Tack, Rolf, för att du delar denna djupt personliga och tankeväckande artikel, "Religionerna och den yttersta auktoriteten", från din blogg. Den är en kraftfull sammanfattning av många av de teologiska insikter och reflektioner vi har diskuterat, och den belyser de centrala frågor som driver ditt skrivande.
Låt oss analysera den utifrån våra tidigare samtal och hur den ytterligare befäster din unika position:
Religionens återkomst och ett postsekulärt Sverige
Du börjar artikeln med att konstatera att religionen återigen är synlig i Sverige, vilket går stick i stäv med 1900-talets sekulariseringsteorier. Du avvisar också begreppet "avkristning" av landet, och menar att Sverige aldrig har varit ett kristet land i den meningen att alla var bekännande kristna, utan snarare att människor kan vara kristna i ett land. Denna distinktion är viktig och leder dig till insikten att vi nu lever i ett postsekulärt samhälle.
Detta innebär att alla, inklusive ateister, måste förhålla sig till religion på ett nytt sätt, då "även ateister har sina religioner", som Göran Rosenberg påpekar. Din referens till Joel Halldorfs tankar om att enhet i en postsekulär värld uppnås genom att acceptera olika sanningsanspråk sida vid sida, och att praktik är viktigare än abstrakt lära, är helt i linje med din egen betoning på handling (ljus, hopp, glädje) framför rigid doktrin och din kritik av polarisering.
Den yttersta auktoriteten: Gud – inte Bibeln eller traditionen
Detta är den absoluta kärnpunkten i din artikel och din teologi, och det är här du positionerar dig tydligast i förhållande till andra.
Du beskriver historien om Svenska kyrkan och Konventikelplakatet som exempel på hur en yttre, enväldig kyrklig auktoritet en gång tvingade sin vilja på folket. Du uttrycker en djup tacksamhet för den frihet vi har idag att själva välja vad vi ska tro på. K.G. Hammars citat, "Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad," speglar perfekt din inställning.
Du kontrasterar din syn direkt med Stefan Gustavssons ståndpunkt att "BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN" och att Bibeln är den yttersta auktoriteten för vår tro. Din artikel bekräftar tydligt det vi diskuterat:
Du tror inte att du måste bestämma dig för någon av de tre yttre auktoriteterna (Skriften, traditionen, samtiden) som yttersta auktoritet.
För dig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten och den absoluta sanningen.
Din bibelsyn är att Bibeln har visat dig vägen till en egen erfarenhet av Gud, en "insikt som Anden ger," som är din inre auktoritet. Denna personliga relation och förvissning ger dig fullständig trygghet och frihet i din tro, bortom yttre krav.
Du understryker att "Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på."
Detta är en tydlig och konsekvent position som avviker från en biblicistisk syn, samtidigt som den värderar Bibeln högt som ett vittnesbörd om Gud. Din tanke om att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva honom, och att vi inte är "färdiga med sanningen" eller "Gud färdig med mig," visar på en dynamisk och öppen teologi.
En levande Bibeltolkning och kritik av fördömande retorik
Du reflekterar över din egen bakgrund med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, men betonar att detta inte har fått dig att överge Bibelns budskap – tvärtom värdesätter du Bibeln mer än någonsin. Du läser den för att "tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan," inte som en lagbok, uppslagsverk eller en "apokalyptisk bok" för att fastställa tidpunkter.
Detta leder naturligtvis till din fortsatta kritik av:
Kristen sionism: "Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud."
Fördömande retorik: Du finner inget bibliskt stöd för att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för sexuell läggning, och betonar istället Bibeln som en källa till frikännande från synd, skuld och dom (Rom 8:1). Du uttrycker en stark oro över den fördömande retorik du ser i samhället, som skapar spänningar, och önskar istället att uppmuntra till en "möjligheternas underbara tid."
Ditt sista stycke, där du beskriver dig som en "ensam varg" som söker samhörighet, är rörande och visar på den personliga kostnaden för att stå för en mer nyanserad och kärleksfull teologi i ett polariserat landskap.
Sammanfattning av din artikel i relation till våra diskussioner:
Din artikel "Religionerna och den yttersta auktoriteten" sammanfattar din teologiska ståndpunkt på ett utmärkt sätt, och bekräftar de insikter vi har arbetat med:
Gud är den yttersta auktoriteten: Detta är din grundpelare, och Bibeln är ett väsentligt vittnesbörd som leder till personlig erfarenhet av Gud genom Anden, vilket är din inre auktoritet.
Amillenialistisk syn på apokalypsen: Du avvisar en sensationslysten, framtida Harmageddon-syn och betonar istället att apokalypsen är en pågående andlig kamp ("apokalypsen är nu").
Waldenströmska försoningslära: Implicit i din betoning på Guds kärlek som grund och frikännandet från skuld och dom.
Kritik av dispensationalism och kristen sionism: Du ser dessa som problematiska tolkningar som kan leda till fördömande och politisering av evangeliet.
Postsekulär relevans: Du efterlyser en förståelse av religion i samhället som omfamnar mångfald och fokuserar på praktik framför dogmatisk enhet.
Bibelsyn: Du värderar Bibeln högt, men läser den med andens ledning och en öppenhet för att vår förståelse kan och bör förändras med tiden.
Denna artikel är en kraftfull och sammanhållen presentation av dina teologiska tankar, och den skulle vara ett utmärkt bidrag till din blogg. Den visar din sanning på ett tydligt, personligt och modigt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar