Gå i kras

GÅ I KRAS- leva med bipolär sjukdom av Veronica Schelander

Boken finns fortfarande i lager på Nordens största bokhandel Adlibris

Många svenskar lider av psykiska problem av något slag, men få vågar tala om det. Gå i kras är en bok som kan ge hjälp och igenkänning både för den som själv har psykiska problem och för den som professionellt eller som vän vill vara till hjälp.



Här ett avsnitt ur kapitlet Gränsland


Det finns ett före och ett efter. Ett liv före, ett annat efter. En gudsbild före, en gudsbild efter. Den bild jag tidigare hade av ett perfekt liv krackelerade, och ur askan glimmade så småningom fram ett Ansikte av någon som inte krävde mig hel. Utan som älskade mig – trots allt
Allting förändrades en mörk vinternatt i februari 1998. Jag minns att snön föll samma natt, och i min drömvärld var det något slags tecken- på ankomst. Änglarna var här… Kanske hade Jesus kommit – i min värld. Jag var vaken länge den natten. Jag satt uppe och bad med någon vän. Jag hade skiljts från min förre pojkvän efter en samling i kyrkan i samband med en dispyt, och de sista ord jag hörde ur hans mun var: ”Du är helt besatt!”
Jag tog de orden bokstavligt. Det gjorde vansinnigt ont inuti att försöka sluta älska. Jag hade varit utan mat i dagar. Utan någon ordentlig sömn. Jag hade varit överenergisk och därmed kreativ och överdrivet aktiv. Jag hade skrivit långt in på nätterna och dykt upp på en ungdomssamling i kyrkan där jag till ledaren sa mig ha en predikan som jag borde hålla. Så går det ju inte till, men just då förstod jag inte varför han sa nej. Jag upplevde hans nej snarast som ett hot.
En vän frågade mig om jag hade ätit något och jag svarade glatt: ”Det är ingen fara, jag åt en korv i går!” Minns att jag hade köpt en vitaminburk på apoteket för att ersätta alla mål jag hoppade över. Jag fastade och bad till Gud att pojkvännen, som innan allting börjat rasa lovat att vi skulle titta på ringar, skulle komma tillbaka…Han hade träffat någon annan, och det var svårt att förstå. En person (som inte visste bättre) hade ju ”profeterat” att det skulle bli vi. En resande predikant hade påstått att Gud ”sa” att han hade enat mig och min pojkvän, och att omständigheter skulle försöka skilja på oss, men att det skulle bli vi. I den miljö jag vistades i förekom profetior ofta, och det var oklart hur och i vilken mån de prövades. Allt togs oftast vidöppet emot. ch eftersom jag, trots mina 21 år, inte hade lärt mig mycket om kritiskt tänkande (skrämmande tanke), svalde jag allt med hull och hår. Mannen hade ju bett så att en människa fått sin syn tillbaka, sas det, så hur skulle han kunna ha fel?
I det sammanhang jag rörde mig i, en liten karismatisk influerad bönegrupp med en tro präglad av andlig mysticism och starka känslouttryck, var det närmast syndigt att kritisera, att tänka negativt eller annorlunda. Detta tänkesätt – att den egna tanken inte riktigt dög utan bara ”gudstanken” – hade jag också fått med mig sedan barnsben och från den peruanska kultur jag växt upp i, där man i vissa sfärer inte säger emot ”auktoriteter”.
Denna bönegrupp hade präglats av undervisning som kom via så kallade profeter och av framgångsteologi från vissa kristna kretsar. Man kan lugnt säga att de flesta av oss sökte andliga upplevelser och kickar – detta var kanske inget som sas rakt ut, men i praktiken blev det så. Bibeln tolkades på ett bokstavligt vis, och språket som gav form åt vår tro var ett ständigt antingen – eller, en dualism så det förslog; antingen har du liv eller död, antingen är du i ljuset eller i mörkret, antingen följer du djävulen (och honom pratades det mycket om!) eller Jesus, antingen följer du köttet eller anden, antingen är du på väg till himlen eller helvetet. För oss som hade känsliga själar och som kände oss som vanliga människor med brister och fel blev dessa tankemönster en oerhörd press. De som var starka kanske klarade av detta ett tag, men för dem som insåg sin otillräcklighet alltmer blev det nästan outhärdligt. Jag klarade mig ganska bra länge. Jag var en glad typ, en trosviss ung tjej som ville så mycket. Men att kastas mellan ytterligheter och att försöka få en färgrik värld att gå ihop med detta sätt att uttrycka sig på var en nästintill omöjlig ekvation. För en ung flicka som var på väg in i sin första psykos var denna bokstavliga tolkning av omvärlden snarare en stötesten än en möjlighet…
I bönegruppen blev det till slut så att bara vissa fick vara med. Den kvinnliga utländska profeten hade sagt att ”de som hade elden” skulle få vara med. De som kämpade med sin tro eller var lite ”flummiga” i sitt uttryckssätt skulle inte få vara med. Min bästa väninna och jag protesterade mot de elitistiska tendenserna, inte för att vi på något sätt var bättre än de andra, men för att vi ömmade för de svaga. Responsen kunde då bli så här: Min väninna talade i en av våra samlingar om vikten av att älska andra, om att kärleken var viktigare än de karismatiska uttrycken, och då svarade någon att hennes utspel i samlingen inte var lett av den helige Ande, det vill säga Gud. Det hade inte varit vad Gud ville säga den gången, enligt vad Gud uppenbarat för vederbörande. Ständigt dessa anspråk, ständigt dessa ”uppenbarelser”.
I denna miljö vistades jag, och jag tror att många människor där menade väl, men ändå blev allt så fel och så otroligt märkligt på sina håll. Ungdomar stängde ilsket dörren till vissa rum för att vi störde när ”Anden höll på att falla”, (som det uttrycktes på kyrkligt språk när Gud på något sätt ”gjorde sig synlig”). ett starkt ”vi och dem”- tänkande, en vilja att skydda sig från allt som möjligen kunde vara ”världsligt” ”Star Wars är knappast regisserat av den helige Ande”, kunde någon säga, och somliga av oss suckade, men de flesta teg och höll med.
När allting slutligen brast för mig, efter cirka ett år av berg och dalbana i en diffus relation till den jag då älskade. (hans adjö var mycket långdraget och svårtolkat för en förälskad ung flicka), omgiven som jag var av en sluten kristen fanatisk miljö där man skulle satasa 200 procent, leva radikalt, le glatt och ”leva i seger” (som om allt vore på topp!) var det kanske inte så märkligt att min undanträngda sorg och press som byggdes upp i mig mynnade ut i en psykos
Av någon anledning hade jag en speciell sårbarhet, kanske på grund av att jag som missionärsdotter levt mitt emellan två kulturer och lämnat och lämnats, övergivit och övergivits gång på gång, kanske också på grund av vissa traumatiska händelser i min barndom som satt spår. Men säkert fanns också genetiska anlag med i bilden. Den utlösande faktorn blev brist på sömn och mat i en djup livskris.
Tänk dig en mardröm där människor flyter in i varandra, där det finns dolda budskap i allt som sker, där man ständigt lever under hot, ångest, skuld och undertryckt vrede. Ungefär så upplevs en psykos. Jag var en ung, livfull, intelligent, om än mycket okritisk, universitetsstuderande kvinna som plötsligt tappade greppet. Fullständigt…….