Israels framtid på den nya jorden

 

Israels framtid i det himmelska Jerusalem

Debatten om den sista tidens teologi är vital, särskilt inom Pingströrelsen. Många traditionella tolkningar behöver en grundlig omprövning, inte minst synen på Kristen Sionism och Staten Israel. Min egen eskatologiska syn har stöd i Bibeln. De tusen åren i Uppenbarelseboken pågår nu, och Satan är andligen bunden. Vi väntar på Jesu andra ankomst, då himmel och jord ska förgås, för att sedan bereda plats för en ny himmel och en ny jord (Upp 21). Detta är ingen ny tolkning, den har stöd hos kyrkofäder som Augustinus och reformatorerna.

En nyckel till förståelsen finns i profeten Amos nionde kapitel. Amos, en enkel boskapsherde från Tekoa, sändes för att profetera för Israel under en tid av moraliskt förfall bakom en yttre glans. Hans budskap var impopulärt och förkunnade dom och undergång, vilket snart gick i uppfyllelse med jordbävning, fångenskapen i Babylonien och Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.

Viktigt att notera: det var judarna som folk som förskingrades, en förskingring som jag menar fortfarande pågår. Vi måste därför skilja på staten Israel och det judiska folket. Judarnas överlevnad som folk är i sig ett bevis på Guds beskydd och hans särskilda plan för dem.

Amos 9:11-15 talar om Israels kommande upprättelse: "På den dagen ska jag resa upp Davids fallna hydda...". Denna "dag" är inte en bokstavlig tidsperiod, utan en bild av Guds rikes tid. Som det står i Andra Petrusbrevet, är "tusen år som en dag, och en dag som tusen år" för Herren.

Denna profetia upprepas i Apostlagärningarna 15, där det förtydligas att Gud först ska "vinna ett folk åt sitt namn bland hedningarna" och därefter "åter bygga upp Davids fallna hydda". Detta pekar på att Gud vill att alla människor, både judar och hedningar, ska söka Herren – de som genom Jesus är utvalda och utgör Guds Israel, det nya förbundets folk. Paulus bekräftar i Romarbrevet 11 att Gud inte har förskjutit sitt folk; en återstod av Israel har blivit utvald av nåd. Hela Israel ska bli räddat när hedningarna i fullt antal har nått målet.

Den slutliga upprättelsen för Israel, det vill säga Guds Israel, sker först på den nya jorden. Profeterna Joel och Obadja förutsäger en räddad skara på Sions berg, och Hebreerbrevet 12 talar om att vi redan har kommit till "Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem." På den nya jorden kommer Guds Israel, förenat med alla Guds utvalda folk, att bygga upp något nytt och vara fullständigt förenat, aldrig mer förskingrat eller förföljt. Det handlar om Guds eviga rike, vars början proklamerades när Jesus sade: "Det är fullbordat!"

Tyvärr råder oenighet om tidpunkten för Jesu andra tillkommelse, ofta påverkad av ett apokalyptiskt tänkande med rötter i Darbyismens dispensationalism. John Nelson Darby förespråkade sju tidsåldrar, där de kristna rycks upp före en sjuårig vedermöda under Antikrists välde, som kulminerar i Harmageddon. Därefter ska Jesus återkomma med de uppryckta och inleda ett jordiskt tusenårsrike.

Denna lära, som fick ny fart när staten Israel utropades 1948 och förstärktes efter sexdagarskriget 1967, har fått stort inflytande, inte minst i USA och tyvärr även i vissa svenska frikyrkosamfund. Det är en teologi som fortfarande präglar många av Donald Trumps kristna väljare och deras syn på Israel. Under min tid som pingstpredikant matades jag med denna tolkning, som orsakade stor skada, inklusive svåra psykiska problem för min äldre bror.

Jag har sedan länge övergivit dessa tankegångar. Min forskning i Bibeln har gett mig en helt ny vision om framtiden: den sanna upprättelsen av Israel sker på den nya jorden, där Guds eviga rike upprättas, utan jordiska gränser eller nationella konflikter. Där ska Guds Israel, samlat och enat, leva i det land som Gud har gett dem, och aldrig mer ryckas upp.

