Min nyskrivna solosång. Lyssna här!

DEN LILLA FÅGELNS BUDSKAP Text och musik: Rolf Ericson

Jag har kommit för att tända en eld på jorden

Jesus säger i Lukas 12:49 att han har kommit för att tända en eld på jorden. Orden kan syfta på den heliga anden eller på den sista domen skriver Bibelsällskapet i sin notis till versen.
I vilket fall som helst vet vi att elden bränner upp något.

Då ställer vi frågan: ”Vad är det som brinner?” När Jesus blir döpt av Johannes så säger Johannes: ”Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Svaret på frågan vad det är som brinner är: ”Agnarna.” Agnarna har inget värde. Därför är det nödvändigt att skilja dem från vetet och bränna upp dem.

Agnarna är inga människor. Varje människa har ett värde Människor kommer därför aldrig att brännas upp som agnar. Försök inte att få mig att tro det. Det är en stor missuppfattning att tro att Gud har förkastat de människor han en gång har skapat till sin avbild.

När Jesus uttalar orden om elden på jorden, så talar han samtidigt om det dop som han måste döpas med, som han våndades inför innan det var över. Bilden av detta dop som förekommer på flera ställen i Skriften är en bild för lidande och död. I Markus 10:45 finns förklaringen till Jesus uppdrag: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Det dop till döden som Jesus har genomgått är själva nyckeln till hans frälsningsuppdrag för oss människor. Han gav sitt liv till lösen för många.

Just därför är elden nödvändig. Den eld som bränner upp agnarna. För agnarna är det som skiljer oss från det som har värde i livet. Människor är inte värdelösa, men vi har mycket omkring oss som är värdelöst. Dessa värdelösa ting kan utgöra ett hinder för oss att leva ett fullödigt liv. Inte så att allt världsligt är värdelöst, men det finns många nedbrytande faktorer som vi behöver befrias ifrån. Därför behöver vi elden som bränner upp det värdelösa. Det värdefulla blir kvar. Du vet väl om att du är värdefull!

Min dialog med Johan

Nu har jag inlett en dialog som har sitt ursprung i en blogg där jag skrev en kommentar. Här är artikeln och nedan följer mitt svar.
till kaffepaus.wordpress.com

Mitt svar till Johans svar:
Johan nu har jag verkligen givit mig in på områden där det är lätt att bli missförstådd. Hoppas du förstår när jag skriver det här:
Du skriver att det finns de som idiotförklarar sig själva genom att påstå att vi inte med säkerhet kan veta någonting alls om verkligheten. Utan att exakt veta vem du menar, så kanske jag kan hålla med om att detta är ett extremt påstående. Sanningen kanske ligger något närmare. En sak måste jag ändå tycka är riktig. Det är att vår verklighet är svår att förstå och att den måste få analyseras utan att våra analyser blir idiotförklarade. Detta har du givetvis inte menat att göra, men när du skriver att vi inte får tumma på sanningen för ödmjukhetens skull så måste jag få skriva att det som är sanning för mig i dag hela tiden påverkas och jag vill inte förhindra det. Min kristna tro har hjälpt mig att hålla fast vid värden som andra ser som dårskap, men den absoluta sanningen förändras hela tiden. Min Gudsbild har också förändrats med åren. Jag är nu 67+. Jag gissar att du är yngre, men jag respekterar dig lika högt ändå. Något nytt växer fram hela tiden. Det är som Ylva Eggehorn skriver i sin psalm 779: ”Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till, men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill”.

Ödmjuk hållning

Kristna, troende människor uppmanas att vara ödmjuka till sina upplevda händelser. Uppmaningen kommer från ateistiskt håll, där man menar att allt går att förklara med varm logik och rationalitet. Så enkelt är det emellertid inte skulle jag vilja påstå.

Visserligen påstår ateisten att det finns företeelser om vilka vi har ofullständig kunskap. Detta borde rimligtvis leda till samma ödmjuka hållning.

När en upplevd händelse leder till att en människas liv blir förvandlat från mörker till ljus och från slaveri under mörka makter till verklig frihet, så måste man väl ända känna en djup respekt för det som åstadkommit detta, även om det var ett drömlikt tillstånd i upplevelsen.

När någon säger: ”Jag såg en ängel”, så kan inte en annan människa bedöma detta, mer än den som gjorde upplevelsen.

Fnissa gärna och hånskratta så mycket ni vill åt oss som vill fortsätta att tro på en Gud som vi alls inte kan förklara logiskt. Det har människor gjort i alla tider.

Vår tro vilar inte på mänsklig vishet utan på Guds kraft, skriver Paulus och det vill jag gärna instämma i. I samma brev till de kristna i Korint: ”Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga har sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud. Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud.” (1.Kor

Så här skrev jag tidigare till Bengt

Bengt svarade på sin blogg och jag fortsatte se nedan.


Borensberg 2009-08-14


Bäste Bengt!

Min första fundering kommer när jag läser ditt påstående: ”jag har ingen personlig bestämd åsikt i alla detaljer, utan litar till kyrkans herdar.”Du återkommer till detta fast med andra ord i hela brevet. Du menar alltså precis som man har gjort i alla tider i synnerhet i Katolska kyrkan, men också i andra protestantiska kyrkor att det är vi-perspektivet som gäller och inte individ perspektivet.

Jag har svårt för detta auktoritetstänkande. Som jag skrev tidigare så tror jag på en strävan efter enhet med respekt och absolut inte förakt för mångfalden, men den kan aldrig nå sin fulländning förrän efter historiens slut, ty precis som det står i en av de texter du bifogat: ” Denna antikristna villfarelse avtecknar sig redan i världen varje gång som man hävdar att det messianska hoppet går i uppfyllelse i historien. Ty detta hopp kan inte bli verklighet förrän efter historiens slut genom den eskatologiska domen.”Om jag har fattat saken rätt så är det på samma sätt med den kristna enheten. Hur ska den kunna bli en fullkomlig verklighet så länge antikrists ande råder i världen

Jag värjer mig för tanken att någon skall komma utifrån och från en given position kräva tilltro. Det är inte min Gud som leder kyrkan på det viset. Det hävdar jag vänligt men bestämt. Om någon använder sig av orden ”Så säger Gud”, eller ”Så säger kyrkan” eller ”Så säger Bibeln.” så har jag verkligen fått min fulla rättighet att ensam, inte alltid tillsammans med andra, pröva detta. Dessutom måste jag hela tiden vara övertygad om att allt profeterande är ett styckverk precis som Paulus skriver till Korint. Jag har också rättighet att pröva andarna och avslöja grumliga motiv, men det måste ske med kärlek och försiktighet.

Jag hoppas att vi har lämnat den tid bakom oss, då man använde sig av kyrkans auktoritet för att befästa maktpositioner av olika slag. Vi lever i en ny tid där människor har möjlighet att tänka självständigt, När man tidigare missbrukade Guds namn till förtryck av oliktänkande och till förföljelse av olika slag, så kan man inte säga att kyrkan var ledd av Guds Ande. Nej då handlade det om att befästa makt och kväsa och förtrycka de människor som genom sin självständighet utgjorde ett hot..

Kristus är församlingens huvud, inte kyrkan, påven, prästen eller någon annan. Vi är lemmar i Kristi kropp. När vi följer Kristus blir vi levande stenar i ett andligt husbygge. Den ena inte lik den andra, men alla till nytta och glädje för varandra. Vi lever i individualismens tid. Somliga är rädda för det och ger uttryck för denna rädsla på olika sätt.

Jag har under mitt 67 åriga liv bevittnat mycket av både maktbegär och splittringstendenser och ibland på grund av detta i stället för att strida fått gå undan. Det är mycket lätt när man ser hur människor styr i högmod att som du skrev tidigare ta till stridsyxan, men det är en köttslig väg och den kan inte vara välbehaglig för Gud. Man skadar dessutom sig själv och andra även om man har rätt.

Fortsättning följer eventuellt om någon är intresserad.

