Ur Blodsbröder av Elias Chacour sidan 114-115:
"I början av 1900-talet var palestinierna ett förtryckt folk, som kämpade och bad om befrielse från förtryckarna. I hundratals år hade vårt folk lidit under järnhårda regementet i det osmanska riket. När Mellanöstern drogs in i första världskriget, hade det väldiga osmanska riket redan börjat upplösas.
Efter kriget, då det osmanska rikets sönderfall fortsatte kände det palestinska folket att friheten inte var långt borta. Nationernas förbund stärkte deras förhoppningar genom att lägga fram en plan, vars syfte var att hjälpa "förtryckta folk". De stora mäktiga nationerna skulle hjälpa de svaga nationerna att inrätta självstyre. Detta kallades för mandatsystemet.
Britterna ville få in en fot i Mellanöstern och i mandatsystemet såg de en lysande möjlighet för detta. I hemlighet lade de fram ett förslag från de palestinska ledarna. Detta innebar att britterna skulle hjälpa till att driva ut turkarna ur Palestina. I gengäld skulle britterna få sätta in en temporär mandatregering i Palestina. Britterna förband sig att långsamt dra sig tillbaka från Palestina och ansvara för, då de avvecklade sitt engagemang i Palestina, helt skulle finnas en oberoende nation, styrd av palestinierna själva. De palestinska ledarna såg ingen annan utväg än att acceptera denna strategi. Friheten var i sikte. Det var i varje fall vad de trodde. De fäste inget större avseende vid att små judiska jordbrukskollektiv växte upp över hela landet på ett till synes planlöst sätt.
Vad jag sedan fick fram genom min forskning gjorde mig djupt bedrövad. Så snart det brittiska styret inrättats kom utvecklingen att präglas av politiska intriger och dubbelspel.
Britterna sammanträffade omedelbart med fransmännen och ryssarna för att dela upp Mellanöstern i olika "maktsfärer". Enligt denna plan skulle Palestina styras inte av det palestinska folket, som man lovat, utan av en internationell administration. Denna hemliga överenskommelse blev känd flera år senare, när Bolsjevikerna 1917 störtade tsarregimen och inte kunde låta detta tillfälle gå ur händerna att avslöja det "imperialistiska" dubbelspelet. De palestinska ledarna var bestörta över den information som läckte ut, och skickade omedelbart en delegation till britterna för att protestera. De valde den normala diplomatiska vägen, medan en elitgrupp, som siktat in sig på Palestina redan börjat bearbeta brittiska makthavare för sina syften.
1917 är ett år som för alltid är inbränt i det palestinska folkets medvetande genom det nidingsdåd som begicks mot dem detta år. Sionisterna hade lierat sig med de Kristna restorationisterna i Storbritannien, en grupp som trodde att de skulle framkalla Jesus Kristi andra återkomst genom att manipulera händelseutvecklingen i världen och återupprätta Israel som nation. Sionisterna hade inget intresse av restorationisternas målsättning, men fördelarna med deras plan för sionisterna själva var uppenbara. Det faktum att britterna fått kontroll över Palestina, betraktade sionisterna som en hemlig inkörsport i Mellanöstern och så inleddes ett egendomligt äktenskap mellan sionisterna och restorationisterna. Det var 1917 som den brittiske lorden Arthur Balfourn gjorde sin berömda deklaration. Det skedde först inte offentligt, utan i ett privatbrev till den inflytelserike Lord Rothschild.
Lord Balfour skrev att kabinettet "med gillande betraktade inrättandet av ett nationellt hem för det judiska folket." i Palestina. I samma brev omklassificerade han med ett penndrag det palestinska folket, dvs 92 procent av befolkningen, till "icke judiska grupper".Det innebar inte bara att man bröt sitt löfte till det palestinska folket om självständighet. Man överlämnade i själva verket Palestina åt sionisterna. Den som framför allt låg bakom beslutet var sionisternas ledare, Chaim Weizmann."
Ur Blodsbröder av Elias Chacour sidan 114-115:
Jag har tidigare i mitt liv haft en */restorationistisk uppfattning när det gäller staten Israel. Det beror på att jag är uppväxt i Pingströrelsen och där har man alltid betonat Staten Israels existens som ett profetiskt tidstecken. Efter en lång tids studier i ämnet eskatologi har jag en helt annan uppfattning än tidigare. Jag förnekar inte betydelsen av Israels roll i den yttersta tiden, men hur den då kommer att se ut är än så länge omöjligt att helt förstå. De krista restorationisternas målsättning har alltid varit att manipulera händelseutvecklingen i världen. De har alltid ansett att det är bibliskt att tro att när Israel fått sitt land så dröjer det inte länge förrän Jesus kommer tillbaka. Så har jag också trott och jag utesluter inte tanken att Jesus Kommer tillbaka, men vi kan inte påverka detta genom politiska manipulationer. Det enda vi kan göra för att påskynda Jesu ankomst säger Skriften är att leva heligt och fromt på alla sätt.
Den Gud jag tror på erkänner inte politiska intriger, våld och krig. Inte skulle han väl ge sitt godkännande till den orättfärdiga och ovärdiga konflikt som i dag råder mellan judar och palestinier? Han har inte ställt sig enbart på en sida. För honom har både judar och hedningar lika värde. Mellanösterns konflikt är politisk utan någon anknytning till Bibelns syn på Jesu tillkommelse
"Långa kolonner av soldater, stridsvagnar, kanoner och granatkastare paraderade från den avlägsna förstaden Ramallah in i gamla stan i Jerusalem, som erövrats av jordanierna i en blodig drabbning. Då jag lät blicken vandra runt och såg den enorma folkmassan värkte det i bröstet på mig.
Många hundra kristna pastorer, präster och nunnor hurrade och ropade till de paraderande. En trio vinkade med en banderoll där det stod: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn." På en annan banderoll hette det: "Profetian är fullbordad." Alla log, applåderade och hälsade krigsmaskiner precis på samma sätt som religiösa människor en gång strött palmkvistar framför Fredsfursten." (Elias Chacour Blodsbröder s. 175-176)
Ja, jag minns själv hur jag uppfattade sexdagarskriget vid denna tid. Många ansåg att det var Gud som var med i händelseutvecklingen. Ja vad skulle man tro? Jag hade själv svårt att tro att det förhöll sig på något annat sätt. I dag inser jag att det var fel att tänka så, men att vid den tiden ge rum för någon annan uppfattning i den Pingströrelse jag tillhörde hade varit nästan hädiskt.
*/ Restorationism är tron att kristendomen ska återställas till hur den var under den apostoliska tidsåldern, så som den är beskriven i Nya Testamentet. Restorationister menar sig stå för apostolisk och biblisk kristendom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar