onsdag 31 oktober 2018
måndag 29 oktober 2018
Skilj på antsemitism och antisionism!
Skilj på antsemitism och antisionism!
Jag vill vara en israelsvän och har en önskan om att alla de människor som nu bor i staten Israel ska få leva i fred med sina grannar. Min kärlek till det judiska folket är lika stor som den är till det palestinska. Det finns ingen skillnad.
De illdåd som den senaste tiden har skett i synagogan Pittsburgh är fruktansvärt. Det finns inget försvar för det utbredda judehatet var det än uppenbarar sig, så jag vill betona att jag självklart tar avstånd ifrån all sådan antisemitism.
När jag välsignar Israel, så välsignar jag även Palestina. Detta innebär inte att jag anser att den ockupation som sker på den mark, som Israel anser sig ha historisk rätt till är önskvärd. Den måste i högsta grad fördömas.
Ur ett inlägg av Michael Warschawski från tidskriften Tidsignal. Warschawski är israel, jude och socialist.
"Både den antiarabiska och antijudiska rasismen måste fördömas bekämpas utan eftergifter. Det kan bara göras effektivt om man konfronterar båda rasismerna, menar Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist och medlem i Tidsignals internationella redaktionskommitté.
Ur Tidssignal nr 2 år 2005:
"Den israelisk-palestinska konflikten låter sig lätt tolkas i religiösa, eller åtminstone etniska, termer. Den utspelas i ett område som varit vagga för stora religioner och som många kallar »det heliga landet”. Sionis-men framställs ofta som det judiska folkets »återkomst« till det utlovade landet, och den argumenterar gärna med hänvisning till historiska rättigheter när den inte rakt ut talar om ett gudomligt löfte. Jerusalem är en trefaldigt helig stad och det historiska Palestina är översållat med vallfartsorter. Att den islamistiska kulturen är så allestädes närvarande i medvetande och kultur i de olika arabländerna leder också till att konflikten tolkas i religiösa termer, och ofta presenteras som en kamp för att befria ett av islams områden som ockuperats av otrogna. Och vi kan inte heller kringgå den sionistiska strävan att skapa en »judisk stat« och den permanenta strategin för att stärka den judiska dominansen, vilket till och med ledde till ett etniskt rensningskrig 1948.
En av Yasser Arafats största bedrifter var att mot denna bakgrund ha gjort allt mänskligt möjligt för att hålla fast vid att den israelisk-palestinska konflikten är en politisk – och inte religiös eller etnisk – kamp: en nationell befrielsekamp för självständighet en antikolonial kamp för ett territoriurm och för nationell suveränitet.
I motsats härtill är en av den tidigare israeliske premiärministern Ehud Baraks värsta förbrytelser att han förde in religionen i förhandlingarna, då han vid Camp David II-toppmötet krävde judisk överhöghet över moskéesplanaden i Jerusalem med historiska och religiösa argument. Detta vanvettiga krav var utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till att Osloprocessen rasade samman. Historien kommer att visa om det också utlöste ett religionskrig i hela Mellanöstern, och en islamisk-judisk konflikt över hela världen.
Den israelisk-palestinska konflikten är en politisk konflikt mellan en kolonial rörelse och en nationell frihetsrörelse. Sionismen är en politisk, och inte religiös ideologi, som syftar till att lösa den judiska frågan i Europa genom invandring till och kolonisering av Palestina samt skapandet av en judisk stat.
De är den definition som sionismens grundare alltid givit, från Herzl till Ben-Gurion,(1) från Pinsker till Jabotinski,(2) och för dem har begreppen kolonisering (Hityashvuth) eller bosättningar (yishuv, moshav)(3) aldrig varit negativt stämplade. Fram till nazismens seger förkastade den överväldigande majoriteten av judar över hela världen sionismen, som antingen betraktades som hädisk (av det stora flertalet rabbiner och religiösa judar) eller som reaktionär (av den judiska arbetarrörelsen i Östeuropa), eller till och med som otidsenlig (av de emanciperade eller assimilerade judar som levde i Central- och Västeuropa).
I den meningen sågs antisionismen alltid om en politisk ståndpunkt bland andra, en ståndpunkt som dessutom dominerade inom den judiska världen under nästan ett halvsekel."
Läs även följande text hämtad från en insändare i Katrineholmskuriren med rubriken:
"Skilj på antisemitism och antisionism."
Läs även följande blogginlägg i ämnet på bloggen "Katolsk vision":
Jag vill vara en israelsvän och har en önskan om att alla de människor som nu bor i staten Israel ska få leva i fred med sina grannar. Min kärlek till det judiska folket är lika stor som den är till det palestinska. Det finns ingen skillnad.
De illdåd som den senaste tiden har skett i synagogan Pittsburgh är fruktansvärt. Det finns inget försvar för det utbredda judehatet var det än uppenbarar sig, så jag vill betona att jag självklart tar avstånd ifrån all sådan antisemitism.
När jag välsignar Israel, så välsignar jag även Palestina. Detta innebär inte att jag anser att den ockupation som sker på den mark, som Israel anser sig ha historisk rätt till är önskvärd. Den måste i högsta grad fördömas.
Ur ett inlägg av Michael Warschawski från tidskriften Tidsignal. Warschawski är israel, jude och socialist.
"Både den antiarabiska och antijudiska rasismen måste fördömas bekämpas utan eftergifter. Det kan bara göras effektivt om man konfronterar båda rasismerna, menar Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist och medlem i Tidsignals internationella redaktionskommitté.
Ur Tidssignal nr 2 år 2005:
"Den israelisk-palestinska konflikten låter sig lätt tolkas i religiösa, eller åtminstone etniska, termer. Den utspelas i ett område som varit vagga för stora religioner och som många kallar »det heliga landet”. Sionis-men framställs ofta som det judiska folkets »återkomst« till det utlovade landet, och den argumenterar gärna med hänvisning till historiska rättigheter när den inte rakt ut talar om ett gudomligt löfte. Jerusalem är en trefaldigt helig stad och det historiska Palestina är översållat med vallfartsorter. Att den islamistiska kulturen är så allestädes närvarande i medvetande och kultur i de olika arabländerna leder också till att konflikten tolkas i religiösa termer, och ofta presenteras som en kamp för att befria ett av islams områden som ockuperats av otrogna. Och vi kan inte heller kringgå den sionistiska strävan att skapa en »judisk stat« och den permanenta strategin för att stärka den judiska dominansen, vilket till och med ledde till ett etniskt rensningskrig 1948.
En av Yasser Arafats största bedrifter var att mot denna bakgrund ha gjort allt mänskligt möjligt för att hålla fast vid att den israelisk-palestinska konflikten är en politisk – och inte religiös eller etnisk – kamp: en nationell befrielsekamp för självständighet en antikolonial kamp för ett territoriurm och för nationell suveränitet.
I motsats härtill är en av den tidigare israeliske premiärministern Ehud Baraks värsta förbrytelser att han förde in religionen i förhandlingarna, då han vid Camp David II-toppmötet krävde judisk överhöghet över moskéesplanaden i Jerusalem med historiska och religiösa argument. Detta vanvettiga krav var utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till att Osloprocessen rasade samman. Historien kommer att visa om det också utlöste ett religionskrig i hela Mellanöstern, och en islamisk-judisk konflikt över hela världen.
Den israelisk-palestinska konflikten är en politisk konflikt mellan en kolonial rörelse och en nationell frihetsrörelse. Sionismen är en politisk, och inte religiös ideologi, som syftar till att lösa den judiska frågan i Europa genom invandring till och kolonisering av Palestina samt skapandet av en judisk stat.
De är den definition som sionismens grundare alltid givit, från Herzl till Ben-Gurion,(1) från Pinsker till Jabotinski,(2) och för dem har begreppen kolonisering (Hityashvuth) eller bosättningar (yishuv, moshav)(3) aldrig varit negativt stämplade. Fram till nazismens seger förkastade den överväldigande majoriteten av judar över hela världen sionismen, som antingen betraktades som hädisk (av det stora flertalet rabbiner och religiösa judar) eller som reaktionär (av den judiska arbetarrörelsen i Östeuropa), eller till och med som otidsenlig (av de emanciperade eller assimilerade judar som levde i Central- och Västeuropa).
I den meningen sågs antisionismen alltid om en politisk ståndpunkt bland andra, en ståndpunkt som dessutom dominerade inom den judiska världen under nästan ett halvsekel."
Läs även följande text hämtad från en insändare i Katrineholmskuriren med rubriken:
"Skilj på antisemitism och antisionism."
Läs även följande blogginlägg i ämnet på bloggen "Katolsk vision":
söndag 28 oktober 2018
Rädsla och kärlek hör inte ihop
Det finns många som inte tycker som du", skrev en god vän till mig. En annan god vän sa så här: "Jag kan inte hålla med dig i allt" En tredje hänvisade till en annan skribent i stället för att skriva vad han tyckte. Sådana förslag och andra svepande formuleringar gör mig bekymrad, för det kan väl inte vara så att mina goda vänner inte är överens med mig på någon punkt. Det kan jag inte tro. Vi är säkert överens i mycket, men troligtvis är det så att mina vänner inte kan acceptera att jag ibland tänker i helt andra banor än vad de gör i en del frågor.
Om det är på det viset vore det mycket bättre att ärligt och rakt på sak beskriva vad det är jag skriver som inte stämmer med deras övertygelse. En del av vännerna brukar i stället för att uttrycka sin egen uppfattning, hänvisa till vad någon annan skrivit eller sagt i ämnet. På det sättet kommer man undan sitt eget ansvar. För det innebär alltid en risk för att bli missförstådd om man skriver sin egen uppfattning. Rädsla och kärlek går inte att förena.
Fortsättning i dag måndag den 29 oktober:
Jag hoppas att kärleken skall vara drivkraften i mitt skrivande. Kärleken till sanningen. Ömheten och empatin till mina medmänniskor. Kärleken som inte söker sitt, som tror, hoppas och uthärdar allt. Kärleken som utforskar och söker efter kunskap och som inte nöjer sig med hörsägner.Kraft att stå ensam mitt i stormen när övergivenheten blir kännbar. Mod att tro att Gud alltid finns vid min sida.
Fortsättning i dag måndag den 29 oktober:
Jag hoppas att kärleken skall vara drivkraften i mitt skrivande. Kärleken till sanningen. Ömheten och empatin till mina medmänniskor. Kärleken som inte söker sitt, som tror, hoppas och uthärdar allt. Kärleken som utforskar och söker efter kunskap och som inte nöjer sig med hörsägner.Kraft att stå ensam mitt i stormen när övergivenheten blir kännbar. Mod att tro att Gud alltid finns vid min sida.
Vem vill va Jesus?
"Vem vill va Jesus?" Massor av händer räcktes upp. En pojke valdes att föreställa Jesus. Han fick en röd halsduk. "Så vill jag också ha några som skall föreställa Jesu lärjungar." Även denna gång en massa villiga uppräckta händer: "Jag vill, jag vill.."Lärjungarna fick gula halsdukar. En båt hade satts upp som kuliss och blått tyg fick föreställa den böljande sjön. Vår superduktige familjepastor Madelene Boberg berättade inspirerat om hur Jesus stillade stormen och jag tror att alla begrep vad det handlade om. Temat var Trygghet och vi fick veta att vi kan vara fullständigt trygga även när det stormar både inom oss och utanför oss. Den begåvade pedagogen Sofia Hultin hade tillsammans med sina medarbetare förberett ett mycket noga planerat, pedagogiskt och spännande program. Den medryckande musiken med piano, bas, gitarr och övrigt komp. gjorde också sitt till.
Jag är verkligen stolt över att tillhöra en församling där man prioriterar arbetet ibland barn och ungdom. Även i år kommer församlingen att framföra musikalen "Änglahyss." Det blir massor av skolelever som då kommer för att vara med.
Jag är verkligen stolt över att tillhöra en församling där man prioriterar arbetet ibland barn och ungdom. Även i år kommer församlingen att framföra musikalen "Änglahyss." Det blir massor av skolelever som då kommer för att vara med.
lördag 27 oktober 2018
Om Missionsbåten Elidas resa till Israel
En broder i min församling har bett mig att läsa Christina Toledo Åsbrinks svar på
Pekka Mellergårds artikel i tidningen Dagen.
Här Christina Toledano Åsbrinks svar
Visst har jag läst hennes svar. Hon skriver att Israel har blivit bra på att försvara sig mot sina fiender bl.a. genom precisionsbombningar och en effektiv underrättelsetjänst. Allt detta är inte något nytt. Att Israel är överlägsen sina fiender visste vi redan.
Man får lätt intrycket att hon inte kan se att Israel överhuvudtaget gör några fel. Att Israel har rättighet till självförsvar är givetvis riktigt.
Hennes kritik mot Pekka Mellergårds artikel i Dagen tycker jag inte känns rättvis. P.M. menar att om Missionsbåten Elidas syfte med sin resa var att uppmärksamma de kristnas situation i Mellanöstern, vilket i och för sig kan vara bra, men då frågar han och många med honom om det bästa sättet för en sådan uppmärksamhet är att hylla den sekulariserade staten Israel..
Deras nya lag slår fast att Israel är ett land endast för judar, alltså ett slags apartheidsystem likt Sydafrika. Christina Toledano Åsbrink skriver att Sverige är det enda demokratiska land i världen vars utrikesminister officiellt är "persona non grata" i Israel.
Detta tycker jag är kränkande mot vår svenska regering och dess utrikesminister. Det är helt enkelt skamligt av Staten Israel att demonstrativt visa vårt land detta förakt i synnerhet som vi i Sverige alltid uppträtt som Israels vänner och aldrig gjort oss skyldiga till antisemitism så som vi alltid fått höra.
Antisemitism förekommer bara hos dem som bär på hat till Israel och detta går inte att finna hos det officiella Sverige. Vi har aldrig visat någon fiendskap mot Israel. Men om en lögn skrivs ofta framstår den som sanning till sist och det är sorgligt att en del anammar sådant.
Sett med denna bakgrund framstår Elidas resa som en löjeväckande propagandaresa. Den var ett led i det politiska maktspel som pågår och det är sorgligt att så många kristna deltar i detta. Konflikten som pågår i Mellanöstern är inte religiös även om landet är heligt för tre religioner. Nej det är andra makter som ligger bakom.
Pekka Mellergårds artikel i tidningen Dagen.
Här Christina Toledano Åsbrinks svar
Visst har jag läst hennes svar. Hon skriver att Israel har blivit bra på att försvara sig mot sina fiender bl.a. genom precisionsbombningar och en effektiv underrättelsetjänst. Allt detta är inte något nytt. Att Israel är överlägsen sina fiender visste vi redan.
Man får lätt intrycket att hon inte kan se att Israel överhuvudtaget gör några fel. Att Israel har rättighet till självförsvar är givetvis riktigt.
Hennes kritik mot Pekka Mellergårds artikel i Dagen tycker jag inte känns rättvis. P.M. menar att om Missionsbåten Elidas syfte med sin resa var att uppmärksamma de kristnas situation i Mellanöstern, vilket i och för sig kan vara bra, men då frågar han och många med honom om det bästa sättet för en sådan uppmärksamhet är att hylla den sekulariserade staten Israel..
Deras nya lag slår fast att Israel är ett land endast för judar, alltså ett slags apartheidsystem likt Sydafrika. Christina Toledano Åsbrink skriver att Sverige är det enda demokratiska land i världen vars utrikesminister officiellt är "persona non grata" i Israel.
Detta tycker jag är kränkande mot vår svenska regering och dess utrikesminister. Det är helt enkelt skamligt av Staten Israel att demonstrativt visa vårt land detta förakt i synnerhet som vi i Sverige alltid uppträtt som Israels vänner och aldrig gjort oss skyldiga till antisemitism så som vi alltid fått höra.
Antisemitism förekommer bara hos dem som bär på hat till Israel och detta går inte att finna hos det officiella Sverige. Vi har aldrig visat någon fiendskap mot Israel. Men om en lögn skrivs ofta framstår den som sanning till sist och det är sorgligt att en del anammar sådant.
Sett med denna bakgrund framstår Elidas resa som en löjeväckande propagandaresa. Den var ett led i det politiska maktspel som pågår och det är sorgligt att så många kristna deltar i detta. Konflikten som pågår i Mellanöstern är inte religiös även om landet är heligt för tre religioner. Nej det är andra makter som ligger bakom.
lördag 20 oktober 2018
Var finns du Gud?
"Jag vill söka honom som min själ har kär. Jag sökte honom men fann honom inte." Höga visan 3:2
Den som söker Gud för att i första hand finna en gemenskap ibland trevliga människor kan förr eller senare bli besviken. En sådan gemenskap kan man finna i vilken förening som helst.
Den som tror att allt livet blir lättare när man följer Jesus kan också bli besviken i motstånd, bekymmer och prövning.
Men den som söker Gud för att finna Jesus kommer aldrig någonsin att bli besviken. Den som gör så har en följeslagare genom livet. En vän i nöden att lita på
Jag vet att om jag än vandrar dödsskuggans dal, så följer mig en vän och jag hör hans röst. Det är min tro och den vilar på Guds löften.
"Söken först Guds rike, så skall allt det andra tillfalla er", sa Jesus.
"Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom inte.." Höga visan 3:4
Den som söker Gud för att i första hand finna en gemenskap ibland trevliga människor kan förr eller senare bli besviken. En sådan gemenskap kan man finna i vilken förening som helst.
Den som tror att allt livet blir lättare när man följer Jesus kan också bli besviken i motstånd, bekymmer och prövning.
Men den som söker Gud för att finna Jesus kommer aldrig någonsin att bli besviken. Den som gör så har en följeslagare genom livet. En vän i nöden att lita på
Jag vet att om jag än vandrar dödsskuggans dal, så följer mig en vän och jag hör hans röst. Det är min tro och den vilar på Guds löften.
"Söken först Guds rike, så skall allt det andra tillfalla er", sa Jesus.
"Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom inte.." Höga visan 3:4
fredag 19 oktober 2018
Fientliga angrepp mot S
Det fientliga angrepp som riktas mot S, mot vår regering och tyvärr även mot Svenska kyrkan är ovärdigt. Jag måste högljutt få protestera mot detta. Det fräter kristendomen inifrån. Hur kan ledande pastorer och andra få fortsätta med en sådan nedbrytande verksamhet. Jag plågas djupt i mitt inre av detta. Det är mycket värre förföljelse mot sund kristendom än det angrepp som kommer ifrån antikristna. Det finns ingen ovänskap mot Israel varken i S, regeringen eller i Svenska kyrkan. Det är lögnpropaganda. Ovänskapen mot Sverige däremot skulle kunna kallas för antisverigeism
Jag blir även bedrövad över att en del kristna tidningar, Dagen och Världen i dag spär på dessa angrepp. Det är ovärdigt och djupt kränkande.
NEJ S LADE INTE GRUNDEN TILL ANTISEMITISM LÄS HÄR EN LÄNK IFRÅN EXPRESSEN
Jag blir även bedrövad över att en del kristna tidningar, Dagen och Världen i dag spär på dessa angrepp. Det är ovärdigt och djupt kränkande.
NEJ S LADE INTE GRUNDEN TILL ANTISEMITISM LÄS HÄR EN LÄNK IFRÅN EXPRESSEN
Upplevelse av bönens kraft
När jag blev godkänd som kantor i Svenska kyrkan för många år sedan fick jag ett examensbetyg. Rektorn vid Oskarshamns folkhögskola talade om för oss kantorer att vi hade fått behörighet att öva oss i orgelspelets svåra konst. Ni är inte färdiga sa han, men ni får fortsätta att öva er. Jag måste få säga att jag är inte färdig än, så när någon frågar mig om jag kan spela orgel, så brukar jag svara att jag försöker.
Så är det också med min erfarenhet av bönens kraft. Jag tror på den, har upplevt den och praktiserar den. Det är ett pågående verk och jag har förhoppningen att Gud som har börjat ett gott verk i mig skall också fullfölja det. Jag har svårt att bedöma hur långt processen gått och färdig är jag definitivt inte.
"Hindren äro många. Gör motstånd min själ. Satan dig nåden ej unnar. Träng dig fram om allt som vill hindra ditt väl, övergiv världenes brunnar. Lyd ej deras röst som ropar följ med oss! Ty min dyra själ, du måste då förgås. Nej för Jesu kärlek, jag råder och ber: Strid i Guds kraft för din krona. Härlighetens himmel är värd all din flit, värd all din bön och din längtan....." (Sv. ps. 265:2)
Jag vet inte så mycket om Alda Wistrand, som skrivit inlägget på bloggsidan "Hela pingsten", med rubriken "Mitt liv förvandlades när jag upptäckte bönens kraft.", men det hon skriver stämmer väldigt bra med min upplevelse:
"Att leva med Jesus betyder inte att livet fylls till bredden med glädje, behag och framgång. Tvärtom så varnar Bibeln själv oss för att det kristna livet innebär förföljelse. Jag har fått försvara min tro för klasskamrater, och argument om varför Bibeln är otrovärdig eller ”en god Gud kan inte finnas” har kastats i ansiktet på mig. Men jag vill tro ändå, därför att jag har upplevt Gud och känner honom. Valet att lägga mitt liv i Jesu händer beror inte på hoppet om att få det perfekta livet, det vore en missuppfattning… nej, därför att jag efter ett personligt möte insett mitt desperata behov efter honom.
När mitt liv stormar, ofta på grund av mycket plugg eller dagar då allting går i ett och jag har lovat lite för mycket ansvar, då finns det inget som lugnar mig så som lovsång och bön gör. Till en början känner jag mig egoistisk när jag avböjer att fika med en kompis, men så inser jag att det inte finns något mera värt än en investering i tid med Gud. Missförstå mig rätt, fika är sällan fel! – men tid med Gud är alltid rätt!!
Under det senaste året har jag utforskat bön. När jag gick i söndagsskolan upptäckte jag bön, att kunna viska ett hej, önskan eller berätta om en rädsla för Gud. Helt fantastiskt, någon som lyssnade och inte skvallrade. Men sedan årets nyårsfirande på Unite-festivalen med temat ”Be” så har jag fått utforska bön, vad det gör med mig och den här världen. Det undervisades mycket om bön, och trots att bön inte var något nytt för mig så var det något då som slog rot i mig på nytt, fast starkare och djupare. Jag bestämde mig för att 2018 skulle vara ett år som jag gjorde tillsammans med Jesus och i bön.
Aldrig har ett nyårslöfte gått så bra att hålla! Jag började lära känna Jesus på ett sätt jag inte tidigare visste existerade. Det låter inte så speciellt att säga det, jag har hört det hundratals gånger, men precis som att lära känna en ny människa så krävdes det att jag prioriterade tid tillsammans med Gud för att bygga en relation med honom, och att jag var mig själv.
Tidigare var bön något som skedde i kyrkan för mig, förbön till exempel, men när jag själv tog tid för att ”slöprata” med Gud, alltså berätta om min dag eller vad jag ärligt tycker är jobbigt, så har jag märkt hur han tröstar, gläder och möter mig i det. Jag vill inte påstå att jag är någon expert på bön, men utifrån min ”böneresa” så är jag övertygad om att bön är en gåva från Gud, ett lättillgängligt verktyg som alla kan använda, vare sig ålder, namn, eller favoritfärg.
Bön har inte bara fört mig närmare Gud, utan även dragit mig närmare mig själv och världen. Jag menar att bön ändrar hur jag ser på saker. Och märk ändrar, för än är jag inte i mål på min resa! Hur som helst så har jag alltid haft perioder då jag, mer eller mindre, tvivlat på min identitet och mitt värde, också hur världen funkar och vad syftet med allting egentligen är. Det finns inga lätta svar på dem frågorna, inte heller Google vet konkret, men bön har lett mig i att upptäcka och utforska svaren sakta men säkert.
Till exempel att i bön uppleva Guds ledning i att bjuda med någon till tonårshänget i kyrkan, att sedan se en växande nyfikenhet och tacksamhet hos denne gläder mig, det får mig att fortsätta vilja växa i lärjungaskap, plus att det för mig bekräftar relationen jag och Gud har, och det ger mitt liv en mening. Jag vill inte tro i hopp om att själv få ett bra liv, utan för att ge liv till dem som ännu inte funnit det, och det påstår jag även är svaret som Gud ger mig när jag ifrågasätter min identitet, värde och världen.
Slutet gott, allting gott? Nej det är inte alltid enkelt att sprida evangeliet när man möts av teorier som vill försöka motbevisa Guds existens. Men bönens kraft är större, och det löfte Gud har gett till oss likaså. Han har lovat att alltid vara oss nära, oavsett förföljelse och motstånd. Missionsbefallningen i Matt 28:18-20 till exempel, den är väldigt tydlig, ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Genom bön kan jag leva i en nära relation med Jesus, att ha honom vid min sida får mig att våga möta motstånd för hans rikes skull." (Alda Wistrand)
Så är det också med min erfarenhet av bönens kraft. Jag tror på den, har upplevt den och praktiserar den. Det är ett pågående verk och jag har förhoppningen att Gud som har börjat ett gott verk i mig skall också fullfölja det. Jag har svårt att bedöma hur långt processen gått och färdig är jag definitivt inte.
"Hindren äro många. Gör motstånd min själ. Satan dig nåden ej unnar. Träng dig fram om allt som vill hindra ditt väl, övergiv världenes brunnar. Lyd ej deras röst som ropar följ med oss! Ty min dyra själ, du måste då förgås. Nej för Jesu kärlek, jag råder och ber: Strid i Guds kraft för din krona. Härlighetens himmel är värd all din flit, värd all din bön och din längtan....." (Sv. ps. 265:2)
Jag vet inte så mycket om Alda Wistrand, som skrivit inlägget på bloggsidan "Hela pingsten", med rubriken "Mitt liv förvandlades när jag upptäckte bönens kraft.", men det hon skriver stämmer väldigt bra med min upplevelse:
"Att leva med Jesus betyder inte att livet fylls till bredden med glädje, behag och framgång. Tvärtom så varnar Bibeln själv oss för att det kristna livet innebär förföljelse. Jag har fått försvara min tro för klasskamrater, och argument om varför Bibeln är otrovärdig eller ”en god Gud kan inte finnas” har kastats i ansiktet på mig. Men jag vill tro ändå, därför att jag har upplevt Gud och känner honom. Valet att lägga mitt liv i Jesu händer beror inte på hoppet om att få det perfekta livet, det vore en missuppfattning… nej, därför att jag efter ett personligt möte insett mitt desperata behov efter honom.
När mitt liv stormar, ofta på grund av mycket plugg eller dagar då allting går i ett och jag har lovat lite för mycket ansvar, då finns det inget som lugnar mig så som lovsång och bön gör. Till en början känner jag mig egoistisk när jag avböjer att fika med en kompis, men så inser jag att det inte finns något mera värt än en investering i tid med Gud. Missförstå mig rätt, fika är sällan fel! – men tid med Gud är alltid rätt!!
Under det senaste året har jag utforskat bön. När jag gick i söndagsskolan upptäckte jag bön, att kunna viska ett hej, önskan eller berätta om en rädsla för Gud. Helt fantastiskt, någon som lyssnade och inte skvallrade. Men sedan årets nyårsfirande på Unite-festivalen med temat ”Be” så har jag fått utforska bön, vad det gör med mig och den här världen. Det undervisades mycket om bön, och trots att bön inte var något nytt för mig så var det något då som slog rot i mig på nytt, fast starkare och djupare. Jag bestämde mig för att 2018 skulle vara ett år som jag gjorde tillsammans med Jesus och i bön.
Aldrig har ett nyårslöfte gått så bra att hålla! Jag började lära känna Jesus på ett sätt jag inte tidigare visste existerade. Det låter inte så speciellt att säga det, jag har hört det hundratals gånger, men precis som att lära känna en ny människa så krävdes det att jag prioriterade tid tillsammans med Gud för att bygga en relation med honom, och att jag var mig själv.
Tidigare var bön något som skedde i kyrkan för mig, förbön till exempel, men när jag själv tog tid för att ”slöprata” med Gud, alltså berätta om min dag eller vad jag ärligt tycker är jobbigt, så har jag märkt hur han tröstar, gläder och möter mig i det. Jag vill inte påstå att jag är någon expert på bön, men utifrån min ”böneresa” så är jag övertygad om att bön är en gåva från Gud, ett lättillgängligt verktyg som alla kan använda, vare sig ålder, namn, eller favoritfärg.
Bön har inte bara fört mig närmare Gud, utan även dragit mig närmare mig själv och världen. Jag menar att bön ändrar hur jag ser på saker. Och märk ändrar, för än är jag inte i mål på min resa! Hur som helst så har jag alltid haft perioder då jag, mer eller mindre, tvivlat på min identitet och mitt värde, också hur världen funkar och vad syftet med allting egentligen är. Det finns inga lätta svar på dem frågorna, inte heller Google vet konkret, men bön har lett mig i att upptäcka och utforska svaren sakta men säkert.
Till exempel att i bön uppleva Guds ledning i att bjuda med någon till tonårshänget i kyrkan, att sedan se en växande nyfikenhet och tacksamhet hos denne gläder mig, det får mig att fortsätta vilja växa i lärjungaskap, plus att det för mig bekräftar relationen jag och Gud har, och det ger mitt liv en mening. Jag vill inte tro i hopp om att själv få ett bra liv, utan för att ge liv till dem som ännu inte funnit det, och det påstår jag även är svaret som Gud ger mig när jag ifrågasätter min identitet, värde och världen.
Slutet gott, allting gott? Nej det är inte alltid enkelt att sprida evangeliet när man möts av teorier som vill försöka motbevisa Guds existens. Men bönens kraft är större, och det löfte Gud har gett till oss likaså. Han har lovat att alltid vara oss nära, oavsett förföljelse och motstånd. Missionsbefallningen i Matt 28:18-20 till exempel, den är väldigt tydlig, ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Genom bön kan jag leva i en nära relation med Jesus, att ha honom vid min sida får mig att våga möta motstånd för hans rikes skull." (Alda Wistrand)
måndag 15 oktober 2018
Till redaktionen för Världen i dag
Till redaktionen för Världen i dag!
Jag har funderat mycket på det ni skriver om medias tystnad om Elidas Israelsbesök.
Finns det verkligen anledning att uppmärksamma detta när staten Israel har frusit sina relationer till Sverige? Det skrivs ofta tvärtom att det är Sverige som frusit sina relationer med Israel, men detta är inte sanning. Denna medvetna lögn hjälper ni till med att sprida medan sanningen är att Sverige gång på gång har försökt att medla mellan Israel och Palestina, men resultatet av denna strävan är att den svenska utrikesministern blivit portad, eftersom hon på ett opartiskt sätt har kritiserat de övergrepp som staten Israel har begått mot sina grannar. Vad som skrivs är att Elida seglar för Jesus, men Jesus ägnade sig inte åt världslig politisk konfrontation. Om Elida seglar för Jesus borde besättningen ha sökt upp alla de kristna som finns i Palestina.
Med vänlig hälsning Rolf Ericson
Finns det verkligen anledning att uppmärksamma detta när staten Israel har frusit sina relationer till Sverige? Det skrivs ofta tvärtom att det är Sverige som frusit sina relationer med Israel, men detta är inte sanning. Denna medvetna lögn hjälper ni till med att sprida medan sanningen är att Sverige gång på gång har försökt att medla mellan Israel och Palestina, men resultatet av denna strävan är att den svenska utrikesministern blivit portad, eftersom hon på ett opartiskt sätt har kritiserat de övergrepp som staten Israel har begått mot sina grannar. Vad som skrivs är att Elida seglar för Jesus, men Jesus ägnade sig inte åt världslig politisk konfrontation. Om Elida seglar för Jesus borde besättningen ha sökt upp alla de kristna som finns i Palestina.
Med vänlig hälsning Rolf Ericson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)