Amerikafararna från Grytgöl
En berättelse som är verklighetsbaserad.
Av Rolf Ericson
___________________________________________________________________________________________
Första kapitlet
När väckelserörelsen kom till Sverige.
”våra fäder har berättat för oss om den gärning du gjorde på deras tid, i forna dagar. ” Ps. 44:2
Väckelserörelsen eller frikyrkorörelsen kom till Sverige i början av sjuttonhundratalet, genom pietismen. Mellan åren sjuttonhundra till sjuttonhundratjugoett pågick det stora nordiska kriget i norra mellersta och östra Europa. Dess inledande fas präglades av en apokalyptisk stämning, och blev en grogrund för Pietismen. Man levde i tron att det var ändens tid. Sverige hade varit en stormakt i Europa, men gick nu andra tider till mötes. Ryssland övertog Sveriges stormaktsställning i norra Europa.
Vårt lands första frikyrkoförsamling grundades i Stockholm sjuttonhundratrettiofyra. Denna lilla församling, som i början var omkring femton personer, samlades i Mommas hus på Södermalm. De ville likna de första kristna i Jerusalem och tillämpade fullständig egendomsgemenskap. Antalet pietister i Stockholm var betydligt flera än denna lilla grupp.
Eftersom konventiklar var strängt förbjudna att hållas, kom det inte några främmande människor på besök i Mommas hus.
”Den inre gemenskapen blev så mycket starkare. Varje medlem var särdeles angelägen att alltid stå ledig för Guds Ande. Man ville intet företaga något av sig själv. Men närhelst Herren tillsade någon av dem att läsa ett bibelord, avlägga ett vittnesbörd eller bedja, då var man strax redo. Varje slags ceremoniellt bruk var naturligtvis uteslutet.” (Nathan Odenvik: Carl Michael von Strokirch och Sveriges första friförsamling sidan 104.)
Pietisterna ansåg att kyrkan bara följde yttre traditioner. I stället ville de samla dem som tog sin tro på allvar. Rörelsen motsatte sig att man betonade läran. Onödigt, menade man. Medlemmarna förstod det så att personlig övertygelse skulle gå före den kristna läran. Kravet på en personlig tro var på den tiden något nytt. Det gällde att ”komma till tro”, sa man. Pietisterna såg lutherdomen som en stel lära. Det utlöste protester mot kyrkan och prästerskapet. Prästerna hade inte helig Ande, ansåg man. När kyrkan lärde att den heliga Anden verkar genom ordet och sakramenten, framhöll pietisterna att Anden också kunde verka direkt. En kyrka som ”utsläcker” Anden kan inte leda människor till frälsning. Vissa pietister ville därför förnya kyrkan inifrån och trodde på den möjligheten. Men de radikala pietisterna misströstade och ville lämna kyrkan.
Konventikelplakatet var en svensk förordning från den tolfte januari sjuttonhundrasjugosex, som förbjöd konventiklar och bönemöten i andra lokaler än i kyrkan, till exempel i hemmet. Det var en kunglig förordning [en ny lag] som visade att myndigheterna tog mycket allvarligt på att andra än prästerna hade åsikter om hur man skulle tro och dessutom träffades och diskuterades detta. Först år artonhundrafemtioåtta upphävdes konventikelplakatet och en något mildare lag kom i dess ställe. Sammankomster utan ledning av präst fick fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd.
”Han tänkte att det var sista gången han fick stå där uppe på predikstolen och förkunna Guds ära. För sista gången. Detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.
Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ner och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam i sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära.
Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ner över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han själv, som talade, men han förstod också, att detta var det högsta på jorden och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod där och förkunnade Guds ära. Så länge inspirationens eldtunga lågade över honom, talade han, men när den hade slocknat och taket hade sänkt sig ner över kyrkan och golvet kommit upp igen långt, långt nedifrån, då böjde han sig ner och grät, ty han tänkte, att livet hade givit honom sin bästa stund och att den nu var förbi”(Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf)
Detta är ett inledande avsnitt ur Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf. Den är hennes debutroman från 1891. Handlingen utspelar sig i Värmland under 1820-talet, och rör sig i huvudsak kring den avsatte prästen och kavaljeren Gösta Berling, Den är en skildring av livet i Värmland under 1820-talet.
