Den kristna församlingen har alltid varit förföljd och det kommer den alltid att vara. Porten har alltid varit trång och vägen smal, för den som vill följa Jesus. Vi kan knappas vänta oss att det kommer att bli bättre, men om vi anklagas för att frambära antidemokratiska budskap, så kan det bero på att yttrandefriheten missbrukas. I dag har vi religions och yttrandefrihet i vårt land och det ska vi vara tacksamma för, men om vi missbrukar den genom att sprida antidemokratiska budskap, behöver vi rannsaka våra egna hjärtan först av allt, så att vi inte blir anklagade. När det från visst håll höjs röster för att vi ska överge vår kristna församlingsgemenskap och bilda egna församlingar, när inte allt går som vi själva vill, så finns det anledning till att höja en varningens röst. Jag är en gammal man som varit med om svåra perioder där sådana skilsmässor vållat stora skador.
Jag är djupt bedrövad över de splittringstendenser som råder ibland en del kristna i vår tid. Det är ett inslag av antidemokratiska element där man betonar vikten av att underordna sig så kallade andliga auktoriteter. Det sker i en aggressiv ande, där man i stället för att uppmuntra varandra skäller som gårdshundar på sitt eget husfolk. Detta gör man utan hänsyn till att världen utanför längtar efter kärlek, tålamod och barmhärtighet ibland de kristna.
När jag som ung pastor tjänade Gud under början av 1960-talet fick jag uppleva att strax före min ankomst till en församling dit jag blivit kallad, hade några, däribland en del ungdomar, på grund av missnöje gått ur församlingen och bildat en egen liten grupp. När jag gick på ena sidan gatan och inbjöd till kyrkan, så gick en annan man på den andra sidan och inbjöd till sin grupp. Jag gick över gatan och sa till mannen att vi borde arbeta tillsammans i stället för att gå skilda vägar. Han sa att jag underhöll själarna medan de gick till helvetet medan han ansåg att han hade valt rätt. Med facit i handen vet jag att många av dessa som lämnat församlingen var det en del som blev skadade i sitt trosliv. De blev besvikna när de märkte att gräset inte var grönare på den andra sidan. Deras trosliv lämnade spår av förbränd mark.
Jag vet vad förföljelse innebär. Ända sedan min tidiga barndom fick jag uppleva bokstavlig förföljelse där människor kallade mig för Jesus och utsatte mig för mobbing för att jag inte kunde vara tyst utan vittnade för mina kamrater om Jesus. Nu är jag inne på slutsträckan och mina krafter är inte så som de tidigare varit, men jag älskar Jesus och jag tror att Bibeln är Guds ord, men det är Gud, som är auktoriteten för min tro.
Bibeln är en källa ur vilken jag får ösa kunskap för att förstå, att Jesus, Kristus är Herre och att Gud är centrum för min tro, men det innebär inte att jag måste underordna mig de sanningar som inte längre gäller för vår tid. Gjorde jag det skulle jag inte vara en fri människa.
Statsminister Tage Erlander som förstod de svenska väckelserörelsernas betydelse för den svenska samhällsutvecklingen skriver i sina memoarer:
”I själva verket innebar kampen människans frigörelse från bokstavs och auktoritetstro. Kan människan ta ställning till de himmelska tingen utan att få vägledning och råd eller rent av order från kyrkan och prästerskapet, måste ju samma människa ha förmåga att ta ställning till de enklare och mera närliggande tingen. På detta sätt blev väckelserörelsen en väckelse i den meningen att folk vaknade till insikt om sin förmåga att själv forma sitt öde och sina samhällsvillkor.”
Det är obegripligt att det finns rörelser i vår tid som vill vrida tiden tillbaka och återvända till det som en gång var. Det verkar som en del människor tycker att det är bekvämt att låta andra yttre auktoriteter få bestämma de inre vägvalen i livet. Men det är i själva verket en nedvärdering av den egna förmågan att själv ta ställning, även i de himmelska tingen.
En vän till mig som befinner sig där skrev: ”Vi kan konstatera att du är bibelliberal, och därför kommer du aldrig att kunna komma samman med det jag skriver.”
Med andra ord är jag inte tillräckligt andlig för att kunna dela den insikt som de har. Jag tillhör den ljumma avfälliga skökan, eller agnarna som skall skiljas ifrån vetet, inte vid tidens slut utan redan nu skall denna skilsmässa ske enligt deras egen utsago. Att det är skillnad mellan vetet och agnarna och att en sortering redan nu är nödvändig är deras budskap. De säger att det går ett svärd igenom kristenheten, men Guds ord säger att svärdet går igenom varje enskild människa som berörs av Guds ord. De säger att skökan växer där religioner och lära integreras i en konstgjord enighet. Det sker nu. Skökan är den prostituerade kyrkan som säljer sig själv.
Nej det är sant, jag är inte tillräckligt andlig. Jag undrar om Gud som är Ande också är andlig eller inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar