När vi engagerar oss för världens nöd, så kan vi lätt frestas till självupptagenhet. Jag menar att det är lätt att tro att de problem som jag inser finns måste lösas med kraftig reaktion mot den orättfärdighet som råder i världen. Visst har vi rättighet att reagera med vrede. Det gjorde Jesus när han drev ut månglarna ur templet. Det står också skrivet att vi får vredgas, men med tillägget, synda inte. Hur ska man uppfatta detta?
Det är nödvändigt att förstå skillnaden mellan vrede och hat. Om jag ger rum för hat så är mina händer knutna och mitt sinne stängt och oemottagligt för Guds kärlek. Därför behöver vi befrias från synd, ty synd är att stänga dörren för kärleken. Om vi säger: ”Jag hatar dig,” så syndar vi. Gud säger aldrig så till oss. Han säger: ”Jag älskar dig”
Han säger inte som Emils pappa. Om vi har Gud till far behöver vi inte en skammens snickerbo
Somliga anser att världen är så beskaffad att man måste hata. Om man anser att andra människor är fiender upplever man dessa som ett hot mot det egna jagreviret. Då är det inte underligt att reaktionerna blir därefter. När rädslan styr människors handlingar leder det ofta till en falsk verklighetsuppfattning.
”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädslan hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet..”
Vi är inte skapade för hat utan för kärlek. Vi har själva fått friheten att välja. Synden är att tacka nej till kärleken.
”Öppna mig för din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek, strömmande genom mig.”
