En sann berättelse om att vara annorlunda.

Jul och nyårshälsning på den här länken med ljud och bilder två sidor

Jag är den yngste av fem syskon och har väl syns tydligast inte bara för att vara längst till växten. Mina försök att distansera mig från all offentlig uppmärksamhet har i stället lett till en självexponering i motsatt riktning ofta mot min egen vilja.

När jag var barn deltog jag i Sionförsamlingen i Norrköping och dess livaktiga verksamhet på 1950 talet. Där fick jag vara mig själv.

Musikaliskt autodidakt kunde jag känna mig hemma i många grupper av musikutövande. Att lyssna till annan musik av så kallad profan karaktär var uteslutet. Om jag tjusades av jazzmusiken så fick jag veta att den inte hörde hemma i Guds församling. Världens visor fick man inte sjunga. Det behövde jag inte heller. Det fanns ju så mycket god kristen musik som också hade sina rötter i både jazz och annan musik. Ibland var det svårt att veta var gränsen gick.

Världen utanför kyrkan var främmande, lockande och skrämmande på samma gång. Det fanns många som på den tiden drogs till det förbjudna. Eftersom tröskeln mellan församlingen och världen utanför var ganska hög, var det ofta med risk för sitt eget andliga liv som man överträdde de regler synliga såväl som osynliga som fanns.

Att bli ertappad med begången synd var naturligtvis förödmjukande. Likaså att behöva be församlingen om förlåtelse. Man ansåg att detta var en nödvändig för att beskydda församlingen ifrån besmittelse från världen. Det var med stor smärta man ibland ansåg det nödvändigt att utesluta medlemmar som brutit emot dessa regler. Bland det värsta som kunde hända var om någon kvinna fått barn före äktenskapet. Den kvinnan fick bära en skammens stämpel i värsta fall i resten av sitt liv.

Vi kanske kan tycka illa om detta, men då ska vi komma ihåg att tiderna var annorlunda och de nedärvda värderingar vi hade likaså. Det fanns många goda avsikter i kyrkorna. Trots detta kan vi så här i efterhand se de fel som blev begångna, men vi ska nog göra det med stor försiktighet och inte alltför hårda domar mot våra förfäder.

Jag blev ofta retad för att jag var frälst. De kallade mig för Jesus. I församlingen sade man till mig att jag skulle vara salig som fick lida för det namnet. Det var sannerligen inte lätt att vara munter när man fick gå till skolan med ångest inför det som väntade på skolgården.

”Se, där kommer Jesus. Ska vi kasta sten på honom som han får välsigna?” Glåporden kunde höras långa vägar och överallt i stan fanns det retstickor som kände igen den långe spinkige gestalten som hade fått Jesusnamnet.

I skolan fick jag lysa med min musikaliska begåvning på klassens roliga timme, då jag fick spela på orgeln. Fröken var stolt, men jag tror att många av kamraterna tyckte att jag glänste i mina försök att för en gångs skull få vara lyckad. Detta gav givetvis fel signaler. En sådan konstig kille kunde väl ingen vilja ha något gemensamt med. Dessutom var han ju religiös och gick till den mest föraktade av alla kyrkor i stan. Nej usch honom måste man akta sig för.

Jag blev ett mobboffer. Församlingen och kyrkan blev min fristad. En skyddad plats där jag kunde växa och utvecklas som människa. Där fanns inga mobbingtendenser.

Jag känner stor tacksamhet när jag tänker på den gemenskap som fanns i den församling där jag växte upp. Där fanns så många goda förebilder som jag med tacksamhet tänker på. Detta uppväger mycket av den enkelspårighet jag nu på äldre dar har genomskådat av denna rörelse.

Numera kan jag känna mitt utanförskap på ett helt annat sätt än då jag var ung. Det finns ingen som retar mig längre och kallar mig för Jesus, men jag kan ändå känna mig utanför det sociala etablissemanget. Jag finner mig ofta i likt tjuren Ferdinand sittande vid min egen lilla korkek där jag luktar på de blommor som mest behagar min näsa.

Är jag då verkligen så tillbakadragen som jag påstår? Min korkek har blivit datorn där jag formulerar mig på mitt sätt och slänger ur mig en hel del ord, ibland till förargelse, men också till glädje för en del.

Åter igen har jag fått bekräftat mitt främlingsskap inför en förkunnelse som är introspektiv och som kräver prestation. Den skapar skuldkänslor hos ärligt längtande kristna, som ingenting hellre vill än att få vara spruckna kärl i tjänst för Gud.Att dagligen få leva i Guds förlåtelse innebär inte att vi är syndfria, men befriade nådehjon. Det finns en liten församling på platsen där jag bor, som längtar efter andlig förnyelse. De resultat man där önskar se kanske kommer då man minst anar det, men de kan absolut inte presteras och de som får den kan bara vara syndare.

Välkommen till mina jul och nyårshälsningar med bild och ljud.

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Låt oss inte styras...

Gunnar Johansson skriver i en insändare i tidningen Dagen att vi inte skall låta oss styras av falska profeter i vår tid. Det handlar återigen om vad Jonas Gardell skriver i sin bok om Jesus. Han är en falsk profet eftersom den lära som han förkunnar står i direkt konflikt med vad Nya Testamentet lär om Jesu försoning och inkarnationen.

Jag vill hålla med Gunnar Johansson att vi inte skall låta oss styras, varken av falska profeter eller läror. Jag kan faktiskt inte förstå varför Jonas Gardell skall kallas för falsk profet. Han är inte alls profet och hans åsikter om Jesus är ingen lära. Han förmedlar sina tankar om Jesus utifrån den uppfattning han har. Det finns ingen anledning att låta sig styras av dem. Det tror jag till och med att han tydligt har sagt. Det som är positivt med Jonas Gardell är att han lyckas med att väcka tankar hos människor som tyvärr skrämts bort från det kristna budskapet på grund av kristen dogmatism. Han är modig som använder sitt kändisskap på det sättet. Hans tankar kan jag förstås inte hålla med om i allt, men det är väl inte heller nödvändigt

Läror är ofta styrande och erfarenheten visar att människor kan bli bundna av läror. Det resulterar för det mesta i att man fördömer den som har avvikande tankar. I värsta fall leder det till att man hamnar under inflytande av dem som menar sig ha den rena läran. Har inte historien visat hur fel det blir när läror får styra människor.

Bibeln är vårt rättesnöre skriver Gunnar Johansson. Ja, jag tror att Bibeln är Guds Ord till oss människor, men vi kan inte låta oss styras av allt ens i Bibeln.Vi får inte heller använda Bibeln till att förtrycka människor och om man använder det som redskap till att förbanna människor blir det helt galet. Så har skett den senaste tiden när man från fundamentalistiskt håll citerat Psaltaren 109:8-9 och syftar på President Obama därför man hatar honom då han försöker medla mellan parterna i Mellanöstern. Det är en direkt förbannelse i detta bibelcitat.
Man ser hellre att Obamas ämbete tas av någon annan i stället för att Israel överger sitt övergrepp mot sitt grannfolk. En pastor har skrivit att han önskar att Obama blir ”a lame duck.” Det är hemskt att sådana tankar får existera hos dem som kallar sig kristna.

Kära vänner vi måste helt enkelt förpassa en hel del citat till historiens skräpkammare där de hör hemma.

På en punkt vill jag ge Jonas Gardell rätt i sin uppfattning. Det är Guds kärlek som gör oss syndfria i Guds ögon. Jag vill gärna tolka det så som det står i Skriften att denna kärlek blev synlig när Jesus kom till oss och tog vår plats. Han tog vår synd. I honom är vi fullkomligt fria från synd. Vi behöver inte dela upp människor i rena och orena. I honom är vi rena. Hur blir det då när vi kommer hem en dag när vårt jordeliv är slut. Bibelns löften är att vi får klä oss i hans fullkomlighet. Det löftet får vi ta fast på. Hur det blir vet vi inte.

Jag vill deklarera för Gunnar Johansson att jag också är en bibeltroende kristen, men jag låter mig inte styras av något annat än mitt sunda förnuft.

Låt oss inte styras av falska profeter

Du är en del av sanningen om julen.

Efter julaftonens mässa fick jag dessa tankar som en fortsättning på kyrkoherdens predikan.

När natthimlen upplystes av änglarna och budskapet om den nyfödde Jesus förkunnades för herdarna, så fick de bara veta en del av den sanning som är fullkomlig. Det var tillräckligt för att sätta dem i rörelse mot stallet i Betlehem.