Prästen Gösta Berling, som försummat sitt ämbete för dryckenskapens skull, skulle nu förlora det. Biskopen hade kommit på visitation på grund av de klagomål som funnits mot honom, och nu skulle han en sista gång få predika. Det var då miraklet inträffade. Inspirationens eldtunga kom över honom. Han övergav allt det skrivna. Det var detta predikosätt som präglade den väckelserörelse som hade gjort sitt intåg i Sverige. I Selmas roman skildras början av artonhundratalet.
”Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det.…” 1. Kor 14:26
En del av mina förfäder kom ifrån Grytgöls bruk i Hällestad socken i norra Östergötland.
I Hällestads kyrka fick man år artonhundratjugofyra en hjälppräst som hette Jonas Janzon.
”Han var under sin kraftfulla ålder en särdeles uppburen predikant, vars föredrag utmärktes för kraftigt bildspråk i biblisk anda. En särskild ryktbarhet vann han som en av nykterhetsrörelsens ivrigaste främjare på 1840-talet. Han publicerade åtskilliga predikningar, tal och nykterhetsföredrag.” (ur Nordisk familjebok)
Både i Hällestad, Stjärnorp och från andra socknar färdades man för att höra Janzon predika. Många blev vid dessa möten väckta och förda till tro på Gud. De gick under namnet Janzonsläsare.
En av dem som sympatiserade med Janzon var greven Stellan Mörner vid Sonstorp. Han hade utan pastorsämbetets tillstånd ordnat så att Janzon fick predika vid Katterums masugn Prosten Brydolf i Hällestad anmälde detta till domkapitlet. Prosten och greven fick inställa sig och stå till svars inför biskopen Marcus Wallenberg. Biskopen föreslog då att prosten skulle ta tillbaka sin anmälan, vilket han gjorde. Alla vidare åtgärder med fallet fick därför bero.
Jonas Janzon var född i Björkö församling i Vetlanda i Småland år sjuttonhundranittioåtta och son till en bonde. Familjen flyttade till Östergötland. Efter att ha blivit prästvigd år artonhundratjugoett, blev han adjunkt i Hällestad. Därifrån flyttade han år artonhundratrettio till Stjärnorp, där han blev komminister. Sedan till Västra Eneby och Kisa. År artonhundrafemtioett blev han kyrkoherde i Adelöv, och därefter i Säby socken i Tranås, där han blev kontraktsprost. Janzon var även riksdagsman för prästståndet i flera år. Han avled i Säby år artonhundraåttiofem vid åttiosju års ålder
Denne präst hade en dotterdotter som hette Signe Helena Elisabet Broms, Ringdahl. Hon var gift med Bruksförvaltare Carl Petter Ringdahl, som var bror till Albert Ringdahl, make till min farfars syster Julia Ericson-Ringdahl. Om deras öden återkommer jag i min berättelse
Roparna kom till Hällestad socken under artonhundraförtiotalet. Denna rörelse hade ett mycket egendomligt beteende, men fick vara redskapet till många människors omvändelse under en tid som präglades av andligt och moraliskt förfall i vårt land.
”Dessa ropare utgjordes av både män och kvinnor, ja barn, som föll i ett slags medvetslöst, dvalliknande tillstånd och därunder höll de mest uppskakande bättrings tal till de omkringstående. Många av dem uppträdde även som begåvade väckelsepredikanter och ropade med väldig Andens kraft till sin samtid att göra bättring.”
År artonhundraförtiofyra tillträdde Per Jacob Emanuelsson som kyrkoherde i Hällestad. Den andliga rörelsen fick hos honom ett starkt och trofast stöd, åtminstone när det gällde nykterhetsarbetet. Han kallades för "läsarpräst" och många blev vid denna tid omvända under inflytande av denne kyrkoherde. Däremot var han oförstående till den baptistiska rörelsen och varnade för "villoandarnas läror".
”Han slog alarm från predikstolen och predikade om vederdöpare och villoandar. Han grät och bad sina åhörare att framför allt akta sig för dessa bedragare. De vildaste rykten gick också, att baptisterna skulle fängslas och landsförvisas.”
Som kyrkoherde i Hällestad möttes han av en mängd krävande uppgifter. I socknen härskade mycken fattigdom. En av de främsta orsakerna därtill var det allmänt utbredda brännvinssupandet. Antalet brännvinspannor i församlingen var ej mindre än tvåhundratjugo. Krogar fanns överallt, däribland en mitt emot prästgården. På bygatan i kyrkbyn »raglade druckna män, äldre och yngre, ofta mitt på ljusa dagen, i sällskap med byns svin, som bökade upp vägkanterna». I prästgården hade brännvinspannan varit i gång lika flitigt som på andra ställen i församlingen. Kort efter sin ankomst till Hällestad höll Emanuelsson ett nykterhets-tal i kyrkan, som väckte stor uppmärksamhet. Genom spridning av nykterhetsskrifter och genom nya tal från predikstolen och enskilda samtal, sökte han föra nykterhetsrörelsen framåt. Medlemsantalet i församlingens nykterhetsförening ökade betydligt. De flesta torpare, tjänare, dagkarlar och drängar, men även några bönder tillhörde föreningen.
Emanuelsson, hade också under en tid hjälp av en pastor som hette Lingström. Kring honom samlades folk som kallades för "Lingströmsläsarna. Under hans tid började man att samtala om det kristna dopet. På flera ställen inom socknen började konventiklar att hållas. Folket trotsade konventikelplakatet och samlades till egna sammankomster utan präster och kyrkliga former. Man började att tänka och handla självständigt i religiösa frågor.
Banbrytare för dessa sammankomster inom Hällestad och denna del av Östergötland blev vid den tiden Skolläraren Johan Petter Nyrén, Bonden Lars Magnus Larsson i Barketorp och Torpa
ren *) Anders Fredrik Nilsson ifrån Ladusjön i Vånga.
Vid påsken år artonhundrafemtio kom Anders Nilsson på besök till Lars Magnus Larsson i Barketorp. Där höll man ett möte efter gudstjänsten i Hällestads kyrka, som pågick hela natten. Man samtalade om sina andliga upplevelser, och detta blev upptakten till en väckelserörelse i hela norra Östergötland. Vid denna tid hölls även läsaremöten på olika platser i Risinge socken.
På våren artonhundrafemtiofyra hade körsnären Petter Ferdinand Hejdenberg ifrån Sundsvall varit i Hamburg i Tyskland och blivit döpt i Baptistförsamlingen där. Han kom till Hällestad under försommaren, efter att tidigare ha varit i Orsa i Dalarna, där han hade döpt hundra personer. Nu hade Lars Magnus Larsson i Barketorp och Adolf Jansson i Rommetorp kommit fram till övertygelsen, att dopet bör ske genom neddoppning, och först sedan man kommit till tro på Gud. De tillkallade Hejdenberg som hade ställts inför rätta för det dop han tidigare hade förrättat. Men det allra första dopet i Hällestads första Baptistförsamling, förrättades av Lars Magnus Larsson i Stigstorpsån bakom Barketorp en sommardag artonhundrafemtiofyra. Under samma tid men något senare döptes tjugosex personer av Hejdenberg i Barketorp.
* Anders Fredrik Nilsson ifrån Vånga var känd, som en av vårt lands lekmannavittnen. Han var tillsammans med skolläraren Johan Petter Nyrén och Lars Magnus Larsson i Barketorp i Hällestad de pionjärer som betytt mest för den evangeliska verksamheten som under artonhundrafemtiotalet påbörjades i norra Östergötland. Anders Fredrik Nilsson var bror till min mormorsmorfarsmor. De kom alla ifrån norra Östergötland.
När man inte kunde stoppa den nya väckelserörelsen med lag och genom att föra dem till domstol, så använde man andra metoder. Anders Nilsson blev uppkallad till prosten. Det var troligtvis omkring hösten år artonhundrafemtiosex. Med vänliga ord och gripande förmaningstal, sökte präs
ten övertala honom att lämna baptisterna och återgå till kyrkan. Nilsson som var en mycket duktig predikant, blev lovad att få resa för * Evangeliska Fosterlandsstiftelsen mot en fast lön. Nilsson lät sig bevekas och lämnade baptisterna. Han motiverade detta på följande sätt:
"Nu är folket rädda för mig och törs ej gå och höra mig predika, Om jag återtager min bekännelse som baptist, så får jag mera förtroende bland folket och kan verka med större välsignelse. Så fortsätter jag ett par år, men i mitt inre skall jag fortfarande vara baptist. När jag så återfått mitt anseende, förklarar jag mig åter för baptist."
Familjen flyttade från Ladusjön till Sjölunda båda ställena i Vånga socken i Östergötland. Anders dog under en predikoresa i Ejmundsby, Mästerby socken på Gotland år artonhundrasextioåtta på sitt femtioåttonde år. En son till Anders blev kyrkoherde i Risinge. Han hette Johannes Neander.
Nyrén hade också blivit hotad och varnad av prästen för att befatta sig med baptisterna och deras dop. Följderna av detta kunde bli att han inte längre fick vara skollärare. Prästen lyckades så väl att Nyrén aldrig mer tordes tänka på något dop. Ja, han blev till och med prästens bundsförvant i kampen mot baptisterna..
Även Lars Magnus Larsson drog sig undan inför de hot som var i omlopp. Han lär ha yttrat:
- Jag behöver ej släppa till mina smulor för dopets skull, ty många har blivit saliga dopet förutan.
Trots kompromisserna med kyrkan och prästerna av dessa ledande lekmannavittnen, så fortsatte
väckelserörelsen och baptismen i Hällestad med oförminskad styrka.
Baptisterna blev pionjärer för demokratin i Sverige. Först efter artonhundraåttiotalet blev även nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen opinionsbildare för demokratin.
De första baptisterna i Sverige
Sveriges första baptistpredikant hette Fredrik Olaus Nilsson. Han hade år artonhundraförtiofem kommit i kontakt med sjökaptenen Gustaf Wilhelm Schroeder, som försett honom med baptistiska dopskrifter från USA. Efter att ha studerat vad Nya Testamentet säger i dopfrågan reste Nilsson till Hamburg, där han blev döpt år artonhundraförtiosju. När han återvände till Sverige talade han med andra om sin övertygelse, vilket ledde fram till bildandet av den första baptist-församlingen i Sverige. Det var i Vallersvik som ligger i norra Halland den tjugoförsta september år artonhundraförtioåtta.
”Snart nog började dock förhören inför prästerskapet, och från våren artonhundrafemtionio hade Göteborgs domkapitel frågan om baptismen före och anställde förhör. När Nilsson icke avstod från sin åsikt och sin verksamhet, gick ärendet till Göta hovrätt, och i mars artonhundrafemtio skedde rannsakningen i Jönköping. Bland annat ingav Nilsson då en skrivelse, som togs till protokollet, vari han formade sin baptistiska bekännelse främst i fråga om dopet, nattvarden och församlingen. Den svenska lagens bud var klart, och för utspridandet av villfarande lärosatser dömdes Nilsson till landsförvisning”
”Den första fria baptistförsamlingen i vårt land, vilken kontinuerligt fortlevt till våra dagar, är alltså den genom Nilssons verksamhet artonhundraförtioåtta bildade baptistförsamlingen i Halland. Den var då en flämtande låga, och när mer än halva församlingen efter några år sökte sig till friheten i USA, återstod inte mycket. Det blev först när baptismen fick fast rot i Stockholm och de uppsvenska läsarkretsarna, som baptismens snabba framgångar började.
Den växande frikyrkorörelsen i Sverige som uppstod under artonhundratalet betonade den enskildes fromhet och moral. De kallades läsare eftersom de själva, utan präst, läste och tolkade bibeln. Till en början motarbetades frikyrkorna aktivt av statsmakten. Flera av rörelsens ledare blev fängslade eller landsförvisade och i flera fall genomförde myndigheterna tvångsdop av barn till baptister.
Först år artonhundrasjuttiotre blev det möjligt att träda ut ur Svenska kyrkan, men enbart om man i stället gick med i ett annat godkänt trossamfund. Någon religionsfrihet fanns inte i Sverige vid denna tid, men kyrkorna var fulla av folk eftersom seden krävde detta. Ingen tvivlade på att trappstegen in i himlen bestod av dop, konfirmation och nattvard och salig var den som tagit de stegen.
Hällestad första baptistförsamling var en av landets äldsta baptistförsamlingar. Den bildades den sjugonionde juli år artonhundrafemtiofyra i Gahms stuga på Barketorps ägor i Sonstorp. Anders Peter Edlund blev församlingens första föreståndare
”I Gahms stuga höllo nu Hejdenberg och Lundkvist möten tillsammans (J.P. Lundkvist var en smed ifrån Örebro som reste runt och sålde böcker och missionerade)
En afton när Hejdenberg stod och predikade kom en man in i rummet för att kasta ut Heidenberg och ge honom stryk. Mannen fick tag i Hejdenbergs krage och slet och drog med den följd, att kragen lossnade, och där stod nu den vildsinte mannen inför folket med Hejdenbergs sönderrivna krage i handen. Han blev då förskräckt och tyckte sig höra en röst som sade; ”Du vet ej vad detta är för en man, det här kan bli dig dyrt.” Troligtvis kom han att tänka på prästkragen, som vid den tiden ännu visades en nästan vidskeplig vördnad.
Hejdenberg blev instämd till Hällestads och Tjällmo häradsrätt för att svara för sitt brott mot konventikelplakatet. Sedan blev han häktad i Stockholm och under bevakning förd med fångsläde från fängelse till fängelse, tills han infann sig vid tinget i Tjällmo där han försvarade sig mycket frimodigt med stöd av sitt Nya Testamente.
Domaren lär då ha frågat: ”Har ingen dömt dig?” Hejdenberg svarade: ”Nej ingen” Domaren svarade då: ”Icke heller jag dömer dig” och frikände honom.”
Eftersom Risinge socken gränsar till Hällestad vill jag också berätta något om hur väckelserörelsen gjorde sitt intåg i denna bygd.
”De första läsaremötena började med stugmöten i Skäftesfall, Erstorp och andra byar i socknen. Mötet hos bonden Anders Andersson i Skäftesfall den 23 september artonhundrafemtiofem gav eko i domkaptitlet. De som predikade var skolläraren J.P. Nyrén och torparen Anders Nilsson, och man sjöng en andelig visa. Detta rapporterades till domkapitlet av kyrkoherden i Risinge, men lekmannavittnena slapp undan näpst.”
”På våren artonhundrasextiofem hade några av trons människor samlats i Skäftesfall där Risinge Missionsförening fick en första kontur.”
Syftet var ”att hjälpa hemortens folk till tro på Gud.”
Strax efter att Risinge Missionsförening hade bildats knöt den kontakt med den nybildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men även med Östergötlands Ansgariiförening. Den officiella anslutningen till Svenska Missionsförbundet skedde först år artonhundraåttiofyra. Erstorps missionskrets hade också haft kontakt med Helgelseförbundet.
*Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, är en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse inom Svenska kyrkan som betonar vikten av lekmannaengagemang i kyrkan. Den grundades år 1856. En av grundarna var den svenska väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius.
År artonhundrasjuttioåtta bildades Svenska Missionsförbundet under inflytande av Paul Peter Waldenström.
Det
teologiska mörkret var stort eftersom statskyrkans gudsbild
dominerade. Det var den straffande Guden som granskar och dömer.
Jesu offerdöd innebar att Gud måste försonas med människan, trots
att det inte fanns något stöd för något sådant i Skriften. Det
var ju människan som behövde försonas med Gud. Därför sände Gud
sin son till världen av kärlek till människan.
Att
påstå detta vid mitten av 1800-talet var villfarelse. Visserligen
fanns det präster som tidigare hade undervisat på detta sätt, men
de hade betraktats som okunniga teologer.
Det var i
det läget som väckelserörelsen kom att betyda så mycket för vårt
land och för återupprättelsen av människor som varit förtryckta.
Man har talat om att de stora folkrörelserna var Väckelserörelsen,
Nykterhetsrörelsen och Arbetarerörelsen. Man kan säga att hade
inte dessa rörelser uppstått så hade det andliga livet i vårt
land stagnerat. En folklig kultur och bildning följde i spåren av
dessa.
En av de stora frikyrkoledare i vårt land,
som blev banbrytare för denna nya försoningslära var Teologie
Doktor Paul Peter Waldenström.
Waldenström har genom sin försoningslära visat oss en
helt ny gudsbild. Det han undervisade om
är den sanning om Gud
som alla kristna kan acceptera i vår tid, nämligen den att Kristus
dog för våra synder och att Gud älskade världen och sände sin
son av kärlek till den fallna människan. Gud behövde inte
försonas, men människan blev försonad. Detta är en fundamental
sanning. Sanningen om att den Sonen gör fri är verkligen fri. Fri
från fördömelse, lagiskhet och krav,
som vi aldrig kan åstadkomma utan Guds nåd och kraft.
För den oinvigde verkar det konstigt att en försoningslära kan bli
orsak till så mycket strid som den blev. Det verkar så
motsägelsefullt att det kan bli strid om försoning. Orden är ju
inte synonyma.
Waldenström fick möta mycket hårt
motstånd, men det han uträttade fick betydelse för oss som lever i
dag. Hans förkunnelse var väl grundad i den heliga skriften.
Skillnaden emellan den ortodoxa försoningsläran och den
Waldenströmska är att i den ortodoxa
är det världen
som är försonad i Kristus och
i den Waldenströmska den
enskilda människan. I
det ena fallet krävs inget personligt ställningstagande men i det
andra handlar det om att vi tar emot Kristus, precis som det står
skrivet:
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” Rom. 10:9-10
Min pappa Arthur Ericson hade sina rötter från Grytgöls bruk i Hällestad. Arthur föddes år nittonhundraett. I sin ungdom tillhörde han Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestads första baptistförsamling, vars tillkomst jag ovan har skildrat.
Arthur har berättat:
"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren nittonhundrasexton till nittonhundratjugotre. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren nittonhundraarton, då jag som sextonåring, tillsammans med min syster Gerda som var arton år blev döpt med en rad vänner.”
”Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var upplevelsen av Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen.”
- ”Ibland cyklade vi till Örmon och hälsade på i den lilla församling som fanns där.”
Höstkonferenserna i Filadelfiaförsamlingen i Örebro hörde vid denna tid till de stora uppbyggelsehögtiderna. Arthur besökte denna konferens hösten nittonhundraarton.
- ”År nittonhundratjugo var jag med i Pastor John Ongmans bibelskola.”
Det fanns en pingstförsamling i Örebro, som Arthur besökte. Han började att läsa tidningen Evangeli Härold, samt Lewi Pethrus bok "De kristnas enhet" och fick mer och mer förståelse för "fria" icke samfundsbundna pingstvänner. Det ryktades om att "fria församlingar" bildats i Finspång och Norrköping.
”Visst var vi vänner av pingsten även om vi var baptister.”
Lewi Pethrus talade ofta om att Pingstväckelsen är en lekmannarörelse. Vid denna tid fanns det inte några predikantskolor i Pingstväckelsen.
”Pingstväckelsen är ingen kyrka eller ens ett kyrkosamfund. Den vill inte vara det. Den är en folkrörelse, som alla andliga väckelser ursprungligen varit, och det är denna karaktär rörelsen är mycket mån om att behålla. Intill nu har församlingarna inte fordrat någon predikantskoleutbildning av sina föreståndare. De ser på deras duglighet från andra synpunkter. De flesta har dock god
intellektuell utbildning genom andra skolor.”
Han sade också att ”frihet var pingstväckelsens adelsmärke” Denna frihet innebar att varje församling var självständig.
”Denna frihet har skapat en atmosfär av kärlek mellan de andefyllda kristna, som är något sällsamt. Det är ett överflödande liv i gemenskap, som tar sig uttryck på detta sätt. En frihet och gemenskap, som är starkare än varje annat föreningsband.”
I Johannes evangelium 7:38-39 står det:
”Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger. Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Ty Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Detta var en förutsägelse om det som skulle ske på den första pingstdagen i Jerusalem efter Jesus himmelsfärd. Det återberättas i Apostlagärningarnas andra kapitel:
”När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
Det första mötet med tungotal i Sverige
Pastor Carl Vidmark född 1887 i Skövde, som också en tid var pastor i Pingstförsamlingen i Motala, den församling jag nu tillhör har berättat om det första mötet med tungotal i Sverige:
”Redan år nittonhundrasex på julafton, hörde jag för första gången i mitt liv en broder tala i tungor. Mitt första intryck av denna Andens yttring var ej så gynnsamt. Jag kände mig mera besvärad och förskräckt än välsignad av den våldsamma kraft, som förnams i detta första bönemöte tillsammans med en andedöpt. Men Gud vare evigt lov, ljuset hade kommit; behovet efter mera av Gud var väckt, och den Helige Ande var utgjuten, som det syntes, över allt kött var behov efter andlig kraft och Den Helige Andes utgjutelse till väckelse…...Jag tackade Gud i tro, att jag hade, vad jag bett honom om, och efter en liten stund upplevde jag något i mitt liv, som jag aldrig skall glömma. Jag erfor huru mitt liv vilade helt i Guds hand, och han den store Mästaren, tog helt hand om mig och fyllde mig med sin Ande till helig tjänst. Jag kom in i ett tillstånd av salig vila och outsäglig fröjd. Det var, som hade jag varit höjd över jorden med dess småting; människofruktan var som bortblåst, och jag kände ett obetvingligt behov av att vittna om Jesus inför värld och vänner.”
Arthur har skrivit:
”Vi samlades också i vårt eget föräldrahem till bön, och hade också planer på att bilda en "fri församling". Vid vinterns skogsavverkning avskildes lämpligt sågtimmer för ombyggnad av vår bostad, Göl i Grytgöl, med utrymme för möten. Åtta år senare bildades en pingstförsamling på orten. Under de sex år jag tillhörde Baptistförsamlingen i Grytgöl, deltog jag i söndagsskolan i Grytgöl, Stigstorp och i Boka by. Under tre år var jag också evangelist i församlingen.”
________________________________________________________________________________
Källor: Josef Sollerman, Bo Lindkvist. Baptismens uppkomst i Hällestads socken. Inre missionens historia av E.J. Ekman, Tidning för Hällestad; Minnesskrift utgiven av Hällestads första Baptistförsamling vid dess sjuttiofemårshögtd 27-29 Juli 1929;. Och de woro tillsammans av Wilborn Ågren; Gunnar Westin: Den kristna friförsamlingen i Norden, Lewi Pethrus soim ledarskribent, Den svenska pingstväckelsens historia, del 1 sidan 100, Kyrkoarkiv i Riksarkivet.
Källa: Sverige under första världskriget ; SO-rummet inspiration och kunskap; Lewi Pethrus. Dagen 30 augusti 1952;
Lewi Pethrus i Dagen 11 juni 1946; Ur G.E. Söderholm Den svenska pingstväckelsens historia sidan 260-262
Min mormors mor hette Broberg, därför kallar jag den här delen av min avhandling för Brobergssläkten. Den äldst kända med namnet Broberg är så långt jag nu vet Carl Fredrik Broberg, men jag har haft lättare att finna uppgifter om hans hustrus anfäder och börjar därför med den äldsta för att sedan gå framåt till vår tid. Det är Bergsfogden Olof Persson från Sunkerstad och Boberg i Vånga församling,Östergötland.gift med Ramborg.
SvaraRaderaVi kan följa två led ifrån honom i vår släkt. Olof Pärsson är omnämnd i 1559 års jordebok. Han bodde vid denna tid i Sunkerstad och satt med bland de tolv i skatteläggningsnämnden för Vånga bergslag.. År 1576 bodde han fortfarande i Sunkerstad. Skatten för gården var: Ledungslama, 9 daler, Osmundsjärn 8½ hundret, Konungshästar 4, och 2 stavrum ved. Fogden Måns Storkarlsson kunde inte redovisa slutsumman i jordeboken, eftersom många av bönderna detta år var befriade från skatten på sina gårdar. Bl.a. var 12 bönder befriade därför att de under Lasse Västgötes fana hade deltagit i kriget. Därför är till hans redovisning fogat en avkortningslängd. Av denna längd framgår att Oluf i Sunkerstad var länsman och därför "hafver ett skattehemman fri" Av denna längd framgår även att han åtnjöt frihet för skatten av Bobergshyttan, som utgjorde 5 hundret järn. Till Älvsborgs lösen 1571 skattade han 50 lod silver. Före år 1578 hade Olof Pärsson överlåtit Sunkerstad till sin son Påvel Olsson, och med den övriga familjen flyttat till Boberg. År 1579 hade han som Bergsfogde vid Vånga Berg skattefrihet för sina hemman.. (Påvel Olsson var år 1598 på Hertig Karls uppdrag Befälhavare för 153 Bergslagsbönder för bevakning av bron vid Mem i Tåby socken. År 1600 var han Riksdagsman för Vånga Bergslag. Han skänkte en bibel till Vånga kyrka.)
När Nils Kolare den 16 september 1579 kvitterade betalningen för kolning till blåseverket i Vånga, hade både Nils Kolare och Olof i Boberg satt sina bomärken under kvittot. Enligt 1580 års jordebok var skatten för Olof Pärssons Bobergshemman: Penningar 21 daler, Osmundsjärn 7 hundret, 4 lispund och 12 marker, samt 1 stavrum ved. Avkortningslängden visar emellertid att Olof Pärsson i Boberg, Bergsfogde på Vånga bergslag hade fritt ett bergsmanshemman Boberg, samt en äng, som tillförende hade varit vid skatten på Sunkerstad. Denna frihet därför att han aktade blåsverken, smidet och malmbruket. Och för att han lottdelade det järn ibland bönderna som spiken smiddes av. Bland avskrivningarna företedde fogden även en specifierad räkning på proviant, som han betalt och som utgjort förtäring vid Wellam De Wijks och hans sällskaps vistelse vid bruken i dessa bergslager. Summan slutade på 319 och 1/4 daler, 7 öre och 18 penningar. Olof Pärsson dog år 1589 Hustrun Ramborg kallades från och med denna tid "änkan i Boberg" Hon kärade i två mål vid tinget i Vånga den 2 maj 1590. År 1596 ägde änkan den ena Bobergsgården och sonen Per (Peder) den andra. År 1611 levde änkan i Boberg, men var troligen död någon gång mellan 1613-19 eftersom hon inte är omnämnd i den restuppbördslängd till Älvsborgs lösen, till vilken Per Olsson i Boberg och brodern Carl Olsson Bärg i Boberg hade betalt. Den sist nämnde hade kommit hem från en tjänst som Comisarius i Norlanden i Kungl Majestäts tjänst. Han hade nu övertagit den östra gården i Boberg efter sin moder. Han bodde kvar där till sin död år 1656. .
Nessel, Nils Nilsson. Lifgrenadjär. . Bodde i Nesslersberg, Ingelsta ägor i Risinge under 1800-talets början, även i Enerota soldattorp Risinge samma tid. Blev år 1800 soldat för Nääs rote i Risinge socken och fick namnet Nessel. Inmönstrades vid Första livgrenadj.reg. och Östanstångs Compani. Var 5 fot och 9½tum lång. Han fick avsked 1806, enl fältskärs intyg att han var ofärdig i sina knän. Han lärde till hattmakare och var slutligen kyrkovaktmästare.Källa:Bengt Olsson.
SvaraRaderaNessel, Sonen Anders Fredrik Nilsson. var predikant.Släktforskaren Bengt Olsson i Vånga har bidragit med en stor del av materialet till denna gren av vår släkt.Anders Fredrik var hans morfar. Han dog under en predikoresa i Ejmundsby, Mästerby socken på Gotland. Enligt Inre missionens historia av E.J. Ekman var A.F. Nilsson en av vårt lands mer kända lekmannavittnen och tillhörde tillsammans med J.P.Nyrén och Lars Magnus Larsson i Barketorp Hällestad de pionjärer som betytt mest för den evangeliska verksamheten som under 1850-talet påbörjades i norra Östergötland. Familjen flyttade från Ladusjön till Sjölunda båda ställena i Vånga sn. Gift 1836-02-07 i Vånga(E) med Larsdotter, Johanna. Född 1816-08-23 iÄskemålen, Vånga(E). Död 1890-02-03 i Sjölunda, Sunkerstads ägor. En av Anders Fredrik Nilssons söner var kyrkoherden Johannes Neander.
Neander, Johannes. Född 1846-10-16 i Ladusjön, Vånga(E). Död1895-02-25. Kyrkoherde. Källa: Släktforskaren David Eriksson Finspång Link.stifts herdaminne m.fl. Gift 1876-12-19 med Edman, Johanna Maria. Född 1852-03-08. Link.stifts herdaminne Barn: Neander, Anna Maria. Född 1877-12-15. Neander, Ester Alfrida Elisabet. Född 1879-02-25. Död 1894-07-02. Neander, Johannes Natanael. Född 1881-06-03. Fotograf. Neander, Anna Maria. Född 1877-12-15. Gift 1904-08-24 med Wärnström, Karl. Folkskollärare. Link.stifts herdaminnen
SvaraRaderaOm Kyrkoherden Neander Ur Inre missionens historia: ".....den dåvarande vice pastorn Dahlberger, som hade fäst sig vid gossens begåfning, meddelade honom enskild undervisning, och vid 18 års ålder vann han inträde vid Linköpings allmänna läroverk"........senare vid Norrköpings allmänna läroverk år 1868 studentexamen där. Sedan vid Uppsala universitet först fil. kand. därefter teologiska studier. Efter prästexamen och sedan han blivit prästvigd, blev han missionsföreståndare vid Johannelund, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens utbildningsanstalt åren 1875-1888, därefter blev han kyrkoherde i Risinge församling i Linköpings stift där han blev verksam intill sin död. "Han predikade som vanligt i högmäsan fastlagssöndagen den 24 februari 1895. Men under natten besvärades han af dålig sömn och vaknade med svår hufvudvärk. Framåt middagen kände han häftig smärta i bröstet, och på aftonen samma dag slutade helt hastigt hans lif."