"Jag har haft oräkneliga diskussioner med uppriktiga kristna från nästan alla större samfund i Nordamerika, och jag har lärt mig mycket av så gott som var och en av dem. Så jag är djupt inne i detta vi kallar kristendom. Jag hoppas också att jag under processens gång har vuxit djupare in i Jesu enkla väg, i vetskapen om att de två (kristendomen och Jesu väg) inte alltid hör ihop.
Under tiden har jag insett att min djupaste passion inte är för kyrkans folk: den har alltid varit för dem utanför kyrkan. Jag vill välkomna dem in, hjälpa dem att bli en del av vårt liv och uppdrag. Men ofta har jag känt mig som en ambulansförare som kommer med skadade människor till ett sjukhus där en epidemi sprider sig bland patienterna och läkarna och sjuksköterskorna. Du vet hur det känns. Vad gör du? Du försöker hjälpa sjukhuset att få epidemin under kontroll igen, så att de kan återgå till att hjälpa människor att bli friska." (Citat ur: Brian D. McLaren En generös radikalitet sidan 20-21)
Jag känner igen mig i ovanstående citat. Ibland känner jag mig obekväm i mitt uppdrag som efterföljare på Jesu enkla väg. Det är så lätt att bli misstänksam på dem som har en annan uppfattning. Vem har rätt och vem har fel? Ingen har rätt och ingen har fel eller alla kan ha både rätt och fel. Tro inte den som säger sig ha nått fram till hela sanningen. Än är vi inte framme där, men vi är på väg och en dag skall dimmorna lyfta och slöjan brista. Men tills dess är vi kallade att följa i fotspåren på Jesu enkla väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar