God fortsättning önskar jag till alla mina besökare! Vi har det bra, men håller oss mest inomhus, eftersom väderleken ute är kall och vinden bitvis hård.
Termometern i kväll, annandag jul klockan 18,32 visar på minus 11,9 grader Celsius. Jämfört med andra delar av vårt land har vi inte haft så besvärligt väglag. I dag har vi bara haft ett ganska lätt snöfall i Borensberg. Julaftonen firade vi tillsammans med KM och Emmy här hos oss, med traditionell julmat. På kvällen var vi till Kristbergs kyrka där jag fick tjänstgöra som Organist vid midnattsmässan. Trots det hårda vädret var mässan mycket välbesökt. Det var roligt att få hjälpa till.
I mellandagarna väntar vi de övriga i familjen. Får hoppas att vägarna är framkomliga
I dag har jag roat mig med att spela in en av mina sånger, som jag nu lagt ut på min hemsida på följande adress http://www.rolferic.se/ordsprak.htm
Gå in och lyssna.
Jag har använt mig av min lilla H2 zoom och sedan konverterat filen till Cubaseprogrammet där jag lagt på en bas. Därefter har jag gjort om wav-filen till wma för att den skall gå att ladda upp på någon minut. Det kanske tar olika tid beroende på vilka möjligheter som finns på din dator.
Råd och synpunkter på hur jag skall lära mig bättre teknik för mina inspelningar tar jag gärna emot.
Ulla-Britt och jag Rolf önskar Er en fortsatt God jul och Ett Gott Nytt År!
söndag 26 december 2010
tisdag 21 december 2010
Vår julhälsning till alla våra läsare och vänner!
Kära vänner!
Det här året har inneburit en del påfrestningar utöver det vanliga, men också en hel del glädjeämnen. Så är det nog för de flesta av oss. Livet är fyllt av både glädje och sorg, med och motgång. När man drabbas av sjukdom blir man påmind om hur skört livet är.
I början av året firade vi 45 årsjubileum Se här
http://rolferic.blogspot.com/2010/04/45-arsjubileum.html
och här:
http://bloggen.rolferic.se/#post217
Vi har hunnit med en hel del trots att vi haft det lite motigt på grund av den hjärtsvikt som vi fick besked om att Ulla-Britt hade under juni månad. Det är fantastiskt att hon har hämtat sig så bra och nu får livet gå vidare med hänsyn till en del begränsningar.
Ja vi har försökt att bättra på en del på vår fastighet av underhåll både inne och ute. Vi kanske inte orkar med att bo kvar här så länge. Det krävs en hel del när man har eget hus med tomt därtill.
Här kan ni läsa vad vi gjorde:
http://bloggen.rolferic.se/#post223
Läs gärna vår sommarhälsning
http://bloggen.rolferic.se/#post219
Men nu är det åter jul och trots att bilden visar en livs levande tomte, så är det inte honom vi firar. Visserligen kommer han nog till oss i mellandagarna och delar ut klappar till de minsta.
Nej julen firar vi som ni alla vet till minne av vår Frälsares födelse
”Ty ett barn är oss fött, en son är oss given…..”
EN RIKTIGT GOD jul TILL ER ALLA OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
från Ulla-Britt och Rolf
söndag 19 december 2010
Julspecial i Radio Falköping
Så här skriver Egon ifrån Piteå:
För många år sen nu så sände Pingstkyrkan närradio-program över Piteå-närradio, jag var en av deras tekniker. Vi sände varje fredagskväll ett program som vi kallade ” Gokväll-Piteå”.
Det var ett program där lyssnarna fick ringa in och önska kristna sånger men även få hjälp i bön. Det krävdes rätt så många medarbetare som ställde upp varje fredagskväll mellan 20.00- fram till 22.00, 1 tekniker , 1 i studion, 2 som svarade i telefon och sökte igenom skivor. Sista fredagen inför jul brukar all personal få ledigt , då gjorde jag som i vanliga fall var tekniker en ”uppesittarkväll” med alla julens sånger. Sista året vi sände julspecial var julen 2007. Ett av inslagen förutom alla våra julsånger, var att 6 pitebor fick prata fritt om hur de ser på julfirandet. De 6 hade en sak gemensamt ; de var alla födda utomlands, och hade kommit hit som vuxna. Det kom från USA, Ryssland,Tyskland, Palestina, Iran och Thailand. Deras berättelser ser olika ut men de bildar en intressant ”mosaik” som vi ”gammelsvenskar” har mycket att lära av.
Dessutom ingår i programmet en intervju med en av SKR:s följeslagare i Betlehem detta år.
Nu sänds programmet i repris över Falköpings närrado och kan avlyssnas på webben.
Programmet är uppdelat i 2 delar första delen sänds Söndag 19 dec kl. 18.00, med repris på tisdagarna efter kl 13. och andra delen den 26 dec kl.18.00
Här är länken: http://www.fnf.nu/
För många år sen nu så sände Pingstkyrkan närradio-program över Piteå-närradio, jag var en av deras tekniker. Vi sände varje fredagskväll ett program som vi kallade ” Gokväll-Piteå”.
Det var ett program där lyssnarna fick ringa in och önska kristna sånger men även få hjälp i bön. Det krävdes rätt så många medarbetare som ställde upp varje fredagskväll mellan 20.00- fram till 22.00, 1 tekniker , 1 i studion, 2 som svarade i telefon och sökte igenom skivor. Sista fredagen inför jul brukar all personal få ledigt , då gjorde jag som i vanliga fall var tekniker en ”uppesittarkväll” med alla julens sånger. Sista året vi sände julspecial var julen 2007. Ett av inslagen förutom alla våra julsånger, var att 6 pitebor fick prata fritt om hur de ser på julfirandet. De 6 hade en sak gemensamt ; de var alla födda utomlands, och hade kommit hit som vuxna. Det kom från USA, Ryssland,Tyskland, Palestina, Iran och Thailand. Deras berättelser ser olika ut men de bildar en intressant ”mosaik” som vi ”gammelsvenskar” har mycket att lära av.
Dessutom ingår i programmet en intervju med en av SKR:s följeslagare i Betlehem detta år.
Nu sänds programmet i repris över Falköpings närrado och kan avlyssnas på webben.
Programmet är uppdelat i 2 delar första delen sänds Söndag 19 dec kl. 18.00, med repris på tisdagarna efter kl 13. och andra delen den 26 dec kl.18.00
Här är länken: http://www.fnf.nu/
lördag 11 december 2010
Gud vår beskyddare- eller vem säger vad?
”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga han säger: ”I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud på vilken jag förtröstar.”” Psaltaren 91:1-2
Den här psalmen handlar inte bara om beskydd. Den beskriver också de faror som vi människor möter. Farorna är en del av livet vi lever på jorden. De påminner oss om vår ofullkomlighet. Vem har sagt att vi skall slippa farorna?
I Bibeln berättas om en man som hette Job. Det står att han var en oförvitlig och redlig man, som fruktade Gud och undvek det onda. Han var rik, ja till och med mäktigare än någon annan i Österlandet. Han var mån om sin familj och gjorde allt han kunde för att barnen skulle vara rena inför Gud. I berättelsen om Job finns även Gud och Åklagaren med.
Herren säger till Åklagaren: ”Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Åklagaren svarade Herren: ” Är det då för ingenting som Job fruktar Gud. Du har ju på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger, du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar har utbrett sig i landet.””
Berättelsen fortsätter med att Herren ger Åklagaren tillåtelse att ta ifrån honom allt det han äger, förutom honom själv.
Målsättningen för Åklagarens tillvägagångssätt var att få Job att ändra sin inställning och sin relation till Gud. Han säger till Gud: ”Förvisso skall han då mitt i ansiktet tala kränkande ord mot dig.”
Job förlorade både sina barn och sin rikedom och det står att han föll ned till jorden och tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovad vare Herrens namn!”
Samtalet mellan Herren och Åklagaren fortsätter och Åklagaren får tillåtelse att ta ifrån honom hans hälsa, men inte hans liv.. Det står att han drabbas av svåra bulnader på hela kroppen. Då säger hans hustru till honom: ”Håller du ännu fast vid din oförvitlighet? Tala fritt ut om Gud och dö.”
Det svar som Job ger till sin hustru visar att han inte riktigt hade förstått varifrån det onda kom eftersom han trodde att det onda och det goda kom från samma källa.
Detsamma uttrycker han i 29:e kapitlet: ”Ack att jag var som i forna månader som i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd.” Den övergivenhet han upplevde betydde inte Guds frånvaro.
Gud återupprättade Job. Rekommenderad läsning Jobs bok.
I sista kapitlet säger Job till Gud: ”Endast hörsägner hade jag uppfattat om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.”
