Extrem trötthet

Vaknade som vanligt sent i morse, efter en orolig natt. Kunde ta mig upp ur sängen, klä mig och göra i ordning min frukost och inta mina mediciner. Insåg att det tyvärr skulle bli omöjligt att hinna och att orka med att gå till gudstjänsten i kyrkan. Längtar efter stunder av gemenskap, men inser att det får vänta tills jag åter kan känna mig helt frisk till både kropp och själ.

Ber till Gud om kraft att kunna älska och förstå mina medmänniskor i en tid som präglas av missmod, hat och oförsonlighet. Jag tröstar mig med orden i Romarbrevets åttonde kapitel vers trettiotre till trettiofem: 

"Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är dem som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja än mer, den som har uppstått, och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. Vem skulle kunna skilja oss från Kristi kärlek? Månne bedrövelse eller ångest eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd?"

Även om jag får räkna med att människor dömer och missförstår mig, så får jag vila mina tankar i förvissningen om att Gud inte gör det, eftersom jag trots världens förakt får tillhöra Guds utvalda. Jag vilar tryggt i den förvissningen. Du kanske undrar hur? Fråga mig så ska jag försöka förklara.

Hela dagen har jag tillbringat med denna förlamande trötthet. Ömsom sovande, dessemellan lyssnande på ljudbok. Nu ser jag fram emot ljusare dagar och större möjlighet att kunna ta mig ut i ljuset och få del av solens livgivande strålar.