”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”

De österländska stjärntydarna hade också uppfattat en del av sanningen:

”Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”

Ingen av dem hade hela svaret på en sanning som vi bara kan uppfatta delvis. Den fullkomliga sanningen är och förblir ett mysterium så länge vi lever i den värld där Guds under är ofattbart. Men skärvorna av sanningen är tillräckliga för att sätta oss i rörelse. Vår del av sanningen behöver bekräftas. Änglarnas budskap lever i dag och det ger oss både hopp och tro för framtiden. Vad är det för budskap? Det handlar om att den osynlige Guden tagit och tar gestalt i en människokropp.

”Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet.”
”Sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.”

Detta handlar om den historiska tid då Jesus gjorde sitt inträde i världen. Detta budskap har lika stor betydelse för oss som lever i dag. Det är ett budskap som talar om fred på jorden. När Gud tar sin boning i en människa skapas fredens förutsättningar. Har du upptäckt att Gud bor i varje människa? Han bor i dig. Jag ser det när kärleken och godheten får händer och fötter hos dig. Julens mysterium får till en del sin förklaring hos varje människa som är med och skapar fredens förutsättningar. Då tar Gud sin plats ibland oss och vi ser honom.

Att förneka Gud är att förneka kärleken. Att tro på Gud är att tro på kärleken.

GOD FORTSÄTTNING PÅ DENNA UNDERBARA JULHÖGTID SOM VI NU FÅR FIRA I VÅRT LAND UNDER FREDLIGA FÖRHÅLLANDEN. JAG TACKAR GUD FÖR SVERIGE OCH FÖR VÅR KONUNG OCH HANS FAMILJ. DESSUTOM TACKAR JAG GUD FÖR VÅRA POLITIKER I REGERING, RIKSDAG, KOMMUNER OCH LANDSTING. JAG TROR PÅ GUDS MÖJLIGHETER OCH BER OM HANS FORTSATTA BESKYDD ÖVER VÅRT ÄLSKADE FOSTERLAND.

Kristna klämda i det heliga landet

Lyssna till Cecilia Uddéns rapport på Sveriges Radio P1

Läs även den hör artikeln om
JUL I BETLEHEM

Solosång och julkort från Rolf och Ulla-Britt

Israel och profetiorna

Vi har den senaste tiden sett och hört en del förkunnare som använt sig av profetiorna i Bibeln för att försvara det som sker i staten Israel i vår tid. Man menar att det är otillbörligt att kritisera Israel eftersom de är Guds ögonsten. Detta är egentligen inte något nytt. Som ung pingstpredikant mötte jag dessa företeelser redan på sextiotalet och jag var själv helt fångad av budskapet som knöt händelserna i Mellanöstern till de gammaltestamentliga profetiorna. Jag greps av ett slags fatalism och planerade kortsiktigt, eftersom jag hade uppfattningen att tidstecknen var så exakta att Jesus kunde komma i vilket ögonblick som helst. Samtidigt levde jag ett slags bekymmersfri tillvaro som var osund. Vi skulle inte oroa oss för våra barn som då var små. Herren skulle ju komma och hämta oss och tiden måste vara mycket nära. När min hustru började tala om hur det eventuellt skulle bli när de började skolan förmanade jag henne och sa att då har Jesus kommit för länge sedan. Jag kan säga att jag levde mer för himlen än för jorden. Vi sjöng om gatorna av guld och pärleportar sköna. Det var en underbar verklighetsflykt, romantisk och fylld av värme. Var det fel? Både ja och nej. Det kan aldrig vara fel att bli påmind om Jesu tillkommelse som kommer att ske när vi inte väntar det, men som för en kristen människa inte kan komma som en överraskning. Men det blir fel när vi använder oss av de profetiska skrifterna så som man gjort den senaste tiden och som man gjorde tidigare.
Jag har skrivit om detta i artikeln: Darbyismen en eskatologisk villolära.
Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.
En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.
Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.
Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom
väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?
Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse
och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.
Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.
Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån dessa irrläror .
Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.
:Så predikade även jag om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver. Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag insett att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Jag skulle önska att detta vore något vi för länge sedan hade lämnat, men så är det tyvärr inte.
I stället för att ingjuta mod och förtröstan finns det förkunnare som målar upp skräckfyllda framtidsvisioner i syfte att vinna människor för sitt budskap.Detta är i högsta grad oanständigt. Kära vänner låt oss snarast överge dessa falska läror och i stället tro på att vi kan förändra den här världen som vi nu lever i.
Läs vad teologen Magnus Malm skriver i tidningen Dagen

