Twingly statistik

tisdag 23 augusti 2016

Är islam en del av lösningen?

Läs här vad den muslimske teologen Imamen Kashif Virk skriver i Dagen 19 augusti 2016

"När det gäller kristna i allmännhet är skriften (Koranen) mycket tydlig. Att ha vänskapliga relationer med kristna tillåts (60:8) och att skydda kyrkan förklaras vara en skyldighet för muslimer. (22:40) Muslimer uppmanas även att samverka med bokens folk gällande ömsesidiga värderingar (3,64) och Koranen fastslår att frälsningen även är möjlig för kristna. (5:69)"

måndag 22 augusti 2016

Vad vill du här?

Vad vill du här?

Är denna fråga betydelsefull för dig? Den är det för mig just där jag nu befinner mig. Vad vill jag här? Jag tänker så tydligt jag någonsin kan försöka svara på frågan, så att du förstår att den inte alls är likgiltig för mig. Vad vill jag med mitt liv? Jag tror ju att Gud vill något med mitt liv just här och just nu, men hur ska jag kunna veta vad det är han vill? Stämmer min vilja med hans eller går vi skilda vägar? Vad vill jag här?

Vi kanske tror att vi gör precis det vi vill, men så enkelt är det ju inte. Det är så mycket som styr våra vägval. De vägar vi valde i går, eller som någon annan valde åt oss, får konsekvenser för det vi vill göra i dag.

En profet som vi läser om i Bibeln fick frågan: "Vad vill du här, Elia?" Elia hade varit med om en intensiv period i sitt liv där han fått använda sin profetiska gåva till att tala Herrens ord. Det var en mycket svår tid för Herrens profeter. Elia hade bevittnat hur många av dem blivit dräpta och hur folket hade rivit ner Herrens altaren. I denna situation fick han träda fram och förkunna en Herrens straffdom; att varken dagg eller regn skulle falla i landet annat än på hans ord. Han drog på sig folkets vrede och på Herrens befallning drog han sig tillbaka och dolde sig vid bäcken Kerit där korparna försåg honom med föda.

Tre år därefter fick Elia återigen på Herrens befallning träda fram, nu med bud om att det skulle börja regna, men först måste folket samlas på berget Karmel, jämte alla avgudaprofeter, för att det skulle bli känt att det var Herren som var Gud. Elia skulle ensam få träda fram inför Gud som en Herrens profet tillsammans med Israel som hade övergivit Gud och nu dyrkade Baal och Aseran. Elia och Baalsprofeterna skulle var för sig tillreda ett offer. Den gud som svarade med eld, skulle därmed manifestera sig som den sanne Guden. Man kan förstå att detta var en utmaning där Elia fick sätta all sin tillit till Herren. Han fick också vara med om att Gud svarade på hans bön och eld från himmelen föll över altaret. Detta fick till följd att allt folket föll ned och bekände: "Herren är det som är Gud."

Baals profeter blev dräpta vid bäcken Kidron och på grund av detta ville Isebel ta Elias liv. Återigen måste han gömma sig, denna gång i öknen vid Beer-Seba. Nu hade han fått nog och det var kanske inte så underligt. Han satte sig under en ginstbuske och önskade sig döden. Elia som varit med om så mycket och som blivit så använd av Gud. Hur var det möjligt för honom att drabbas av en sådan depression? Jo han var en människa med samma natur som vi. Han kunde bedja med kraft, men han kunde också bli trött och missmodig. Det är inte alls så underligt. I den situationen är Gud nära honom och visar sin kärleksfulla omsorg genom änglar som kommer till honom med mat. Styrkt av denna mat går han i fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb, som är den del av berget Sinai där Gud uppenbarade sig för sitt folk. Anledningen till att Elia gick denna långa väg var för att komma nära Gud och få höra honom tala igen. Kanske det varit tyst en tid. Det fanns väl inte någon bättre plats än berget Horeb, där Gud så många gånger förr hade talat till sitt folk

Det är här vid berget,som Herrens ord kommer till honom: "Vad vill du här, Elia?" Ensam med Gud efter den långa vandringen får han äntligen höra honom tala på nytt efter den långa depression han varit med om.

I mitt tycke blir hans svar ganska egotrippat, men det kanske inte var så underligt. Han kände sig totalt ensam och han var helt utmattad efter allt han varit med om. De som kämpat sig trötta i den andliga kampen kan säkert känna igen sig i denna situation.

"Jag har nitälskat för Herren härskarornas Gud." säger han och upprepar det som hör till det förflutna. Varför var han så upptagen med de brott som begåtts av folket och det fruktansvärda som hade skett, i stället för att påminna Gud om den seger som vunnits där vid berget Karmel. "Jag ensam är kvar och de traktar efter mitt liv."

I stället för att ge honom ett direkt svar på sin klagan säger Gud:

"Gå ut och ställ dig på berget inför Herren."

Hur ser platsen ut där du står? Har du din mottagare inställd på Guds kanal? Nej jag syftar inte alls på någon TV-kanal. Guds kanal är inte beroende av några moderna tekniska hjälpmedel. Gud kan tala på ett berg, som han gjorde vid berget Horeb. Det står att Herren gick fram där och det märktes tydligt att han var där. Har du upplevt Herrens närvaro i ditt liv, eller skulle du vilja uppleva det? Jag upplever Guds närvaro i mitt liv och kan höra honom tala till mitt hjärta. Han har i sitt ord lovat att alltid vara med mig, därför att jag har valt att följa honom. Ibland kan jag förstå vad han vill, men ofta får jag göra som Elia gjorde. Jag får ställa mig inför Herren och fråga: "Herre vad vill du?" Då svarar han tillbaka: "Vad vill du Rolf?" Han är intresserad av att få veta det. Om min vilja och hans vilja stämmer överens, så blir mitt liv till välsignelse.

Vid den här tiden uppenbarade sig ofta Gud genom naturens fenomen. Här talas det om stormen, jordbävningen, elden och ljudet av en sakta susning. Vi läser ofta om det i Gamla Testamentet.

Visst är det sant att Herren ibland har sin väg i stormen. Så står det i Nahum 1:3: "Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammet efter hans fötter." Vad är det egentligen som händer när stormen går över våra liv?

Det stormar ofta där Gud går fram. När Gud blåser på oss med sin skaparvind så sker det ofta att den kraft som utlöses åstadkommer storm och strid. Det ser ut som om Gud tillåter stormen gå fram. Vi sjunger i psalmen "Blås på mig skaparvind", i vers 3: "Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner. Rakt genom allting, ont och gott, Gud låt din vilja ske." Kan Gud finnas med i allt detta som pågår frågar vi ibland, när det blåser kraftiga viljestormar och det ser ut som allt går sönder?

Det kan vara svårt att tro att Gud finns med i stormen och att han har makt över den. Så var det för lärjungarna när de var med om stormen över Gennesarets sjö. Det kanske var meningen att de skulle få känna på vindarnas krafter. Det står att de gick fram och väckte Jesus: "Herre hjälp oss, vi går under.! Han sade: "Varför är ni rädda, ni trossvaga. Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön och det blev alldeles lugnt."

Jag känner igen denna rädsla för stormens och vindarnas kast och kan förstå hur lärjungarna kände sig. Jesus sov i båten medan stormen rasade. Han visste att allt var under kontroll. Det finns ingen rädsla i kärleken. Det var därför Jesus kunde säga till dem: "Varför är ni rädda?"

Även om alla livets stormar inte är ifrån Gud, så kan vi vara övertygade om att han alltid är med oss i stormen.

När Elia stod ensam där inför Herren på berget: "Då gick Herren fram där och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren, men inte var Herren i stormen." På samma sätt står det att jordbävningen, och elden kom, men Herren var inte där. Det sista fenomenet som Elia fick vara med om var ljudet av en sakta susning. Då förstod han: "Nu är Herren här i den sakta susningen." "När han hörde detta, dolde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad vill du här, Elia?"

Åter igen började Elia att beskriva sin situation och sin utsatta belägenhet och totala ensamhet. Det verkar som Gud inte bryr sig så mycket om vad han säger. Så är det säkert inte. Gud bryr sig om oss även när vi är självupptagna. Våra problem är inga problem för Gud. De är möjligheter, men dessa möjligheter kan vara svåra att upptäcka om vi inte blir andligt seende. Vi kan bli deprimerade och fyllda av självmedömkan, men Gud vill föra oss bort ifrån detta genom att ge oss luft under vingarna. Detta sker ofta på så sätt att han ger oss nya uppdrag

Gud hade nya planer för Elia. Hans liv var inte slut än, fast han kände det så. Han skulle tillbaka till hetluften igen. Det fanns ingen anledning för honom att längre gömma sig eller fly bort ifrån verkligheten. Han behövde inte längre tro att han var ensam. Det fanns 7000 män kvar i Israel. Alla de knän, som inte hade böjt sig för Baal och varje mun som inte gett honom hälsningskyss.

Elia var inte färdig med sitt liv. Det återstod en del innan han i en eldsvagn och med hästar av eld for i en stormvind upp till himmelen

Samma fråga som Elia fick får du och jag i dag. Vad vill du Rolf? Vad vill du käre vän som läser detta? Du kanske inte vet vad han vill och ännu mindre vad du själv vill. Gå då ut till Herrens berg, eller gå in i din kammare och ställ dig där inför honom. Om du inte kan formulera din egen bön så kanske du kan använda några kända böner. Det kan vara bönen Fader vår. Där ber vi ju "ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden." Du kan också be den bön som formulerades av den heliga Birgitta:

"Herre visa mig din väg och hjälp mig att vandra på den.",

eller sinnesrobönen:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

fredag 19 augusti 2016

Ökentjänster på Ökenkällan??

- Du måste förstå att folk reagerar på det du skriver.

- Tack det gläder mig att höra.

Jag ber inte om ursäkt för det jag skriver, åtminstone inte så länge jag själv tycker att det jag skriver är vettigt. Några gånger har jag gått över gränsen för det tillåtna, men då har jag också haft möjlighet att be om ursäkt och rätta till mitt misstag. En del tycker att min ton är vass, och det stämmer säkert. Även Guds ord är vasst.

"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" Hebr 4:12

Nej så vassa är inte mina ord även om jag önskade det. Det är nämligen därför jag skriver. Jag tror att jag fått

"två ögon och när jag dom öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita"

precis som Arja Saijonmaa sjunger i Violetta da Parras berömda sång

Jag har fått

"hörsel som i all sin vidhet fångar natten och dagen"

Jag har även fått

"ljudet och hela alfabetet, så att jag fick orden för tankarna jag tänker."

Jag vill tacka livet för förmågan att kunna tänka och klä mina tankar i ord.

Jag har fått veta att jag profilerar mig starkt avvikande från den uppfattning som i allmänhet finns i frikyrkorna och i synnerhet inom Pingst. Detta har aldrig varit min avsikt, ty även om jag numera tillhör Pingst och har min gemenskap i Pingstförsamlingen, så skriver jag inte utifrån min roll i detta sammanhang. Jag har ingen skyldighet att representera den församling jag tillhör, eftersom jag inte har någon ledande roll i den.

Just därför använder jag min frihet till att skriva det jag själv anser vara rätt, utan att fråga vilken uppfattning man har i min församling.

Självklart kan inte alla hålla med mig och framför allt inte dem som jag ofta har gemenskap med. Detta måste jag få räkna med. Även om jag i den gemenskapen kan känna mig ensam med min avvikande uppfattning i en del frågor, så vet jag att jag inte tvingar mig på någon med vad jag tror vara det rätta. Vi lever i ett öppet samhälle och det finns ingen anledning till att vi isolerar oss och blir ensidiga. Jag efterlyser därför större rymd i våra samtal. Rymd och ljus som kan göra det möjligt även för dem står utanför vår gemenskap, till att upptäcka den kärlek som för oss alla närmare Jesus

Jag kan inte ta till mig den kritik som enbart är ute efter min person. Den som inte har något positivt att skriva om mig behöver inte heller kritisera mig. Den sakliga kritik jag gärna tar emot är den som sker i ett dialogpedagogiskt perspektiv. Den som har för avsikt att utifrån sin egen piedestal nedvärdera mitt sätt att debattera har ingenting att hämta hos mig. Jag avvisar all förtryckarmentalitet, vilket bara föder oförsonlighet. Man märker tydligt när något sägs i kärlek eller med hat och avund.

Sanningen är att jag också får glada tillrop och uppmuntran. En del skriver att jag är modig och uppmanar mig att fortsätta stå rakryggad.

Vad är det som driver mig att profilera mig i frågor som kan verka avvikande? Det är min sanningslidelse i frågor som fortfarande sopas under mattan i frikyrkovärlden. Ofta finns det människor som tänker som jag, men som inte vågar ge uttryck för det. Jag önskar att jag kunde uppmuntra dem till att våga vara frimodiga.

Jag skulle givetvis kunna exemplifiera vilka frågor det handlar om, men alla ni som följt med i vad jag tidigare skrivit vet det redan.

Kloka ord av muslimsk ledare

Kloka ord av muslimsk ledare i Stockholm

Som kristen måste jag få lov att uppmuntra till samverkan med muslimer och kristna. Annars finns risken till religiöst inbördeskrig.

Som kristen måste jag också få lov att uppmuntra dem som reagerar mot all homofobi och islamofobi. Detta måste vi hjälpas åt med. Jag vet att jag har många som håller med mig om detta. Det är till dem som jag vänder mig med mitt skrivande. Hjälp mig är ni snälla!

måndag 15 augusti 2016

"Mitt-kors debatten"

Ni kanske undrar över varför jag tagit bort mitt inlägg i "mittkors-debatten" där jag hade länkat till Göran Rosenbergs artikel i Expressen. Detta har jag gjort därför att en del vänner totalt har missförstått vad jag menar och det är ingen idé att jag försöker förklara det igen, ty det har jag gjort ganska många gånger tidigare. Jag vill bara betona att jag inte ställer mig bakom några hatfyllda kampanjer varken mot dem som påbörjat "Mitt-korskampanjen" eller mot dem som kritiserat den. Alla dessa hatfyllda kampanjer både den ena och den andra är till skada för Guds verk och tjänar inget gott syfte.

söndag 14 augusti 2016

Charla gospel Furulid 20160814

Ulla-Britt och jag lyssnade till Charla gospel på Furulid i kväll. Här en av de mera stillsamma sångerna

torsdag 11 augusti 2016

Jesus bor i mig

Vi sjöng den här sången i kyrkorna på 1970-talet. Det var Jesusrörelse även bland barnen. Våra flickor som då var små gungade på sina gungor och sjöng för full hals:

JESUS BOR I MIG, JESUS BOR I MIG, MITT LJUS OCH MIN FRÄLSNING MIN STYRKA HAN ÄR, JESUS BOR I MIG

Jesus bor i dig varje dag, inte bara på söndagarna i kyrkan, utan även på vardagarna. Överallt där du går är han med dig. Han ser din trohet och din uthållighet, när du följer honom i hans fotspår.

LÄS ÄVEN HÄR EN LITEN BIT AV HIMLEN.