Israel och profetiorna

Vi har den senaste tiden sett och hört en del förkunnare som använt sig av profetiorna i Bibeln för att försvara det som sker i staten Israel i vår tid. Man menar att det är otillbörligt att kritisera Israel eftersom de är Guds ögonsten. Detta är egentligen inte något nytt. Som ung pingstpredikant mötte jag dessa företeelser redan på sextiotalet och jag var själv helt fångad av budskapet som knöt händelserna i Mellanöstern till de gammaltestamentliga profetiorna. Jag greps av ett slags fatalism och planerade kortsiktigt, eftersom jag hade uppfattningen att tidstecknen var så exakta att Jesus kunde komma i vilket ögonblick som helst. Samtidigt levde jag ett slags bekymmersfri tillvaro som var osund. Vi skulle inte oroa oss för våra barn som då var små. Herren skulle ju komma och hämta oss och tiden måste vara mycket nära. När min hustru började tala om hur det eventuellt skulle bli när de började skolan förmanade jag henne och sa att då har Jesus kommit för länge sedan. Jag kan säga att jag levde mer för himlen än för jorden. Vi sjöng om gatorna av guld och pärleportar sköna. Det var en underbar verklighetsflykt, romantisk och fylld av värme. Var det fel? Både ja och nej. Det kan aldrig vara fel att bli påmind om Jesu tillkommelse som kommer att ske när vi inte väntar det, men som för en kristen människa inte kan komma som en överraskning. Men det blir fel när vi använder oss av de profetiska skrifterna så som man gjort den senaste tiden och som man gjorde tidigare.
Jag har skrivit om detta i artikeln: Darbyismen en eskatologisk villolära.
Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.
En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.
Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.
Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom
väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?
Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse
och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.
Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.
Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån dessa irrläror .
Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.
:Så predikade även jag om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver. Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag insett att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Jag skulle önska att detta vore något vi för länge sedan hade lämnat, men så är det tyvärr inte.
I stället för att ingjuta mod och förtröstan finns det förkunnare som målar upp skräckfyllda framtidsvisioner i syfte att vinna människor för sitt budskap.Detta är i högsta grad oanständigt. Kära vänner låt oss snarast överge dessa falska läror och i stället tro på att vi kan förändra den här världen som vi nu lever i.
Läs vad teologen Magnus Malm skriver i tidningen Dagen

Läs dessutom vad som skrivs om detta på Dessa mina minsta bröder:
JUL I NASARET