torsdag 23 februari 2012
Lovsång och inlevelse i kyrkan
”Gospelglädjen
känns i hela kroppen”, läser
jag i Kyrkans tidning och ”gospel
är rena rama friskvården”. Detta
är väldigt positivt. När ungdomskörerna som sjunger gospel växer
så beror det på att det är musik som berör. ”Det
handlar mer om hängivenhet än perfektion”, säger
en av skribenterna.
Det är denna hängivenhet och
inlevelse som jag efterlyser både hos mig själv och hos andra. En
av körledarna tror att det är glädjen och det enkla budskapet som
lockar människor till kören men han är också angelägen att
blanda olika genrer.
Det blir ensidigt om man bara ägnar
sig åt en genre. För Svenska Kyrkan handlar det om den klassiska
körsången, men för frikyrkorna kan det vara andra
musikstilar.
Detta är mycket viktigt, eftersom många
äldre har svårt att sjunga med hela kroppen på ett naturligt
sätt. Vi är inte vana med nya tillåtande sätt att sjunga i
gudstjänsten och skulle därför behöva mera variation i utbudet
av sång och musik. Många saknar den sång och musikstil som fanns
förr då strängmusiken var vanlig i frikyrkorna. Man vill se både
sångare och instrumentalister i alla åldrar i gudstjänsten.
Att
vara engagerad sångare och musikant i en församling har en
bevarande funktion. Så minns jag själv hur det var i min ungdoms
frikyrkoförsamling, där jag fick vara med i en församling med ett
rikt sång och musikliv. Det var med glädje man gick till kyrkan.
Inte bara för att sitta ned och lyssna utan också för att själv
få delta.
När det gäller lovsång så handlar det inte
enbart om ”en” musikstil.
Det handlar om inlevelse. Att med sång och musik få ge uttryck för
det man känner av både glädje och sorg och låta känslorna ta
form i tillbedjan.
Lovsången kan vara en psalmsång till
orgel likaväl som när ett lovsångsteam leder den. Det kan vara
både stilla lovsång men också rytmisk dans. Ja variationsformerna
är många och vi borde tillåta ett större utbud där vi kan låna
det som är bra från andra kristna traditioner.
Svenska
Kyrkan har under senare tid lånat mycket av den frikyrkliga sång
och musikskatten, men Svenska Kyrkan har också många nya sånger
och psalmer som är mycket tilltalande. Sångerna från Taizé och
Iona är ju exempel på sådana fina stilla lovsånger som är lätta
att sjunga och som inbjuder till andakt och tillbedjan
Jag
menar inte att vi ska renodla musik som passar de äldre respektive
de yngre, men vi ska ha en mångfald av sånger som berikar alla
åldrar. Det kanske finns vissa musikstilar som vi inte tycker om,
men då tror jag vi ska undvika att vara kritiska. Låt oss i
stället vara generösa och tillåta ungdomarna att använda sin
musikstil.
Det handlar om vilken inställning jag har
till det som sker i gudstjänsten. Kan jag inte leva med i det som
sker så behöver jag nog fundera på om jag hamnat på rätt plats.
Brister och tillgångar finns i alla kyrkor, men om vi tar vara på
tillgångarna så tror jag att vi får uppleva större
inlevelse.
Till sist vill jag påminna om orgelns
betydelse. I Svenska Kyrkan ingår det ofta i Kyrkomusikerns
arbetsinstruktion att utbilda unga människor i orgelspelet. Man har
lyckats med att få orgelspelet lustbetonat för yngre människor.
Om man ska lära sig att spela orgel så är det lättare att få in
koordinationen i både armar och ben medan man är ung. I den
pingstkyrka jag senaste tiden besökt i Motala finns en mycket
förnämlig orgel, men tyvärr inga tillräckligt intresserade
ungdomar som vill ta chansen och lära sig. Detta tycker jag är
synd. Här finns ju resurser som borde tillvaratas. Jag tror säkert
att församlingen skulle erbjuda yngre musikelever att få lära sig
på det fina instrumentet.
Upplagd av Rolf Bertil Ericsons Blogg kl.17.26 2/23/2012
söndag 29 juni 2014
Lovsång och gudstjänststil
Det är söndag och vi har varit i kyrkan på gudstjänst. I dag var vår ungdoms och familjepastor Madde Boberg mötesledare. Hon inledde gudstjänsten med lovsånger efter det mönster som numera är vanligt i de flesta kristna sammanhang. Madde leder alltid sången på ett föredömligt sätt. Av någon anledning fick orgeln vara oanvänd. Ofta har vi en kompgrupp som brukar leda lovsången men eftersom det är semestertider så antar jag att de som brukar spela var bortresta. Lovsången leddes till flygelkomp.Tyvärr råder det bristande engagemang bland äldre när det gäller denna typ av lovsång. Det finns säkert orsaker till detta, men jag tycker att vi måste försöka råda bot mot den resignation och likgiltighet, som vi ofta hemfaller åt när det gäller gudstjänstsstil, även den typ som inte faller oss i smaken. Hur skall detta ske?
Församlingsledare, pastorer och ungdomsarbetare har en nyckelroll i detta sammanhang.Vi måste våga tala med dem på vilket sätt vi vill se en förändring i stället för att kritisera det som pågår. Om man är med i en gudstjänst där man tycker illa om något, skapas lätt en negativ atmosfär, som bedrövar Guds ande. Därför är det hög tid att vi gör någonting för att förhindra att detta får ske
Är det trenderna som styr utvecklingen eller får Herren vara med och leda? Det behöver inte vara fel med denna typ av lovsång, men jag tror att det är dags att börja prioritera lovsångens utförande. Det är ingen lätt uppgift, eftersom många äldre bär med sig en annan tradition, där de nya rytmerna och melodierna känns främmande. Det är inte enbart av fysisk trötthet som en del sätter sig, även om den friheten finns. Man saknar något av den glöd som fanns i tidigare sång och musiktraditioner där man lättare kände sig hemma.
Nu är jag inne på ett känsligt område och jag hoppas att jag inte sårar någon med mitt tyckande. Vi har så många fina resurser i vår församling, som det är viktigt att tillvarata på rätt sätt. De ungdomar som genom sin musik och sång leder lovsångerna gör en väldigt fin insats och det finns anledning att ge dem uppmuntran för det. Kanske vi kan göra det genom att visa vår uppskattning, på ett rätt sätt: Mångfald och variation när det gäller sång och musik är något jag tycker om. I viss mån tycker jag att vi har det, men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre
Jag märker i vår församling att många äldre inte kan engagera sig i lovsången därför att man inte kan känna att texterna harmonierar med den inre känsla av äkthet som man saknar, Texterna är ofta väldigt ytliga. Ibland har man svårt att helhjärtat instämma i en del sånger därför att de är introspektiva.
1 kommentar:
Ett litet tillägg till detta inlägg: "Har vi blivit konsumenter i våra gudstjänster där vi ensidigt förväntar oss att få något utan att ge?" Visst kan det vara tillåtet, men det måste vara tillfälligt. När vi fått det vi väntat på kan vi också dela med oss. Problemet är ibland att vi kommer till kyrkan utifrån ett samhälle där vi ständigt sönderbombats i vårt inre av sinnesintryck som stör vår inre balans
Svara