Ulf Ekman och den teologiska debatten om dopet

Jag är överens med mycket av det Ulf Ekman skriver om den teologiska debatten om dopet i en ledare i tidningen Världen i dag:

"När vi samtalar om dopet bör vi börja med att tala om vad det kristna dopet faktiskt innehåller, inte bara hur och när det utförs……….

Att påstå att barndop som har utförts i den treenige Gudens namn och på grundval av kyrkans tro är ogiltigt, är problematiskt och dessutom sårande för många kristna. Att sakligt samtala om detta innebär att man måste se på dopets båda sidor, både som en nådeshandling och som en troshandling, både som något som faktiskt förmedlar evigt liv och något som vi i tro ska ta emot. Här kan vi fördjupas i vår förståelse och under samtalets gång ha respekt för varandra."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Så här skrev jag tidigare om just detta i Ökenkällan:

"Min uppfattning i dopfrågan är fortfarande att det bara finns ETT DOP. Detta dop är varken barndop, vuxendop, troendedop eller kalla det vad du vill. Det är det kristna dopet. Detta dop hur det än sker har en avgörande betydelse i Faderns Sonens och Den Helige Andes namn.

Jag minns med mycket stor tillfredsställelse mitt eget dop och det sätt på vilket det tillämpades, trots att jag nu 63 år senare har fått en vidgad syn på dopfrågan och det dopsätt som tillämpas i andra kyrkor."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR.

Så här skriver Kyrkoherde Bengt Magnusson i Tanum, tidigare verksam i Pingströrelsen i tidningen Dagen under rubriken: GUD ÄR STÖRRE ÄN VÅR FÖRSTÅELSE AV DOPET

"En ödmjukare ton och en större respekt för att ingen människa funnit den fulla sanningen, skulle befrukta den pågående dopdebatten i denna tidnings spalter på ett positivt sätt. Att söka sanningen är naturligtvis gott och vällovligt. Men att i sitt sanningssökande stämpla dem som upplever sanningen något annorlunda än man gör själv som på villovägar, leder knappast till bönesvar på Jesu bön om kristen enhet."

LÄS HELA ARTIKELN HÄR

SE ALETHEIA ARTIKELN OM INKLUDERANDE ELLER EXKLUDERANDE FÖRSAMLINGAR

Biskop Antje talar klarspråk

i Kvällsposten

Den andliga enheten

Den andliga enheten är ämnet för min betraktelse och jag utgår ifrån bibeltexten hämtad i Efesierbrevets 4:e kapitel och tredje vers ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten.”

Jag upplever att vi har det litet svårt med att få det att fungera i praktiken. Vi vill ha enhet, men bara på våra egna villkor. Detta kännetecknar kyrkan i hela dess historia. Vi har egna villkor för enhet. Villkor som vi säger är Guds, eftersom de överensstämmer med vad han har sagt i sitt ord, åtminstone på det sätt som vi tolkar det. För detta har vi inte använt ”fridens band”, alla gånger, utan ofta strider vi och kämpar för våra egna åsikter och bygger upp fållor omkring oss. I stället för att välsigna varandra, talar vi ofta illa om dem som inte har samma beteende som vi.

Liberala präster och biskopar har vi inget till övers för. De som välsignar homosexuella kan vi inte tänka oss i vår församling. Kan vi acceptera att några bröder och systrar i församlingen, som är av samma kön, lever tillsammans? Finns det plats för dem i vår gemenskap? Nej de kunde ju besmitta menigheten i vår syndfria församling. Det har jag förstått. De måste rätta sig för att få plats. Vi kan inte förstå hur de har det, men om de förändrar sig och vänder om är de naturligtvis välkomna. De kan absolut inte få komma som de är. Villkoren är tidlösa. De finns i Guds Ord. Läs själv käre Rolf. Jo då jag har nog läst jag också, men jag har sett att det finns mycket mer än detta som står skrivet. Vi kan bygga upp läror och villkor omkring en del bibelord, men ser mellan fingrarna med en del andra och betraktar dem som skrivna för en annan tid.
 Jag tror inte att vi behöver en enhet mellan kyrkorna, men vi behöver enhet mellan de kristna i kyrkorna. Det skriver Paulus i den text som föregår ovan skrivna citat är ”att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek”  Den andliga enhet som finns är vi kallade att bevara, inte med stridens utan genom fridens band läste vi.Man behöver inte tro att man alltid vet bäst själv och har rätt i varje minsta detalj. Ibland får man böja sig och korrigera sig själv.

Välsigna varandra, älska dem som inte är precis som du. Bed för dem som är annorlunda. Gå gärna med dem åt deras håll en bit på vägen. Så vill du också bli bemött. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem.”, så lyder den gyllene regeln uttalad av Jesus.

 Om vår församling är störst och har flest resurser så behöver vi fördenskull inte tro att vi är bäst. Om vi är den minsta lilla gruppen, så kan Gud ändå välsigna oss, under förutsättning att vi välsignar varandra och inte avundas de som har det annorlunda.

Andens enhet består inte i att ta resurser från andra. Resurserna är Herrens inte våra. Vi har inte rättighet att stjäla dem ifrån honom. Om vi tror på Andens verk, så tror vi också på ”fridens band”. Gud har kallat oss att vara i världen, för att världen skall tro att det är Gud som sänt oss.

Guds församling skall inte växa genom delning. Det finns ett litet encelligt djur, amöban, som fortplantar sig genom delning. Den metoden är inte vår metod för enhet.

Om församlingen har växtkraft behövs något helt annat. Det som behövs är kärlek till varandra. Inte inbördes strider, kiv och bråk. Det gagnar inte saken. Den första kristna församlingen hade sin största framgång under martyrtiden då många fick ge sina liv för sin tro. Det sätt på vilket de var tillsammans fick återverkan för den värld i vilken de levde. Man sa om dem: ”Se hur de älskar varandra.” Det var inte åsikter, läror och dogmer som förde dem tillsammans. Det var en brinnande kärlek och sammanhållning under en tid som präglades av hat och svek.

Den enhet vi behöver är de kristnas enhet, inte kyrkornas. Så tror jag i alla fall. Det handlar inte om vilken kyrka eller väckelserörelse som skall bli störst. Vi är så fixerade vid våra mer eller mindre lyckade resultat. Vikande statistik i kyrkorna bekymrar oss mer än vår egen falnande glöd.

Vad vi behöver är brinnande hjärtan för den sak vi tror på, ärliga avsikter i våra tillvägagångssätt och stor ödmjukhet. Vi skall inte ta oss själva på för stort allvar. Vår egen andlighet är nog inte så stor som vi inbillar oss. I själva verket sitter vi i samma båt.

Se inlägg på Aletheia blogg och tankesmedja

Se inlägget Ett är dopet på Ökenkällan

Nyheter från Israel

Det handlar om Dan Johanssons webbnyheter på bloggen Aletheia och min tidigare reaktion på hur han tolkar Bibeln. Så här skrev jag i ett tidigare blogginlägg:

"Dan Johansson har missuppfattat ordet om löfteslandet som Gud har lovat sitt folk. Vem tillhör detta utvalda folk? Det gör alla de som låter sig utväljas av Gud och de kan tillhöra vilket folk som helst och de kan även bekänna en annan religion. Gud är en god Gud full av nåd och barmhärtighet. Så läser i alla fall jag min Bibel. Jag skulle kunna citera många Bibelord till stöd för denna tanke.

Det löftesland som Gud har lovat kan inte gälla Staten Israel och inte heller någon annan nu existerande jordisk nation. Gränserna för jordens nationer bestämmes av människor med ”makt och militär” I Guds rike finns inga gränser.

Löfteslandet för mig som kristen är himlen efter detta jordelivs slut. Den dagen ser jag fram emot med förtröstan. Där finns inga gränser som styres på detta grymma sätt. Där finnes inte heller något våld och ingen som bär hand på en annan därför att man tillhör ett annat folkslag.

Hur läser Dan Johansson Bibeln egentligen? Jo han läser att det skall bli ett storkrig som leder till ”domen i Josafats dal” Det han skriver är ett försvar för den ockupation som sker genom Staten Israel och deras militära överlägsenhet. Det är förfärligt att läsa att arabernas motto är det som psalmisten beskriver i 83:e psalmen. Hur vågar han att skriva detta när alla vet att de kristna palestinier som länge levat som fångar i sitt eget land kämpar för fred utan våld.

Den militanta ”andemakt” som har gripit tag om Dan Johansson och många andra inom den extrema delen av frikyrkligheten är till skada för Guds verk. Låt oss slippa att läsa sädant. Det gör bara ont.
Både judar och palestinier har sin hemort i det land som Dan Johansson kallar för löfteslandet"

Läs här hela inlägget

Är jag möjligen oförarglig?