Tilläggger ett citat av Dietrich Bonhoeffer: "Men eftersom alla människor är skapade unika är inte spänningen mellan olika viljor avskaffade ens i kärlekens gemenskap."
OM KÄRLEK FÅR RÅDA I DEN KRISTNA GEMENSKAPEN BLIR KYRKAN EN PLATS DÄR ENHET I LÄRA INTE ÄR LIKA VIKTIG SOM KÄRLEK TILL INDIVIDEN. När Bengt svarar på mitt brev så skriver han om lydnaden. Jag blir lite förvånad, eftersom det är en helt annan sak. Mångfalden utesluter inte lydnad, men i lydnaden och bristen på ifrågasättande kan man hamna i lagiskhet. Då lämnar man plats för starka personligheter som tar på sig alltför stor befogenhet.

Bengts öppna brev till mig

Bengt Malmgren skriver i sitt öppna brev till mig:
(Läs gärna hela brevet på länken)

”Du skriver att du har svårt för auktoritetstänkande och undrar hur jag kan sätta min tillit till Kyrkans herdar som också är bräckliga människor. Som skäl för din skepsis mot auktoriteter framför du mycket maktmissbruk, stridigheter och konkurrens mellan olika delar i Kristi kropp, där många, också du själv, blivit sårade. Du är inte bitter och hyser inget agg skriver du, men dina texter andas ändå besvikelse, samtidigt som jag uppfattar att de innehåller en fråga: Du inser att man inte kan leva det kristna livet bara för sig själv, utan gemenskapen är viktig, ja livsnödvändig. Hur skall detta gå till i en söndrad kyrka som är tummelplats för så många mänskliga maktambitioner?” Slut citat.
Käre Bengt, Paulus skriver i brevet till Efesierna att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. Min kamp vill jag föra tillsammans med Herren under bön och åkallan och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft. Jag är verkligen inte något föredöme härvidlag, men i min svaghet står Herrens resurser till mitt förfogande.

Den besvikelse och eventuella bitterhet jag känner är framförallt mot de makter som står oss emot och skapar så mycket villervalla.
Jag vill precis som du skriver tro på en ny tid för vårt land, befriad från all elitkristendom, där plats i stället beredes för de sårade, sargade och trasiga människorna. Då blir inte dogmerna längre det viktigaste, inte läran utan livet.
Som jag ser det är det inte svagheten hos de kristna som är hindret. Det är styrkan, förträffligheten, präktigheten och andligheten som orsakar stagnation. Jag blev så gripen av Ingela Aagards vittnesbörd strax innan hon avled. Hon berättade att hon funnit sitt andliga hem i Svenska kyrkan, därför att det var en trasig kyrka. Vi behöver verkligen trasiga kyrkor som öppnar dörren för trasiga människor.

Den bitterhet som kan uppstå mot andra människor vill jag bearbeta, så även den bitterhet som kan uppstå mot mig själv. Jag vet nämligen vad självförakt vill säga, men Gud vill att jag skall älska min nästa lika mycket som mig själv. Inte förakta men älska

Du skriver att kyrkans herdar också är bräckliga människor. Detta gäller när man sätter sig själv i centrum., vilket är väldigt lätt att göra för den som börjat i Anden. Då blir kyrkan precis som du skriver: ”en tummelplats för så många mänskliga maktambitioner.”
I tidningen Dagen finns en intressant debatt i ämnet; två artiklar av Fil dr. Per Johansson: Den första: "Troende men ändå utanför" och den andra nu i fredags:
”Därför finns det ingen kyrka för mig.”

Här ett litet citat ur "Troende men ändå utanför." (Förlåt Bengt om jag låter besviken när jag skriver att jag känner igen det han skriver alltför väl.):
"Och allt detta skulle inte ha lärt mig någonting, om det inte hade utmynnat i insikten, att den djupaste sanningen om människan och världen finns i den kristna tron. Detta låter för de flesta jag känner bokstavligen otroligt. Men det beror mycket på, att flertalet av dem som kallar sig kristna bräker med fel röst, eller så föga anar djupet i sin egen tro, att de lyckas trivialisera det allra djupaste mysterium till att handla om allt utom sanningen, en sanning vars utläggning varken består av textfixerad bibeltro eller av välvillig modekristendom med rosa, gröna eller röda förtecken."

Jag hoppas på en fortsatt dialog i detta så viktiga ämne. Vem som helst får kommentera. Dina kommentarer genomgår en moderator där jag har friheten att publicera eller radera.

