”Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå
till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de
heliga?” 1.Kor.6:1
Medlemmarna
i församlingen i Korint hade börjat att tvista med de romerska
domstolarna i Korint i frågor som Paulus ansåg att de borde ha
kunnat lösa inbördes.
De
kristna kallades här av
Paulus för ”de heliga” Om
man är helig så är man enligt
Guds ord, avskild för Gud.
Då är man partners med alla
andra som är
”de heliga” och
inte motståndare. Då finns
det ingen orsak att gå till rätta med den andre. I synnerhet inte
inför ”de orättfärdiga”,
skriver Paulus. Vilka är det då som är orättfärdiga? Bibeln
säger att det är de som handlar i strid mot det gudomliga.
Motsatsordet är ordet
”rättfärdig”, Den
rättfärdighet som kännetecknas hos ”de heliga”
Paulus
menade alltså att tvister mellan de kristna skulle lösas inbördes.
”när
ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen
inte har förtroende
för. Det
här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen
förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder?
I stället går broder till rätta med broder, och detta inför
otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med
varandra ett nederlag för er.” 1
Kor. 6:4-7.
Vi
har alla anledning att fråga inför vilka det är som vi tvistar och
vad det är vi tvistar om. Vi
behöver en ödmjuk inställning och
en
ökad självinsikt, utan att fördenskull utplåna oss själva.
Jag
menar att det även i vår tid borde finnas tvister som skulle kunna
lösas på ett annat sätt än vad som ofta sker. Inte
minst i sociala forum, såsom facebook etc.
Jag
kopierar här från
Taizékommuniteten:
”Att
vara inblandad i en dialog med kristna från andra bekännelser
innebär att lära sig att vara partners snarare än motståndare.
Dialog är inte en process som strävar efter ömsesidiga
eftergifter, som i diplomatin.
Det viktiga är
att gemensamt söka upptäcka så mycket som möjligt av Kristi
ansikte, hans vilja för världen, för kyrkan, för hela den
mänskliga familjen. Ingen tradition kan hävda att den äger hela
Kristus. När vi blir medvetna om detta, upptäcker vi att vi behöver
varandra så att Kristi ansikte kan stråla i sin fulla glans.
”Kristendomen,”
sade en 1900-talsteolog, ”är en religion vars utmärkande
karaktärsdrag är att ta hänsyn till allt ur perspektivet ’inte
utan andra’”. Världen har ett trängande behov av det som kan
komma från kristna som vet att värdesätta sina gåvor och att
sätta dem samman. Det var av detta skäl som Broder Alois i ”Upprop
för försoning mellan kristna” skrev: ”Hur kan vi svara upp mot
vårt samhälles nya utmaningar, speciellt sekulariseringen och den
ömsesidiga förståelsen mellan kulturer, om vi inte samlar ihop de
gåvor som den heliga Anden placerat i alla kristna familjer?”
”Det
fanns en tid när en antagonistisk relation styrde utgången av varje
möte mellan kristna av olika bekännelser. Ytterst lite sann
”dialog” förekom, snarare var det ”monologer sida vid sida”.
I stället för att leta efter den mängd sanning som finns hos de
andra strävade man efter att försvara den motsatta ståndpunkten
till vilket pris som helst. På så sätt uppstod många karikatyrer
och stereotyper, artificiella bilder som vi än idag har svårt att
frigöra oss ifrån. Allt detta ledde till en ömsesidig utarmning,
inte bara för att de andras gåvor försummas utan också för att
beslutet att opponera mot andra får oss att tolka vår egen
tradition på ett sätt som deformerar den.
Om jag inte
försöker upptäcka andra utifrån det bästa som de har inom sig,
är jag inte i en dialog. Jag måste lära mig hur jag gör för att
lyssna. Ingen begär att jag skall förneka sanningen, att hålla med
om allt. Men det kan innebära att jag behöver erkänna att det
finns andra sätt att formulera problem, andra utgångspunkter och
slutsatser som har sin legitimitet, andra ord som kan tjäna tron. Ju
starkare förankrad jag är i det som är fundamentalt, desto mindre
rädd är jag att acceptera olika uppfattningar som inte hotar det
fundamentala.
För att hålla
en dialog som partners måste vi lära oss att inte finna vår
identitet i isolering från, eller opposition mot andra, utan i
relation och givande. Det är mycket mer likt själva livet!”(slut
citat.)
Jag
ställer därför frågan: ”Vilka är det som är våra partners
ibland de heliga, och
vilka är de heliga?” Det
finns bara en enda grund på vilken vi blir heliga och
det finns bara en enda helighet.
"Om du är i
Kristus är du helig så som han är helig."
"Också
er, som tidigare var främmande och i sinnet fiender med onda
gärningar, har han nu försonat i hans kötts kropp genom döden,
för att han skulle ställa fram er inför sig, heliga och
obefläckade och ostraffliga om ni förblir i tron"
(Kolosserbrevet
1:21-23, Reformationsbibeln).
Detta
är det enda sättet vi kan bli heliga på.
Och
detta är tillräckligt, eftersom all vår synd blev sonad när Jesus
dog för oss på Golgata. Gör därför anspråk på din helighet,
vilken är Jesus Kristus. Du och jag får vara en del av hans kropp –
de heliga, genom tron på Jesus.
”Vi har alla
sett att Gud kan rädda till och med det värsta av mänskligheten.
Vi kan titta på den värsta tjuven, mördaren, knarkaren eller
alkoholisten – människor som inte har några goda gärningar alls
– och med visshet säga om dem, "Genom omvändelse och tro har
de rättfärdiggjorts i Jesus."
Det är Guds äkta
frälsande kraft. Men många kristna lever som om deras egna
ansträngningar och bemödanden är tillräckligt för helighet”
Se citat här