Känner du igen strofen i Povel Ramels visa: ”Följ mej bortåt vägen.”
Visst är det väl så att vi vill gå tillsammans bortåt vägen. Det är trist att behöva gå ensam. I visan får jag uppfattningen att det är två människor som följer varandra på vägen. Plötsligt så upptäcker de att vägarna bär åt olika håll. Vägarna är som viljorna. Den ena vill hit och den andra vill dit. Sådant är livet för oss alla. Vi måste helt enkelt ta hänsyn till varandra om vi ska följas åt. Hur hanterar vi tillvarons skiftningar, när våra vägar bär åt olika håll? Om vi är beredda att göra kompromisser, så tror jag att livet blir enklare. Vi kan aldrig räkna med att vi alltid ska få vår egen vilja till att styra den andre. Allting har sin tid. Ingenting löser sig fort. Povels visa har sin egen moral, men jag tycker den är väl betänkt. Huvudsaken är att inte var tar sin väg. Det finns ingenting som ej låter ordna sig tids nog längre fram. Så mitt förslag är att vi tar det lugnt och inväntar den rätta stunden för våra beslut.