Bengt Malmgrens blogg

Bengt Malmgren är läkare och katolik. Vi har utbytt en del tankar i all vänlighet. Det är mycket intressant att få reda på hur han ser på den Ekumeniska utvecklingen i vårt land. Den kommer att se helt annnorlunda ut än tidigare och om vi vill vara sanna och ödmjuka i vårt synsätt på hur vi ska kunna fungera tillsammans som kristna, så behöver vi också acceptera olikheterna och mångfalden. Det finns ingen anledning för någon kyrka eller något samfund att isolera sig från det pågående skeendet. Detta måste också gälla vårt förhållningssätt till andra religioner, ja till och med till ateister och humanister. Bengt Malmgren har svarat mig på sin blogg. Här är länken till
BENGT MALMGRENS BLOGG

Personlig integritet

När Camilla Grepe på sin blogg skriver att hon med religionsfrihet försvarar sin och sina barn från religion, så undrar jag bara hur hon skall bära sig åt för att försvara sig mot andra åsikter. Om jag fäller upp mitt paraply så fort jag får höra talas om kristendom, så kan det bero på att jag på något sätt blivit utsatt för övergrepp från någon som ansett sig skyldig att med sin stora ångvält och köra över mig med sina åsikter. Tänk att sådant kan man också bli utsatt för av andra än kristna. Camilla vill antagligen också påverka. Annars skulle hon ju inte skriva. Kära vänner kristna och icke kristna. Kör inte över varandra. Hitta de gemensamma nämnarna.
I mitt förra inlägg skrev jag om Professor Dan Larhammars artikel i Dagen, där han bland annat talar om en ödmjukare hållning till upplevda händelser. Jag skulle vilja tillägga att det även är önskvärt med en ödmjukare inställning till Larhammars forskning. Detta är några tankar med anledning av de kommentar som gjorts på andra bloggar. Kommentera gärna på min också. Det är inte farligt. Jag skall försöka att respektera den personliga integriteten.

Den kristne vet vad han tror- ateisten tror att han vet

Logik som är vettig

Det är mycket positivt att tidningen Dagen i dag publicerar Dan Larhammars artikel med rubriken ”Det är dags att tala om varm logik och rationalitet.” Han menar att med rationella och logiska studier av människors tänkande och egenskaper kan vi få en ökad förståelse av hur det går till när orealistiska och felaktiga slutsatser uppkommer. Han menar också att detta leder till en ödmjukare hållning till upplevda händelser och att dessa metoder leder till ökad förståelse för vår värld.

Trots att Dan Larhammar ger uttryck för en ateistisk uppfattning, så måste jag som är kristen bekännare ge honom rätt i flera av hans slutsatser. Jag håller med om att en ödmjukare hållning till upplevda händelserär viktig.

Nu tycker jag inte att Larhammar är så ödmjuk i allt det han skriver. Artikeln är en reaktion på Sten Gunnar Hedins gästkrönika i Dagen den 23 juli. Den gästkrönikan tycker jag är väldig osaklig och det förvånar mig att Hedin som jag annars uppfattar som klok och välbalanserad offentliggör så diffusa åsikter. Han menar att ateister skulle vara militanta och att kunskapen skulle sätta sig över tron.

Detta bemöter nu Larhammar som deklarerar att det är precis tvärtom, nämligen att ateister accepterar att det finns företeelser och fenomen om vilka vi har en ofullständig kunskap.

En ödmjuk hållning till upplevda händelser är viktig också när man vittnar om sin tro. Tro och önsketänkande är definitivt inte samma sak. Att leva i tro är att hälsa det okända med ödmjuk insikt att vi har ofullständig kunskap.

Jag håller med Dan Larhammar om att vi måste verka för en ökad förståelse inte bara för vår värld, utan också för människorna.

När man läser de kristna tidningarna får man en ganska motsägelsefull bild av det andliga läget i vårt land. En del talar om sekularisering som en ny företeelse. Staten och samhället har alltid varit sekulariserade.

I vårt land har vi religionsfrihet, trosfrihet, yttrandefrihet och många andra friheter som inte är så självklara i andra delar av världen. Detta har vi anledning att vara tacksamma för.

