Jag skulle helst vilja slippa att skriva detta inlägg, eftersom jag trots allt har det som kallas självbevarelsedrift. Jag vet att meningarna är delade i det ämne jag tar upp. Just därför känns det angeläget för mig att få dela med mig av mina tankar
Själavård, vem är jag att kunna skriva om det. Min roll som själavårdare kan jag inte själv bedöma, men min önskan är att kunna befria människor som är skuldtyngda på grund av de krav som omgivningen och en viss sorts miljö ställer på dem. Hur skall jag kunna göra detta utan att själv bli dömande?
Låt mig få börja med mig själv för att ni ska förstå vart jag vill komma. Den enda merit som möjligen kan vara till min fördel är att jag under mitt snart sjuttiofemåriga liv från tidiga ungdomsår först i cirka sexton års tid varit verksam som evangelist och predikant i Pingst och därefter i över 25 år som kantor i Svenska kyrkan. Jag frånsäger mig all egen bedömning av min andlighet. Den är endast känd av min Herre och Mästare Jesus Kristus. Åt honom har jag allt sedan min tidigaste barndom överlämnat mitt liv. Det enda som bär i mitt liv är Guds nåd. Jag är bara en syndare precis som alla mina medmänniskor, men jag är frälst och tillhör Herren.
Nu kan man säkert förvänta sig att jag i det läget kunde uppvisa en bättre moralisk attityd. Det finns mycket som borde vara annorlunda.
I dag blev jag påmind om min mänskliga svaghet igen. Vi hade uträttat några ärenden på stan och var på väg hem. Av någon anledning satt jag i andra tankar, som jag ofta gör och körde en längre väg hem än vad jag behövt. Hustrun, som känner mig och vet att detta ofta händer mig kunde utnyttja detta för att få tillfälle att gå in i en affär på vägen som vi passerade.
Det hör till min personlighet att vara, okoncentrerad och tankspridd. Det vet alla som känner mig och det finns ingen som förebrår mig för detta. Jag har inte heller begärt förbön för att få bli helad ifrån denna, ska vi kalla det för, en nedärvd defekt. Nej, det känns fel att beskriva det som en defekt. Jag har fått en diagnos av Psykiatrin och jag känner igen mig i den och har fått medicin som hjälper mig att må bra. Min känslighet är också ett plus när det gäller att förstå mina medmänniskor och min empati för andra i samma belägenhet. Så jag har absolut inte bett om att bli befriad från detta. Äntligen har jag accepterat mitt tillstånd som något helt naturligt och jag tackar Gud för att han ändå har skapat mig med underbara resurser och gåvor, som jag får använda så länge jag lever.
Det finns naturligtvis människor som inte kan förstå och hålla med mig i det jag här skriver och detta kan jag respektera utan att fördenskull acceptera. Att respektera andras uppfattning behöver inte betyda att man överger sin egen och låter sig påtvingas en annans. Psalmisten skriver om dem som säger: "Du Herre är mitt skydd och du har gjort den högste till din tillflykt" att det ingenting betyder om alla andra faller vid din sida. Detta är det allra viktigaste vi kan göra. Då är vi skyddade, åtminstone för vår egen del. Sedan må andra ha vilken uppfattning som helst även om de verkar vara förblindade.
Nu är jag framme vi det jag egentligen vill säga och jag hoppas att du hunnit med att läsa så här långt. Håll ut en liten stund till.
Jag har tidigare skrivit om artisten Gabriel Forss och den smärtfyllda väg han gått för att äntligen bli fri och accepterad som kristen och gay. (på Facebook) De råd han fick av kända själavårdare var att förneka sin homosexualitet och "gå in i garderoben" med sin läggning. Någon kommenterade det jag skrev med dessa ord: "Trist men det finns helande" På nytt gör jag jämförelsen med min personliga läggning. Jag har aldrig betraktat den som en sjukdom som jag måste bli helad ifrån. Den hör till min personlighet och den ska ingen kunna ta ifrån mig och ingen ska behöva döma mig för att jag är den jag är.
Jag anser att vi inte får betrakta varken homosexualitet eller heterosexualitet som synd. Där har vi tolkat bibelordet på ett felaktigt sätt. Den homosexualitet som vi här talar om fanns inte på Bibelns tid. Därför måste vi till varje pris erkänna de homosexuella lika mycket som de heterosexuella. Ingen av dessa är utan synd, men trots att alla har syndat, så är Guds nåd och barmhärtighet så stor att ingen skall behöva känna sig dömd. "Nu blir det ingen fällande dom för den som tillhör Kristus Jesus." Rom. 8:1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar