Ökentjänster på Ökenkällan??

- Du måste förstå att folk reagerar på det du skriver.

- Tack det gläder mig att höra.

Jag ber inte om ursäkt för det jag skriver, åtminstone inte så länge jag själv tycker att det jag skriver är vettigt. Några gånger har jag gått över gränsen för det tillåtna, men då har jag också haft möjlighet att be om ursäkt och rätta till mitt misstag. En del tycker att min ton är vass, och det stämmer säkert. Även Guds ord är vasst.

"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar" Hebr 4:12

Nej så vassa är inte mina ord även om jag önskade det. Det är nämligen därför jag skriver. Jag tror att jag fått

"två ögon och när jag dom öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita"

precis som Arja Saijonmaa sjunger i Violetta da Parras berömda sång

Jag har fått

"hörsel som i all sin vidhet fångar natten och dagen"

Jag har även fått

"ljudet och hela alfabetet, så att jag fick orden för tankarna jag tänker."

Jag vill tacka livet för förmågan att kunna tänka och klä mina tankar i ord.

Jag har fått veta att jag profilerar mig starkt avvikande från den uppfattning som i allmänhet finns i frikyrkorna och i synnerhet inom Pingst. Detta har aldrig varit min avsikt, ty även om jag numera tillhör Pingst och har min gemenskap i Pingstförsamlingen, så skriver jag inte utifrån min roll i detta sammanhang. Jag har ingen skyldighet att representera den församling jag tillhör, eftersom jag inte har någon ledande roll i den.

Just därför använder jag min frihet till att skriva det jag själv anser vara rätt, utan att fråga vilken uppfattning man har i min församling.

Självklart kan inte alla hålla med mig och framför allt inte dem som jag ofta har gemenskap med. Detta måste jag få räkna med. Även om jag i den gemenskapen kan känna mig ensam med min avvikande uppfattning i en del frågor, så vet jag att jag inte tvingar mig på någon med vad jag tror vara det rätta. Vi lever i ett öppet samhälle och det finns ingen anledning till att vi isolerar oss och blir ensidiga. Jag efterlyser därför större rymd i våra samtal. Rymd och ljus som kan göra det möjligt även för dem står utanför vår gemenskap, till att upptäcka den kärlek som för oss alla närmare Jesus

Jag kan inte ta till mig den kritik som enbart är ute efter min person. Den som inte har något positivt att skriva om mig behöver inte heller kritisera mig. Den sakliga kritik jag gärna tar emot är den som sker i ett dialogpedagogiskt perspektiv. Den som har för avsikt att utifrån sin egen piedestal nedvärdera mitt sätt att debattera har ingenting att hämta hos mig. Jag avvisar all förtryckarmentalitet, vilket bara föder oförsonlighet. Man märker tydligt när något sägs i kärlek eller med hat och avund.

Sanningen är att jag också får glada tillrop och uppmuntran. En del skriver att jag är modig och uppmanar mig att fortsätta stå rakryggad.

Vad är det som driver mig att profilera mig i frågor som kan verka avvikande? Det är min sanningslidelse i frågor som fortfarande sopas under mattan i frikyrkovärlden. Ofta finns det människor som tänker som jag, men som inte vågar ge uttryck för det. Jag önskar att jag kunde uppmuntra dem till att våga vara frimodiga.

Jag skulle givetvis kunna exemplifiera vilka frågor det handlar om, men alla ni som följt med i vad jag tidigare skrivit vet det redan.