultur-noje/kristna-sionister-pa-offensiven-1.136744
onsdag 18 november 2009
Stop, look and listen. Personligt vittnesbörd
Vår kyrkoherde hade varit I England där det finns många obevakade järnvägsövergångar. Vid dessa finns det varningsskyltar med texten Stop, look and listen, då det gäller för alla trafikanter att stanna, se och lyssna för att bedöma hur riskabelt det kan vara att gå över järnvägen.
Livet bjuder ständigt på tillfällen när det kan vara berättigat att stanna, se och lyssna. Är man inte så noga med detta kan man ju i värsta fall göra som alla andra, men resultatet blir inte alltid det bästa. Vad andra gör, säger, tänker eller tycker kan ibland vara bra, men kan också vara fel. Om Gud vet vad som är bäst i ditt fall så kungör han det först för dig.
Här gäller orden skynda, långsamt. Tänk dig för. Om andra tycker att du behövs fastän du själv inte känner dig mogen för uppgiften bör du nog vänta. Ha inte för bråttom
Jag har en lärorik erfarenhet om detta från den tid jag gick på Bibelskolan i Stockholm i början av 1960-talet. En pastor hade kommit dit för att utse en medarbetare till sin församling. Han ville att jag skulle anta erbjudandet, eftersom jag kunde spela och sjunga. Han hade dessutom väldigt bråttom eftersom han inte ville stanna där med oförrättat ärende, så länge. Jag sade till honom att om han ville att jag skulle komma, så fick han lov att vänta någon dag. Bibelskolans elever skulle ha bönedag. Jag kände mig mycket orolig och meddelade pastorn mitt inväntande besked från den Herre jag så gärna ville tjäna. Han svarade: ”Gud kommer inte att skriva på himlen att du skall komma till mig, det beslutet måste du själv ta” Javisst, tänkte jag, men jag ville ändå känna vila vid mitt beslut och ta detta som en bekräftelse. När jag slutligen meddelade att jag inte ville ta erbjudandet så sa han att han helst sett att jag hade kommit, men nu hade han garderat sig. Det skulle bli två kvinnliga evangelister som blev hans medarbetare. Han hade sett till sitt behov först och det är ju inte så svårt att förstå, men egentligen var hans egennytta i detta fall inte särskilt visionärt, ty då hade han varit angelägen om både mitt eget och sitt eget bästa. Jag tror att Gud vill ha det så
Äntligen blev jag lugn. Senare fick jag möjlighet att komma till en annan plats som medarbetare. Då kände jag mig mogen för uppgiften, men det är en annan historia.
Vad som var meningen vill jag inte spekulera i. Det ena beslutet kunde vara lika bra som det andra, men poängen ligger i hur jag kände mig inför beslutet.
Stop, look and listen har varit mitt motto sedan dess, till förargelse för en del, men mest till nytta tror jag. Ibland har jag bett till Gud om bevis för att tro att jag är på rätt väg. Några få gånger har jag fått tydliga sådana, men för det mesta stannar det med lugn förvissning och det är nu sedan jag blivit äldre fullt tillräckligt. När jag nu ber till Gud försöker jag att inte vara så introvert i mina böner. Jag ber om att Gud skall ordna det så bra som möjligt för dem som står mig nära. Så om ni märker något av det, så vet ni vad Gud gör som svar på bön. Det gör mig så oerhört tacksam när jag hör att det ordnar upp sig efter problem som vi bett om att Gud skall hjälpa till att lösa åt oss. Nu efteråt ser jag och förstår att han har omsorg om oss.
Livet bjuder ständigt på tillfällen när det kan vara berättigat att stanna, se och lyssna. Är man inte så noga med detta kan man ju i värsta fall göra som alla andra, men resultatet blir inte alltid det bästa. Vad andra gör, säger, tänker eller tycker kan ibland vara bra, men kan också vara fel. Om Gud vet vad som är bäst i ditt fall så kungör han det först för dig.
Här gäller orden skynda, långsamt. Tänk dig för. Om andra tycker att du behövs fastän du själv inte känner dig mogen för uppgiften bör du nog vänta. Ha inte för bråttom
Jag har en lärorik erfarenhet om detta från den tid jag gick på Bibelskolan i Stockholm i början av 1960-talet. En pastor hade kommit dit för att utse en medarbetare till sin församling. Han ville att jag skulle anta erbjudandet, eftersom jag kunde spela och sjunga. Han hade dessutom väldigt bråttom eftersom han inte ville stanna där med oförrättat ärende, så länge. Jag sade till honom att om han ville att jag skulle komma, så fick han lov att vänta någon dag. Bibelskolans elever skulle ha bönedag. Jag kände mig mycket orolig och meddelade pastorn mitt inväntande besked från den Herre jag så gärna ville tjäna. Han svarade: ”Gud kommer inte att skriva på himlen att du skall komma till mig, det beslutet måste du själv ta” Javisst, tänkte jag, men jag ville ändå känna vila vid mitt beslut och ta detta som en bekräftelse. När jag slutligen meddelade att jag inte ville ta erbjudandet så sa han att han helst sett att jag hade kommit, men nu hade han garderat sig. Det skulle bli två kvinnliga evangelister som blev hans medarbetare. Han hade sett till sitt behov först och det är ju inte så svårt att förstå, men egentligen var hans egennytta i detta fall inte särskilt visionärt, ty då hade han varit angelägen om både mitt eget och sitt eget bästa. Jag tror att Gud vill ha det så
Äntligen blev jag lugn. Senare fick jag möjlighet att komma till en annan plats som medarbetare. Då kände jag mig mogen för uppgiften, men det är en annan historia.
Vad som var meningen vill jag inte spekulera i. Det ena beslutet kunde vara lika bra som det andra, men poängen ligger i hur jag kände mig inför beslutet.
Stop, look and listen har varit mitt motto sedan dess, till förargelse för en del, men mest till nytta tror jag. Ibland har jag bett till Gud om bevis för att tro att jag är på rätt väg. Några få gånger har jag fått tydliga sådana, men för det mesta stannar det med lugn förvissning och det är nu sedan jag blivit äldre fullt tillräckligt. När jag nu ber till Gud försöker jag att inte vara så introvert i mina böner. Jag ber om att Gud skall ordna det så bra som möjligt för dem som står mig nära. Så om ni märker något av det, så vet ni vad Gud gör som svar på bön. Det gör mig så oerhört tacksam när jag hör att det ordnar upp sig efter problem som vi bett om att Gud skall hjälpa till att lösa åt oss. Nu efteråt ser jag och förstår att han har omsorg om oss.
söndag 15 november 2009
Bögmaffian ett fult ord som är etiskt uteslutet.
Vad är kristen etik, frågar Camilla Grepe. Jag hade egentligen tänkt att skriva en kommentar på hennes blogg, men jag avstår. Där finns redan så många kommentarer och omsägningar av samma slags svar, så jag antar att hon redan har fått nog. Jag ansluter mig nog till dem som menar att det inte finns någon specifikt kristen etik. Det skulle ju innebära att vi kristna hade monopol på det goda och det rätta och kunde visa hur vi skall bete oss mot varandra. Om vi påstår det så ljuger vi.
Vi är inte alltid några lysande exempel, men vi har tagit upp kampen emot det onda och har även viljan att göra det goda och rätta. Denna vilja finns även hos andra. När vi upptäcker detta blir vi gränsöverskridande. Detta är något att ta fasta på i vår tid, inte minst med tanke på att vi just nu håller på att bli ett multireligiöst samhälle.
Att bevaka sitt eget revir är i många fall till skada. Vi behöver ett vidgat perspektiv och en större generositet. Framför allt behöver vi kärlek och samförstånd. Hatet är en ödeläggande kraft som fördärvar vår mentala miljö, värre än koldioxidutsläppen för vår fysiska miljö. I kristna sammanhang har jag märkt att man ofta skyler över detta hat, ja att man till och med sammanblandar det med den vrede som Jesus legitimerar när han driver ut månglarna ur templet. Visst har vi rätt att vredgas över det onda, över orättvisorna och förtrycket som råder i världen, men hat och fördömelse är något helt annat.
En god vän som är kristen skrev till mig häromdagen och använde sig av ett som jag tycker mycket fult ord som jag tyvärr här måste återge för att förklara vad jag menar. Han skrev något om ”vad han känner för bögmaffian”
Vem har uppfunnit detta förnedrande ord? Det borde vara helt uteslutet ur de kristnas vokabulär, oavsett vad man tycker i hbt-frågan.
Omedvetet smyger sig detta förödande hat in och förpestar vår mentala miljö.
”När kärlek råder i Guds församling, hon blir ett fridshem för tröttad själ, där Gud är nära hans änglar fröjdas, och hjärtat jublar att allt är väl.”
”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud..”
Så sjöng man förr ibland de kristna. Kan man sjunga så nu, medan man samtidigt föser in en grupp människor i ett hörn där de inte syns?
”Vi är stolta över det beslut som fattas i Svenska kyrkan”
säger Biskopen Martin Lind. När jag läste detta tänkte jag på att ett sådant uttalande provocerar och väcker onödig strid bland de högljudda röster som har en avvikande uppfattning i vigselfrågan. Är frågan verkligen så viktig att den är värd en strid? När jag tänkt efter förstår jag att det är så. Svenska kyrkan får tyvärr vara beredd på ett massivt motstånd som präglas av hat och fördömelse.
Frågan är bara hur man beter sig i ett sådant sammanhang. Det kanske finns andra vägar än att kriga med ord. Här kan man tala om etik utan dubbelmoral.
När Svenska kyrkan går före alla andra kyrkor i denna så svåra fråga, så beror det på att man i många år har bearbetat frågan. Det handlar inte som fienderna påstår att Svenska kyrkan vill vara politiskt korrekt. Detta är elakt förtal och det borde inte komma från kristet håll. Samkönade par som vill ha Guds välsignelse över sina liv, utan att gömma sig och gå med skuldkänslor kan numera få ett fridshem i Svenska kyrkan. Är inte detta något att tacka Gud för? Om man inte kan det, så kan man väl åtminstone tiga och låta bli att ge uttryck för sitt hat och sin fördömelse.
Utan att nämna några namn vill jag tacka några få personer i min närhet som hjälpt mig att komma över min stora ambivalens i denna fråga. Skulle jag ha fel är jag beredd att bli korrigerad.
Vi är inte alltid några lysande exempel, men vi har tagit upp kampen emot det onda och har även viljan att göra det goda och rätta. Denna vilja finns även hos andra. När vi upptäcker detta blir vi gränsöverskridande. Detta är något att ta fasta på i vår tid, inte minst med tanke på att vi just nu håller på att bli ett multireligiöst samhälle.
Att bevaka sitt eget revir är i många fall till skada. Vi behöver ett vidgat perspektiv och en större generositet. Framför allt behöver vi kärlek och samförstånd. Hatet är en ödeläggande kraft som fördärvar vår mentala miljö, värre än koldioxidutsläppen för vår fysiska miljö. I kristna sammanhang har jag märkt att man ofta skyler över detta hat, ja att man till och med sammanblandar det med den vrede som Jesus legitimerar när han driver ut månglarna ur templet. Visst har vi rätt att vredgas över det onda, över orättvisorna och förtrycket som råder i världen, men hat och fördömelse är något helt annat.
En god vän som är kristen skrev till mig häromdagen och använde sig av ett som jag tycker mycket fult ord som jag tyvärr här måste återge för att förklara vad jag menar. Han skrev något om ”vad han känner för bögmaffian”
Vem har uppfunnit detta förnedrande ord? Det borde vara helt uteslutet ur de kristnas vokabulär, oavsett vad man tycker i hbt-frågan.
Omedvetet smyger sig detta förödande hat in och förpestar vår mentala miljö.
”När kärlek råder i Guds församling, hon blir ett fridshem för tröttad själ, där Gud är nära hans änglar fröjdas, och hjärtat jublar att allt är väl.”
”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud..”
Så sjöng man förr ibland de kristna. Kan man sjunga så nu, medan man samtidigt föser in en grupp människor i ett hörn där de inte syns?
”Vi är stolta över det beslut som fattas i Svenska kyrkan”
säger Biskopen Martin Lind. När jag läste detta tänkte jag på att ett sådant uttalande provocerar och väcker onödig strid bland de högljudda röster som har en avvikande uppfattning i vigselfrågan. Är frågan verkligen så viktig att den är värd en strid? När jag tänkt efter förstår jag att det är så. Svenska kyrkan får tyvärr vara beredd på ett massivt motstånd som präglas av hat och fördömelse.
Frågan är bara hur man beter sig i ett sådant sammanhang. Det kanske finns andra vägar än att kriga med ord. Här kan man tala om etik utan dubbelmoral.
När Svenska kyrkan går före alla andra kyrkor i denna så svåra fråga, så beror det på att man i många år har bearbetat frågan. Det handlar inte som fienderna påstår att Svenska kyrkan vill vara politiskt korrekt. Detta är elakt förtal och det borde inte komma från kristet håll. Samkönade par som vill ha Guds välsignelse över sina liv, utan att gömma sig och gå med skuldkänslor kan numera få ett fridshem i Svenska kyrkan. Är inte detta något att tacka Gud för? Om man inte kan det, så kan man väl åtminstone tiga och låta bli att ge uttryck för sitt hat och sin fördömelse.
Utan att nämna några namn vill jag tacka några få personer i min närhet som hjälpt mig att komma över min stora ambivalens i denna fråga. Skulle jag ha fel är jag beredd att bli korrigerad.
fredag 13 november 2009
Den ”spektakulära” Svenska kyrkan
Den officiella bilden av Svenska kyrkan blir mer och mer makaber i media och utanför, skriver Ulf Ekman i sin blogg där han ondgör sig över att
”Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop För att ärkebiskopen har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella Tragik inför öppen ridå!
Glädjen …kommer snart att flagna."
Vidare skriver han att det i Expressen förekommer krigsrubriker
”.. om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma."
Han uppmanar till förbön för alla som lider i denna ockuperade kyrka. Ockupanterna själva tycks han inte ha särskilt stort överseende med.
Min kommentar till detta blogginlägg:
Är den officiella bilden av Svenska kyrkan så makaber som Ulf Ekman påstår, inte bara i detta inlägg utan i vart och vartannat inlägg han skriver. I detta sista inlägg finns visserligen ett tillägg där han ger oss en annan bild av tusentals kristtrogna gräsrötter, men i samma tillägg menar han att kyrkan är ockuperad. Jag frågar: ”Måste Ekman förstärka den officiella makabra bild som media förmedlar?” ”Vore det inte bättre att lyfta fram de gräsrötter han skriver om, som inte har någon röst?”
När det gäller hans åsikt om det valet av en lesbisk biskop, så har han bortsett från att hon kan ha andra egenskaper än sin lesbiskhet, som gör henne lämplig för sitt uppdrag. Om han nu sätter så stor tro på Expressens rubriker om hur vissa präster lever runt, vad nu detta i verkligheten kan betyda, så förekommer det säkert även sådant i andra sammanhang. Ingen är fullkomlig i denna värld. Det finns alltid skamfläckar och det ser ut att vara hyenornas uppdrag att upptäcka dem. Varför måste du Ulf Ekman upptäcka alla brister, synder och tillkortakommanden som finns i Svenska kyrkan just nu, samtidigt som du vänder dig till Katolska kyrkan och lovordar det nyvaknande intresse som tycks finnas i denna kyrka för de karismatiska nådegåvorna. Vi vet ju att media målat upp en ganska makaber officiell bild även av denna kyrka. Vad är meningen med dina ekumeniska strävanden? Är det att skapa en kyrka där det bara finns en åsikt? Där personer med hbt-anlag skall hållas utanför och där alla skall tycka som du. Vad är det för sorts ledarskap du förordar. Det är i alla fall inte mångfaldens det har jag förstått.
När vi nu har en gemensam tro, varför skall vi då använda så mycket av vår energi på fel frågor. Borde inte miljöfrågorna och frågorna om hur vi bemöter våra medmänniskor i denna orättvisa värld få höra till de primära. Där har vår ärkebiskop varit ett föredöme. Han lyfter fram miljöfrågorna. Jag tror att kyrkorna kan bidra med mycket för att stödja de ledande politikerna i vår värld.
Varför smutskasta den nya politik som bedrivs i Vita huset. Detta sker på Ekmans blogg. President Obama i USA behöver i stället kyrkornas stöd för att förverkliga de fredssträvanden han inlett, men i stället för att stödja honom har man från visst kristet håll motarbetat honom genom att utmåla honom som antisemitisk.
Varför skall man ägna sig åt sådant. Kan man inte ställa upp bakom Obama, borde man i alla fall lovorda hans försök till medling i Mellanöstern. Detta förstod Nobelkommittén i Norge.USA har aldrig haft och kommer aldrig att få en lätt uppgift i sin roll som ledande världsmakt.
Till sist: Låt oss be för Svenska kyrkan i stället för att smutskasta med hätska angrepp.
”Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop För att ärkebiskopen har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella Tragik inför öppen ridå!
Glädjen …kommer snart att flagna."
Vidare skriver han att det i Expressen förekommer krigsrubriker
”.. om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma."
Han uppmanar till förbön för alla som lider i denna ockuperade kyrka. Ockupanterna själva tycks han inte ha särskilt stort överseende med.
Min kommentar till detta blogginlägg:
Är den officiella bilden av Svenska kyrkan så makaber som Ulf Ekman påstår, inte bara i detta inlägg utan i vart och vartannat inlägg han skriver. I detta sista inlägg finns visserligen ett tillägg där han ger oss en annan bild av tusentals kristtrogna gräsrötter, men i samma tillägg menar han att kyrkan är ockuperad. Jag frågar: ”Måste Ekman förstärka den officiella makabra bild som media förmedlar?” ”Vore det inte bättre att lyfta fram de gräsrötter han skriver om, som inte har någon röst?”
När det gäller hans åsikt om det valet av en lesbisk biskop, så har han bortsett från att hon kan ha andra egenskaper än sin lesbiskhet, som gör henne lämplig för sitt uppdrag. Om han nu sätter så stor tro på Expressens rubriker om hur vissa präster lever runt, vad nu detta i verkligheten kan betyda, så förekommer det säkert även sådant i andra sammanhang. Ingen är fullkomlig i denna värld. Det finns alltid skamfläckar och det ser ut att vara hyenornas uppdrag att upptäcka dem. Varför måste du Ulf Ekman upptäcka alla brister, synder och tillkortakommanden som finns i Svenska kyrkan just nu, samtidigt som du vänder dig till Katolska kyrkan och lovordar det nyvaknande intresse som tycks finnas i denna kyrka för de karismatiska nådegåvorna. Vi vet ju att media målat upp en ganska makaber officiell bild även av denna kyrka. Vad är meningen med dina ekumeniska strävanden? Är det att skapa en kyrka där det bara finns en åsikt? Där personer med hbt-anlag skall hållas utanför och där alla skall tycka som du. Vad är det för sorts ledarskap du förordar. Det är i alla fall inte mångfaldens det har jag förstått.
När vi nu har en gemensam tro, varför skall vi då använda så mycket av vår energi på fel frågor. Borde inte miljöfrågorna och frågorna om hur vi bemöter våra medmänniskor i denna orättvisa värld få höra till de primära. Där har vår ärkebiskop varit ett föredöme. Han lyfter fram miljöfrågorna. Jag tror att kyrkorna kan bidra med mycket för att stödja de ledande politikerna i vår värld.
Varför smutskasta den nya politik som bedrivs i Vita huset. Detta sker på Ekmans blogg. President Obama i USA behöver i stället kyrkornas stöd för att förverkliga de fredssträvanden han inlett, men i stället för att stödja honom har man från visst kristet håll motarbetat honom genom att utmåla honom som antisemitisk.
Varför skall man ägna sig åt sådant. Kan man inte ställa upp bakom Obama, borde man i alla fall lovorda hans försök till medling i Mellanöstern. Detta förstod Nobelkommittén i Norge.USA har aldrig haft och kommer aldrig att få en lätt uppgift i sin roll som ledande världsmakt.
Till sist: Låt oss be för Svenska kyrkan i stället för att smutskasta med hätska angrepp.
måndag 9 november 2009
Inte heller jag dömer dig
Jag har tidigare trott att texten i Johannesevangeliets åttonde kapitel handlar om en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Det vill säga. Hon hade syndat. Nu har jag förstått att kvinnan bara är ett exempel. Texten handlar om mig, eftersom jag har syndat.
”Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda.” Rom 3:12
Alla har syndat! Lagen dömer oss. Det är en mörk realistisk bild av verkligheten. Det finns givetvis också en ljusare sida som inte belyses just i den här texten.
”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Rom. 6:23
I exemplet med äktenskapsbryterskan föreskriver lagen att sådana kvinnor skall stenas. Detta visste de skriftlärda och fariséerna som gärna ville vara med och döma henne, men ännu hellre att få Jesus fälld, eftersom de hade förstått att han älskade syndare De ville få honom att säga något förhastat om Mose lag. I stället för att göra detta kontrar han genom att säga:
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Joh.8:7
Detta innebar inte att Jesus förminskade syndens syndighet, men han avdramatiserade kvinnans synd genom att jämföra den med deras. Till deras fördel kan sägas att de inte försökte försvara sin position. Antagligen kände de sig avslöjade, eftersom
”de gick därifrån, de äldste först, en efter en.” Joh.8:9
Den som var fri från synd skulle kasta första stenen på henne.. Här ligger själva kärnan i texten. Jesus var verkligen fri från synd men han visar genom sitt svar till kvinnan vilken inställning han har till lagen som dömer. Jesus befriar oss från lagens dom.
”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.” Joh 3:17-18
Jesus kunde döma henne, eftersom han var utan synd, men han gjorde det inte.
”Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig.?” ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”Joh8:10-11
Menade Jesus att hon skulle klara av att leva syndfritt resten av sitt liv? Nej så var det inte och så är det inte heller för oss. Vi fortsätter att synda och har del i världens bortvändhet från Gud. Men skillnaden är att för den som tagit emot Jesus och blivit befriad från lagens dom, så har synden blivit synd. Då har även lagen fått sin betydelse, nämligen den att ge oss kännedom om synden. Att leva i förlåtelsen blir då viktigare än att vara fixerad av synden. "Nåden väger mera än all min uselhet" skrev Nils Frykman i en av sina sånger
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Rom.8:1-2
”Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda.” Rom 3:12
Alla har syndat! Lagen dömer oss. Det är en mörk realistisk bild av verkligheten. Det finns givetvis också en ljusare sida som inte belyses just i den här texten.
”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Rom. 6:23
I exemplet med äktenskapsbryterskan föreskriver lagen att sådana kvinnor skall stenas. Detta visste de skriftlärda och fariséerna som gärna ville vara med och döma henne, men ännu hellre att få Jesus fälld, eftersom de hade förstått att han älskade syndare De ville få honom att säga något förhastat om Mose lag. I stället för att göra detta kontrar han genom att säga:
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Joh.8:7
Detta innebar inte att Jesus förminskade syndens syndighet, men han avdramatiserade kvinnans synd genom att jämföra den med deras. Till deras fördel kan sägas att de inte försökte försvara sin position. Antagligen kände de sig avslöjade, eftersom
”de gick därifrån, de äldste först, en efter en.” Joh.8:9
Den som var fri från synd skulle kasta första stenen på henne.. Här ligger själva kärnan i texten. Jesus var verkligen fri från synd men han visar genom sitt svar till kvinnan vilken inställning han har till lagen som dömer. Jesus befriar oss från lagens dom.
”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.” Joh 3:17-18
Jesus kunde döma henne, eftersom han var utan synd, men han gjorde det inte.
”Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig.?” ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”Joh8:10-11
Menade Jesus att hon skulle klara av att leva syndfritt resten av sitt liv? Nej så var det inte och så är det inte heller för oss. Vi fortsätter att synda och har del i världens bortvändhet från Gud. Men skillnaden är att för den som tagit emot Jesus och blivit befriad från lagens dom, så har synden blivit synd. Då har även lagen fått sin betydelse, nämligen den att ge oss kännedom om synden. Att leva i förlåtelsen blir då viktigare än att vara fixerad av synden. "Nåden väger mera än all min uselhet" skrev Nils Frykman i en av sina sånger
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Rom.8:1-2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
