Kingdom Chapel i Motala

 Läs först Berättelsen om Väktarna

Mina tankar om Kingdom Chapel i Motala

Vad som finns att läsa om Kingdom Chapel i Motala:

Deras hemsida

Videosändningar på youtube

Mitt möte med Oskar Nilsson:

  När jag första gången mötte Oskar fick jag intrycket av att han är en mycket ödmjuk och vänlig person. Vi träffades bland annat på församlingens bönesamlingar. Vi var också tillsammans på torget, där vi sjöng och spelade andliga sånger. Han var liksom jag, besjälad av en längtan att få nå ut till hela Motala med det kristna budskapet.

En dag fick jag veta att han begärt utträde ur församlingen och jag blev väldigt illa berörd och undrade vad som kunde ligga bakom detta beslut.

Jag mötte Oskar i Pingstkyrkan. Han har nämligen inte slutat att delta i verksamheten, trots att han inte längre vill ha sitt medlemskap där. Jag frågade honom då vad som var anledningen till hans utträde. Han berättade då bland annat följande:

 ”I en drömsyn om natten såg jag ett nattduksbord, som hade blivit gammalt och utslitet och det fanns en rutten lök inuti det m.m. Ändå vill många människor försöka att laga det för dom ville verkligen att det skulle bli bra igen, men problemet var att det var för skadat för att kunna lagas och det enda sättet att komma vidare med det var att sätta dit ett helt nytt nattduksbord istället…”

När jag senare påminde Oskar om detta så skriver han att jag förhastat mig när jag menade att Gud aldrig skulle kunna säga något sådant om sin församling. Han skriver och ber mig att i lugn och ro läsa och försöka förstå anledningen till vad han menar. Jag undviker en del namn, men tar med hela handlingen:

”….dåvarande ledare för Kingdom Chapels verksamhet, som förövrigt startade redan år 2014 som en del av Baptistkyrkans ungdomsverksamhet, kom till mig i slutet av december 2018 och han bad mig att be för Kingdom Chapel framtid eftersom ledningen i Baptistkyrkan ville lägga ner den verksamheten. ...men han ville att .Kingdom Chapel skulle vara kvar som en del av Baptistkyrkans verksamhet och hade aldrig för avsikt att det skulle bli något självständigt... Detta var förövrigt min tanke också innan jag började be. Det var då jag fick ovanstående drömsyn.

….vi bad och kom så småningom fram till att det enda sättet att komma vidare med Kingdom Chapel´s verksamhet, som många ungdomar och även äldre för den delen ville skulle fortsätta, var att ta bort det ifrån Baptistkyrkan och göra det till en egen verksamhet istället... Baptistkyrkans ledning stod fast i sitt beslut att lägga ner verksamheten även fast det fanns delade meningar om detta också i ledningen så klart, många hade ju blivit välsignade av denna verksamhet och Baptistkyrkan hade gått från ett fåtal äldre medlemmar till många fler och många ungdomar, men denna nya situation ledd till spänningar mellan den nya och det gamla... Så det var heller inget lätt beslut för ledningen och det hade också förekommit påtryckningar från det ekumeniska hållet (Motalas Kristna Råd) osv. där Pingstkyrkan också är med vilket gjorde att man inte vågade fortsätta...

….Så det är bakgrunden till att Kingdom Chapel blev en egen verksamhet, det var aldrig meningen från början och det är alltså inte något som jag har startat utan det startades år 2014 som en del av Baptistkyrkan ungdomsverksamhet.”

Oskar har låtit mig förstå att han absolut inte har lämnat församlingens gemenskap, trots att han begärt utträde ur som han skriver församlingens medlemsregister. Han skriver så här:

”Anledningen till att jag lämnade registret var att jag inte ville vara en del av "Sveriges Kristna Råd" eller "Samfundet Pingst" då jag insett vad dessa 2 organisationer egentligen står för …”

” .Jag ville i vilket fall gå ur Samfundet Pingst (även Lewi Petrus var ju också emot samfundstanken) och för att göra det behövde jag gå ur Pingstkyrkan Motala´s matrikel.... Sveriges Kristna Råd och Samfundet Pingst”

Här måste jag invända att Oskars motiv är bristfälligt. Pingstförsamlingen i Motala är visserligen ansluten till Pingst FFS. (År 2004 aktiverades Trossamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan för att erbjuda pingstförsamlingar en stärkt juridisk status.). Detta anser jag vara en tillgång där Oskars farhågor är extremt överdrivna och faktiskt också vilseledande.

Därför har jag sagt till Oskar att Gud aldrig kan välsigna en grupp som inte vill samverka med andra kyrkor på den plats där man bor. Den verksamhet han nu ägnar sig åt måste få sin förankring i någon av de församlingar som redan finns i Motala om den skall ha berättigande. Det är min absoluta övertygelse.

