Frid!

 

Visst är det härligt att få hälsa varandra frid! När världen är orolig och livet stressigt finns väl inget bättre att önska varandra än just frid – Guds frid.

Så skriver en av församlingens medarbetare i Pingstkyrkan här i Motala Sofia Hultin och jag håller faktiskt med henne om det.  

Jag har tidigare skrivit om

(LÄS HÄR)

sättet på vilket vi använder fridshälsningen,

och jag hoppas innerligt att ingen missförstår det jag skrivit i den texten som handlar om en förlegad frikyrkokultur. Den har ingenting att göra med det Sofia skriver eller har den det? Var då snäll och tala om det för mig i så fall

Stefan Swärd kommer till Motala på söndag

 

Stefan Swärd skriver på sin blogg att han blivit intervjuad av Världen Idag angående att man bjudit in en HBTQ-aktivist till Torpkonferensen under midsommarveckan. Stefan menar att fokus vid våra gemensamma mötesplatser ska vara att lyfta fram den klassiska kristna äktenskaps- och samlevnadssynen. Han tycker också att han hamnat i en otacksam roll när han uttrycker tveksamheter inför vad EFK ledningen gör där han betraktar sig som en evangelikal kritisk sanningssägare. Och därmed också blir ständigt kritiserad och problematiserad internt. Det känns inte kul, skriver han och han skulle önska att fler personer tog till orda och förde fram sina ståndpunkter. Nu känns det som man är en obekväm person och varit under ett antal år. Det är traumatiskt.

Låt mig därför ta till orda.

Bäste Stefan Swärd! Det är lätt att förstå den känsla som du ger uttryck för, men samtidigt tycker jag att du måste räkna med denna kritik, eftersom du är mycket radikal i dessa frågor. Om du anser dig vara en sanningssägare, så måste ju även andra sanningssägare få träda fram.

Jag tycker inte att den klassiska kristna äktenskaps- och samlevnadssynen är försummad vid våra gemensamma mötesplatser, så varför skulle vi lyfta fram den. De flesta vigslar i kristna kyrkor sker mellan man och kvinna.

Det stora problemet är i stället att vi envist skall vägra människor tillträde till våra mötesplatser, som har en annan samlevnadssyn. Det är skamligt att vi inte lyckats komma längre i denna fråga.

Med vänlig hälsning

Rolf Ericson

Älskar min församling i Motala!

Jag är vän med Maria Karlsson på Facebook. Jag kopierar med hennes tillåtelse hennes text och foto om söndagens gudstjänst där jag också hade förmånen att vara med. Jag instämmer med henne att det var en fin gudstjänst vi fick vara med om i dag i Pingstkyrkan Motala.

Vilken fin gudstjänst idag igen. Älskar vår församling! Idag fick vi officiellt välkomna vår nya ungdomspastor Edvin och hans fru Isabella. De har redan hittat in bra i församlingen och trivs fint med våra barn och unga. Dessutom fin predikan av Linnéa om att tjäna och älska varandra utifrån Joh 13, härlig lovsång och en innerlig, spontan bön som fick avsluta gudstjänsten och som gjorde mig tårögd i sin äkthet och enkelhet. När världen känns mörk och skrämmande märker jag att söndagens gudstjänst blir en allt viktigare källa till glädje, gemenskap och trotsigt hopp.

 

 

Trogen samlevnad är en viktigare fråga än om man är homosexuell

BIBELN OCH RELATIONER | TROHETSKULTUR. Homosexuella som är Jesu lärjungar och som tar ansvar för att värna om och leva i en trohetskultur, är inte tecken på en hednisk livsstil utan på ett kristet liv, skriver Terje Hegertun.

Hoppas att alla i min församling i Motala, som förhoppningsvis prenumererar på tidningen Dagen kan läsa hela artikeln som publiceras i tidningen Dagen i dag.

Jag vill även länka till vad jag skrivit i följande texter på min blogg Ökenkällan

Ökenkällanår 2019 Om tro eller inte tro och om sexualitet

Ökenkällanår 2017 Homosexualitet och samkönade äktenskap

Tomas Sjödin om tron på Jesus vid livets vägskäl - Intervju med Niklas Piensoho

 

Modlöshet och tvehågsenhet

 

Människor kan få oss att bli modlösa och tvehågsna, men det står skrivet:

Ingen som frestas ska påstå att det är Gud som frestar honom, för Gud kan inte frestas av något ont och själv frestar han ingen.