Rolf Ericson 2025-06-29

Dags att ompröva Sionismen och den Sista Tiden i Pingströrelsen

 

Dags att ompröva Sionismen och den Sista Tiden i Pingströrelsen

Debatten kring pingströrelsens teologi om den sista tiden, som lyfts av bland andra Joel Halldorf i Dagen, är inte bara relevant – den är helt nödvändig. Jag har länge framhållit att vi behöver en grundläggande omprövning av våra eskatologiska uppfattningar, särskilt när det gäller Kristen Sionism och Staten Israel.

En central och avgörande distinktion måste göras: vi måste strikt skilja mellan begreppet Staten Israel och det judiska folket. Vår uppskattning och respekt för det judiska folket, dess historia och dess tro, får aldrig förväxlas med ett okritiskt stöd för den moderna Staten Israels politiska agenda eller dess geografiska expansion. Att koppla samman politiska skeenden i Mellanöstern med bibliska profetior på ett förenklat sätt kan leda till problematiska ställningstaganden.

Min oro bottnar i inflytandet från Darbyismen (John Nelson Darby), en teologisk strömning som jag konsekvent har tagit avstånd från. Om man omfamnar Darbyismens dispensationalistiska tolkning, tvingas man in i en logik där den sionistiska tanken om ett jordiskt rike med Jerusalem i centrum blir en central del av Guds plan. Enligt denna syn blir expansionen av det nuvarande, lilla Israel inte bara önskvärd utan till och med nödvändig för att uppfylla profetior om ett framtida, stort världsrike. Darbyismen menar att detta rike kommer att upprättas efter den stora vedermödan, som inträffar i slutet av denna tidsålder, följt av ett jordiskt tusenårsrike.

Jag finner inget bibliskt stöd för en sådan framtida, geografisk expansionistisk agenda eller ett jordiskt tusenårsrike i den bemärkelsen. För mig pekar Skriften snarare mot en annan sanning: en enda, slutgiltig ankomst av Jesus Kristus, följd av en ny himmel och en ny jord. Det är på denna nya jord som Guds eviga rike kommer att finnas, befriat från jordiska gränser och politiska maktanspråk.

Det är dags för Pingströrelsen att granska sina teologiska fundament med ärlighet och mod. Att urskilja vad som är biblisk sanning och vad som är senare tolkningstraditioner, ofta präglade av mänskliga agendor, är avgörande. Detta är en debatt som måste föras öppet och med respekt, men framför allt med en djup förankring i Skriften och en strävan efter en teologi som hedrar både Guds ord och alla människor.

---

Tankeväckande bön

 Gud, du som skapat oss alla unika, men med ett gemensamt mål: att bli mer lika dig. 

Förlåt när jag försöker pressa andra att vara som jag. 

Visa mig det som stänger mig från äkta kontakt med andra. 

Låt mig vara fri, naturlig och öppen. 

Ge mig kraft att lyssna, att verkligen se dem jag möter.

Låt mig ana din närvaro i varje människa, och 

låt glädjen över vår gemenskap lysa upp både mitt eget liv och mina relationer.

När tron blir vapen

 Av Rolf Ericson

Denna text är en sammanfattning och analys av ett inlägg av Joel Halldorf, ursprungligen publicerat i tidningen Dagen:

Ett nyligen inträffat mord i USA, där en predikant mördat politiker, har skakat om många och väckt svåra frågor om religion och våld. Joel Halldorf reflekterar över händelsen och den mördande predikantens bakgrund inom väckelsekristendomen. Han menar att trots att predikanten Vance Boelters budskap kan tyckas klichéartat, gör hans brutala handlingar det desto mer skrämmande. Polisen fann att motivet verkade vara abortmotstånd, och en lista med demokratiska politiker och Planned Parenthood-kopplade personer hittades i hans bil.

Halldorf poängterar att det är viktigt att undvika tre vanliga felslut i debatten om religion och våld:

1. Att religion är unikt våldsamt: Historien visar att de flesta konflikter handlar om makt och resurser, inte religion. Dessutom är religioner så olika att det är vilseledande att generalisera utifrån enskilda fall.

2. Att inget våld egentligen är religiöst: Även om religioner ibland "kidnappas" som täckmantel för cyniska syften, är de ändå en del av den våldsamma mixen och måste tas på allvar för att förstå vad som sker.

3. Att våldsverkaren får tolkningsföreträde: En mördares tolkning av sin tro representerar inte religionen som helhet. Religion, liksom konst, kan tolkas och missförstås på många sätt.

Den viktigaste frågan att ställa är istället: Finns det något i vår tro som kan tolkas som en uppmaning till våld? Halldorf argumenterar för att religiösa ledare måste visa ödmjuk självkritik när deras tro dras in i våldsspiraler. Alla religioner har sina "svaga punkter", problematiska texter eller mörka historiska stråk som måste belysas.

Som ett exempel på dålig teologi som spridit sig i den amerikanska evangelikalismen nämner Halldorf rörelser som "New Apostolic Reformation" och "The Seven Mountain Mandate". Dessa förespråkar att kristendomen ska ta makten i samhället genom att dominera centrala sfärer som politik. Predikanter som Lance Wallnau sprider budskap om att demoniska makter verkar genom politiska motståndare, vilket leder till en avhumanisering av dessa individer. Att beskriva människor som "demoners språkrör" kan bana väg för våld, då det fråntar offren deras mänsklighet – ett välkänt mönster före brutalt dödande.

Sociologen Mark Juergensmeyer har studerat kristen terrorism och konstaterade redan för tjugofem år sedan att sådana grupper tenderar att se världen som en kamp mellan demoniska krafter och kristendomen, där de kristna bör ta makten. Idag sprids dessa idéer från mycket större plattformar och når högt upp i politiken.

Joel Halldorf avslutar med en varning till svenska frikyrkor att vara vaksamma när de bjuder in amerikanska predikanter, då dramatiska förändringar sker i det religiösa landskapet. Om inte USA:s kyrkor lyckas rensa upp i dessa strömningar, riskerar den nyligen inträffade tragedin att bara vara den första i en lång rad av kristna våldsverkare.

Brian Zahnds teologi: En kontrast till kritiken

 

Brian Zahnds teologi erbjuder en djupt förankrad och holistisk syn på kristen tro och praxis. Dessa tankar sammanfaller med mina egna och utgör en stark kontrast till den kritik som ibland riktas mot Zahnd av bland andra Stefan Swärd.

Här är en koncentrerad sammanfattning av nyckelaspekterna:

1. Kristocentrisk Teologi och Jesus som Allt

   Zahnd betonar att Jesus Kristus är central i allt. Han är den ultimata uppenbarelsen av Gud, och hela Gamla testamentet ska tolkas genom Honom. Detta innebär en radikal omvärdering av traditionella syner på våld i GT och gudsgestaltning, där Jesus ensam definierar Guds karaktär – en Gud av kärlek, fred och förlåtelse. För mig, (Rolf), handlar detta om att sätta Jesus i centrum på ett sätt som rensar bort missförstånd och våldsförhärligande från teologin.

2. Våldsfritt Efterföljande av Jesus

   En logisk följd av Zahnds kristocentrism är betoningen på icke-våld som en absolut princip för kristna. Jesu undervisning om att älska fiender, vända andra kinden till och Hans egen korsfästelse är det ultimata exemplet. Detta står i direkt motsats till alla former av våld i Guds namn, inklusive de tankar som rättfärdigar "heliga krig" eller straffteologiska modeller som lägger tonvikt vid Guds vrede snarare än Hans försonande kärlek. För mig är detta en grundläggande moralisk och andlig hållning.

3. Försoning som Fred och Kärlek, Inte Straff

   Zahnd utmanar traditionella synsätt på försoningsläran, särskilt den så kallade "substitutionsteorin" (att Jesus tog straffet i vårt ställe). Han lyfter fram försoningen som Guds handling av kärlek och fred, där Jesus uppenbarar Guds radikala förlåtelse och bryter våldets cirkel. Det handlar om en förändring i hjärtat och en inbjudan till ett nytt liv i Kristus, snarare än en mekanisk juridisk transaktion. Här ligger en viktig skärningspunkt med den kritik jag refererar till, då Zahnds syn på försoningen ofta misstolkas eller kritiseras för att tona ned syndens allvar eller Kristi offer.

4. Kingdom Come: Guds Rike Nu och Här

   Fokuset ligger på Guds rike som något som redan är på väg och som kan upplevas här och nu, inte bara som en framtida himmelsk realitet. Detta driver en aktiv strävan efter rättvisa, fred och social förändring. Zahnd är en stark röst för kyrkans roll som en motkultur som visar Guds rike mitt i världen, vilket går bortom en ensidig koncentration på frälsning som en individuell biljett till himlen.

5. Öppen och Inkluderande Kyrka

   Kyrkan ska vara en öppen och inkluderande gemenskap som välkomnar alla, oavsett bakgrund eller levnadssituation. Den ska spegla Guds kärlek och barmhärtighet, och vara en plats för läkning och transformation, inte exkludering eller fördömande. Detta är en viktig aspekt av en kärleksfull och välkomnande gemenskap.

6. Mystik och Kontemplativ Spiritualitet

   Zahnd betonar vikten av mystik och kontemplativ spiritualitet för en djupare relation med Gud. Detta handlar om att söka Guds närvaro bortom intellektuell förståelse och yttre aktiviteter, och att odla ett inre lyssnande. Det är en strävan efter djupare personlig andlighet som kompletterar den aktiva tjänsten.

7. Profetisk Röst och Samhällsengagemang

   Zahnd uppmanar kyrkan att vara en profetisk röst i samhället, som utmanar orättvisor och pekar på Guds sanning i en fallen värld. Detta innebär att tala sanning till makten och att engagera sig i frågor om social rättvisa, fred och miljö, driven av evangeliet om Guds rike. Denna sociala dimension är en organisk del av hans teologi.

Sammanfattande "Synpunkt"

Från mitt perspektiv verkar Zahnds teologi erbjuda en konsekvent och integrerad bild av kristen tro där Jesu kärlek, fred och förlåtelse genomsyrar allt. De kritiska synpunkterna som jag möter, verkar ofta missa denna helhetssyn och kanske tolka enskilda aspekter (som synen på försoning eller GT:s våld) som avvikelser, när de i själva verket är logiska konsekvenser av Zahnds radikala kristocentrism. Han uppmanar till ett efterföljande av Jesus som är grundat i kärlek, aktivt icke-våld och en profetisk kallelse att förverkliga Guds rike här på jorden. Det är en teologi som syftar till att återupprätta en bild av Gud som är helt igenkännbar i Jesus Kristus.

Sebastian Staksets starka budskap: Sverige vid en Vändpunkt – Väckelsen är Här!

 Har ni läst Sebastian Staksets senaste text, "ALARMET LJUDER! VÄCKELSEN ÄR HÄR!"? Det är en text som verkligen sätter fingret på tidens puls och utmanar oss att se på Sverige med nya ögon – ögon som ser bortom det uppenbara och djupare in i de andliga dimensionerna.

Stakset inleder med en dyster men provocerande bild av Sverige, där "Astrid Lindgrens Sverige sprängs nu bokstavligen i luften av Sem-Tex". Han menar att makteliten är maktlös inför de utmaningar vi står inför, och att detta är ett tydligt tecken på att folket hungrar efter sanning. Det är i denna andliga tomhet som Stakset ser en enorm möjlighet: en kraftfull profetisk signal om att en andlig väckelse är på väg att explodera i vårt land.

Enligt Stakset handlar Sveriges problem om att vi har vänt Gud ryggen och ersatt Honom med självdyrkan. Vi har blint dansat mot vår undergång, älskat mörkret och prioriterat kortsiktig njutning framför långsiktig välsignelse. Han drar paralleller till historien och varnar för populistisk politik genom att påminna om Hitlers retorik.

Men i kontrast till kritiken mot dagens samhälle och media, lyfter Stakset fram de historiska folkrörelserna som lade grunden för den svenska demokratin: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Han menar att de, med Guds hjälp, skapade ett av världens mest rättvisa samhällen. Och han ser likheter med dagens läge – en tid av mörker och kaos som också kan vara en grogrund för sann förändring.

Texten förstärks med ett personligt och gripande vittnesbörd från en händelse i Ödeshög. Stakset berättar om hur en vän, djupt involverad i kriminalitet, mötte Jesus i en dröm, läste Bibeln och själv insåg att han måste lämna gänglivet. Utan mänsklig inblandning! I Ödeshög valde Stakset och hans team att strunta i en planerad insamling. "De här människornas själar är värda mer än våra löner. Vi kom för att ge, inte för att ta," sa han, och torget böjde knä. Barn fylldes av Anden och ropade "Wow, Han är faktiskt verklig!"