Vem eller vad är det då som säger att Gud är ditt och mitt beskydd? Svar enligt Psaltaren 91.9: ”Det är du och jag som säger det, inte någon annan.” ”Ty DU har sagt: ”Du Herre är MITT beskydd, och du har gjort den högste till din tillflykt.”
Den här psalmen handlar inte bara om beskydd. Den beskriver också de faror som vi människor möter. Farorna är en del av livet vi lever på jorden. De påminner oss om vår ofullkomlighet. Vem har sagt att vi skall slippa farorna?
I Bibeln berättas om en man som hette Job. Det står att han var en oförvitlig och redlig man, som fruktade Gud och undvek det onda. Han var rik, ja till och med mäktigare än någon annan i Österlandet. Han var mån om sin familj och gjorde allt han kunde för att barnen skulle vara rena inför Gud. I berättelsen om Job finns även Gud och Åklagaren med.
Herren säger till Åklagaren: ”Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Åklagaren svarade Herren: ” Är det då för ingenting som Job fruktar Gud. Du har ju på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger, du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar har utbrett sig i landet.””
Berättelsen fortsätter med att Herren ger Åklagaren tillåtelse att ta ifrån honom allt det han äger, förutom honom själv.
Målsättningen för Åklagarens tillvägagångssätt var att få Job att ändra sin inställning och sin relation till Gud. Han säger till Gud: ”Förvisso skall han då mitt i ansiktet tala kränkande ord mot dig.”
Job förlorade både sina barn och sin rikedom och det står att han föll ned till jorden och tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovad vare Herrens namn!”
Samtalet mellan Herren och Åklagaren fortsätter och Åklagaren får tillåtelse att ta ifrån honom hans hälsa, men inte hans liv.. Det står att han drabbas av svåra bulnader på hela kroppen. Då säger hans hustru till honom: ”Håller du ännu fast vid din oförvitlighet? Tala fritt ut om Gud och dö.”
Det svar som Job ger till sin hustru visar att han inte riktigt hade förstått varifrån det onda kom eftersom han trodde att det onda och det goda kom från samma källa.
Detsamma uttrycker han i 29:e kapitlet: ”Ack att jag var som i forna månader som i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd.” Den övergivenhet han upplevde betydde inte Guds frånvaro.
Gud återupprättade Job. Rekommenderad läsning Jobs bok.
I sista kapitlet säger Job till Gud: ”Endast hörsägner hade jag uppfattat om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.”
Vem eller vad är det då som säger att Gud är ditt och mitt beskydd? Svar enligt Psaltaren 91.9: ”Det är du och jag som säger det, inte någon annan.” ”Ty DU har sagt: ”Du Herre är MITT beskydd, och du har gjort den högste till din tillflykt.”
onsdag 8 december 2010
Gå i kras
GÅ I KRAS- leva med bipolär sjukdom av Veronica Schelander
Boken finns fortfarande i lager på Nordens största bokhandel Adlibris
Många svenskar lider av psykiska problem av något slag, men få vågar tala om det. Gå i kras är en bok som kan ge hjälp och igenkänning både för den som själv har psykiska problem och för den som professionellt eller som vän vill vara till hjälp.
Här ett avsnitt ur kapitlet Gränsland
Det finns ett före och ett efter. Ett liv före, ett annat efter. En gudsbild före, en gudsbild efter. Den bild jag tidigare hade av ett perfekt liv krackelerade, och ur askan glimmade så småningom fram ett Ansikte av någon som inte krävde mig hel. Utan som älskade mig – trots allt
Allting förändrades en mörk vinternatt i februari 1998. Jag minns att snön föll samma natt, och i min drömvärld var det något slags tecken- på ankomst. Änglarna var här… Kanske hade Jesus kommit – i min värld. Jag var vaken länge den natten. Jag satt uppe och bad med någon vän. Jag hade skiljts från min förre pojkvän efter en samling i kyrkan i samband med en dispyt, och de sista ord jag hörde ur hans mun var: ”Du är helt besatt!”
Jag tog de orden bokstavligt. Det gjorde vansinnigt ont inuti att försöka sluta älska. Jag hade varit utan mat i dagar. Utan någon ordentlig sömn. Jag hade varit överenergisk och därmed kreativ och överdrivet aktiv. Jag hade skrivit långt in på nätterna och dykt upp på en ungdomssamling i kyrkan där jag till ledaren sa mig ha en predikan som jag borde hålla. Så går det ju inte till, men just då förstod jag inte varför han sa nej. Jag upplevde hans nej snarast som ett hot.
En vän frågade mig om jag hade ätit något och jag svarade glatt: ”Det är ingen fara, jag åt en korv i går!” Minns att jag hade köpt en vitaminburk på apoteket för att ersätta alla mål jag hoppade över. Jag fastade och bad till Gud att pojkvännen, som innan allting börjat rasa lovat att vi skulle titta på ringar, skulle komma tillbaka…Han hade träffat någon annan, och det var svårt att förstå. En person (som inte visste bättre) hade ju ”profeterat” att det skulle bli vi. En resande predikant hade påstått att Gud ”sa” att han hade enat mig och min pojkvän, och att omständigheter skulle försöka skilja på oss, men att det skulle bli vi. I den miljö jag vistades i förekom profetior ofta, och det var oklart hur och i vilken mån de prövades. Allt togs oftast vidöppet emot. ch eftersom jag, trots mina 21 år, inte hade lärt mig mycket om kritiskt tänkande (skrämmande tanke), svalde jag allt med hull och hår. Mannen hade ju bett så att en människa fått sin syn tillbaka, sas det, så hur skulle han kunna ha fel?
I det sammanhang jag rörde mig i, en liten karismatisk influerad bönegrupp med en tro präglad av andlig mysticism och starka känslouttryck, var det närmast syndigt att kritisera, att tänka negativt eller annorlunda. Detta tänkesätt – att den egna tanken inte riktigt dög utan bara ”gudstanken” – hade jag också fått med mig sedan barnsben och från den peruanska kultur jag växt upp i, där man i vissa sfärer inte säger emot ”auktoriteter”.
Denna bönegrupp hade präglats av undervisning som kom via så kallade profeter och av framgångsteologi från vissa kristna kretsar. Man kan lugnt säga att de flesta av oss sökte andliga upplevelser och kickar – detta var kanske inget som sas rakt ut, men i praktiken blev det så. Bibeln tolkades på ett bokstavligt vis, och språket som gav form åt vår tro var ett ständigt antingen – eller, en dualism så det förslog; antingen har du liv eller död, antingen är du i ljuset eller i mörkret, antingen följer du djävulen (och honom pratades det mycket om!) eller Jesus, antingen följer du köttet eller anden, antingen är du på väg till himlen eller helvetet. För oss som hade känsliga själar och som kände oss som vanliga människor med brister och fel blev dessa tankemönster en oerhörd press. De som var starka kanske klarade av detta ett tag, men för dem som insåg sin otillräcklighet alltmer blev det nästan outhärdligt. Jag klarade mig ganska bra länge. Jag var en glad typ, en trosviss ung tjej som ville så mycket. Men att kastas mellan ytterligheter och att försöka få en färgrik värld att gå ihop med detta sätt att uttrycka sig på var en nästintill omöjlig ekvation. För en ung flicka som var på väg in i sin första psykos var denna bokstavliga tolkning av omvärlden snarare en stötesten än en möjlighet…
I bönegruppen blev det till slut så att bara vissa fick vara med. Den kvinnliga utländska profeten hade sagt att ”de som hade elden” skulle få vara med. De som kämpade med sin tro eller var lite ”flummiga” i sitt uttryckssätt skulle inte få vara med. Min bästa väninna och jag protesterade mot de elitistiska tendenserna, inte för att vi på något sätt var bättre än de andra, men för att vi ömmade för de svaga. Responsen kunde då bli så här: Min väninna talade i en av våra samlingar om vikten av att älska andra, om att kärleken var viktigare än de karismatiska uttrycken, och då svarade någon att hennes utspel i samlingen inte var lett av den helige Ande, det vill säga Gud. Det hade inte varit vad Gud ville säga den gången, enligt vad Gud uppenbarat för vederbörande. Ständigt dessa anspråk, ständigt dessa ”uppenbarelser”.
I denna miljö vistades jag, och jag tror att många människor där menade väl, men ändå blev allt så fel och så otroligt märkligt på sina håll. Ungdomar stängde ilsket dörren till vissa rum för att vi störde när ”Anden höll på att falla”, (som det uttrycktes på kyrkligt språk när Gud på något sätt ”gjorde sig synlig”). ett starkt ”vi och dem”- tänkande, en vilja att skydda sig från allt som möjligen kunde vara ”världsligt” ”Star Wars är knappast regisserat av den helige Ande”, kunde någon säga, och somliga av oss suckade, men de flesta teg och höll med.
När allting slutligen brast för mig, efter cirka ett år av berg och dalbana i en diffus relation till den jag då älskade. (hans adjö var mycket långdraget och svårtolkat för en förälskad ung flicka), omgiven som jag var av en sluten kristen fanatisk miljö där man skulle satasa 200 procent, leva radikalt, le glatt och ”leva i seger” (som om allt vore på topp!) var det kanske inte så märkligt att min undanträngda sorg och press som byggdes upp i mig mynnade ut i en psykos
Av någon anledning hade jag en speciell sårbarhet, kanske på grund av att jag som missionärsdotter levt mitt emellan två kulturer och lämnat och lämnats, övergivit och övergivits gång på gång, kanske också på grund av vissa traumatiska händelser i min barndom som satt spår. Men säkert fanns också genetiska anlag med i bilden. Den utlösande faktorn blev brist på sömn och mat i en djup livskris.
Tänk dig en mardröm där människor flyter in i varandra, där det finns dolda budskap i allt som sker, där man ständigt lever under hot, ångest, skuld och undertryckt vrede. Ungefär så upplevs en psykos. Jag var en ung, livfull, intelligent, om än mycket okritisk, universitetsstuderande kvinna som plötsligt tappade greppet. Fullständigt…….
Boken finns fortfarande i lager på Nordens största bokhandel Adlibris
Många svenskar lider av psykiska problem av något slag, men få vågar tala om det. Gå i kras är en bok som kan ge hjälp och igenkänning både för den som själv har psykiska problem och för den som professionellt eller som vän vill vara till hjälp.
Här ett avsnitt ur kapitlet Gränsland
Det finns ett före och ett efter. Ett liv före, ett annat efter. En gudsbild före, en gudsbild efter. Den bild jag tidigare hade av ett perfekt liv krackelerade, och ur askan glimmade så småningom fram ett Ansikte av någon som inte krävde mig hel. Utan som älskade mig – trots allt
Allting förändrades en mörk vinternatt i februari 1998. Jag minns att snön föll samma natt, och i min drömvärld var det något slags tecken- på ankomst. Änglarna var här… Kanske hade Jesus kommit – i min värld. Jag var vaken länge den natten. Jag satt uppe och bad med någon vän. Jag hade skiljts från min förre pojkvän efter en samling i kyrkan i samband med en dispyt, och de sista ord jag hörde ur hans mun var: ”Du är helt besatt!”
Jag tog de orden bokstavligt. Det gjorde vansinnigt ont inuti att försöka sluta älska. Jag hade varit utan mat i dagar. Utan någon ordentlig sömn. Jag hade varit överenergisk och därmed kreativ och överdrivet aktiv. Jag hade skrivit långt in på nätterna och dykt upp på en ungdomssamling i kyrkan där jag till ledaren sa mig ha en predikan som jag borde hålla. Så går det ju inte till, men just då förstod jag inte varför han sa nej. Jag upplevde hans nej snarast som ett hot.
En vän frågade mig om jag hade ätit något och jag svarade glatt: ”Det är ingen fara, jag åt en korv i går!” Minns att jag hade köpt en vitaminburk på apoteket för att ersätta alla mål jag hoppade över. Jag fastade och bad till Gud att pojkvännen, som innan allting börjat rasa lovat att vi skulle titta på ringar, skulle komma tillbaka…Han hade träffat någon annan, och det var svårt att förstå. En person (som inte visste bättre) hade ju ”profeterat” att det skulle bli vi. En resande predikant hade påstått att Gud ”sa” att han hade enat mig och min pojkvän, och att omständigheter skulle försöka skilja på oss, men att det skulle bli vi. I den miljö jag vistades i förekom profetior ofta, och det var oklart hur och i vilken mån de prövades. Allt togs oftast vidöppet emot. ch eftersom jag, trots mina 21 år, inte hade lärt mig mycket om kritiskt tänkande (skrämmande tanke), svalde jag allt med hull och hår. Mannen hade ju bett så att en människa fått sin syn tillbaka, sas det, så hur skulle han kunna ha fel?