Vi kan inte tvinga människor till tro och omvändelse, men vi kan genom vårt föredöme och vår fasta hållning till kärleksbudet leva vårt trosliv så att andra ser vad vi menar. Därför behöver vi vara ärliga och trovärdiga i vårt budskap.

Jag förväntar mig vettig logik från andliga ledare och känner mig ofta besviken över att det förekommer så mycket omoget struntprat.
Det är dags att tala om varm logik och rationalitet
Den kristne vet vad han tror, ateisten tror att han vet

Framgång, äkthet och uthållighet

Många anser att det är framgången som är ett bevis för äktheten i religiös verksamhet. Det verkar som om det pågår en tävling om vilken religion som skall bli vinnare. Detta gäller också kristen verksamhet vad det nu skall vara bra för.

Kyrkor med stor besöksfrekvens anses vara äkta i sin utövning av tro medan kyrkor med låg besöksfrekvens anses vara oäkta. Att misslyckas med att samla folk är detsamma som att något är fel. Ett sådant misslyckande kräver rationalisering. Rationalisering är en försvarsmekanism.

Det är lättare att kassera ett felskrivet ark och börja på ett nytt, än att sudda ut felen. När man rationaliserar behöver man ställa frågan: Vad är det jag tar bort och vad ersätter jag det med? Om man byter ut pest mot kolera så gör man inte något bra byte. Man kan också ta bort oersättliga värden. Därför behöver man vara försiktig.

Jag tror att rationalisering kan passa bra i profana företag, men det är inte meningen att vi skall använda detta begrepp i kristen verksamhet. Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Man skall inte kasta ut barnet med badvattnet.”

Jag har stor respekt för dem som oavsett resultat och statistik i sin verksamhet, troget står fast vid sitt kall och i både med och motgång bygger på värden som är grundläggande. I kyrkor och kristna samfund måste alltid dessa värden handla om mänskliga rättigheter.

Jag tror inte att det är kvantiteten som avgör äktheten. Det är kvaliteten som är avgörande. Innehållet är viktigare än förpackningen. Om förpackningen glittrar och ser inbjudande ut så är ändå innehållet det som avgör värdet.

Det primära målet för en kristen verksamhet är inte att samla mycket folk. Nej det primära måste alltid vara innehållet även om det inte alltid är tilldragande.

Vårt gråpäronträd ser ut att få mycket frukt i år. Förra året var skörden minimal. I år kan jag faktiskt dela med mig Det är inte jag som har åstadkommit detta. Det är tiden och de naturliga förutsättningarna. Trädet bär frukt i år därför att den tiden nu har kommit. Det var inget fel på trädet förra året trots att det inte gav så mycket frukt. Utan att veta något om detta års skörd fick trädet stå kvar. Jag kunde inte ha sagt att det var ett oäkta träd eftersom det inte bar så mycket frukt då. Nej det berodde givetvis på de förutsättningar som rådde. Handplockad frukt är bra i längden. Då går ingenting till spillo. Att plocka dem en och en kräver noggrannhet och försiktighet. Det som faller ner blir ofta förstört. Vill jag se mera frukt på marken så skakar jag på trädet

Så får också min kristna tro näring genom naturliga tillgångar och förutsättningar. En del av dem kallas för bön och bibelläsning och dessutom läsning av annan god litteratur. Gud ger det resultat som kommer när det är moget. Jag tänker därför att undvika rationalisering.

Det kan inte vara fel att glädja sig åt framgång, men jag tror inte att framgång är kännetecknet för äkthet. Äktheten kan finnas också där resultaten är små och obetydliga. Allt beror på naturliga tillgångar och förutsättningar

Till dig som inte ser så mycket framgångsrika resultat. Håll ut! Förr eller senare kanske det kan bli ett eller annat resultat. Det är möjligt att någon annan får skörda framgång för det arbete du utfört med svett och tårar.

Brev till Carl Bildt

Jag har nu skrivit ett brev till Utrikesministern Carl Bildt. En politiker jag beundrar för att han så aktivt vill verka för freden i vår värld. Jag hoppas på hans stöd när det gäller den oro jag känner för det som pågår. Läs gärna mitt brev. Det är en officiell handling och i den bifogar jag filer med värdefull information.

