Bengts öppna brev till mig

Bengt Malmgren skriver i sitt öppna brev till mig:
(Läs gärna hela brevet på länken)

”Du skriver att du har svårt för auktoritetstänkande och undrar hur jag kan sätta min tillit till Kyrkans herdar som också är bräckliga människor. Som skäl för din skepsis mot auktoriteter framför du mycket maktmissbruk, stridigheter och konkurrens mellan olika delar i Kristi kropp, där många, också du själv, blivit sårade. Du är inte bitter och hyser inget agg skriver du, men dina texter andas ändå besvikelse, samtidigt som jag uppfattar att de innehåller en fråga: Du inser att man inte kan leva det kristna livet bara för sig själv, utan gemenskapen är viktig, ja livsnödvändig. Hur skall detta gå till i en söndrad kyrka som är tummelplats för så många mänskliga maktambitioner?” Slut citat.
Käre Bengt, Paulus skriver i brevet till Efesierna att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. Min kamp vill jag föra tillsammans med Herren under bön och åkallan och bli allt starkare i Herren och hans väldiga kraft. Jag är verkligen inte något föredöme härvidlag, men i min svaghet står Herrens resurser till mitt förfogande.

Den besvikelse och eventuella bitterhet jag känner är framförallt mot de makter som står oss emot och skapar så mycket villervalla.
Jag vill precis som du skriver tro på en ny tid för vårt land, befriad från all elitkristendom, där plats i stället beredes för de sårade, sargade och trasiga människorna. Då blir inte dogmerna längre det viktigaste, inte läran utan livet.
Som jag ser det är det inte svagheten hos de kristna som är hindret. Det är styrkan, förträffligheten, präktigheten och andligheten som orsakar stagnation. Jag blev så gripen av Ingela Aagards vittnesbörd strax innan hon avled. Hon berättade att hon funnit sitt andliga hem i Svenska kyrkan, därför att det var en trasig kyrka. Vi behöver verkligen trasiga kyrkor som öppnar dörren för trasiga människor.

Den bitterhet som kan uppstå mot andra människor vill jag bearbeta, så även den bitterhet som kan uppstå mot mig själv. Jag vet nämligen vad självförakt vill säga, men Gud vill att jag skall älska min nästa lika mycket som mig själv. Inte förakta men älska

Du skriver att kyrkans herdar också är bräckliga människor. Detta gäller när man sätter sig själv i centrum., vilket är väldigt lätt att göra för den som börjat i Anden. Då blir kyrkan precis som du skriver: ”en tummelplats för så många mänskliga maktambitioner.”
I tidningen Dagen finns en intressant debatt i ämnet; två artiklar av Fil dr. Per Johansson: Den första: "Troende men ändå utanför" och den andra nu i fredags:
”Därför finns det ingen kyrka för mig.”

Här ett litet citat ur "Troende men ändå utanför." (Förlåt Bengt om jag låter besviken när jag skriver att jag känner igen det han skriver alltför väl.):
"Och allt detta skulle inte ha lärt mig någonting, om det inte hade utmynnat i insikten, att den djupaste sanningen om människan och världen finns i den kristna tron. Detta låter för de flesta jag känner bokstavligen otroligt. Men det beror mycket på, att flertalet av dem som kallar sig kristna bräker med fel röst, eller så föga anar djupet i sin egen tro, att de lyckas trivialisera det allra djupaste mysterium till att handla om allt utom sanningen, en sanning vars utläggning varken består av textfixerad bibeltro eller av välvillig modekristendom med rosa, gröna eller röda förtecken."

Jag hoppas på en fortsatt dialog i detta så viktiga ämne. Vem som helst får kommentera. Dina kommentarer genomgår en moderator där jag har friheten att publicera eller radera.