Bibelstudier med Rolf
Att dö är att leva
av Rolf Ericson
2. Tim. 2:8-9 "Minns att Jesus Kristus, ättling till David, har uppstått från de döda, enligt mitt evangelium, för vars skull
jag far illa och till och med har satts i fängelse som en förbrytare.
Paulus satt i fängelse för att han hade förkunnat evangelium. Han hade förkunnat budskapet om Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Ett budskap som skapade oro hos makthavarna. Det var ett livsfarligt uppdrag och han var hela tiden inställd på att det han gjorde kunde få sådana konsekvenser.
Om jag tänker tillbaka på mitt liv som kristen, så har jag inte varit med om något sådant. Visserligen har även jag genomgått
perioder av lidande och förföljelse på grund av min tro på Jesus, men under min livstid har det varit fritt för alla i vårt land
att förkunna evangelium och ge uttryck för sin tro på Gud. Så har det inte alltid varit ens i vårt land. Det har funnits tider då
kristna fått sitta i fängelse på grund av sin tro även här i Sverige. En del av mina förfäder fick emigrera till Amerika på grund
av den religiösa intoleransen. De uthärdade denna smälek, som är en naturlig företeelse för den som vill vara en Kristi efterföljare.
Det fanns en särskild orsak till detta. Det var samma orsak som Paulus skrev till Timotheos om:
"för vars skull jag far illa."
Paulus var beredd att fara illa, eftersom han hade fått uppdraget att föra ut ett budskap som fick sådana konsekvenser på den tiden
och i det sammanhang i vilket han då levde. Livsvillkoren är likadana i vår tid även om formerna skiftar.
Frågan jag vill ställa är: "Hur mycket är vi beredda att fara illa för den tro på Jesus som vi fått erfara?" Ja, jag säger "erfara",
eftersom tron är både en gåva och en erfarenhet.
Du kanske säger: "Det här angår inte mig. Jag har aldrig känt mig kallad av Gud till att tro på Jesus." Då vill jag fråga dig: "Vem har sagt att du skall känna dig kallad?" Det handlar inte om att känna sig kallad. Det handlar om att vara det. Du är kallad av Gud till att tro på Jesus som din personlige Frälsare, antingen du känner det eller inte. Kom inte och säg att du aldrig blivit kallad. Du vet mycket väl att Gud gång på gång har låtit dig komma i kontakt med honom genom evangelium, precis så som sker just nu när jag talar till dig. Sanningen är i stället den att du har ignorerat kallelsen. Du har inte låtit ordet få fäste i ditt liv.
Se vers 1 i samma kapitel: Timotheos skulle få
.."hämta styrka i den nåd vi får genom Kristus Jesus."
Vi har fått nåd precis som Timotheos. Denna nåd som vi har fått har blivit lagt i bräckliga lerkärl, som kan gå sönder.
Vi är bara människor, men kraften som vi får är gudomlig och erfarenheten vi gör är så värdefull att ingenting går upp emot detta;
att få fullfölja uppdraget. Det får kosta vad det vill.
Se vers 10 i samma kapitel:
"Ty har vi dött med honom, skall vi också leva med honom; härdar vi ut, skall vi också härska med honom; förnekar vi honom skall
han också förneka oss; är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv."
Bibeln talar här och på många andra ställen i nya testamentet om att leva och att dö med Jesus. Det handlar symboliskt om liv och
död fast i omvänd ordning. I vanliga fall tänker vi att döden kommer efter livet, men i detta sammanhang är det tvärtom så att döden
kommer före livet. Det handlar om en process som sker när vi möter Herren Jesus Kristus. Något sker som är svårt att med ord beskriva.
Vi dör med Jesus och precis som Jesus har dött och uppstått, så sker samma sak med den som tar emot honom. Först dör vi och sedan uppstår
vi med Jesus. Om vi har dött med Jesus, så innebär det bildlikt talat, att vi har bränt alla broar som ligger bakom oss och det återstår
bara en väg mot framtiden. Att handskas med sin kristna tro får konsekvenser för framtiden. Tron är inte ytlig som fernissa. Den ingriper
på ett eller annat sätt i hela vår tillvaro. För Paulus var det självklart att lida för evangeliet. Samtidigt med lidandet och försakelsen
fanns det hos honom en glädje mitt i lidandet, eftersom han visste att han kämpade för det som var rätt och som skulle få en så stor betydelse
för evangeliets segertåg över världen. Det finns något positivt i det lidande som innebär att vara en Kristi efterföljare.
Se 1. Petr. 1:6-9.
"Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro -
och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld - skall ge pris, härlighet och ära när Jesus
Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig och
himmelsk glädje, då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning"
Är det inte just detta som är så fantastiskt? Att vår tro, som är en gåva och en erfarenhet, kan få sådana konsekvenser att vi är
beredda att med uthållighet möta det som ligger framför oss.
Det finns en lättare väg. En väg som inte för till liv, men den besparar oss från försakelse och lidande. Emil Gustafson,
helgelseförkunnaren som levde i början av nittonhundratalet har beskrivit det så här:
"Det är nu jämförelsevis lätt att vara kristen; och blir man inte alltför andlig, så kan man undvika all smälek av världen."
Må Gud hjälpa oss att inte välja denna lättare väg.
"Jag vet en väg som leder till himlens sälla land, väl för den genom mörker och lidande ibland, men till den ljusa staden den
ändå säkert bär. Den vägen Jesus är, den vägen Jesus är." (Hildur Elmers.)
Det lidande jag talar om är inte detsamma som det lidande vi ofta åsamkar oss själva. Det handlar inte om att vi späker oss
och tar på oss en religiös attityd. Inte ens att vi fastar och ber om vi gör det med felaktiga syften. I Jesaja 58:3 ff. läser vi
hur man på ett felaktigt sätt fastade för att göra sin röst hörd hos Gud.
"Vad tjänar det till att vi fastar, när du inte ser det, att vi späker oss när du inte märker det? Men se på era fastedagar
sköter ni era sysslor, och alla era arbetare driver ni bara på. Och se ni håller er fasta med kiv och split, med hugg och slag
av gudlösa nävar. Ni håller inte mer fasta på sådant sätt att ni kan göra er röst hörd i höjden. Skulle detta vara en fasta sådan
som jag vill ha? Skulle detta vara en rätt späkningsdag?Att man hänger med huvudet som ett sävstrå och sätter sig i säck och aska,
vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag?
Alltså de ägnade sig åt ett religiöst beteende som inte ledde någonstans utan i själva verket var ett eget påtaget lidande.
Sättet upprepas än i dag av dem som är skrämda av lagens krav och som själva tror att man måste blidka Gud och bete sig på ett visst
sätt för att bli känd av honom. Det är lätt att glömma att det vi inte kan göra eftersom vi har kommit till korta, det har Gud redan
gjort för att befria oss ifrån lagens krav.
Det lidande jag talar om handlar om kärlek, vilket är något helt annat än krav. Så här står det i 2.Kor. 5:14:
"Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.
Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull,utan för honom som dog och uppväcktes för dem."
Kärleken är själva drivkraften in i det liv till vilket vi är kallade. Då lever vi inte längre ett själviskt liv.
Vi lever för Jesus och detta tar sig uttryck i att vi lever för våra medmänniskor. Vi lossar orättfärdiga bojor och löser okets band.
Vi ger de förtryckta frihet, bryter bröd åt den hungrige, skaffar fattiga och husvilla rum, klär den nakne och vi drar oss inte undan den
som är av vårt kött och blod.
Allt detta innebär ibland lidande och försakelse, men i slutändan ger det tillbaka så mycket mer av både glädje och hänförelse,
så att vi är villiga att välja detta. Det handlar om att bli lik Jesus precis så som vi sjunger i en gammal sång med text av
Charles P. Jones och i översättning av Otto Witt år 1922. Sången har nummer 594 i Segertoner:
" 2.Djupare, o gode helge Ande, djupare mig drag, tills mitt liv har helt gått upp i Jesus och hans viljas lag.
Kör: O, djupare mig för och högre dag för dag. Ja visare mig gör, Herre i din helga lag.3. Djupare om lidande det kostar, djupare ändå,
så att rotad i hans helga kärlek frukt jag bära må."
Bön: "Gud, som genom Kristus har försonat världen med dig själv. Låt din goda vilja bli synlig för oss. Ge oss kraft att gå lidandets
och kärlekens väg. I Jesu namn. Amen"
Webbmaster: Rolf Ericson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar