Vårt andliga hem - vår församlingsgemenskap

Vi har bott i Motala i snart ett år. Under denna tid har vi haft regelbunden kontakt med kristna trossyskon i olika kyrkor. Överallt har vi funnit värme och gemenskap både i Svenska Kyrkan och i de frikyrkor vi besökt. Vi har även bett till Gud om tydlig ledning och jag vill nu berätta om hur vi fått klarhet i valet av församling.

Vid ett tillfälle fick jag en ”profetisk hälsning”, som var tydlig och klar, utan minsta tvekan. Det fanns just då ingen anledning för mig att tvivla på innehållet, men jag ville ändå låta tiden mogna och utvisa om hälsningen var äkta. Jag tror på profetisk vägledning, men min uppfattning är att allt skall prövas. Paulus skriver ”Släck inte anden, förakta inga profetior, men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” 1. Tess. 5: 19-22

Det gick några dagar och jag uppsökte ett bönemöte i Pingstkyrkan Motala. En av ”vännerna” hejdade mig efter bönemötet och berättade att hon sett en syn där två änglar hade hällt olja över mitt huvud. Hon tillade dessutom att hon aldrig varit med om något liknande.

Båda dessa hälsningar har uppmuntrat oss till att regelbundet besöka Pingstkyrkan. Här tror vi att Gud vill att vi skall vara just nu. Vi har begärt dopintyg ifrån den församling vi tidigare tillhört, Pingstförsamlingen i Borensberg. Känner stor tacksamhet även till den församlingen för de år av gemenskap vi upplevt där. Tack till Sven-Olof och Edith och alla de trogna vännerna där som uträttar ett beundransvärt arbete.

Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

” "Hur vill jag att den kyrka ska se ut där jag vill ha mitt andliga hem?" Då handlar det inte om vilken kyrka jag tillhör, om jag är baptist eller lutheran. Jag längtar efter att finna min plats på den ort där jag bor och jag söker efter heligheten och kan ibland upptäcka den även i ofullkomligheten. Kommer jag någonsin att finna en kyrka som motsvarar alla mina förväntningar? Jag tror inte det. Just nu står jag med ena foten i Svenska Kyrkan och den andra i Pingstkyrkan. Ja så har jag haft det en längre tid och jag blir inte riktigt klok på var jag hör hemma. Jag märker både brister och tillgångar. Vi lever i en ny tid där människor som har en helt annan kulturell bakgrund integreras i vårt samhälle”. LÄS HELA INLÄGGET HÄR!

Tvivlarens bön och teodiceproblemet

Den Gud som jag tror på han finns i sitt ord,
för många så svår att förstå,
Hur kan han tillåta all nöd på vår jord,
att lidandes väg vi får gå.

Problemet, det kallas för teodicé,
Om Gud finns trots ondskan vi ser,
Nog borde han höra de böner vi be.
Står skrivet: ”Han hör förr´n vi ber.”

Jag får inte svar, Guds tystnad mig når,
ser omöjligt ut att nå fram,
och brottas med tillvarons gåta jag får,
En brottning med tron utan skam.

Jag bor i Guds tystnad, och väntar i tro.
Får öva i tillit och bön.
Den mening jag söker i tystnad kan bo,
men frånvaron blir väntans lön.

Den väntan som här i sig själv blir ett mål,
är möjligen livets essens
Kan undra om Gud vet hur mycket jag tål,
och var jag kan sätta min gräns.

Vem gav mig min frihet, att tro på hans ord.
Hans fotspår är ingen chimär.
Jag följde dem ut där han gick med sin hjord,
och vägen blev innerligt kär.

Den vägen är målet som mödan är värd.
Den leder mot okänd natur
Tror inte jag vet hur det blir på min färd,
men tror att han leder mig ur.

Och om jag får resa i nödens kupé,
Så vill jag i lydnad stå fast,
Att klaga på mörkret är ingen idé
Det hör till min jordiska last.

Jag väntar på närvaron, nu när jag vet,
att bönen min läkedom är.
Han finns där i busken som brinner så het.
Jag vet att han har mig så kär.

2009-05-03 Rolf Ericson ”Kom ihåg: Han är dig nära i din mun och i ditt hjärta.”

Jag vill väldigt gärna tro

Så skriver Maria Soomro i Correns bilaga Paus i dag, påskafton. Hon skriver att det finns ett stort intresse för andliga frågor och önskade att hon hade en stark tro, en Gudsövertygelse.
Kan alla kristna vara överens om betydelsen av den stora andliga längtan som finns bland människor i dag i vårt land. Det finns så många som har insett att man inte blir lyckligare av jagandet efter materiell status. Det är absolut en förmån att vi får vila i Guds händer med våra liv.

I samma tidningsbilaga kan man läsa om hur Max Wahlund valde Jesus. Från livet som framgångsrik redaktör på TV4 i Stockholm har livet tagit en annan vändning, då han började tro på Gud. Han tillbringar nu ett år på Bjärka Säby tillsammans med elever från bibelskolan och andra. Han säger i artikeln, om dem som inte tror: ”Kanske är det hjärnans fel. Vi vill bevisa allt. Även jag känner tvivel. Jag tvivlar varje dag. Tankarna att det inte finns en Gud har inte försvunnit. Men det är bara en tanke bland andra tankar. Jag väljer att tro och jag känner kärlek i hjärtat. Så många har problem och mår inte bra. Jag har aldrig mått så här bra som nu. Jag ingår i en gemenskap och känner värme, glädje och tröst. Jag är en annan människa.” Jag önskar Max en god fortsättning på sin nya trosvandring.

Kära vänner, detta är inte något ovanligt i vårt land. Låt oss sluta upp med att beskriva vårt land som sekulariserat. Vi behöver vara ärliga i våra attityder mot dem som söker och inte avfärda dem som har andra åsikter. Allt tål att tänka på. Tron kommer till oss som en gåva

Den alternativa livstro som människor längtar efter bygger inte på färdigformulerade läror. Tro är något som är svårt att sätta ord på. Det är inte heller en prestation.

Somliga menar att de färdiga trossatserna, läran, dogmerna inte får ifrågasättas. Jag protesterar mot detta. Det är nödvändigt att ifrågasätta, men vi behöver fördenskull inte förstå allt. Det är helt enkelt omöjligt. Tro inte att jag har nått detta eller blivit fullkomlig skriver aposteln Paulus, men jag gör allt för att gripa det. (Fil 3:12)
JAG VILL ÖNSKA ALLA MINA BESÖKARE EN GLAD PÅSK!
ROLF ERICSON


Dagen