Twingly statistik

torsdag 6 december 2018

Krönika i GP: "Den oundvikliga kraschen"

Gästkrönikören Malcom Kyeyune målar upp en skräckbild i en ledare i GP där han skriver om den oundvikliga kraschen

Pastorn i Vänersborg John Derneborg skriver på fb med anledning av Kyeyunes artikel: "Gode Gud, ge oss ledare som är både kloka och modiga."

Det är naturligtvis inte fel att be till Gud på det sättet. Samtidigt undrar jag varifrån hjälpen skall komma? Är det inte rimligt att vi ber om klokhet och mod hos dem vi redan har? De har inte någon lätt uppgift just nu och behöver verkligen våra förböner helt i linje med vad Bibeln uppmanar oss.

Micael Grenholm kommenterar i detta fbinlägg:
"Suck, ännu ett exempel på när man försöker utmåla ett av världens rikaste länder som ett fattigt u-land."

Det finns givetvis anledning att känna oro för det rådande läget, men trots detta bör vi ha förtroende för våra folkvalda ledare och inte misstänkliggöra dem. De har ett viktigt uppdrag och jag tycker det är fel att kalla detta för cirkus om regeringsbildningen. Det låter så negativt och tvärsäkert när skribenten Kyeyune påstår att den oundvikliga kraschen kommer. Det vore väl bättre att samla alla konkreta förslag på hur våra ledare ska kunna hantera de frågor som rör människor som kommer till vårt land, i stället för att gå till personangrepp mot våra politiska ledare. Det är vår uppgift att be för dem som vi har valt. De behöver både klokhet och mod i den svåra tid vi nu befinner oss. Jag håller med Micael Grenholm om att vi lever i en av världens rikare länder. Just därför måste en utjämning ske och vi måste inse att vi inte längre kan leva i lyx och överkonsumtion så som vi nu gör.

Ja vi får se hur det blir. Jag hoppas på en god fortsättning. Vi behöver en handlingskraftig regering, som inte är beroende av Sverigedemokraterna

Inlägget har ändrats något den 7/12 2018

tisdag 4 december 2018

Fråga till den nya kommunledningen i Motala

Jag skrev tidigare i år ett öppet brev till ledamoten för pensionsrådet i Motala Anne-Lie Liljedahl (S) och fick också ett svar. Brevet handlade om den verksamhet för äldre som finns på Hälsocentret.
Jag ställer nu samma fråga till den nya kommunledningen och undrar om ni har samma ansvarsfulla omdöme som den gamla. Många nya initiativ har tagits under det här året. Bland annat har man utökat verksamheten med ett nytt center på Samuelsbergshemmet. Detta med tanke hur viktigt det är med friskvård för de äldre. Att lägga ned en så betydelsefull verksamhet kan väl inte vara tänkbart. Jag hoppas att få samma lugnande besked från er som jag fick ifrån Anne-Lie Liljedahl.
Finns det någon ny ledamot för pensionsrådet? I så fall är jag tacksam om ni vill upplysa mig om det.

Med vänlig hälsning Rolf Ericson

fredag 16 november 2018

Tankar om döden

TV:n har stått på med Skavlan, men jag har inte sett hela programmet. Hann bara uppfatta några meningar av en av gästerna som var onkolog. Han sa att han ser flera dödsfall varje vecka, men att han har fått en annan inställning till döden. Det är inte döden som skrämmer, men det kan vara processen som sker före döden som kan kännas skrämmande. När aposteln Paulus sitter fängslad, så skriver han ett brev till församlingen i Filippi och beskriver döden som en vinning, men livet som ett ansvar. Han skriver att han slits åt båda hållen. Han vill leva för dem som behöver honom, men han är inte rädd för att dö eftersom han bär på evighetshoppet.

Döden tänkte jag mig så av Bo Setterlind:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat började han gå. Döden tänkte jag mig så

fredag 2 november 2018

Meningslöst att fly

Meningslöst att fly

"Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Vare sig jag sitter eller står, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån. Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se så känner du Herre, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är mig för hög, jag kan inte begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket se, så är du där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag sade: "Mörker må övertäcka mig och ljuset bli natt omkring mig", så skulle själva mörkret inte vara mörkt för dig, natten skulle lysa som dagen: ja mörkret skulle vara som ljuset" Psaltaren 139:1-12

Om det är så som David skriver i denna psaltarpsalm, så har Gud utforskat vår sekretessbelagda journal. Innan vi var i fosterstadiet inleddes hans utforskning med största möjliga noggrannhet. Han vet mer om oss än någon annan, ja till och med än vad vi själva vet.

"O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet, som också vet, långt mer än jag, mitt väsens natt och dag." (Sv. ps. 227)

Att det ska vara så svårt för oss människor att begripa detta. Vi borde själva utforska denna kunskap som finns hos Gud. En sak är ju Guds kunskap om oss. En annan är vår kunskap om honom.

Det är en kunskap som leder oss fram till Jesus och talar om vad han har gjort för oss:

"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:10-11

Du som läser vad jag skriver kanske tycker att det låter schablonmässigt. Du kanske har hört det många gånger förr, men låtit det passera, möjligen för att du tycker att det låter orimligt.

Du har kanske sagt upp din förbindelse med kyrkan, eftersom du insett att den gemenskap du sökte efter av någon anledning inte fanns där. Du sökte efter Gud, men du fann honom inte där du sökte, därför att det fanns så många hinder på vägen. Det var inte Gud som var hindret, utan människorna. Människorna som stred för sin egen åskådning. Du sökte förgäves efter Gud ibland de människor som upprättar ett religionssystem utan att ha Gud på sin sida, men du upptäckte bara kyla och död i systemet. Bokstaven dödar, men Anden gör levande. Jesus kom inte för att upprätta döda religionssystem, utan för att ge världen liv. Därför levde han och därför dog han. Vi behöver inte bara hans lära, utan framför allt behöver vi honom själv. Den som har Sonen, han har livet. Det finns många läror som kan kallas kristna läror, men de förblir döda läror om vi inte har funnit livet som finns i Jesus.

Du som känner igen dig i ovanstående beskrivning är inte glömd av Gud. Du kan försöka fly från honom, men du kommer aldrig undan. Vart du än far, om det är upp till himlen, ned i dödsriket eller i en boning ytterst i havet, så som psaltarpsalmen beskriver, så kommer han alltid att finnas där i ett enda syfte, nämligen att få leda dig på livets väg genom att få fatta din högra hand.

"Fly inte, göm dig ej längre, du som så ofta har flytt. Stanna, bli stilla för Jesus. Allting kan han göra nytt. Låt honom ta dig vid handen, följa dig ända tills du är hos din Fader som länge, väntat och väntar ännu." (Sv.ps. 225:3-4)

måndag 29 oktober 2018

Skilj på antsemitism och antisionism!

Skilj på antsemitism och antisionism!

Jag vill vara en israelsvän och har en önskan om att alla de människor som nu bor i staten Israel ska få leva i fred med sina grannar. Min kärlek till det judiska folket är lika stor som den är till det palestinska. Det finns ingen skillnad.

De illdåd som den senaste tiden har skett i synagogan Pittsburgh är fruktansvärt. Det finns inget försvar för det utbredda judehatet var det än uppenbarar sig, så jag vill betona att jag självklart tar avstånd ifrån all sådan antisemitism.

När jag välsignar Israel, så välsignar jag även Palestina. Detta innebär inte att jag anser att den ockupation som sker på den mark, som Israel anser sig ha historisk rätt till är önskvärd. Den måste i högsta grad fördömas.

Ur ett inlägg av Michael Warschawski från tidskriften Tidsignal. Warschawski är israel, jude och socialist.

"Både den antiarabiska och antijudiska rasismen måste fördömas bekämpas utan eftergifter. Det kan bara göras effektivt om man konfronterar båda rasismerna, menar Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist och medlem i Tidsignals internationella redaktionskommitté.

Ur Tidssignal nr 2 år 2005:

"Den israelisk-palestinska konflikten låter sig lätt tolkas i religiösa, eller åtminstone etniska, termer. Den utspelas i ett område som varit vagga för stora religioner och som många kallar »det heliga landet”. Sionis-men framställs ofta som det judiska folkets »återkomst« till det utlovade landet, och den argumenterar gärna med hänvisning till historiska rättigheter när den inte rakt ut talar om ett gudomligt löfte. Jerusalem är en trefaldigt helig stad och det historiska Palestina är översållat med vallfartsorter. Att den islamistiska kulturen är så allestädes närvarande i medvetande och kultur i de olika arabländerna leder också till att konflikten tolkas i religiösa termer, och ofta presenteras som en kamp för att befria ett av islams områden som ockuperats av otrogna. Och vi kan inte heller kringgå den sionistiska strävan att skapa en »judisk stat« och den permanenta strategin för att stärka den judiska dominansen, vilket till och med ledde till ett etniskt rensningskrig 1948.

