Den senaste tiden har det pågått en debatt om Bibeltolkning
i tidningen Dagen. I dag fredag den 8 mars skriver signaturen 70-årig
pingstsyster ännu en artikel med rubriken:
Det är ett hälsotecken när hon ifrågasätter den bokstavliga
tolkning av Bibeln, så som hon gör. Det är bra att tidningen Dagen publicerar
sådana texter. Vad jag däremot saknar är precis som hon skriver, ett ärligt
svar från teologerna.
En som tar upp de här frågorna är Keith Ward en av Englands främsta
filosofer och teologer. Jag har här här skrivit av ett avsnitt som handlar om
Bibelns språk om Gud.
(Keith Ward: Den farliga religionen s. 138-140)
Bibelns språk om Gud
Den hebreiska Bibeln berättar om hur Guds handlingar är nära
förknippade med människans hat, girighet och överlägsna högmod och om hur Gud
om och om igen reser upp ledare och profeter för att folket ska vända om och
börja älska rättvisan. Denna berättelse sträcker sig över flera årtusenden och
innehåller många olika uppfattningar om vad Gud gör och hur Gud handlar. Det är
en berättelse om hur människans insikt om Guds vilja växer. Den innehåller
många primitiva och ofullgångna uppfattningar, men dessa uppvägs och förvandlas
till slut av de större profeternas fördjupade insikt.
Enligt Bibeln är världen fördärvad av synden- av girighet,
hat, högmod och hyckleri. De krig och massakrer som kantar människans historia
är resultatet av ett massivt avfall från Gud och från kärleken till det goda.
”Guds domar” visar hur människans själviskhet till slut är självförstörande.
Syndens lön är döden- själens död, godhetens död, all sann glädjes och
tillfredsställelses död.
Man kan tolka Bibeln mycket bokstavligt och tänka sig att
Bibelns Gud är en osynlig person som bestraffar sådant han inte tycker om genom
att sända jordbävningar och översvämningar, och som ger långa förteckningar
över ganska godtyckliga befallningar som hans tillbedjare bara ska acceptera utan
frågor. Men en sådan bokstavlig tolkning går stick i stäv mot den långa
traditionen av judiskt och kristet teologiskt tänkande. Judiska och kristna
teologer är överens om att Bibeln talar om Gud med målande metaforer som inte
ska uppfattas som bokstavliga beskrivningar. När det står att Gud njuter av
doften av ett gott offer är det inte meningen att vi ska tänka oss Gud med
näsborrar och att han bokstavligt talat skulle tycka om att lukta på stekoset.
Gud har ingen kropp och inga kroppsliga sinnesorgan. Vad som uttrycks i sådana
bilder är att Gud gläds när människor visar sitt engagemang för att vörda den
högsta godheten och skönheten (när de gör detta med uppriktigt hjärta) genom
att offra något värdefullt till Gud – vilket symboliserar offret av deras eget
liv i det godas tjänst.
Inte heller då ska vi tänka oss att Gud blir uppmuntrad
när han är nedslagen eller att Gud blir glad när människorna krälar i stoftet
och uttalar alla möjliga inställsamma och smickrande känslor. Vi måste göra oss
av med all antropomorfism (antropomorf =människoliknande, min förklaring) och
inse att när någon talar i metaforer om Gud är det ett sätt att säga vad
människor bör göra och hur de ska betrakta sina liv i förhållande till en
högsta verklighet av största tänkbara godhet. När vi säger att ”Gud blir glad”
ger vi uttryck för att vi fyller avsikten med vårt liv när vi inriktar det på
den största tänkbara godheten och strävar efter att låta denna godhet komma
till uttryck genom oss.
Detta är inte någon modern, trendig ny version av
gudsbilden – det står i grundtexterna och är den samstämmiga undervisningen av
stora teologer som Augustinus och Thomas av Aquino (inom kristendomen)
Maimonides (inom judendomen) och Al Gazzali (inom islam). Thomas Aquino sa till
exempel att det aldrig sker några förändringar överhuvudtaget hos Gud- Gud är
oföränderlig i sin fullkomlighet. När vi talar om att Gud är glad eller arg
talar vi egentligen om förändringar i människans liv och föreställningsvärld,
kanske förändringar i vår syn på Gud, men inte i hurdan Gud är.
Förbudet mot att göra några ”skurna gudabilder” är ett
uttryck för läran att ingenting i hela den begränsade skapelsen är som Gud.
Enligt den judiska traditionen kan Gud inte avbildas på ett lämpligt sätt i
någon som helst begränsad form, och därför fanns det i templets allra heligaste
ingen staty av Gud. Gud förblir den som ligger utanför vårt vetande, bortom
människans förstånd. Gud är absolut ingen person som får raseriutbrott som en
tyrannisk människa. För Gud är någon ”hos vilken ingen förändring sker och
ingen växling mellan ljus och mörker (Jak. 1:17)
I Bibeln utvecklas därför bilden av Gud som ett sätt att
bekräfta att världen har en grundläggande moralisk ordning. ”Guds vrede” är ett
sätt att tala om ondskans självdestruktivitet. ”Guds kärlek” är ett sätt att
tala om det mänskliga livets fulländning i en positiv relation till det högsta Goda. Detta högsta Goda existerar, och det ligger till grund för hela kosmos.
Men vi kan bara tala om det genom att säga hur människorna relaterar till det,
indirekt och med hjälp av metaforer.
En del av budskapet i Jobs bok är att vi inte får ha en
alltför antropomorf syn på Gud, som en person som delar ut belöningar och
bestraffningar alltefter människans dygder och laster. Och det är mer typiskt
för den judiska bibelsynen att ständigt ifrågasätta Gud än att blint acceptera
vadhelst Gud säger. Mycket ofta börjar den religiösa visheten med att man lär
sig se skillnad på bokstavliga beskrivningar och metaforer och att man sedan
lär sig att religionens metaforer ofta har till funktion att vägleda människans
känslor och handlingar, ambitioner och förhoppningar. (Keith Ward: Den farliga
religionen s. 138-140)