De bloggar som är mest besökta på internet är de som är kontroversiella och extrema. Jag har försökt att undvika det sättet att skriva.

Jag skriver inte för att få medhåll. Ibland tycker jag att jag provocerar och borde få en förmaning av någon som vet bättre än jag. 

Debatten får gärna finnas här på bloggen, men jag undviker att polimisera när vi samlas till bön och bibelläsning i församlingen jag tillhör, men jag märker ändå att en del av vännerna i församlingen läst mina bloggar. Det är bättre att bli förmanad enskilt än offentligt. Jag har stor respekt för vännerna i församlingen, men jag håller inne med mycket av mina tankar som inte överensstämmer med deras. Ibland är det bättre att tiga än tala, men jag är tacksam för att vi i alla fall får ha tanke och yttrandefrihet och till exempel i bloggform får ge uttryck för det på det sätt jag gör här i Ökenkällan

Här är länkarna till några av mina inlägg från år 2009 och 2010:

1. VI ÄR SEKULÄRA
2. RELIGION OCH HUMANISM
3. VAD ÄR SEKULARISM?

Att se med nya ögon

I söndags predikade vår pastor över temat ”Att se med nya ögon” med utgång från texten i Apostlagärningarna 10. En välkänd bibeltext som handlar om Petrus och Cornelius. Cornelius får genom en ängel reda på att han ska skicka bud efter en viss Simon som kallas Petrus. Han bodde vid havet i ett hus som tillhörde en garvare som också hette Simon. Petrus gick upp på taket för att be till Gud. Han blev hungrig och ville ha något att äta. Medan maten gjordes i ordning föll han i hänryckning. Han såg himlen öppen och det kom ner något som liknade en linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden och i den fanns alla markens fyrfota djur och kräldjur och himlens fåglar. En röst sa till honom: ”Petrus, slakta och ät.” Petrus svarade: ”Nej, nej herre. Aldrig har jag ätit något oheligt eller orent.” Då hörde han för andra gången en röst: ”Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.” Detta hände tre gånger och sedan lyftes duken strax upp till himlen. Medan Petrus grubblade över meningen med den syn han haft, kom männen som Cornelius hade skickat.

Det fanns ett samband mellan den syn Petrus haft och änglabesöket hos Cornelius. Detta hade Petrus uppfattat när han följde med till Cornelius hus. Petrus visste att det var förbjudet för honom som var jude att umgås någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Han hade hamnat i en helt ny situation där han handlade mot vad som tidigare varit cutym.

Anledningen till detta var att han hade börjat se på människor med andra ögon. Den  syn han haft hade förändrat hans inställning till sina medmänniskor. ”Mig har Gud visat att man inte  skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.” För Petrus fanns inte längre några umgängeshinder. Han hade fått en ny insikt om hedningarnas roll i Guds frälsningsplan, Gud hade visat honom genom den syn han sett.

Vår pastor talade om sin önskan om att vår församling skall vara en plats med en öppen famn för alla, ja att alla skall känna sig hemma utan anseende till personen. Vi behöver se våra medmänniskor med nya ögon.

Jag tänkte på den senaste tidens debatt i kristna tidningar, som har handlat om dop och församlingssyn, 

som jag skrivit om här.
Jag har också skrivet en artikel med titeln Ett är dopet - det kristna dopet

Läs även i Dagen artikel om medlemsskap i en ny tid

Det är inte helt lätt att lämna bakom sig ett gammalmodigt koncept. Vi vill inte så gärna att någon kommer och rubbar våra cirklar. Vi värjer oss precis som Petrus gjorde när han fick synen från himlen.

Om inte Petrus hade ändrat sig, så hade inte evangeliets segertåg över världen kunnat fortsätta.

Är våra församlingar i dag öppna, visionära frizoner där alla är välkomna utan anseende till personen?

Jag skrev i mitt tidigare länkade inlägg:

”Det beror således på vilken bild av Jesus jag har och hur min relation till honom ser ut. Jag tror inte att det finns någon människa, som håller måttet. Inte ens den som är totalt överlåten, om nu detta existerar.

Den Jesus jag tror på accepterar min kluvenhet. Han vet min svaghet, bräcklighet och skröplighet, men han vet också att jag vill hålla fast vid honom som min Frälsare, mitt enda hopp. Min Jesus är inte sträng mot mig. Han är mild och förlåtande.

Den församling jag tillhör är visserligen exklusiv på så sätt att den är Guds församling, uttagen ur världen, utkallad till ett uppdrag att inbjuda människor till evig gemenskap med Gud. Däremot är församlingen jag tillhör inkluderande, eller bör åtminstone vara det. Den utesluter inte människor. Det hör till en förgången tid. Vår församling har som motto: ”Att föra människor till Jesus genom kärleksfulla relationer.”

De som hävdar en radikal kristendom och menar sig vara trogna mot den bibliska sanningen är ofta hårda i sin skarpa argumentation, genom kraftiga fördömanden av människor som inte lever efter deras krav. De som omfattar en sådan församlingssyn accepterar inte vem som helst i sin gemenskap. Denna så kallade radikala kristendom är kärlekslös och hård och kväver lusten att följa Jesus. Ja den för människor bort ifrån Gud i stället för till Gud.”

Se även på Aletheia här!

Ett vittnesbörd om Guds helande kraft

Det jag skall berätta hände för flera år sedan. En vän och släkting till oss hade drabbats av en sjukdom som kunde leda till döden. Läkarna hade givit ganska dystra prognoser för hans möjligheter till att överleva. Vi kände oss väldigt ledsna. Han hade ju inte fyllt 60 år och hade mänskligt sett många år framför sig. Läkarna hade sagt att han inte skulle överleva sin 60 årsdag. Hur skulle det bli?

Vi har för vana att be för våra släktingar och vänner och nämner dem ofta vid namn. Vi tror på att Gud hör våra böner. Det står skrivet att ”Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet.” Ef. 3:20-21 Det står alltså att han verkar genom kyrkan och kyrkan det är vi som tillhör Kristus Jesus.

Vi bad och anropade Jesus som vi tror på att han skulle gripa in och utföra sitt verk. Vi kan inte hela, men Gud kan och ibland använder han oss som redskap och uppmanar oss att lägga händerna på människor och be för dem. I Jakobs brev 5:14-15 står det så här: ”Är någon sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke och Herren skall göra honom frisk.”

Jag fick en stark känsla, som jag tror var ett tilltal från Herren: ”Du skall ta med dig oljeflaskan och gå till honom (vår vän). Med hans tillåtelse skall du läsa detta ord ifrån Jakobs brev och du skall be för honom.”

Jag blev väldigt rädd för att han skulle ta illa upp för att jag trängde mig på. Jag ville ju inte kränka hans integritet. Jag bad Ulla-Britt om råd hur jag skulle göra. Hon hindrade mig inte.

Så jag fattade mod och gav mig iväg till vår vän. Jag berättade för honom hur jag upplevt ett tilltal från Gud om att be för honom, läsa Guds Ord och i Jesu namn smörja honom med olja. Något sådant hade han inte varit med om förut och han sa att det kändes lite främmande, men han var angelägen att jag skulle göra så som jag kände. Vi satte oss ned vid köksbordet. Jag läste orden ifrån Jakobs brev och tog fram oljeflaskan och jag bad en bön i tro. Jag sa till Gud att det är han som skall utföra den helande kraft som finns i namnet Jesus. Jag åberopade det löfte vi hade läst. Vi får inte ta åt oss äran av det som Gud gör. ”Hans är härligheten” står det.

Vår vän lever än och fyller i dag 62 år. Min tro är att Gud kan hela och befria från sjukdom och mycket annat som tynger oss, men jag tror också att Gud använder läkare och sjukvård som instrument för att människor skall kunna överleva svåra sjukdomar.

Jag skriver detta vittnesbörd för att uppmuntra dig att gå till Gud och våga lita på hans makt att hela. När du får en ingivelse att bedja för någon i din närhet så skall du vara frimodig och göra det.

Det är inte helandet som är i focus för min tro. Det är i första hand Gud som är i centrum. Det är han som kan hela och hjälpa oss och det sker inte alltid efter våra önskemål, för i så fall skulle ju de flesta som är sjuka bli friska. Vi skall inte ignorera det som Gud verkligen gör utan ge det större uppmärksamhet så att alla kan se vilken stor Gud vi har. Någon har sagt: ”Det är inte stor tro på Gud som betyder något utan tro på en stor Gud.”