När jag blev godkänd som kantor i Svenska kyrkan för många år sedan fick jag ett examensbetyg. Rektorn vid Oskarshamns folkhögskola talade om för oss kantorer att vi hade fått behörighet att öva oss i orgelspelets svåra konst. Ni är inte färdiga sa han, men ni får fortsätta att öva er. Jag måste få säga att jag är inte färdig än, så när någon frågar mig om jag kan spela orgel, så brukar jag svara att jag försöker.
Så är det också med min erfarenhet av bönens kraft. Jag tror på den, har upplevt den och praktiserar den. Det är ett pågående verk och jag har förhoppningen att Gud som har börjat ett gott verk i mig skall också fullfölja det. Jag har svårt att bedöma hur långt processen gått och färdig är jag definitivt inte.
"Hindren äro många. Gör motstånd min själ. Satan dig nåden ej unnar. Träng dig fram om allt som vill hindra ditt väl, övergiv världenes brunnar. Lyd ej deras röst som ropar följ med oss! Ty min dyra själ, du måste då förgås. Nej för Jesu kärlek, jag råder och ber: Strid i Guds kraft för din krona. Härlighetens himmel är värd all din flit, värd all din bön och din längtan....." (Sv. ps. 265:2)
Jag vet inte så mycket om Alda Wistrand, som skrivit inlägget på bloggsidan "Hela pingsten", med rubriken "Mitt liv förvandlades när jag upptäckte bönens kraft.", men det hon skriver stämmer väldigt bra med min upplevelse:
"Att leva med Jesus betyder inte att livet fylls till bredden med glädje, behag och framgång. Tvärtom så varnar Bibeln själv oss för att det kristna livet innebär förföljelse. Jag har fått försvara min tro för klasskamrater, och argument om varför Bibeln är otrovärdig eller ”en god Gud kan inte finnas” har kastats i ansiktet på mig. Men jag vill tro ändå, därför att jag har upplevt Gud och känner honom. Valet att lägga mitt liv i Jesu händer beror inte på hoppet om att få det perfekta livet, det vore en missuppfattning… nej, därför att jag efter ett personligt möte insett mitt desperata behov efter honom.
När mitt liv stormar, ofta på grund av mycket plugg eller dagar då allting går i ett och jag har lovat lite för mycket ansvar, då finns det inget som lugnar mig så som lovsång och bön gör. Till en början känner jag mig egoistisk när jag avböjer att fika med en kompis, men så inser jag att det inte finns något mera värt än en investering i tid med Gud. Missförstå mig rätt, fika är sällan fel! – men tid med Gud är alltid rätt!!
Under det senaste året har jag utforskat bön. När jag gick i söndagsskolan upptäckte jag bön, att kunna viska ett hej, önskan eller berätta om en rädsla för Gud. Helt fantastiskt, någon som lyssnade och inte skvallrade. Men sedan årets nyårsfirande på Unite-festivalen med temat ”Be” så har jag fått utforska bön, vad det gör med mig och den här världen. Det undervisades mycket om bön, och trots att bön inte var något nytt för mig så var det något då som slog rot i mig på nytt, fast starkare och djupare. Jag bestämde mig för att 2018 skulle vara ett år som jag gjorde tillsammans med Jesus och i bön.
Aldrig har ett nyårslöfte gått så bra att hålla! Jag började lära känna Jesus på ett sätt jag inte tidigare visste existerade. Det låter inte så speciellt att säga det, jag har hört det hundratals gånger, men precis som att lära känna en ny människa så krävdes det att jag prioriterade tid tillsammans med Gud för att bygga en relation med honom, och att jag var mig själv.
Tidigare var bön något som skedde i kyrkan för mig, förbön till exempel, men när jag själv tog tid för att ”slöprata” med Gud, alltså berätta om min dag eller vad jag ärligt tycker är jobbigt, så har jag märkt hur han tröstar, gläder och möter mig i det. Jag vill inte påstå att jag är någon expert på bön, men utifrån min ”böneresa” så är jag övertygad om att bön är en gåva från Gud, ett lättillgängligt verktyg som alla kan använda, vare sig ålder, namn, eller favoritfärg.
Bön har inte bara fört mig närmare Gud, utan även dragit mig närmare mig själv och världen. Jag menar att bön ändrar hur jag ser på saker. Och märk ändrar, för än är jag inte i mål på min resa! Hur som helst så har jag alltid haft perioder då jag, mer eller mindre, tvivlat på min identitet och mitt värde, också hur världen funkar och vad syftet med allting egentligen är. Det finns inga lätta svar på dem frågorna, inte heller Google vet konkret, men bön har lett mig i att upptäcka och utforska svaren sakta men säkert.
Till exempel att i bön uppleva Guds ledning i att bjuda med någon till tonårshänget i kyrkan, att sedan se en växande nyfikenhet och tacksamhet hos denne gläder mig, det får mig att fortsätta vilja växa i lärjungaskap, plus att det för mig bekräftar relationen jag och Gud har, och det ger mitt liv en mening. Jag vill inte tro i hopp om att själv få ett bra liv, utan för att ge liv till dem som ännu inte funnit det, och det påstår jag även är svaret som Gud ger mig när jag ifrågasätter min identitet, värde och världen.
Slutet gott, allting gott? Nej det är inte alltid enkelt att sprida evangeliet när man möts av teorier som vill försöka motbevisa Guds existens. Men bönens kraft är större, och det löfte Gud har gett till oss likaså. Han har lovat att alltid vara oss nära, oavsett förföljelse och motstånd. Missionsbefallningen i Matt 28:18-20 till exempel, den är väldigt tydlig, ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Genom bön kan jag leva i en nära relation med Jesus, att ha honom vid min sida får mig att våga möta motstånd för hans rikes skull." (Alda Wistrand)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar