Vi hör inte till dem som drar sig undan

 

I dag har jag varit på ekumenisk gudstjänst i Furulid i den nya kyrkan. Där fick jag lyssna till predikan av Mia Gyllgård och sång och musik av Gunilla och Per-Erik Djärf. Denna gudstjänst var gemensam för Equmenia, Baptist och Pingstkyrkan.

När jag lyssnade till den underbara musiken, sången och predikan, blev jag väldigt glad. Jag får vara med i ett sammanhang där erfarenheten av Guds närvaro kan förnimmas mer eller mindre varje gång jag är med.

Det händer något med oss när vi kommer tillsammans för att fira gudstjänst. Vi växer när ordet får tränga ner i våra hjärtan. Vår tro får liv och vi mognar för någonting större som ligger framför oss. Det kan ta tid för en växt att mogna och ibland krävs det både uthållighet och tålamod. Så är det också med vårt andliga liv.

Det tog tid för Johannes döparen att bli förberedd för sin uppgift att bereda väg för Jesus och det tog tid för Jesus, innan han kunde träda träda fram just när tiden var mogen.

Det kan ta tid för oss att mogna i vår uppgift, men det är värt att hålla ut och inte ge upp.

Vi behöver växtplatser och tack och lov, de finns här i Motala och på många andra platser i vårt land. Även om jag inte längre orkar att vara med som förr, så har jag en längtan att få vara med ibland dem som växer och mognar. Därför vill jag uppmana dig som tänkt att dra dig undan på grund av att du av någon anledning är missnöjd. Detta är en frestelse som kan drabba oss när vi råkar ut för andlig torka. Vi kan inte skylla på någon annan om vi förtorkar invärtes, vilket kan ske om vi drar oss undan. Ordet som predikas behöver en god jordmån för att växa.

I Hebreerbrevet står det: ”Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.”

Observera att det står ”sina själar”. Vi är ofta upptagna med ”andras själar”, när det i stället borde handla om att se om sitt eget hus.

Det finns en del som har uppfattningen att den egna församlingen inte duger. Kanske just därför att man har haft felaktiga föreställningar om dess karaktär. Man har inte blivit tillräckligt sedd eller hörd för att den egna församlingen skall duga. När man inte själv får stå i centrum och lysa med sin begåvning så tror man att det är fel på församlingen. Detta är en sorglig missuppfattning.

Ett av de argument jag möter när jag hör människor som har denna inställning är: ”Det är inte tillräckligt andligt och gräset är inte tillräckligt grönt därför vill jag inte längre vara med.” Om du som läser detta känner igen dig, så vill jag att du ska veta. Det blir aldrig andligare och gräset blir aldrig grönare om du lämnar den gemenskap som du har eller har haft.

Frestelsen att själv stå i centrum mötte även Jesus och det hade kunnat få förödande konsekvenser om han fallit för den. Jag vill därför förmana dig som har denna inställning. Det får förödande konsekvenser om du tror att du kan vinna något genom att ställa dig själv i centrum. Gud har aldrig, nej aldrig sagt, att du ska lämna den gemenskap som du har i din församling. Det kommer att få förödande konsekvenser för dig och ditt andliga liv.

Min församling är inte en församling där man delar varandras åsikter och trosuppfattningar, men det är en församling där man kan växa och mogna för större uppgifter och en plats där en kärleksfull gemenskap råder.