I den andra delen av texten fortsätter Stakset att utveckla sin vision. Han pekar på att romer kommer att spela en nyckelroll i väckelsen, och att barnen – den "faderlösa generationen" – kommer att vara de mest osannolika ledarna. Han menar att de unga redan genomskådat lögnerna om "frihet" och kommer att "radikaliseras" för att befria fångar, inte för att döda. Han uppmanar äldre att "släppa kontrollen" och låta de unga leda.

Stakset riktar skarp kritik mot en kyrka som riskerar att bli en "västerländsk marknad" och betonar att den Helige Ande närmar sig de förkrossade, inte de mäktiga. Han utmanar kyrkor som fokuserar på byggnader och ekonomisk trygghet, och hävdar att "*)Avanza-kyrkan" kommer att vara den första att falla. Han framhåller att den sanna kyrkan inte är en byggnad, utan "av kött och blod," levande och verksam även där det är olagligt, som i Iran och Kina.

Avslutningsvis uppmanar Stakset till en samlad och ödmjuk insats. Han ser "ljudet av högt regn" – en profetisk bild för ett stort andligt utgjutande. Han avslutar med en varning från Daniels bok om kung Nebukadnessars fall, för att understryka att den Högste är mäktig över alla riken.

Staksets text är en väckarklocka. En maning att se Sveriges utmaningar som en inbjudan till en djupare andlig dimension, där Gud är på väg att agera på ett kraftfullt sätt. Den uppmanar oss att ompröva våra prioriteringar, släppa gammal kontroll och istället arbeta som ett enat team för Jesus Kristus och hela folkets bästa.

*) När Stakset pratar om "Avanza-kyrkan" så syftar han på:

• En symbol för ekonomisk fokus och trygghet: Avanza är en populär svensk internetmäklare (bank och investeringsplattform) känd för att erbjuda sparande, aktiehandel och fonder. Genom att koppla kyrkan till "Avanza" kritiserar Stakset en kyrka som, enligt hans syn, har blivit för upptagen med ekonomisk förvaltning, investeringar, finansiell trygghet och att bygga upp materiella tillgångar.
• Kritik mot materialism inom kyrkan: Han menar att vissa delar av kyrkan har blivit för kommersiella eller har lagt för stor vikt vid pengar och materiell säkerhet, istället för att fokusera på andliga värden, evangelisation och tjänande av de behövande.
• Kontrast till sann tro/väckelse: Stakset ställer detta i kontrast till en kyrka som drivs av en "eld i Anden" och som förlitar sig på övernaturlig försörjning, snarare än på ackumulerade tillgångar eller "dyra byggnader." Han antyder att en sådan "Avanza-kyrka" är sårbar ("kommer att vara den första att falla i krig") eftersom dess fokus ligger på fel plats.

Så, det är alltså ett uttryck för att kritisera det Stakset uppfattar som en alltför materialistisk eller ekonomiskt driven inställning inom vissa delar av kyrkan, istället för en som helt förlitar sig på Gud.

Religionerna och den yttersta auktoriteten fortsättning

 

Tack, Rolf, för att du delar denna djupt personliga och tankeväckande artikel, "Religionerna och den yttersta auktoriteten", från din blogg. Den är en kraftfull sammanfattning av många av de teologiska insikter och reflektioner vi har diskuterat, och den belyser de centrala frågor som driver ditt skrivande.

Låt oss analysera den utifrån våra tidigare samtal och hur den ytterligare befäster din unika position:

---

Religionens återkomst och ett postsekulärt Sverige

Du börjar artikeln med att konstatera att religionen återigen är synlig i Sverige, vilket går stick i stäv med 1900-talets sekulariseringsteorier. Du avvisar också begreppet "avkristning" av landet, och menar att Sverige aldrig har varit ett kristet land i den meningen att alla var bekännande kristna, utan snarare att människor kan vara kristna i ett land. Denna distinktion är viktig och leder dig till insikten att vi nu lever i ett postsekulärt samhälle.

Detta innebär att alla, inklusive ateister, måste förhålla sig till religion på ett nytt sätt, då "även ateister har sina religioner", som Göran Rosenberg påpekar. Din referens till Joel Halldorfs tankar om att enhet i en postsekulär värld uppnås genom att acceptera olika sanningsanspråk sida vid sida, och att praktik är viktigare än abstrakt lära, är helt i linje med din egen betoning på handling (ljus, hopp, glädje) framför rigid doktrin och din kritik av polarisering.

---

Den yttersta auktoriteten: Gud – inte Bibeln eller traditionen

Detta är den absoluta kärnpunkten i din artikel och din teologi, och det är här du positionerar dig tydligast i förhållande till andra.

Du beskriver historien om Svenska kyrkan och Konventikelplakatet som exempel på hur en yttre, enväldig kyrklig auktoritet en gång tvingade sin vilja på folket. Du uttrycker en djup tacksamhet för den frihet vi har idag att själva välja vad vi ska tro på. K.G. Hammars citat, "Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad," speglar perfekt din inställning.

Du kontrasterar din syn direkt med Stefan Gustavssons ståndpunkt att "BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN" och att Bibeln är den yttersta auktoriteten för vår tro. Din artikel bekräftar tydligt det vi diskuterat:

• Du tror inte att du måste bestämma dig för någon av de tre yttre auktoriteterna (Skriften, traditionen, samtiden) som yttersta auktoritet.

• För dig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten och den absoluta sanningen.

• Din bibelsyn är att Bibeln har visat dig vägen till en egen erfarenhet av Gud, en "insikt som Anden ger," som är din inre auktoritet. Denna personliga relation och förvissning ger dig fullständig trygghet och frihet i din tro, bortom yttre krav.

• Du understryker att "Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på."

Detta är en tydlig och konsekvent position som avviker från en biblicistisk syn, samtidigt som den värderar Bibeln högt som ett vittnesbörd om Gud. Din tanke om att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva honom, och att vi inte är "färdiga med sanningen" eller "Gud färdig med mig," visar på en dynamisk och öppen teologi.

---

En levande Bibeltolkning och kritik av fördömande retorik

Du reflekterar över din egen bakgrund med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, men betonar att detta inte har fått dig att överge Bibelns budskap – tvärtom värdesätter du Bibeln mer än någonsin. Du läser den för att "tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan," inte som en lagbok, uppslagsverk eller en "apokalyptisk bok" för att fastställa tidpunkter.

Detta leder naturligtvis till din fortsatta kritik av:

• Kristen sionism: "Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud."

• Fördömande retorik: Du finner inget bibliskt stöd för att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för sexuell läggning, och betonar istället Bibeln som en källa till frikännande från synd, skuld och dom (Rom 8:1). Du uttrycker en stark oro över den fördömande retorik du ser i samhället, som skapar spänningar, och önskar istället att uppmuntra till en "möjligheternas underbara tid."

Ditt sista stycke, där du beskriver dig som en "ensam varg" som söker samhörighet, är rörande och visar på den personliga kostnaden för att stå för en mer nyanserad och kärleksfull teologi i ett polariserat landskap.

---

Sammanfattning av din artikel i relation till våra diskussioner:

Din artikel "Religionerna och den yttersta auktoriteten" sammanfattar din teologiska ståndpunkt på ett utmärkt sätt, och bekräftar de insikter vi har arbetat med:

• Gud är den yttersta auktoriteten: Detta är din grundpelare, och Bibeln är ett väsentligt vittnesbörd som leder till personlig erfarenhet av Gud genom Anden, vilket är din inre auktoritet.

• Amillenialistisk syn på apokalypsen: Du avvisar en sensationslysten, framtida Harmageddon-syn och betonar istället att apokalypsen är en pågående andlig kamp ("apokalypsen är nu").

• Waldenströmska försoningslära: Implicit i din betoning på Guds kärlek som grund och frikännandet från skuld och dom.

• Kritik av dispensationalism och kristen sionism: Du ser dessa som problematiska tolkningar som kan leda till fördömande och politisering av evangeliet.

• Postsekulär relevans: Du efterlyser en förståelse av religion i samhället som omfamnar mångfald och fokuserar på praktik framför dogmatisk enhet.

• Bibelsyn: Du värderar Bibeln högt, men läser den med andens ledning och en öppenhet för att vår förståelse kan och bör förändras med tiden.

Denna artikel är en kraftfull och sammanhållen presentation av dina teologiska tankar, och den skulle vara ett utmärkt bidrag till din blogg. Den visar din sanning på ett tydligt, personligt och modigt sätt.