Mitt svar till Hans Hermansson:
Din kommentar finns på den här sidan:
http://rolferic.blogspot.se/2009/11/vi-ar-sekulara.html
Visst har man länge sagt att Sverige är, eller åtminstone har varit ett kristet land, men enligt min åsikt så finns det inga kristna länder, men däremot kristna människor. Sverige var i verkligheten lika sekulärt innan kyrkan skildes från staten, fast inte i juridisk mening.
Jag har ändrat uppfattning i kyrka-stat-frågan. Förr tyckte jag att det var bra att kyrkan var knuten till staten och att kristendomen på så sätt fick genomsyra det svenska folket i tro och traditioner. Då hade jag uppfattningen att Svenska Kyrkan hade en särställning, som en folkkyrka. Den utövade ett starkt inflytande, som bärare av kristendomen till människor i vårt samhälle.
Jag tror numera precis som du att alla religiösa samfund skall vara fria från bindningen till staten. Jag skrev 20 november 2010 ett inlägg i Ökenkällan, där jag visade mitt stöd för Riksdagsledamoten Carina Hägg när hon oroades av att det finns politiska krafter som vill verka för att religion skall gå före både vetenskap, beprövad erfarenhet och demokratiskt fattade beslut. Detta kan leda till att extrema grupper med patriarkaliska och auktoritära strukturer får politiskt inflytande. Det var många som inte kunde förstå hur jag kunde jag kunde stödja någon som hade en sådan uppfattning. Så du och jag tycks vara överens om detta.
Om du vill läsa det så finns länken här!
http://rolferic.blogspot.se/2010/02/religionsfriheten-hotad-av-religios.html
Du skriver att tanken på att vi är syndare inte föder något gott med sig. Nej det gör det inte så länge vi betraktar alla andra som syndare och försöker rentvå oss själva. Vi har inte rättighet att döma någon annan, men inför den Gud som jag tror på är vi alla ”smålänningar” Ordet ”syndare” har blivit infekterat.
Vi är inte goda varken med eller utan Gud. Vi har gått miste om hela härligheten! Människan ägde från början en återglans av Guds härlighet. Den förstördes av synden (obs substantivet ”synden” inte verbet ”synda”) Av den anledningen finns det en del som är rädda för Gud, även de som säger att de inte tror att han finns Rädslan hänger samman med straff. En del säger: ”Det här har jag för mina synders skull” Man inbillar sig att Gud är en despot som bestraffar oss när vi gör det som är fel. Jag är fri från varje sådan tanke eftersom jag har fått en annan bild av Gud. Min Gud är kärlekens Gud. Det finns ingen rädsla i kärleken. Fullkomlig kärlek driver ut rädslan. Jesus har själv trätt emellan mig och Gud och tagit synden och straffet på sig.
Allt det jag här skriver är säkert ingenting nytt för dig, men jag skriver det ändå för det är en sanning som bör skrivas gång på gång. Gud bestraffar oss inte fastän vi är syndare. Jesus har blivit försoningen för våra synder. Han har försonat oss med Gud. Att i tro ta emot honom är detsamma som att bli fri ifrån syndens skuld.
Då återställs den förstörda återglansen av Guds härlighet hos oss genom Jesus Kristus. Vid tidens slut när Guds härlighet åter blir synlig. Så övergår vi i en livsform, där vi på nytt liknar Gud och kan uthärda hans närhet.
Tack för ditt inlägg Rolf!
SvaraRaderaVi är överens om att stat och samfund ska vara åtskilda, du beskriver det väldigt bra. Det gör mig hoppfull att det finns troende människor som förstår det. Det finns en skön känsla i att respektera andras privata ställningstaganden.
Intressant med begreppet synd och jag är glad att du känner dig fri från skuld och skam. Det gör jag också fast jag inte har någon som trätt in i mitt ställe. Det är väl min avsaknad av gud i kombination med att jag har sysslat mycket med personlig utveckling (inveckling ibland). Jag ber om ursäkt och förlåter för min egen skull. Både mig själv och andra. Min övertygelse är liksom i Thomas Di Levas låt att "Everyone is Jesus". Metafor!
Och jag har många människor som jag hämtar inspiration från. Även flera religioner eller livsåskådningar som jag hellre kallar dem.
För mig finns det inget att vara rädd för när du pratar om gud. Det är en helt oladdad sak, eftersom jag har avprogrammerat det som jag blivit lärd. Att beskriva livsåskådningar som sanningar gör att jag vill dra mig undan.
Har träffat många som är fanatiska, just för att deras tro har blivit ett odiskutabelt försanthållande.
För mig går man miste om hela härligheten om inte allt får finnas. Gränslös kärlek.
Det är skönt för mig att din tro är så stark så den fyller tomrummet där förnuftet inte räcker till. Tron, gud eller något annat träder in i människors liv. Tron har räddat många, men också skapat system och strukturer när den ska prackas på andra och man upprättar hierarkier. Om jag skulle ansluta mig till en livsåskådning så skulle jag vara buddhist. De buddhister jag träffat är mest nyfikna på att lära sig mer och har inte en mall över hur allt ska vara. Mycket respektfulla mot andra människor och djur. Sen finns det tokigheter där också.
Du beskriver himmelriket, det som kommer sen när vi lämnar jordelivet. Döden är många rädda för och det är svårt att ta in densamma. För mig är det ett himmelrike att vara här på planeten Tellus. Bäst att ta vara på tiden vi har. När det är slut så lever våra gener vidare i våra barn och/eller kropparna, mullen skapar nytt liv genom den näring som finns där.
Det skulle vara väldigt kul att träffa dig. Verkligen.
Din vän Hans