Orgelspelets konst

Någon frågade mig i dag i Pingstkyrkan där jag spelade orgel, om det är svårt att spela orgel. Jag blev faktiskt lite ställd av frågan, för jag ville svara så ärligt jag kunde. Det är svårt att spela orgel, men detta har inte avskräckt mig. Jag spelar så gott jag kan trots att jag inte är någon fullfjädrad organist. Jag har slutat att jämföra mig med dem som verkligen kan spela. Jag har i alla fall övat i minst ett kvarts sekel. När jag en gång blev färdig med min kantorsexamen så sa en av lärarna till oss: ”Nu har ni fått legitimation till att börja öva er i orgelspelets konst” För visst är det en konst, som man inte klarar utan övning. Det påstås att den som behärskar orgelspelets konst skall ha en gymnasts spänst och en matematikers hjärna. Det handlar bland annat om koordination mellan händer och fötter, och för att detta skall fungera någorlunda krävs att man är klar i knoppen. Jag har mycket litet av allt det jag räknat upp, men trots detta vågar jag ”ta ton”och får till och med uppskattning för mitt spel och min sång. Av den anledningen har jag vågat fortsätta. Det är väldigt roligt att spela orgel. Orgeln borde prioriteras mer i våra gudstjänster. Den är i sig en hel orkester med både stråk och blåsstämmor. Den som utbildar sig till kyrkomusiker har lätt att få arbete i Svenska kyrkan, eftersom det råder brist på kyrkomusiker. Detta borde uppmuntra unga musikaliska människor att lära sig orgelspelets konst. Jag var omkring 35 år när jag påbörjade min utbildning till kyrkomusiker. Dessförinnan var jag autodidackt och behärskade mest spel på gehör. Jag ångrar att jag inte började tidigare med min musikutbildning, men jag vet nu av erfarenhet att jag valde rätt när jag slutligen bestämde mig för att bli kantor i Svenska kyrkan.