Läs dessutom vad som skrivs om detta på Dessa mina minsta bröder:
JUL I NASARET

God jul 2009

NÅGRA BARNDOMSMINNEN
På min barndoms gata fanns ett litet torg utanför vårt fönster. På den tiden fanns varken TV eller dataspel att sysselsätta sig med. Papper och penna hade man stor nytta av. Jag roade mig ibland med att föra statistik på hur många gångtrafikanter, cyklister, hästskjutsar och bilar som passerade på Lösings torg under en bestämd tid. Det var lika vanligt med hästskjutsar som med bilar på den tiden. På vintern var det inte mer trafik än att vi barn kunde åka kälke på Dalgången, en gata som sluttade ner mot torget. Fordonens hastighet var inte heller särskilt hög, så riskerna för olyckor var inte lika stora som nu.
Jag hade sett farbror Helge.Han gick ofta till affären med stapplande steg. Mamma berättade att han hustru var blind. Så det var farbror Helge som varje dag måste gå till affären och handla. Det är synd om dem sa jag. Farbror Helge har så svårt att gå. Mamma svarade att de hade ingen liten gosse som kunde gå och handla åt dem. Plötsligt kände jag mig riktigt betydelsefull och sa till mamma: ”Tror du att jag skulle kunna hjälpa dem?” Så fick det bli. Mamma trodde att det var Gud som hade haft sitt finger med i spelet. Det var ofta så i vårt hem. Vi trodde på Guds ledning och upplevde gång på gång hur han hjälpte oss med små vardagliga ting.
Nu kanske ni tror att det var enbart tant Gärda och farbror Helge som hade nytta av att jag började gå och handla åt dem efter skolans slut. Så var det inte. Även jag fick många fina stunder i deras hem med förtroliga samtal.
De hade en barnslig tro på bönens makt. Med detta vill jag ha sagt att deras tro var enkel och okomplicerad. Det var inga diskussioner om Gud möjligen kunde svara på bön. Nej detta var självklart för dem. När farbror Helge bad, så var det ingen högtravad bön. Det var ett slags pratande med Gud, där tonen var mycket angelägen. Om de bad för någon som hade det svårt, så var rösten nästan gråtmild, varm och innerlig. Det luktade så gott i deras hem. Till julen hade tant Gärda gjort i ordning små krukor med hyacinter som också spred sin väldoft.
Ibland brukade farbror Helge ta fram Bibeln och Mannakorgen. Den bestod av små lappar med utvalda bibelcitat. Jag blev ombedd att sätta mig och farbror Helge sa till oss att vi skulle ta ett var sitt manna, så skulle han läsa orden vi fick ur Bibeln. Det var med spänd förväntan man inväntade sitt speciella ord. Det kunde ju vara ett särskilt tilltal från Gud. Det var vi inställda på och det kändes mycket naturligt. Ögonen lyste på farbror Helge när han läste: ”Hör, vilket härligt ord du fått Rolf”, kunde han säga. Det var nästan som han hade hittat en dyrbar skatt som han nu fick ge åt mig. Och det hade han verkligen Jag sög på löftesorden som på en god karamell. Det var verkligen skönt att få vara i detta hem som andades så mycket kärlek. Äldre människors livserfarenhet betonades mer förr i tiden än nu. Just därför upplevde jag stunderna hos tant Gärda och farbror Helge som lärorika. De hade ju dessutom gjort speciella andliga erfarenheter.


Min barndoms jular kan jag minnas som festliga, trots att de var mycket enkla. Vi var trångbodda när den stora familjen samlades, men nog dukades det julbord med både lutfisk, gröt och skinka. Visst fick vi julklappar. Ibland de leksaker jag minns att jag fick var små uppskruvbara bilar. En av mina bröder brukade få lust att se vad som fanns inuti bilarna. Mamma skällde ut honom och sa att han hade förstörelsemani. Det var roligt att få julklappar, men ännu roligare att ge. Jag kände mig så stolt när jag för idogt förvärvade slantar kunde inhandla diverse julklappar till syskonen. På somrarna förtjänade jag en del genom att samla lump och papper. Hur jag emballerade minns jag inte men jag brukade gå till Lumphandlaren och sälja det jag samlat. Det blev säkert ingen stor inkomst, men det fanns ju andra saker man kunde göra för att tjäna en liten slant. Till exempel kunde man gå och handla åt tanterna i husen där vi bodde. När det började närma sig jul, brukade jag fara runt i stan till släktingar och bekanta och sälja jultidningar Då kände jag mig verkligen som en liten missionär. Det var ju Guds Ord jag spred till dem. Jag minns även att jag gick till hemmen och sålde en veckotidning som hette Hemmet och familjen. På söndagarna brukade pojkarna sälja AT, en tidning som liknade Expressen. Om jag gjorde detta så var det under en kort tid, eftersom jag tyckte att det var fel att använda söndagen på det sättet. Att vara tidningsbud på den tiden kunde vara ganska lönsamt för en pojke..
På somrarna knackade jag dörr och sålde dörrmattor. Jag cyklade på dessa affärsresor. Till och med så långt som till Borggårds bruk där min syster och svåger bodde. Dessa cykelturer gav mig en härlig frihetskänsla. Att lämna stadens buller och ge sig ut på små skogsvägar var verkligen spännande. Det var ju inte så mycket farlig trafik då. Å andra sidan var hastigheten fri, men bilarna var inte så snabba i alla fall.

Detta är ett litet axplock ur min barndomsvärld som jag så här i jultider vill dela med mig.

Här ett foto från ovan på min barndoms gator Storsvängen och Dalgången Markerst kryss vid vårt fönster med utsikt emot Lösings torg.

Väst har ansvar för fred i Mellanöstern

Några aktuella och mycket viktiga länkar:

Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:

Det första meddelandet:
VÄST HAR ANSVAR FÖR FRED I MELLANÖSTERN
Det andra meddelandet:
ARTIKEL FRÅN KYRKANS TIDNING

KÄRA KRISTNA VÄNNER I ALLA KYRKOR OCH SAMFUND. VI FÅR INTE SOVA LÄNGRE. VI MÅSTE RESA OSS FÖR EN VÄRDIG SANNING HUR OBEKVÄMT DET ÄN ÄR. ATT VISA FÖR MYCKET HÄNSYN TILL DEM SOM INTE SER SANNINGEN KAN BLI FÖRÖDANDE

Jerusalem måste bli huvudstad också i Palestina

Ingen fred om Jerusalem delas

Trovärdigt vittne för skändat budskap

”Jag skäms inte för jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott fram till den dagen.” 2.Tim. 1:12

Så skrev aposteln Paulus. Han hade upplevt mötet med Gud på ett sådant sätt att han visste på vem han trodde. Kan man som kristen bekännare instämma i denna trosbekännelse även i vår tid, när det finns så många som gör anspråk på att förkunna den fullkomliga sanningen.
När man är kristen säger man inte: ”Gud finns nog” Nej man säger: ”Gud finns” Denna trosvisshet kommer inte utifrån. Varje människa har sin egen väg till Gud. Ibland kan det se ut som den leder bort ifrån Gud, men i själva verket är det tvärtom.

Det står talas om Petrus, en av Jesu lärjungar att han vid ett tillfälle svarade Jesus:

”Du är Messias, den levande Gudens son.”

Om nu Petrus kunde vara så säker på detta, så berodde det inte enbart på det han såg och hörde trots att det säkert var något som ingen i vår tid varit med om. Nej trosvissheten kom inifrån. Jesus svarar Petrus:

”ingen av kött och blod har uppenbara detta för dig, utan min fader i himlen.”

På vilket sätt skall man förvalta en sådan trosupplevelse?

Det är kärleken som skall vara drivkraften. I första hand är det kärleken till människorna. Denna kärlek kan ibland vara av den sort som ibland kallas nitälskan. Om den inte blir kontrollerad kan den vara mer till skada än till nytta. Det har jag själv erfarit under perioder då jag drivits av kärlek till budskapet mer än till mottagaren.

Under min tid som predikant i Pingströrelsen predikade jag ofta om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver och det togs inte alltid emot på ett sätt som var positivt. Vid ett besök hos min äldre syster manade jag dem ivrigt om att bli frälsta eftersom tiden härefter var mycket kort, Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag förstått att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.

Det var många bubblor i den andliga grytan på den tiden och det kokade över mer än en gång. Många tyckte att det var bättre att grytan fick koka över än att den inte kokade alls. Tänk dig en gryta som kokar över en eld. Om den kokar över slocknar elden, men om den får sjuda så bevaras innehållet i grytan och elden fortsätter att brinna.