Borensberg 2009-08-03


Till Utrikesminister Carl Bildt


Bäste Carl!


Jag skriver detta brev med anledning av den information jag nyligen fått om det som sker av brott mot mänskliga rättigheter mot det Palestinska folket.. Det är svårt att förstå att den israeliska ockupationsmakten så totalt har spårat ur. Det är av största betydelse att på ett sakligt och förnuftigt sätt protestera mot detta. Det måste finnas en väg till besinning.

Min oro gäller även det kristna sammanhang i vårt land som tror sig ha stöd av bibelns eskatologi till ett ensidigt stöd av staten Israel. När man sysslar med stora politiska projekt där extrem religiös propaganda hindrar en fredlig utveckling i dessa områden finns det anledning att reagera, men detta är ingen lätt uppgift.

På min hemsida har jag försökt påverka med information, men känner ibland en stor frustration över att inte lyckas.

Genom kontakt med andra fredsvänner har jag nu senast genom Nils Andreasson ifrån Falköping tagit emot den uppseendeväckande information om läget just nu. Jag bifogar denna information och hoppas att du i egenskap av svensk utrikesminister i den Europeiska Unionen kan påverka situationen.


Med vänlig hälsning
Rolf Ericson
Minkgatan 14
59029 Borensberg
http://rolferic.blogspot.com
URGENT ACTION 28 July 2009

At-Tuwani Urgent Action: Demand that Quartet pressure Israeli Occupying Forces to revoke demolition order for electricity pylons

On Tuesday, 28 July, members of the Israeli District Coordinating Office (DCO) – the branch of the Israeli army that administers civilian affairs in the Occupied Palestinian Territories (OPT)- issued a demolition order to the newly constructed electricity pylons in the village of At-Tuwani, located in the South Hebron hills.

On 19 March 2009, Tony Blair, special middle east envoy of the Quartet, visited At-Tuwani (see AT-TUWANI: At-Tuwani hosts former U.K. Prime Minister Tony Blair to address Israeli occupation and violence in the southern West Bank). During his visit, Blair assured villagers that oral permission had been given by the DCO to carry out the electricity construction work.

On 25 May 2009, the DCO entered the village of At-Tuwani and ordered villagers to halt construction work on new electricity pylons in the village. No written orders were delivered. (see AT-TUWANI URGENT ACTION:
Demand that Israeli occupying forces allow At-Tuwani to bring electricity
into their village).

On 26 May 2009, Saber Hreini, head of the At-Tuwani Village Council, wrote
to Blair requesting written permission for the electricity work to continue.

We hope that in your role as envoy for the Quartet, you can be of assistance to us in contacting the Israeli government with the hopes of procuring written permission for these projects. We fear without written permission our problems will continue.

There was no response from Blair, as the representative of the Quartet, to concerns of the villagers when the DCO ordered a halt to the construction work on the electricity pylons.

ACTION TO TAKE
Contact:
Office of the Quartet
Stefan Szetesi
Private Sector Development Officer
sszetesi@quartetrep.org

and

Olivia Otecosky
otecosky@quartetrep.org

Office of the Quartet Representative
Telephone: +972 2 633 3333 and info@tonyblairoffice.org

ADDITIONAL INFORMATION
The Quartet is the body consisting of representatives of the United Nations, the United States, the European Union, and Russia responsible for facilitating peace talks between the Israeli government and the Palestinian Authority. Tony Blair is currently the special envoy for the Quartet to the Middle East.

Currently At-Tuwani receives only four hours electricity a day, supplied by a diesel generator operated and paid for by the villagers. The illegal Israeli settlement and outposts of Ma’on, Havat Ma’on, and Avigail, located within 2km of At-Tuwani, are supplied by electricity from the main Israeli power grid.

Israel, as the occupying power*, is responsible for the general welfare of the occupied Palestinian civilian population. Whilst providing electricity and water to Israeli settlements and outposts in the occupied Palestinian territories they fail to supply these basic services to Palestinian towns and villages. In this most recent move they are now threatening to demolish the villagers attempts to improve their living conditions.

* International Humanitarian law (1907 Hague Regulation and 1949 Fourth Geneva Conventions) obliges the occupying power to ensure the welfare of the occupied population.