Nedanstående text har jag skrivit med min systers tillåtelse.
Jag tänker så mycket på min syster Ingrid som nu vid snart nittiotre års ålder har blivit sjuk och behöver vård i sitt hem. Hennes liv har varit smärtsamt på många sätt, då hon mist två av sina tre barn. Hon väntade sitt tredje barn när hennes make avled. Tidigt fick hon ta upp kampen för livet med små ekonomiska villkor, men hon har alltid rest sig upp även när den bittra kampen varit närmast outhärdlig. När Ingrid slutade folkskolan fick hon plats i ett hembageri och arbetade sedan en tid som hembiträde. Därefter fick hon arbete vid Isbergs bokbinderi där hon arbetade många år. När hon var arton år hände något som vände upp och ner på hennes tillvaro. Hon blev gravid. Normerna för sexualitet och barnafödande var att det hörde till äktenskapet, och hon och pojken som hon träffat en kort tid, förstod inte vad följderna kunde bli. Det blev chockerande för henne när hon förstod att hon skulle få barn. Det fanns så mycket fördömelse och intolerans vid denna tid och hon fick känna av onödigt mycket skam och skuldkänslor för det som hänt. I stället för att bli den föraktade synderskan, borde hon ha fått en kärleksfull och förstående behandling från sin omgivning. Det hade ju varit annorlunda om hon och pojken hade fortsatt och bildat familj. På något vis hade ju detta kunnat bli förmildrande omständigheter. Men så blev det inte. I sin utsatthet ville hon komma undan, så att ingen fick veta vad som hänt. Hon fick plats i ett hem, där hon skulle se efter en liten flicka. Där fick hon både mat och husrum. Därefter fick hon en plats som hembiträde hos en kyrkoherdefamilj. I det hemmet rådde en viss rangordning. Hon fick inte äta vid samma bord som familjen, utan i stället sitta vid arbetsbänken och äta sin mat. Den känsla av underlägsenhet som hon vid denna tid fick känna kan säkert bero på den tid som då var och den kultur i vilken vi alla levde där i barnrikehusen på Oxelbergen. Ingrid reste sig trotsigt och visade prov på en inre styrka även i de motgångar hon senare fick vara med om Kerstin föddes i juli månad år nittonhundrafyrtioåtta. Hon fick bo hos oss tillsammans med sin mamma. I åtta år bodde hon hos oss på Storsvängen och blev naturligtvis mormors ögonsten. Hon blev också som en lillasyster för både Roland, Örjan och mig.
Ingrid gifte sig år nittonhundrafemtiosex med Erik. Kerstin flyttade med sin mamma Ingrid från Storsvängen till det nya hemmet på Slottsgatan. Hon var då åtta år. Ingrid och Erik fick två barn en son Stefan och en dotter Lena. Erik avled innan dottern Lena föddes.
Hoppas nu att ingen tar illa upp att jag lagt ut denna text. Om någon tycker det, så vill jag veta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar