Bibelns centrum och periferi

Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar men Anden ger liv 2. Kor 3:6

En god vän frågade mig vad jag skulle göra om jag bara hade tillgång till Bibeln och saknade alla andra texter. Skulle min tolkning av Bibeln förändras då? Frågan är intressant men hypotetisk.

Kommunikationsvägarna mellan Gud och människan har funnits långt före alla skrifter och människor har haft förmågan att ta emot Guds budskap genom sina sinnen.

Allt ifrån världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattats i hans verk och varit synliga skriver Paulus i Romarbrevet.

Min tolkning av Guds budskap påverkas av allt det som mina sinnen kan uppfatta av det som han har gjort, antingen jag öppnar eller stänger andra kommunikationsvägar. Därför kan jag aldrig försvara mig med att säga att jag inte visste bättre. Så länge jag kan se och höra, kan jag också förstå och förklara det jag ser och hör.

Hur gör jag då när jag tolkar det som redan står skrivet? Jag tror att det är kyrkan och förkunnelsen av Guds ord som påverkar mitt ställningstagande till Bibelns huvudsakliga syfte. Naturligtvis med mitt eget medgivande, där min frihet till att tolka alltid står öppen. Jag återkommer till vad jag menar med Bibelns huvudsakliga syfte.

I alla tider har det funnits tolkare av Bibeln som förändrat kyrkan och förkunnelsen. Låt mig ta ett historiskt exempel. Paul Peter Waldenström, som var en av grundarna till Svenska Missionsförbundet, utvecklade den subjektiva försoningsläran. Han kom då i konflikt med Svenska Kyrkans objektiva försoningslära. Detta hände år 1872. Den objektiva försoningslära härstammade från Anselm av Canterbury som föddes i Italien år 1033. I denna lära som den lutherska kyrkan övertog ingick föreställningen om att människosläktet dragit över sig Guds vrede, när det föll i synd. Gud krävde då ett försoningsoffer. Människan kunde inte själv ge det, men Kristus gav det i hennes ställe och de behövde inte längre frukta för Guds vrede. Man förkunnade alltså en lära som innebar att människan måste gömma sig bakom Kristus för att få skydd för Guds vrede. Man tolkade Skriften på det sättet att det var Gud som skulle bli försonad genom Jesu försoningsoffer. Det är svårt att greppa tanken att denna lära förkunnades i kyrkan i hundratals år innan Waldenström kom med en helt ny tolkning. Han blev från början betraktad som en villolärare, men i vår tid är det ingen som ifrågasätter hans tolkning av en av Bibelns mest centrala budskap, nämligen budskapet om Jesu Kristi försoning.

Waldenströms subjektiva försoningslära innebär att det inte är Gud som behöver försonas. Gud som själv är Försonaren har alltid älskat människorna. En människa behöver inte gömma sig för Gud, vars vrede inte riktas mot människorna utan mot synden och mot det ondas makt i världen. Därför är det människorna som blir försonade med Gud och inte tvärtom.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, inte för att döma världen utan för att frälsa världen. Jesus kom till oss för att försona människan med Gud.

Det var detta befriande budskap som människorna behövde vid denna tid och som resulterade i starka väckelserörelser över hela världen. Människor har i alla tider varit upptagna av fördömelse över synder både hos sig själva och hos andra. Detta har i sin tur skapat rädsla för den Gud som man uppfattat som domare mer än som frälsare.

Bibelns texter utgör ett vittnesbörd om den gudomliga närvaro som förmår att omforma människors tro och liv. Men detta kan aldrig ske om inte texterna har sitt centrum i Jesus Kristus och i den försoning som är Bibelns huvudsakliga budskap. Gamla testamentet pekar framåt mot Kristus och Nya testamentet har sitt centrum där. Alla våra tolkningar måste förstås i ljuset av detta centrum.

Det är ibland ofrånkomligt att vi kommer i konflikt med en del av bibelns texter, när vi jämför dem med nutida förhållanden. Det är också mycket som inte går att förklara med dogmatiska teorier, inte ens med vissa bibeltexter. Jag skulle önska att det funnes möjlighet att förena bibeltrohet med en nutida tolkning av bibeltexterna. Att vi kunde vara ödmjuka och inse att vi inte har svaret på många av vår tids etiska och moraliska frågor och där bli lyhörda för andra. Bibeln får inte bli en källa till tvist där vi anser att vi  har hela svaret.

Den som menar att det bara finns en bokstavlig tolkning har svårt att tro detta och tillmäter varje text i Bibeln auktoritär betydelse.

När Martin Luther betonade att det bör vara ”Skriften allena”, som är avgörande för kristen bekännelse, så tror jag att han menade att det finns en skillnad mellan centrum och periferi och mellan huvudsak och bisak.

Det kan vara svårt att förstå de ställningstaganden där man å ena sidan talar om en bokstavlig tolkning och å den andra där texternas mångfald lyfts fram. Det är då vi behöver bli lyhörda, ödmjuka och rannsakande och i stället för att tolka Bibeln, låta Bibeln tolka oss i våra syften att nå fram till en klarare insikt. Det är ju inte vi som ska tilldela Bibeln och dess enskilda delar den betydelse och auktoritet som den ska ha. Det är i första hand Bibeln som skall tala till oss. Det är Gud som skall tala till oss. Det står skrivet att det är nu vid denna tidens slut som han har talat till oss genom sin son.

Summan av ditt ord är sanning står det i Psaltaren och det får bli sista ordet i denna betraktelse.