En av Yasser Arafats största bedrifter var att mot denna bakgrund ha gjort allt mänskligt möjligt för att hålla fast vid att den israelisk-palestinska konflikten är en politisk – och inte religiös eller etnisk – kamp: en nationell befrielsekamp för självständighet en antikolonial kamp för ett territoriurm och för nationell suveränitet.

I motsats härtill är en av den tidigare israeliske premiärministern Ehud Baraks värsta förbrytelser att han förde in religionen i förhandlingarna, då han vid Camp David II-toppmötet krävde judisk överhöghet över moskéesplanaden i Jerusalem med historiska och religiösa argument. Detta vanvettiga krav var utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till att Osloprocessen rasade samman. Historien kommer att visa om det också utlöste ett religionskrig i hela Mellanöstern, och en islamisk-judisk konflikt över hela världen.

Den israelisk-palestinska konflikten är en politisk konflikt mellan en kolonial rörelse och en nationell frihetsrörelse. Sionismen är en politisk, och inte religiös ideologi, som syftar till att lösa den judiska frågan i Europa genom invandring till och kolonisering av Palestina samt skapandet av en judisk stat.

De är den definition som sionismens grundare alltid givit, från Herzl till Ben-Gurion,(1) från Pinsker till Jabotinski,(2) och för dem har begreppen kolonisering (Hityashvuth) eller bosättningar (yishuv, moshav)(3) aldrig varit negativt stämplade. Fram till nazismens seger förkastade den överväldigande majoriteten av judar över hela världen sionismen, som antingen betraktades som hädisk (av det stora flertalet rabbiner och religiösa judar) eller som reaktionär (av den judiska arbetarrörelsen i Östeuropa), eller till och med som otidsenlig (av de emanciperade eller assimilerade judar som levde i Central- och Västeuropa).

I den meningen sågs antisionismen alltid om en politisk ståndpunkt bland andra, en ståndpunkt som dessutom dominerade inom den judiska världen under nästan ett halvsekel."


Läs även följande text hämtad från en insändare i Katrineholmskuriren med rubriken:

"Skilj på antisemitism och antisionism."

Läs även följande blogginlägg i ämnet på bloggen "Katolsk vision":

söndag 28 oktober 2018

Rädsla och kärlek hör inte ihop

Det finns många som inte tycker som du", skrev en god vän till mig. En annan god vän sa så här: "Jag kan inte hålla med dig i allt" En tredje hänvisade till en annan skribent i stället för att skriva vad han tyckte. Sådana förslag och andra svepande formuleringar gör mig bekymrad, för det kan väl inte vara så att mina goda vänner inte är överens med mig på någon punkt. Det kan jag inte tro. Vi är säkert överens i mycket, men troligtvis är det så att mina vänner inte kan acceptera att jag ibland tänker i helt andra banor än vad de gör i en del frågor. Om det är på det viset vore det mycket bättre att ärligt och rakt på sak beskriva vad det är jag skriver som inte stämmer med deras övertygelse. En del av vännerna brukar i stället för att uttrycka sin egen uppfattning, hänvisa till vad någon annan skrivit eller sagt i ämnet. På det sättet kommer man undan sitt eget ansvar. För det innebär alltid en risk för att bli missförstådd om man skriver sin egen uppfattning. Rädsla och kärlek går inte att förena.

Fortsättning i dag måndag den 29 oktober:

Jag hoppas att kärleken skall vara drivkraften i mitt skrivande. Kärleken till sanningen. Ömheten och empatin till mina medmänniskor. Kärleken som inte söker sitt, som tror, hoppas och uthärdar allt. Kärleken som utforskar och söker efter kunskap och som inte nöjer sig med hörsägner.Kraft att stå ensam mitt i stormen när övergivenheten blir kännbar. Mod att tro att Gud alltid finns vid min sida.