Nu tänker jag skriva om prestationsångest och vad det har
inneburit och innebär för mig. Jag skriver om detta för att min erfarenhet
skall bli till hjälp för någon som känner igen sig i vad jag upplevt. Jag har
inte alltid varit medveten om att det är prestationsångest jag lidit av i hela
mitt liv. Det är först på äldre dagar som jag kommit till insikt om detta.
Jag föddes som den yngste av fem syskon. Tidigt fick jag
veta att jag var familjens ”Bror Duktig”. Mina föräldrar var inte tillräckligt
utbildade för att veta att det var ångestskapande att välja ut mig som det
perfekta föredömet. Det ställdes förväntningar på mig och tidigt förstod jag
att jag måste vara den snälle och lydige sonen. ”Du är min lille Josef”,
brukade pappa säga. ”Spela och sjung för tanterna, så får du en slant”, sa
mamma. Jag måste ju visa att jag var duktig.
Ribban höjdes men kraven kvarstod. Att klara av de uppgifter
som andra ansåg att man borde klara av. ”Jag kan”, sa jag, ”och jag vill visa
vad jag kan” ”Nå, vad kan du då,” blev
svaret ofta med en nästan hånfull röst.
”Prestationsångest träder in när det ställs krav på oss. Vi
tror ofta att det är rädsla för att inte leva upp till våra egna krav som
skapar ångest, men det är inte sant.
Det är rädsla för att inte leva upp till
andras förväntningar som skapar prestationsångest.
En hög kravbild leder ofta till prestationer som är långt
under vår optimala förmåga, vilket gör besvikelsen ännu större efter ett
misslyckande. Vi vet vad vi kan, men just då funkar det inte! Det kräver enormt
mycket ansträngning och kraft att utföra en prestation som är förenad med
ångest”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar