Kraft åt vår inre människa

Den mörka årstiden vi nu befinner oss i här i Norden kan medverka till att vi känner oss trötta och orkeslösa till både kropp och själ. I år har hösten inneburit mycket få solskensdagar. Vi kompenserar ofta denna brist på solenergi med att tillföra kroppen andra medel som ersättning för att vi ska må så bra som möjligt. Kroppen och själen är sammanvävda med varandra och att leva ett sunt liv innebär att vi vårdar detta som kallas för vår yttre människa. Även om vi gör detta genom sunda livsvanor finns det en gräns för vårt liv i det avseendet. Paulus skrev om detta i följande texter som handlar om det som i Bibeln skrivs om den yttre människan som består av kropp och själ och den inre människan som väcks till liv genom tron på Jesus Kristus:

Ef.3:14-21 (Bibel 2000) "Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen."

2.Kor. 4:16-21:Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. "

Vår yttre människa bryts ner. Detta kan vi uppleva när vi blir äldre i synnerhet. Det hör till jordelivets villkor och förr eller senare kommer vi att lämna den yttre människan. Detta är inte något sorgligt och tungt för den som har sin sak klar med Gud. För om Kristus genom tron bor i våra hjärtan så tillhör vi dem som klätt sig i den inre människan läste vi. Det är en väsentlig skillnad på vår yttre och vår inre människa skriver Paulus. Medan den yttre människan går mot död och förgängelse så förnyas den inre människan. Det har ingenting att göra med vår ålder. Den inre människan blir aldrig gammal. Den inre människan förnyas genom Guds ande och den kommer aldrig någonsin att dö. Den skall leva efter att vår yttre människa lämnat kroppen. Denna förnyelse är något som vi kan uppleva redan här i tiden, och denna upplevelse gör att vi kan känna trygghet även inför den död som vi alla en gång kommer att möta. Döden är inte slutet. Den är bara en början på det liv som är evigt och oförgängligt.

Men om vi skall begripa det här, så måste vi få den rätta kunskapen om hur det verkligen förhåller sig. Du kan inte vara nöjd med att jag säger att jag förstår det om inte du gör det. Om din upplevelse ska bli lik min måste du få förtroende för min kunskapsgivare. Jag säger till dig att både du och jag kan få kunskap om det här. Men om kunskapen ska ha substans i våra liv, så måste den vara förankrad i någonting hållbart. Den kunskap som Paulus beskriver är "väldigare än all kunskap" och den kan inte uppfattas om den inte är förankrad i Gud. Du kanske redan ställer frågan: "Var finns den kunskapen och på vilket sätt ska jag kunna nå fram till den?" Låt mig börja med det sista. Om vi ska förstå vad det handlar om måste vi göra det "tillsammans med alla de heliga.", skriver Paulus i ovanstående text och komma fram till själva kärnan av det som Guds Ord talar till oss om. "tillsammans med alla de heliga förmår vi fatta bredden och längden och höjden och djupet och kan då lära oss att känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er."

Det är med mycket längtan i mitt hjärta som jag skriver detta till dig. Du som står mig så nära, men som ännu saknar denna trons förvissning i ditt hjärta. Jag önskar att just du skulle kunna ge mig anledning att känna glädje över att du börjat att söka denna kunskap. Ty den finns och den är för både dig och mig. Sök den och du ska finna den, men sök den tillsammans med de heliga.

Du kanske tycker att det låter pretentiöst att Bibeln kallar församlingen på jorden för "de heliga". Kanske att du hör till dem som klandrar de kristna för att de till det yttre inte alls uppträder som några helgon. Du kanske till och med tycker att de är precis lika syndfulla och bristfälliga som alla andra. De är inte heller särskilt andliga utan visar ofta på en attityd som är långt ifrån helighet. Och hör min vän. Du har rätt i din bedömning om vår bristfällighet och synd. Så här står det i en gammal sång av Otto Ottander: "Du ser på mig och undrar kan det vara ett barn till Gud, en Herrens Jesu brud? Men ack du ser ju här min resdräkt bara! Du ser ej än min sköna bröllopsskrud."

Än så länge har vi inte skakat av oss dammet ifrån våra resekläder. Vi befinner oss på en syndfull jord där smutsen och orenheten stänker på våra pilgrimskläder, men dag ska vi byta kläder och lämna våra gamla paltor för att få ta på oss bröllopskläder. Anskriet kommer att ljuda: "Se brudgummen kommer, gå ut och möt honom!"

Bibeln säger att vi inte ska synda, men om vi gör det, och det gör vi, eftersom vi fortfarande befinner oss i den yttre människans bristfällighet, så har vi en som för vår talan:

"Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. " (1.Joh.2:1-2).

Det finns många som anklagar oss. Det gör även vår själafiende, djävulen. Han går omkring som ett rytande lejon står det. Han pekar ständigt på våra synder och brister. När han gör det brukar jag citera detta bibelord för honom. (Jag vill helst slippa en konversation med fienden, men undantaget är när han anklagar mig, utan att ha rättighet till det.)

Så jag vill uppmana alla som läser min text. Lev inte ett andligt eremitliv ute i en torr öken där du ingenting begriper av allt det som finns att förstå. Visserligen kan det ibland vara skönt att i ensamhet få begrunda orden som Gud ger till dig och mig personligen, men jag tror inte att det är normalt att alltid leva ett ökenliv. Gud kallar dig och mig till ett liv i gemenskap, så att vi tillsammans ska få ta emot den styrka som vår inre människa behöver för att överleva i den här världen.

När vi gör detta så kommer vi att märka att någonting händer med oss:

" Guds fullhet uppfyller oss. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka"

Detta är ett väldigt löftesrikt ord och det eggar mig att hela tiden söka Guds fullhet. Det är en fortgående process och jag vet att det finns mycket här i tiden som vill hindra mig och förblinda mig, men min nyfikenhet och min erfarenhet av Guds godhet gör mig synnerligen motiverad att fortsätta i Jesu namn. Kom gärna med mig i mitt sällskap med alla dem som har sin förankring i sin tro på detta löfte.

"Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen."

"Jag vilar trygg jag vilar, innesluten i hans hand. Vilar innesluten i hans hand. Ja jag vilar trygg jag vilar innesluten i hans hand, vilar innesluten i hans hand.. Kämpar du ännu din strid? Täres du av tvivlets brand? Kom så får dit hjärta frid innesluten i hans hand. Ja jag vilar..."

Se även vad jag skrivit om detta på den här länken. https://rolferic.blogspot.com/2019/09/fortsattning-pa-dokumentation-av-ulla.html