Det som nu pågår är djupt oroande. Om jag läser en del av de kontroversiella sektliknande konspirations och missnöjesteorier som förekommer i gruppens videosändningar så kan jag helt enkelt inte tiga, eftersom jag i mitt åttiotvååriga liv varit med om sådant tidigare.

Här följer utdrag ur ett brev jag skrev till Oscar:

……..

Jag har inte tidigare känt till det som du beskriver om Kingdoms Chapels verksamhet, så det var bra att du gav mig den informationen. Jag tycker mig känna igen strukturen på det som hänt, från den tid på1960 talet då jag mötte liknande spänningar i Filadelfiaförsamlingen Nybro, där jag då var ungdomspastor. Innan jag kom dit ifrån en liknande tjänst i Norrköping, hade en stor grupp av medlemmar, däribland många ungdomar, lämnat församlingen och bildat en egen församling. Kanske det var på grund av att de inte fick tillräckligt utrymme för sin längtan till något annat än vad de upplevde i församlingen de tillhörde.

På den tiden, långt innan Livets ord gjorde sin entré, var det Maranatarörelsen som blev ett slags reaktion mot den etablerade Pingstväckelsen. Människor bröt sig ur sina församlingar på grund av missnöje över det rådande tillståndet. De upplevde tillståndet precis så som du beskriver att du såg det i din drömsyn:

”att det var för skadat för att kunna lagas och det enda sättet att komma vidare med det var att sätta dit ett helt nytt nattduksbord istället…”

Precis så som du beskriver att ni gjorde:

”att det enda sättet att komma vidare med Kingdom Chapel´s verksamhet, som många ungdomar och även äldre för den delen ville skulle fortsätta, var att ta bort det ifrån Baptistkyrkan och göra det till en egen verksamhet istället..”

så gjorde man då. Man ville inte underordna sig något som var gammalt och slitet. Man trodde att allt skulle bli bättre om man bröt sig ur. Men resultatet blev ofta förbränd mark och desillusionerade människor. Besvikelsen blev stor när man upphöjde människor till auktoriteter. Ledare som inte höll måttet och så vidare. Historien har upprepat sig både tidigare och senare, men min erfarenhet säger mig att gräset aldrig blir grönare på den andra sidan och tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra så som det står skrivet.

Om inte Kingdom Chapel får de övriga kyrkornas förtroende och samverkan kommer det att leda till att de blir isolerade precis så som skedde på 1960-talet så som jag beskrivit.

Vi hoppas att vi skall slippa att få se en ny sekt i Motala.

  

Berättelsen om väktarna

 

Berättelsen om de två väktarna

av Rolf Ericson.

Skrivet i vånda och med personligt ansvar för dem jag skriver till.

Berättelsen nr 1. En man som var väktare ägde ett hus där han förvarade många värdefulla ägodelar både egna och andras. En dag fick han höra att någon planerade att tränga sig in i hans hus och stjäla det han ägde och förvaltade. De som planerat att tränga sig in tog inte någon hänsyn till de värden som fanns i huset. Deras avsikt var att få tag på det som kunde gagna deras verksamhet. Det var inte i första hand de materiella värdena, men det fanns annat i huset som verkade mera åtråvärt. Detta bekymrade inte denne väktare eftersom han installerat ett inbrottslarm. Han tänkte att inkräktarna, när de kom, skulle bli avslöjade och ertappade. Han brydde sig inte särskilt mycket om dem som skulle bryta sig in. Han tänkte att de fick skylla sig själva. Det var ju deras eget fel att de på ett så förödmjukande sätt skulle bli avslöjade. Han kunde tryggt gå till nattens vila och lita på att hans larm var säkert, Några hade sagt till honom att om Herrens väg alltid var densamma så skulle utgången bli precis sådan som Herren ville och då skulle ju inkräktarna få sitt rättmätiga straff.

Berättelse nr 2. En annan man som var väktare ägde också ett hus där, han förvarade många värdefulla ägodelar både egna sådana och andras. En dag fick han höra att någon planerade att tränga sig in i hans hus och stjäla det han ägde och förvaltade. Även han hade  installerat ett inbrottslarm. Men han tänkte att det vore bättre att varna inkräktarna innan de kom till huset. Detta av hänsyn till dem, eftersom han visste att larmet var säkert och skulle avslöja inkräktarna. Det fanns inga vedergällningstankar hos denne väktare, men det fanns en oro hos honom för den skada som kunde drabba både de som bodde i huset och de som ville tränga sig in. Han hade dessutom hört orden om tjuven som kommer, ofta förklädd i fårakläder, bara för att stjäla, slakta och förgöra. Även till den väktaren hade man sagt att Herrens väg alltid var densamma så därför skulle utgången bli precis sådan som Herren ville och då skulle ju inkräktarna få sitt rättmätiga straff. Var det verkligen så illa ställt tänkte väktare nr 2? Fanns det ingen möjlighet till att få dem räddade.

De båda väktarna träffades och samtalade med varandra om hur de skulle göra. Väktare nr 1 menade att synden straffar sig själv och vi kan inte göra mycket åt det. Väktare nr 2 protesterade ivrigt över denna lättja och mesighet. Han sa: 

”Du och jag är ju satta till att vara väktare över våra hus. Har du inte läst vad det står i                 boken." 

 Den andre svarade: 

"Vadå läst? Jag har svårt med läsning för jag lider av dyslexi. Tala om för mig vad det står och vad du menar." 

Han tog fram boken och läste:

"Och HERRENS ord kom till mig; han sade: ”Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare, och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket, men den som får höra basunljudet ändå icke låter varna sig, och svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod över hans eget huvud. Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig, så hade han räddat sitt liv. – Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste dö», och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?» Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?

Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin rättfärdighet, när han syndar. Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det orätta som han gör skall han dö. Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet, så att han, den ogudaktige, giver tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö. Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få leva. --Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är densamma. Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han just därför dö. Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva. Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Jo, jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels hus.”

Så lyder Herrens ord ifrån Hesekiel 33:1-20

FORTSÄTTNING FÖLJER

En av mina sånger.

 VAR INTE RÄDD

Vad är antisemitism?

 

Svenska kommittén mot antisemitism

Beskrivning

Svenska kommittén mot antisemitism, bildad 1983, är en religiöst och politiskt obunden organisation som har till syfte att motverka och sprida kunskap om antisemitism och andra former av rasism Kommittén bildades "som ett resultat av den våg av antisemitism som kom till uttryck i samband med Libanonkriget 1982".

VAD ÄR ANTISEMITISM?

Kritik mot Israels politik är inte antisemitism. Men ibland förekommer fördomar och hat mot judar i debatten om Israel-Palestinakonflikten.

I debatten om Israel-Palestinakonflikten riktas kritik mot Israels politik. Den kritiken har oftast ingenting med antisemitism att göra. Men debatten om Israel kan ibland även innehålla fördomar och hat mot judar.

När Israel-Palestinakonflikten förvärras förstärks ofta antisemitismen i Europa. I flera länder har judar attackerats och synagogor, judiska skolor och gravplatser vandaliserats. I samband med demonstrationer mot Israel har ibland antisemitiska slagord och plakat använts. Även i debatter, framför allt i sociala medier, blandas av och till kritik med antijudiska fördomar.

Hos diabetessköterskan

 I dag fick jag börja dagen tidigt. Det hade snöat rejält under natten och morgonen, så jag kunde inte ta rullatorn utan fick använda mina stavar. För säkerhets skull tog jag en tidig morgonbuss, linje 305 ifrån Västra Bråstorp. Jag kom i mycket god tid till diabetessköterskan på Vårdcentralen Lyckorna, och fick veta en del om hur jag skall förhålla mig till min typ 2 diabetes. Eftersom jag tidigare hade lämnat in blodprov behövde jag inte göra det nu. Det normala värdet skall ligga på 46 mmol och vid förra provet låg mina värden på 71 mmol. Målet för den behandling jag får med Metformin skall ligga på cirka 55 mmol för att vara godtagbart. Just nu tar jag 1 tablett på morgonen och två tabletter på kvällen. Meningen är att trappa upp dosen till 2 tabletter på morgonen och 2 på kvällen. Det gör jag nästa vecka och får se hur jag svarar på den behandlingen. Efter tre månader får jag kontrollera min status igen. 

Jag berättade för sköterskan hur jag brukar sköta min kosthållning och hon tyckte att det lät bra. Mat på bestämda tidsintervall med frukost, mellanmål, huvudmål och kvällsmål. Allt blandat med sunt förnuft och inga överdrifter i kostintaget.

Hade väntat mig flera förmaningar, men fick uppfattningen att jag i stort sett hade följt de anvisningar som är viktiga. Känner mig tillfreds och hoppas att metforminbehandlingen skall utfalla till det bästa

A true Christmas story

 From Jerry Heath. Heath from Idaho Falls, son of my second cousin:

It was the worst of Christmases! It turned out to be the best of Christmases!

It was Christmas of 1982. We had made the decision, as we often did, to go back to California, and visit our families there. Actually, our kids had four sets of grandparents, all of them living in California, so our annual 15 hour, 900 mile Christmas drive to the Bay Area made sense. Our children were 7, 6, 3, and 1, and Byron, the caboose, was on the way.

For reasons that have now faded into the murk of time, we weren’t going to actually be able to leave until Christmas Day. We were broke, as usual, but our families had told us to just come, and they would supply presents for the kids. Bringing their grandchildren to them would be our “present”.

Our transportation was to be our old green Volkswagen bus, “The Pickle Van”, an antique, which we had picked up from the repair shop the day before. Our present generation would probably be horrified to know that there were no seatbelts or car seats for the kids. They would simply move about and play free and unencumbered through the whole trip. They had done it many times before, and although it was less safe than today’s extra safety, it also made for happier children while traveling.

Christmas Day that year was brutally cold, below zero, windy and icy. Happily, none of the kids knew it was Christmas Day. It was a ‘drive to see the families’ day. We were worried about the roads through Idaho, down to Nevada, and eventually the dreaded Donner Pass between Reno and Sacramento. Still we were ready, got the bus packed, and just as we were about to head out, a catastrophe! Neither of us could find our key for the vehicle.

Now, keep in mind, the bus had been in the shop, so at least one of our keys was detached for that reason. Why both would have been is a mystery. Still, misplacing a key, or two, is a common enough event. Surely one or the other would turn up.

They didn’t! We searched everywhere, including digging through the deep snow by the bus, just in case it had been dropped there. We looked frantically, desperately for hours. Sadly, we were ready in every way, other than in our ability to start the bus. “A key! A key! My kingdom for a key!” We had another vehicle, an old red Pinto Wagon, but even if we could fit, it was in no shape to make a long trip in bad weather. Eventually, we had to concede defeat. We called our families with the humiliating news that we weren’t coming because…we had lost our keys. Those were hard conversations!

A disaster, right? An embarrassing disaster! But Christmas has a way of providing its own little miracles! You can’t always see the blessings coming behind the pain. Also, over the years, I’ve come to believe that the old chestnut, “things happen for a reason” is probably, maybe, usually true.

As a bleak morning ended, and a dismal afternoon began, we received a telephone call from some new acquaintances, wishing us a Merry Christmas. We weren’t exactly friends with Tom and Valerie Morley, but he was a fellow newly hired principal in the Blackfoot school district, and his wife, like Betty, was a stay-at-home mom. We shared the stress of new high pressure jobs, and of parenting toddlers, but we hardly knew each other. It was Betty who answered the phone, and somehow her distress leaked into the conversation with Val, and Betty explained what had happened.

A short time later the Morley’s called back and invited us to their house for Christmas dinner. We said no. We were in no mood for celebrating, or for interacting with other people! We just wanted to marinate in our misery. But Tom and Valerie were persistent. They called again. Again, we begged off. Then, a few minutes later, they called again. They were persistent! Bless them!

Actually, Betty and I were barely speaking to each other at this point, but she sought me out, and told me that if I still didn’t want to accept their invitation, I should call back and tell them myself. Neither of us wanted to be rude, and we had no other excuses, so we resignedly packed up the kids and went to visit the Morley family.

It was one of the nicest Christmases of our lives!

Details of the evening escape me, but the long term results speak for themselves. We celebrated many, many holidays, and other great times with the Morley’s, as our children grew up together like cousins, over the next decades. Their families lived far away in the east, as ours lived far to the west, so it was natural to become like family. They were/are kind, intelligent, wonderful people, and they became forever friends, and a great blessing in our lives! Would it have happened without that Christmas dinner. Maybe. Maybe not!

The next day we went to the stores, discovered the economical joy of after-Christmas sales, and had our “real” Christmas for the kids on the 27th. It was joyful and fun, but it was only the beginning. We had several more “Christmases” over that next week, as all those disappointed grandparents sent the presents they had bought the children. Every day more presents arrived. Every day was another Christmas! The kids had a wondrous holiday season.

A coda to this came that next summer when we arrived at my father’s house in California, and found that he and his wife had decorated…for Christmas! So they, and we, didn’t miss it after all! We will forever remember that Christmas in July!

Yes, we had a very nice, memorable, Christmas….and I know you are wondering about the keys.

About two weeks after our disappointment, I took out my wallet, tossed it on the bed, and something peeked out of one of the slots….a key! I stood there and looked at it in disbelief. If there was one thing of which I was certain, it was that I had thoroughly explored that wallet that day…many, many times. Yet there was the key. A day or two later, Betty’s key appeared in a diaper bag which she had checked, over and over again.

Absolutely baffling! Or…maybe it wasn’t! Terrible, slick roads. Sub-zero temperatures. Small children, and no car seats. Maybe we were just too determined to do something unwise, and good luck, or the love of God, got in our way! Either way…we are thankful!

Whether your Christmas feels wonderful, stressful, spiritual, embarrassing, fulfilling, or disappointing, please be aware that if you are seeing this, we care about you, and are visualizing joy and peace coming into your lives. And if things are tough now, don’t give up. The best day of all…is the day that is on its way…waiting for you!

Merry Christmas!

När jag byggde stenläggning år 2005

 BORENSBERG SOMMAREN 2005