Om Gud får bevara dem som sköter den kokande grytan, så kommer elden aldrig att slockna.
Om kärleken till människor som inte tänker som vi får driva oss så blir inte vår predikan en monolog. Då gömmer vi oss inte bakom våra färdiga argument, utan vi vågar att ställa de frågor som är nödvändiga. Om svaret uteblir så böjer vi oss ödmjukt och inser att vår kunskap fortfarande är ett styckverk

Bön: Gud uppenbara din härlighet, så att jag kan återspegla den på ett rätt sätt. Amen!

Gör här ett tillägg till min artikel med anledning av kommentaren från Dessa mina minsta bröder. Jag högaktar denne kämpe för kristen människovärdig och anständig sanning ifråga om det som sker i Mellanöstern. Vill gärna hjälpa till att sprida kännedom om hans intressanta site (blogg) på den här länken:
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:

Det första meddelandet:
HÄR
Det andra meddelandet:
HÄR

Människofientlig dogmatism

”Det finns ett slags sekulär fanatism i Sverige där det inte längre finns uttryck för religion i svenskarnas liv”, skriver Cecilia Jaensson Wallander i senaste numret av Kyrkans Tidning.

Man kan undra vad det beror på. Hon skriver att en del människor upplever religionen som samhällsfarlig. Det pågår en diskriminering av människor som har en religiös tro, särskilt muslimer.

Fördomar om religionens betydelse leder ofta till religiös analfabetism, där man fördömer allt som har med religion att göra. Visst kan en religion bli samhällsfarlig och det finns också ett slags samhällstrots i en del religiös extremism, även ibland dem som har en kristen tro. Det har vi sett allt för många bevis på.

Om religionen eller den kristna tron påverkar vardagen så att människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar så finns det anledning att protestera. Detta tycker Ulf Ekman är att motarbeta den kristna tron, vilket han anser var bland annat Humanisternas syfte, när de delade ut Hedeniuspriset.

Människofientliga dogmer finns i alla religioner, så även i kristendomen. Om dessa görs till okritiskt anammade sanningar är det även vår kristna skyldighet att protestera.

Trots detta vill jag poängtera trons betydelse. Det kan aldrig vara samhällsfarligt att få ge uttryck för en stark tro. Varför har man den uppfattningen? Jag tror att det delvis beror på de färdiga svar man ger på frågor som inte alls är så lätta att besvara.

Jag har svårt att förstå dem som menar att det skulle vara fel att brottas med Gud utan att få något svar. Den brottningskampen pågår så länge vi lever. Tron har inte svaret, men vilar vid löftet. Hedenius brottades med den Gud som han menade inte fanns. Antingen vi tror på Gud eller inte så måste vi fortsättas att brottas med frågorna.

Om man böjer sig för människofientliga dogmer så är man ett offer för religiös indoktrinering.
Detta skrämmer många ärligt sökande människor och påskyndar den avkristning vi inte vill se.

En del kristna ledare har inlett ett skyttegravskrig där man med alla medel bekämpar sina meningsmotståndare i stället för att ta reda på vad de verkligen vill. Låt inte Humanisterna bli ensamma om att bekämpa människofientliga dogmer.

Fjärstedt på krigsstigen i Uppsala

”Kristet” inbördeskrig med säte i Uppsala

Det är sorgligt och bedrövligt att behöva skriva detta inlägg. Det jag låser i tidningen Dagen får inte stå oemotsagt. Det pågår nämligen ett medialt krig understött av tidningarna Dagen och Världen i dag.

Jag måste flera gånger nypa mig i skinnet för att veta om jag är vakeneller drömmer en ond dröm när jag läser hur Biskop emeritus Biörn Fjärstedt får så stort utrymme i tidningen Dagen. Hans åsikter är nämligen mycket ovederhäftiga när han går till angrepp mot den Svenska kyrka där han tidigare varit biskop.

Han tycker att kyrkoledningen behöver bytas ut och artikeln har medfört att 80 procent av dem som läst internetupplagan tidningen Dagen piskats upp till denna hatstämning där man vill avsätta ärkebiskopen och hans medarbetare. Det är mycket oseriöst av tidningen Dagen att låna sig till en så sjuk journalistik.

Björn Fjärstedt är kritisk mot Svenska kyrkans sätt att tala om Jesus. Hans vokabulär är krigisk. Han vill att systemet i Svenska kyrkan skall krackelera. När kyrkan nu menar att man har vidgat tolkningen av ”äktenskap” så är man i kollisionskurs med bibeln menar han

Den påstådda bibeltrohet som Fiärstedt pläderar för är inget annat än hyckleri. Det finns krafter vi läst om den senaste tiden som vill använda bibeln som stöd för att försvara våld, krig och hat mot exempelvis presidenten i USA. Om vi tolkar bibeln på det sättet kommer vi i kollision med det centrala budskapet som innebär att vi skall älska alla människor och innesluta dem i vår kristna gemenskap.

Det är en sådan bibeltrohet som nu förkunnas i Svenska kyrkan. Det handlar om frihet i tolkning av det som gäller och det som inte gäller vår tid.. Tolkningen av äktenskapet är fortfarande sådan att det handlar om man och kvinna, men det utvidgade begreppet innebär att kyrkan även innesluter människor som har annan läggning.

Jag tackar Gud för Svenska kyrkan och vänder mig med stor sorg i sinnet mot de hatiska krafter som på allt sätt vill använda media för denna svartmålning av Svenska kyrkan

ÄRKEBISKOPEN BORDE AVGÅ

Ingen tidtabell för advent: Jesu Kristi ankomst

När Jesus kom till jorden en gång för längesen, så var det inte många som förstod Guds hemlighet. Bibeln berättar att det var några få enkla människor som väntade på hans ankomst. En del av dem hade försökt att ta reda på i vilken tid han skulle komma, men någon exakt tidtabell kunde de inte finna.

De väntade på att något underbart skulle ske i samband med hans ankomst. Det är ju så barnen längtar efter jul. De hoppas att de skall få något som de har önskat sig. Bibeln talar mycket om barnaskapets sinne. Guds barn längtar efter något underbart. De tröstar och uppmuntrar varandra. De litar på att löftet är sant. Guds löfte får dem att vila i faderns famn. Tro betyder på grundspråket, ”lita på” eller ”luta sig mot” De trodde på löftet som sagt att han skulle komma..
"Några österländska stjärntydare hade sett hans stjärna gå upp och de hade kommit för att hylla honom."
Med andra ord sagt:. De hade tagit reda på en del av den hemlighet som Gud uppenbarat Så var det också för en gammal man vid namn Symeon om bodde i Jerusalem. Han väntade på löftet om att Jesus skulle göra sitt inträde i världen. Det står att Helig ande var över honom och hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herren Messias.

Det här skulle jag vilja kalla det första advent av två, inte av fyra som vi vanligtvis har delat upp adventssöndagarna.
Det återstår ännu ett advent som jag kallar för andra advent, inte att förväxla med andra söndagen i advent. Vårt andra advent av de två jag beskriver handlar om det löfte som vi fått.

Denna gång handlar det om Jesu Kristi ankomst, som innebär att vi skall församlas hos honom. Man behöver inte veta tid och stund för detta, eftersom det inte finns någon tidtabell. Dagen då det skall ske kan inte överraska den människa som väntar att han skall komma. Natten och mörkret kan verka skrämmande, men ljuset som lyser är starkare än mörkret. Kärleken övervinner hatet. Hoppet att få möta Jesus fyller mig med glädje.

Så här skriver Paulus i sitt andra brev till Thessalonikerna 2:1:

”När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte alls tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt er inte luras på något vis..”
Det fanns tydligen redan vid denna tid falska profeter som på ett oanständigt sätt använde förkunnelsen om Jesu ankomst som något skrämmande och hotfullt. Det har i alla tider funnits händelser som pekat på destruktiva företeelser i tiden. När människor använt sig av dessa för att göra en tidtabell som beskriver dagen då han skall komma, kan vi avfärda detta, eftersom bibeln varnar för detta. Se bl.a. i Apostlagärningarna 1:7
”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt…”
Jesus säger själv i Matteusevangeliets 24:e kapitel, 24:36:
”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himmelens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.”
Allt är under Guds kontroll, så vi behöver inte spekulera. Det enda vi kan göra är att fortsätta leva precis som vanligt.
”uppmuntra och styrka varandra till allt gott i gärning och ord.” 2. Tess.2:17

Intervju med Ann Heberlein om Bipolär sjukdom från Svenska kyrkans scen på Bokmässan i Göteborg 2009

LÄNKEN FINNS HÄR



Jag hittade denna länk på Kyrkans tidning som har en mycket läsvärd site.
Den LÄNKEN FINNS HÄR