I det sammanhang jag rörde mig i, en liten karismatisk influerad bönegrupp med en tro präglad av andlig mysticism och starka känslouttryck, var det närmast syndigt att kritisera, att tänka negativt eller annorlunda. Detta tänkesätt – att den egna tanken inte riktigt dög utan bara ”gudstanken” – hade jag också fått med mig sedan barnsben och från den peruanska kultur jag växt upp i, där man i vissa sfärer inte säger emot ”auktoriteter”.
Denna bönegrupp hade präglats av undervisning som kom via så kallade profeter och av framgångsteologi från vissa kristna kretsar. Man kan lugnt säga att de flesta av oss sökte andliga upplevelser och kickar – detta var kanske inget som sas rakt ut, men i praktiken blev det så. Bibeln tolkades på ett bokstavligt vis, och språket som gav form åt vår tro var ett ständigt antingen – eller, en dualism så det förslog; antingen har du liv eller död, antingen är du i ljuset eller i mörkret, antingen följer du djävulen (och honom pratades det mycket om!) eller Jesus, antingen följer du köttet eller anden, antingen är du på väg till himlen eller helvetet. För oss som hade känsliga själar och som kände oss som vanliga människor med brister och fel blev dessa tankemönster en oerhörd press. De som var starka kanske klarade av detta ett tag, men för dem som insåg sin otillräcklighet alltmer blev det nästan outhärdligt. Jag klarade mig ganska bra länge. Jag var en glad typ, en trosviss ung tjej som ville så mycket. Men att kastas mellan ytterligheter och att försöka få en färgrik värld att gå ihop med detta sätt att uttrycka sig på var en nästintill omöjlig ekvation. För en ung flicka som var på väg in i sin första psykos var denna bokstavliga tolkning av omvärlden snarare en stötesten än en möjlighet…
I bönegruppen blev det till slut så att bara vissa fick vara med. Den kvinnliga utländska profeten hade sagt att ”de som hade elden” skulle få vara med. De som kämpade med sin tro eller var lite ”flummiga” i sitt uttryckssätt skulle inte få vara med. Min bästa väninna och jag protesterade mot de elitistiska tendenserna, inte för att vi på något sätt var bättre än de andra, men för att vi ömmade för de svaga. Responsen kunde då bli så här: Min väninna talade i en av våra samlingar om vikten av att älska andra, om att kärleken var viktigare än de karismatiska uttrycken, och då svarade någon att hennes utspel i samlingen inte var lett av den helige Ande, det vill säga Gud. Det hade inte varit vad Gud ville säga den gången, enligt vad Gud uppenbarat för vederbörande. Ständigt dessa anspråk, ständigt dessa ”uppenbarelser”.
I denna miljö vistades jag, och jag tror att många människor där menade väl, men ändå blev allt så fel och så otroligt märkligt på sina håll. Ungdomar stängde ilsket dörren till vissa rum för att vi störde när ”Anden höll på att falla”, (som det uttrycktes på kyrkligt språk när Gud på något sätt ”gjorde sig synlig”). ett starkt ”vi och dem”- tänkande, en vilja att skydda sig från allt som möjligen kunde vara ”världsligt” ”Star Wars är knappast regisserat av den helige Ande”, kunde någon säga, och somliga av oss suckade, men de flesta teg och höll med.
När allting slutligen brast för mig, efter cirka ett år av berg och dalbana i en diffus relation till den jag då älskade. (hans adjö var mycket långdraget och svårtolkat för en förälskad ung flicka), omgiven som jag var av en sluten kristen fanatisk miljö där man skulle satasa 200 procent, leva radikalt, le glatt och ”leva i seger” (som om allt vore på topp!) var det kanske inte så märkligt att min undanträngda sorg och press som byggdes upp i mig mynnade ut i en psykos
Av någon anledning hade jag en speciell sårbarhet, kanske på grund av att jag som missionärsdotter levt mitt emellan två kulturer och lämnat och lämnats, övergivit och övergivits gång på gång, kanske också på grund av vissa traumatiska händelser i min barndom som satt spår. Men säkert fanns också genetiska anlag med i bilden. Den utlösande faktorn blev brist på sömn och mat i en djup livskris.
Tänk dig en mardröm där människor flyter in i varandra, där det finns dolda budskap i allt som sker, där man ständigt lever under hot, ångest, skuld och undertryckt vrede. Ungefär så upplevs en psykos. Jag var en ung, livfull, intelligent, om än mycket okritisk, universitetsstuderande kvinna som plötsligt tappade greppet. Fullständigt…….
onsdag 1 december 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)