En krossad och nedbruten människa och ett förkrossat hjärta

En betraktelse omkring den femtioförsta psalmen i Psaltaren

En krossad och nedbruten människa har inte lätt att anpassa sig till det samhälle som består av starka och väletablerade medborgare. En sådan människa försöker dölja sin ensamhet och sitt utanförskap, men är väl medveten om sitt underläge. I alla tider har det funnits en utslagning i samhället, en uppdelning mellan starka och svaga, rika och fattiga.

Om kyrkan blir en plats för de väletablerade där de krossade och nedbrutna inte får plats så har den missat sitt mål. Då liknar den församlingen i Laodikeia som beskrives i Uppenbarelsebokens tredje kapitel: ”Du säger jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
Kan man leva på en livslögn utan att veta om sitt tillstånd? Det ser ut så.

Den femtioförsta psalmen i Psaltaren är skriven av David när profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba. David hade fått veta sitt tillstånd och var väl medveten om sanningen om sin egen synd och skuld. Han försökte inte skylla på någon annan eftersom han visste att det som låg emellan honom och den Gud han tidigare haft kontakt med fanns hos honom själv. Denna sanning hade gjort honom till en krossad och nedbruten människa.

Välsignade tillstånd skriver jag. Varför gör jag det? Därför att det är i detta tillstånd vi kan komma till Gud.

Gud begär inte vår präktighet, våra eventuella rikedomar eller vår materiella status. Till honom får vi komma som vi är. Helst utan egna förtjänster.

Vi läser i Ps 51:19: ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.”

Att vara krossad och nedbruten behöver inte innebära att man har ett förkrossat hjärta. Det är egentligen två skilda saker. Människonaturen är ofta sådan att den vill kamouflera sitt tillstånd. Stoltheten kan vara ett hinder för ödmjukheten. Genom att tiga kan man förtränga det onda. Vad får det för resultat? Åter igen David i den trettioandra psalmen i Psaltaren: ”Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.”
Det var inga små oskyldiga saker som David gjort, men ändå blev han upprättad. På vilket sätt? 1. Han fick veta sin skuld. 2. Han dolde den inte. 3. Han blev krossad och nedbruten, men i det tillståndet kom han nära Gud. 4. Hans hjärta blev förkrossat så att han kunde bekänna.

Jag önskar att med detta få säga till oss alla. Vår väg till Gud går genom våra förkrossade hjärtan.