Splittring ibland de kristna

 

OM FUNDAMENTALISTISK BIBELSYN HAR JAG TIDIGARE SKRIVIT HÄR

 Här handlar min text om splittring ibland de kristna. Är en sådan splittring nödvändig?

Missnöjesyttringar är inte något nytt. Motstånd mot det moderna har alltid existerat. Det kallas för fundamentalism och är delvis en religiös företeelse, som är ett missnöje mot sekularisering.

Vi kallas för protestanter, därför att vi bröt oss ut genom reformationen. När vi talar om protestantismen, så tänker vi i första hand på den rörelse som uppstod, när Martin Luther gjorde upp med den katolska kyrkan. Långt före protestantismen påbörjades reformationen som en process inom kyrkan. Avsikten var att reformera och ombilda den till något mer äkta och ursprungligt. Det var en religiös missnöjesyttring som ledde till en nödvändig splittring, då den kristna kyrkan bröt med påvedömet. Så har det fortsatt genom historiens gång, och vi betraktar detta som någonting bra.

Men historien visar också att det har funnits olika riktningar. En del har varit pragmatiska medan andra varit konservativa. Bibeln och andra religiösa, heliga skrifter har blivit något som inte får ifrågasättas eller rubbas av moderniteten. Vad händer när allt fast förflyktigas och när det traditionella samhällets normer och ordningar krossas? Det är när moderniseringar uppstått som man klamrat sig fast vid det gamla. Det är en psykologisk försvarsmekanism men den är inte pragmatisk. När man söker vägledning i Guds ord, med tron att bibeln måste tolkas bokstavligt och att den är ofelbar, så har jag en känsla av att man gör det som en protest, eller kalla det missnöjesyttring, mot samtidens modeideologier som Per-Arne Imsen skriver på sin facebookssida, där han menar att det sker en nödvändig splittring i svensk kristenhet nu.

En sådan splittring är verkligen inte pragmatisk (resultatinriktad). Den är i högsta grad konservativ och bakåtsträvande och kan inte jämföras med de splittringar som uppstod exempelvis under reformationen.

Jag har under mitt åttioåriga liv varit med om åtskilliga smärtsamma splittringar i svensk kristenhet och av erfarenhet vet jag att de lämnat bränd mark bakom sig. Dessa splittringar har ofta skett med falska syften där man lockat människor ifrån andra etablerade församlingar. De ledare som gjort anspråk på dessa splittringsrörelser har ofta haft maktanspråk på agendan.

Jag har tidigare varnat för en sådan splittring och jag gör det igen. Samverkan mellan kristna och faktiskt även med troende från andra religioner behöver inte innebära samarbete och behöver definitivt inte betyda att vi överger vår egen identitet.

Om man arrangerar möten och går vid sidan av det lokala kristna samarbetet, vilket nyligen har skett här i Motala i privat regi, så skulle jag vilja påstå att det är provokativt och icke önskvärt, även om det är tillåtet.