Den Gud som jag tror på han finns i sitt ord,
för många så svår att förstå,
Hur kan han tillåta all nöd på vår jord,
att lidandes väg vi får gå.
Problemet, det kallas för teodicé,
Om Gud finns trots ondskan vi ser,
Nog borde han höra de böner vi be.
Står skrivet: ”Han hör förr´n vi ber.”
Jag får inte svar, Guds tystnad mig når,
ser omöjligt ut att nå fram,
och brottas med tillvarons gåta jag får,
En brottning med tron utan skam.
Jag bor i Guds tystnad, och väntar i tro.
Får öva i tillit och bön.
Den mening jag söker i tystnad kan bo,
men frånvaron blir väntans lön.
Den väntan som här i sig själv blir ett mål,
är möjligen livets essens
Kan undra om Gud vet hur mycket jag tål,
och var jag kan sätta min gräns.
Vem gav mig min frihet, att tro på hans ord.
Hans fotspår är ingen chimär.
Jag följde dem ut där han gick med sin hjord,
och vägen blev innerligt kär.
Den vägen är målet som mödan är värd.
Den leder mot okänd natur
Tror inte jag vet hur det blir på min färd,
men tror att han leder mig ur.
Och om jag får resa i nödens kupé,
Så vill jag i lydnad stå fast,
Att klaga på mörkret är ingen idé
Det hör till min jordiska last.
Jag väntar på närvaron, nu när jag vet,
att bönen min läkedom är.
Han finns där i busken som brinner så het.
Jag vet att han har mig så kär.
2009-05-03 Rolf Ericson ”Kom ihåg: Han är dig nära i din mun och i ditt hjärta.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar