fortsättning på Jag är inte tillräckligt andlig

Med anledning av min tidigare text Jag är inte tillräckligt andlig har jag fått en del kommentarer. Här är en dialog mellan mig och Jonah Fransson ifrån Facebooksidan

Se även denna länk från tidningen Dagen

Jonah Fransson

Rolf Ericson Tack för din text. Jag har lite svårt att förstå vad du försöker skriva, dock. Säger du att det alltid är bra att hålla sams oavsett vad som sker? Säg till exempel Elia och Baalsprofeterna. Hade det varit bättre om Elia varit varsammare och enats med dem istället för att göra det han gjorde på Karmel?

Det finns folk som lämnar och gör eget allt för lättvindigt, absolut. Men tror du inte att det finns de som accepterar allt för mycket avfall?

Jag tycker att lojalitet till en församling är bra men jag tror ibland att man kan vara lite dumlojal då man väljer att sitta kvar under undervisning som helt saknar eller kanske till och med går mot evangeliet bara för att man alltid har varit medlem där.

Tror du inte att det finns en punkt när man måste lämna en församling? Finns det inte en punkt då nya församlingar bör startas?

Jag tänker att utbrytargrupper kan vara både på gott och ont. Ibland kan det vara ett livstecken i en döende byggd och ibland kan det vara en utrensning av allt för kritiska andar.

Tror du att splittring ar alltid är av ondo?

• 
  

• Aktiv

  Rolf Ericson

  Jonah Fransson Käre unge vän, låt mig först få fråga dig utan att du tar illa upp: ”Har du svårt att förstå vad jag skriver för att du inte vill förstå?”

  Så här står det i: ”Hebreerbrevet 10:25 SFB98

  25 Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.”

  Det måste vara tungt vägande skäl som kan få mig att bryta upp ifrån min församlingsgemenskap.

  I min församling förekommer inte någon undervisning som går emot evangeliet. I vår församlings förkunnelse är Jesus i centrum. Detta innebär fördenskull inte att jag är likgiltig och inte vågar ifrågasätta. För mig är det nödvändigt att pröva och behålla det som är gott. Vi lever i en tid av villfarelse, vilket i och för sig inte är något nytt, men här gäller det att vara vaksam. I stället för att lämna gemenskapen och bilda eget allt eftersom det kliar i öronen tror jag inte är vad Gud vill.

  Min erfarenhet är att de splittringar jag skrivit om ofta lämnat förbränd mark bakom sig, även om avsikterna från början varit ärliga. Så utbrytargrupper kan inte vara en god lösning.I vilket fall som helst inte en smärtfri. Man lämnar inte sin familj utan vidare Kanske man i stället borde stanna där man är precis som en del av pietisterna gjorde. Radikalpietisterna bröt med kyrkan, men de fromma pietisterna som ansåg att det gick att förändra kyrkan inifrån uträttade mycket för den framtida väckelserörelsen.

  När man talar om att det går ett svärd igenom kristenheten så är det precis som Linnea Sennehed skriver: ”Sådan retorik riskerar att polarisera och sätta press på människor att ta ställning innan man känner sig färdigtänkt. Jag tror att det kan finnas de som då hellre lämnar hela sammanhanget än att tvingas göra ett ställningstagande som man inte känner sig redo att stå för.”

  

  • 
    
• Jonah Fransson

  Rolf Ericson Jag frågar för att jag undrar och inte vill tolka in saker du inte menar.

  Du säger att utbrytargrupper inte kan vara en lösning. Hur ställer du dig till grupper som blivit utslängda ur sina församlingar för att de vill följa bibeln? Vart ska de gå?

  Jag säger inte att man ska lämna sin familj "utan vidare". Jag är mycket lojal och det skulle mycket till att lämna en församling (till och med att hälsa på en annan församling om min har gudstjänst samtidigt) men jag tänker att det måste finnas en punkt där man måste lämna för sitt samvete, eller?

  Jag säger inget om din församling. Jag vet inte ens vilken det är. Men teoretiskt måste det väl finnas en punkt då det är nödvändigt?

  Vi har personer i vår församling som lämnade sitt sammanhang efter 34 år när församlingen valde att tillåta samkönade äktenskap. Jag tycker att det hedrar personen när denne stod upp för vad vederbörande ansåg vara sant och lämnade. Frågan blir ju då: "kan man kategoriskt säga att det är fel att bryta sig ut?"

  Jag är församlingsplanterare själv och har en sådan bakgrund som gör att jag kan känna att du litegrann saknar känsla för de som har fog för att lämna ett dysfunktionellt sammanhang.

  

  • 
    
• Aktiv

  Rolf Ericson

  Jonah Fransson Du frågar därför att du vill debattera med mig, tror jag. I en debatt vill man vinna med en saklig argumentation som övertygar den som läser. Du vill inte tolka in saker jag inte menar skriver du. Det låter väldigt bra, men jag tror att det är just det du vill. Du vill få mig att förstå att jag har fel genom att ställa provocerande frågor. Den som känner mig vet att jag valt en annan strategi.

  Du undrar hur jag ställer mig till de grupper som blivit utslängda ur sina församlingar för att de vill följa bibeln? Jag tror inte att det förekommer uteslutningar ur församlingen i vår tid, så den frågan är inte relevant. Om jag blev utesluten eller utslängd ur min församling skulle jag ha orsak att känna mig tacksam i synnerhet om det berodde på att jag ville följa bibeln. Men det skulle aldrig kunna ske, inte ens om jag vore tvivlare eller ateist eller inte ens om jag vore homosexuell. Jag önskar att min församling skall vara en plats dit alla kan få komma för att möta Gud och för att få dela en kristen församlingsgemenskap, där kärlek och tolerans prioriteras och där det även finns plats för både bibeltroende och tvivlare. Varför gör vi det så svårt för alla dem som vill komma in?

  Du skriver att det måste finnas en punkt där man måste lämna sin församling om man vill följa sitt samvete. Det tror jag i vissa fall kan vara nödvändigt. I synnerhet om man utövar makt och som jag skrev i min text: ” där det är ett inslag av antidemokratiska element där man betonar vikten av att underordna sig så kallade andliga auktoriteter” Detta förekommer ofta i sekter och utbrytargrupper. Jag har själv varit med om liknande företeelser, där jag valde att följa mitt samvete. Just därför förstår du nog att jag absolut inte saknar känsla för dem som har fog för att lämna ett dysfunktionellt sammanhang.

  Din fråga om man kategoriskt kan säga att det är fel att bryta sig ut får därmed ett svar. Om jag däremot haft avsikten att dra med mig andra till en egen utbrytargrupp, så anser jag att det hade varit fel. Visserligen talar historien om att detta skett tidigare, men alla skilsmässor har absolut inte varit goda.

  • Gilla