Antingen vi bekänner oss som kristna eller inte så blir frestade ty vi lever i en syndfull värld där vi är utsatta för sådana frestelser som drabbar oss alla på ett eller annat sätt, men det står också skrivet:

Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.

Den som är modlös saknar viljan att göra något åt sin situation.

1. Om vi hamnar i miljöer som får oss att bli modlösa, så har vi anledning att ifrågasätta Guds närvaro, eftersom Gud aldrig vill göra oss modlösa. Det kan gå så långt att man kan bli bunden, till och med i en kristen miljö. Jag har tidigare skrivit om detta och jag tror att vi måste varna för en förkunnelse som leder till en sådan bundenhet, som ofta slutar med depression.

Här ett par länkar till mina tidigare texter i ämnet:

ATT BINDA OCH ATT LÖSA

BUNDEN ELLER FRI

Ifrån Andra Timoteusbrevets första kapitel citerar jag:

Därför påminner jag dig att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. Ty den Ande som Gud har gett oss, gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.

2. Den som är tvehågsen har svårt för att fatta beslut och är ofta ombytlig.

I Jakobs brev i Bibeln finns en text som handlar om tvehågsenhet.

Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om. Men han skall be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren.

Gud ger åt alla utan förbehåll skriver Jakob i sitt brev, men han gör det inte villkorslöst. Den som är tvehågsen eller vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren. Låter inte det hårt?

Å andra sidan så talar Bibeln om Guds villkorslösa kärlek, men det innebär inte att vi skall sluta upp med att söka Gud som ger åt alla utan förbehåll. Låter inte detta motsägelsefullt? Nej egentligen inte. Det handlar om vår beslutsamhet. Vill vi ha något med Gud att göra? Om vi vill det så är vi inte tvehågsna. Då är vi vissa om att han har något som vi saknar, något som ingen annan har. Han ger oss detta utan att fråga efter om vi har förtjänat det. Att den som tvivlar på detta inte skall vänta sig att få något borde väl vara självklart. Om vi tvivlar på att Gud kan göra något åt vår situation blir vi utlämnade och drivs dit vinden för tillfället råkar blåsa.

Lyssna här på Torkel Selin när han sjunger sången Vänd dig till Jesus

Fullkomligt helad och befriad.

 Här publicerar jag en ny sång med titeln Fullkomligt helad och befriad. Vi människor är precis som den jord vi bor på sargade och sårade och vi är inte odödliga, men en gång skall skapelsen bli fri från träldomen, som det står skrivet. Detta helande pågår redan nu i vår tid och du och jag är inkluderade i den store Läkarens helande. Det är ett mysterium, men en gång skall vi bli fullkomligt helade.

"Småprofeter"

Till de ”småprofeterna”som en del anser vara många.

En vän på facebook skriver så här:

”…..det gör ont i mig när så många här på facebook menar sig ha sanningen eller den sanna tolkningen av det som sker i världspolitiken i dag. Ni ”småprofeter är många.”

Jag håller med om att det kan göra ont när man läser många inlägg på facebook. Rena galenskaper till och med, men sådan är världen. Den är sinnessjuk. Därför behöver man ett filter genom vilket man kan sila bort det som hotar att göra skada i ens inre. Man kan ju inte hindra fåglarna från att flyga över huvudet, men man kan hindra dem från att bygga bo där. Det gör ont, ja det gör det, men det vore värre om inte ordet fick höras eller läsas, trots alla falska ryktesspridningar. Det krävs av oss att vi har förmåga att sortera och prioritera.

Finns det några ”småprofeter” i vår tid, eller har det över huvud taget aldrig funnits några sådana? Profeterna i Bibeln har aldrig utnämnt sig själva. De har kallats och blivit utvalda till sin tjänst. En av profeterna i Gamla Testamentet hette Amos. Han hade en ödmjuk inställning och självkännedom, när han presenterade sig:

”Jag är varken en profet eller en profetlärjunge, jag är en enkel boskapsherde, som lever på mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden. Herren sade till mig: `Gå och profetera´

Amos blev precis som många andra av profeterna impopulära. Deras budskap förkastades. De fick precis som en del profeter i vår tid gå i exil, ja en del blev avrättade. Det var inte Gud som gjorde det, men det var ett utslag av världens ondska. Profeterna kunde slås ned och avrättas utan att Gud ingrep. Detta ingick i deras livsvillkor. Men deras ord fick betydelse även efter deras död. De kämpade inte mot Gud, men de var trogna i uppgiften att tolka Guds budskap.

Att tolka Guds budskap och att profetera, är inte detsamma som att ha en åsikt. För att på ett rätt sätt kunna profetera, måste profeten vara sänd av Gud, vara ett språkrör som förmedlar budskapet.

Det är inte profeterna som ska prövas, bedömas eller förkastas. Det är profetiorna som ska genomgå denna noggranna prövning, säger Herren i sitt ord.

I denna bedömning som åligger oss människor finns det en nådegåva som i Skriften kallas gåvan att skilja mellan olika andar. Den gåvan behöver finnas hos många i församlingen, för finns den bara hos en så blir det en ensidig bedömning, som inte alls inger förtroende.

Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning. Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre, och inte heller för mig som är hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangeliet genom Guds kraft. 2.Tim 1:6-8

Frågan är finns det några småprofeter? Jesus har sagt att det inte ska gå att tysta dem som ropar ut Guds budskap, så som barnen gjorde när de ropade Hosianna. Om det sker ska stenarna förvandlas till profeter. Amen!

Du kan gå på vattnet

Alternativ  text:

Gud vill och Gud kan

Gud kan göra det han vill

om vi ber i Jesu namn. 

Du kan gå på vattnet...osv

 

Guds folk-Israels kommande upprättelse

 Guds folk, Israels kommande upprättelse,

av Rolf Ericson mars 2025

Min tolkning liknar amillennialismen, vilket innebär att de tusen åren som omtalas i Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel pågår just nu. Satan är bunden i andlig mening, och Jesus har besegrat honom en gång för alla. Han är därför begränsad från att genomföra alla sina planer. Vi väntar på att Jesus skall komma en andra gång, och då skall himmel och jord förgås, som det står skrivet i Matteus tjugofjärde kapitlet, men efter det skall det bli en ny himmel och en ny jord, enligt Uppenbarelsebokens tjugoförsta kapitel:

Sedan såg jag en ny himmel och en ny jord, för den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer

Denna uppfattning är en av de äldsta i kyrkohistorien, och omfattades på femhundra talet av kyrkofadern Augustinus. Dessutom av reformatorerna på femtonhundratalet. Så det är ingen ny tolkning, till skillnad från en del av de nya som jag senare skall återkomma till i min text.

Jag utgår ifrån en bibeltext i Gamla Testamentet. Den finns i Amos bok det nionde kapitlet. För att förstå den, behöver vi veta något om författaren Amos och den tid han levde i. Dessutom vill vi veta något om de profetior som uttalades av honom, vilka till viss del redan gått i uppfyllelse. Den text jag läser, som delvis hör till framtiden, innehåller många intressanta detaljer, som är värda att observera, men den har också till en del blivit uppfylld, vilket jag här ska redovisa.

Amos presenteras i första kapitlet. Han var en enkel boskapsherde och kom ifrån Tekoa, som var en liten ort i sydliga delen av Juda rike.

De båda rikena Israel och Juda stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell makt. Ussia var kung i Juda rike och Jerobeam i Israel. Det var där precis som nu i vår tid, att pengar och rikedom styrde härskarna, och gav dem möjlighet att erövra stora landområden, och de trodde då precis som i vår tid, att de kunde utlova fred och välgång. Men denna yttre skenbara glans motsvarades inte av någon inre kraft. Välståndet hade en mörk bakgrund. Moraliskt förfall härskade och religionen var som ett skal utan kärna. De rika levde i överflöd medan det arbetande folket led av fattigdom. Men mitt i denna tillvaro av rikedom och lyx, så gick man och väntade på Herrens dag som skulle komma med glädje och hopp för Israel, men med dom och undergång för de övriga folken. Man skulle kunna säga att folket där levde i ett slags självbedrägeri, men också i ett slags verklighetsflykt. Man begrep inte hur illa det var ställt

Just i detta läge gick den enkle herden Amos från Juda till Israel för att profetera. Trots avsaknaden av utbildning, så gick han inte tomhänt från sin fårahjord. Han hade inte ens gått i profetskola. Nu kastades han in i ett omvälvande liv, men han hade andra egenskaper. Han var modig och vågade uppträda offentligt med sitt brinnande budskap, det som han mottagit i nära kontakt med Gud. Det var inget populärt budskap, som skaffade honom människors berömmelse. Han förkunnade den tid som skulle komma med död, dom och undergång. Det brann i hans själ. Han hade hört budskapet från Herren och han hade något att säga och gjorde det, utan att tänka på följderna. Hans stränga uppträdande väckte pinsam uppmärksamhet i Israel, men hans verksamhetstid blev kort. Han blev anklagad inför kungen för högförräderi och utvisad ur riket. Vi kan läsa om detta i sjunde kapitlet från vers tio.

Men Amasja, prästen I Betel, sände till Jerobeam, Israels kung, och lät säga: ”Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan inte härda ut med allt hans ordande. Ty så har Amos sagt: `Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.´”

Och Amasja sade till Amos: ”Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Judas land. Där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du inte längre profetera, ty det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel.”

I samma kapitlel vers fjorton och femton betygar Amos ödmjukt sin obetydlighet när han svarade Amasja:

”Jag är varken profet eller profetlärjunge, jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden. Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel.”

Tänk vad livet hade blivit enklare om Amos hade fått fortsätta sitt liv som boskapsherde, men så var inte meningen. Planen för hans liv var förberedd.

Men vem har sagt att Guds plan med våra liv ska bli enklare? Är det inte precis tvärtom? Det är först när vi träder in i den livsuppgift som är ämnad för oss, som vi upptäcker att livet inte bara är en fest. Vår situation förändras, när vi mognar i vårt uppdrag. Somliga säger: Jag vill ha ett bekvämt liv, men plötsligt inträffar det som kastar oss in i oförutsedda händelser. Vi är beroende av ledning, för att få ordning på våra liv, och kan inte planera det i detalj. En del tror att ödet bestämmer över våra liv, men jag tror att det är Gud som gör det. Detta har jag själv upplevt och är så tacksam för det.

Vem har sagt att vi ska få ett problemfritt liv? Ingen kan säga att livet har varit utan problem.

Och vem har sagt hur länge vi skall leva? Bibeln säger att antingen vårt liv blir långt eller kort, så är det, jämfört med evigheten, ett flyende ögonblick, där varje sekund är betydelsefull.

Man kan uppvisa en fasad av berömvärt beteende, utan att veta om det är det bästa sättet att leva, men ingen kan förlänga sitt liv säger Bibeln.

Vad menar Bibeln när den talar om att allt är förutsagt? Den talar om att Gud är framtidens Herre och att allt har sin tid. Den säger också att ingenting är nytt under solen och det som förut har skett, det har tidigare för länge sedan skett.

För Amos blev i alla fall verksamhetstiden kort, innan han utvisades ur riket, men det han uträttade genom sina profetior, hade betydelse redan under denna tid, och har det även för oss som lever nu, därför att den talar om att Gud är framtidens Herre. Man kan säga att Amos var en olycksprofet mitt i den skenbara lyckan, som människorna levde i. Han var den förste av profeterna i Gamla Testamentet som förkunnade rikets undergång. Han skildrar folkets snabba undergång och det dröjde bara några årtionden innan denna profetia gick i uppfyllelse. Redan två år efter hans uppträdande inträffade så som han förutsagt, en förödande jordbävning i Palestina. Den handlar också om den tid då judarna blev bortförda som fångar till Babylonien och dessutom om Jerusalems och templets förstöring och judarnas förskingring över hela världen år sjuttio efter Kristus. Lägg märke till att det var judarna som folk, som förskingrades. Jag menar att den förskingringen fortfarande äger rum, trots att den judiska staten Israel existerar och att judar återvänder till sitt nuvarande hemland. Låt oss därför skilja på staten Israel, vars medborgare är assimilerade med andra folkslag och judarna som ett särskilt utvalt folk. Det finns en berättelse som handlar om Fredrik den store av Preussen. Han ville ha ett obestridligt bevis på att Gud finns. Han fick då svaret: ”Judarna, ers Majestät”. Att judarna över huvud taget existerar på jorden är verkligen ett bevis på Guds beskydd och omsorg om detta förskingrade folk, åt vilket Gud har en särskild plan och det är denna plan jag nu ska tala om när jag läser texten i Amos bok det nionde kapitlet verserna elva till och med femton.

Den som handlar om Israels kommande upprättelse.

På den dagen ska jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp dess ruiner. Jag ska bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning, vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger Herren som gör detta. Se dagar ska komma, säger Herren, då plöjaren ska följa skördemannen i spåren och druvtramparen
såningsmannen, då bergen ska drypa av druvsaft och alla höjder flöda över. Jag ska göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De ska bygga upp ödelagda städer och få bo i dem, de ska plantera vingårdar och få dricka vinet från dem, de ska anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag ska plantera dem i deras eget land. De ska inte mer ryckas upp ur det land som jag gett dem, säger Herren din Gud.

På den dagen, står det. Vilken dag frågar vi. Ja det är inte en dag i bokstavlig mening. Det är en tid och vi kallar den tiden för Guds rikes tid. Utan att i detalj fördjupa mig i Bibelns talmystik, så vill jag ändå påminna om orden för betydelsen dag.

”För Herren är tusen år som en dag, och en dag som tusen år”

står det i andra Petrusbrevet”

Sedan står det:

….ska jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp dess ruiner. Jag ska bygga upp den som i forna dagar.

Det handlar om dem som det står om i Apostlagärningarna femton, där den här texten åter upprepas. Där står det tydligt vem det är:

”Mina bröder, hör på. Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Till detta passar profeternas ord, där det står: `Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna hydda...´”

Gud valde ett folk bland hedningarna och han valde ett folk bland judarna

Gud låter inte något ske förrän tiden är inne. Han måste först vinna ett folk åt sitt namn innan återuppbyggnaden av Davids fallna hydda kan ske.

Därefter skall jag vända tillbaka, står det att han säger. Alltså måste vi skilja på tidsformen, först och därefter.

”Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats.”

Med andra ord, han vill att alla människor både judar och hedningar skall söka Herren. Det är dessa som Gud genom Jesus har utvalt, som är Guds Israel eller det nya förbundets folk.

När Paulus skriver om detta i Romarbrevets elfte kapitel så ställer han en betydelsefull fråga som handlar om det judiska folket. Inte om en stat, utan om ett folk. Där står det:

Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt….på samma sätt finns det i vår tid en återstod, som Gud har utvalt av nåd.

Israels återupprättelse inkluderar även ”alla de andra människorna”. En återstod av Israel är ju i det här sammanhanget det judiska folket. I verserna tjugofem till och med tjugosex står det:

En del av Israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet..

Jag tror att de flesta kristna är överens med mig om att den sista tiden är Guds rikes tid. När den tiden är slut, så kommer upprättelsen att ske på den nya jorden. Förberedelsen pågår i himmelen.

I första Korinthierbrevets femtonde kapitel står det i versarna tjugofyra till och med tjugosex:

Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden.

Sorgligt nog går meningarna isär när det gäller tidpunkten då återupprättelsen skall ske, den tidpunkt som handlar om Jesu andra tillkommelse. Man tolkar ändens tid på ett vilseledande sätt. Det är ett apokalyptiskt tänkande som exempelvis påverkar den nuvarande amerikanska utrikespolitiken. Den har sitt ursprung i det som brukar kallas ”dispensationalism” eller ”Darbyism”, efter den engelske bibelläraren John Nelson Darby.

Ordet dispensationer kommer av ordet dispens och betyder i det här sammanhanget perioder eller tidsåldrar. I den klassiska teologi som jag tror på handlar det om tre perioder. 1. Perioden före syndafallet, 2. Perioden efter syndafallet och 3. Perioden efter Kristus försoningsdöd. Den som avslutas när Jesus kommer.

Första Thessalonikerbrevets fjärde kapitel verserna sexton till och med arton.

Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.

För Darby däremot handlade det om sju tidsåldrar med tusenårsriket som den sjunde och sista. Strax innan inledningen av den sjunde tidsåldern ska de kristna ryckas upp och plötsligt försvinna från jordens yta. Efter detta inträder en sjuårig plågsam period under Antikrists välde. Vedermödan kulminerar i en stor slutstrid vid Harmageddon där Antikrists arméer besegras. Jesus återkommer då tillsammans med de redan tidigare uppryckta och detta blir inledningen till tusenårsriket. Denna villolära har fått stort inflytande i flera kyrkosamfund, inte minst i USA, men tyvärr även i en del frikyrkosamfund i Sverige. Darbyismens lära tog ny fart när staten Israel utropades nittonhundrafyrtioåtta. När Israel under sexdagarskriget i juni nittonhundrasextiosju mirakulöst besegrade sina fiender, blev det för många en bekräftelse på att mänskligheten nu verkligen levde i den yttersta tiden. I dag är Darbys dispensationalism den teologi som de flesta av Donald Trumps kristna väljare bekänner sig till. I Trumps andliga råd finns företrädare för kristna grupperingar som bejakar hans inställning i deras hjärtefrågor. Flera av dessa frågor har ett nära samband med väntan på apokalypsen och Darbys teorier, till exempel synen på Israel.

Under min tid som pingstpredikant var jag matad med denna tolkning av den yttersta tiden och under min barndom hade min far satt upp en plansch i vårt sovrum som skildrade denna fasansfulla lära med de sju tidsåldrarna. Jag vet att den åstadkom mycket skada. Min tre år äldre bror fick svåra psykiska problem när den förkunnades.

Jag har numera övergivit dessa tankegångar och i många år forskat i Bibeln där jag fått en helt ny vision på den framtid jag går till mötes.

Upprättelsen för Israel, det vill säga Guds Israel sker först på den nya jorden. Profeterna Joel och Obadja har förutsagt:

På Sions berg skall finnas en räddad skara.

I Hebreerbrevets tolfte kapitel från vers tjugotvå står det:

Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.

På den nya jorden

får de ta i besittning vad som är kvar av Edoms land.

Äntligen skall Guds Israel som nu har blivit förenad med alla de andra Guds utvalda folk bygga upp någonting nytt och vara fullständigt förenade på den nya jorden. De ska inte längre vara förskingrade och förföljda

Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel. När de bygger upp sina ödelagda städer, skall de också få bo i dem, när de planterar vingårdar, skall de också få dricka vin från dem, när de anlägger trädgårdar, skall de också få äta deras frukt. Jag skall då plantera dem i deras eget land, och de skall inte mer ryckas upp, ur det land som jag har givit dem, säger Herren, din Gud.

Detta är Guds eviga rike, som började den dag då Jesus utropade: ”Det är fullbordat!”

 

Det går inte alltid som man vill.....

 ......men ibland går det om man vill. Tänk att den lilla bokstaven s kan förändra innebörden i en mening.

När jag i dag lämnade min rullator hemma och i stället använde dramaten ( dra maten) när jag gick till affären så klarade jag av det med nöd och näppe. Jag stödde mig på en stav, men trots det så gick det som det gick

- Du har inte rullatorn i dag, sa grannen

- Det går ändå om man vill, sa jag  men han höll inte med mig. 

Jag tror att han missförstod vad jag menade, men jag hann aldrig att förklara att skillnaden mellan orden om och som består av det ena ordet saknar bokstaven s.

Tänk om det vore lika enkelt att förstå, att även om det inte alltid går som man vill, så går en del i alla fall om man vill eller när man vill.

Ibland vill man mycket även om man inte kan, och ibland kan man mycket mer än det man vill. Om man låter viljan och kunnandet gå hand i hand, så tror jag att livet kan bli fruktbart.

Detta är bara några filosofiska funderingar, som jag fick när jag mötte min granne denna soliga vindfriska dag i mars månad.

Två nya sånger i tre jpg filer

 

Nu vid denna tidsålders slut

Den som har Guds Ande vet sidan 1

Sidan 2

Jesus gick över gränser

Jag lyssnade i söndags på en predikan i vår kyrka av vår föreståndare Linnea. Hon talade utifrån bibeltexten om den samariska kvinnan, som vi kan läsa om i Johannesevangeliets fjärde kapitel.

Lyssna gärna på den här länken. Rubriken på hennes predikan har tyvärr blivit ändrad.

Det står att han måste ta vägen genom Samarien, men betonade Linnea, han måste inte gå över gränsen in i Samarien för att komma till Galiléen, men det som drev honom var kallelsen, uppdraget att nå människor, för han visste att han hade något att erbjuda. Samarierna tillhörde ett folk som judarna inte ville ha något med att göra, så Jesus borde inte ha gått genom Samarien, han borde inte heller ha tilltalat kvinnan vid brunnen, men Jesus bröt mot alla regler som människor ställt upp. Detta var huvudpunkten i Linneas predikan, nämligen att Jesus går över gränser. Gud sätter inga gränser. Det är vi människor som gör det. Han vill nå in till alla. In bakom varje låst dörr. Han lät kvinnan förstå att det är hon som behöver be om vatten att dricka och inte han. Jesus vet att han har något att erbjuda.

När jag tänkte vidare på vad Linnea sagt om uppdraget som också gäller oss, som vill vara Jesu efterföljare. Har vi någonting att erbjuda? Det är så lätt att vi tvivlar på det, när vi jämför oss med andra. Vi blir rädda för att vi inte duger, och att vi inte har någonting att ge. Åtminstone har jag ibland upplevt att jag själv har varit där, fixerad vid en odlad skamkultur där självkänslan underminerats. Detta är destruktivt och leder ingen vart. Vi behöver uppmuntras till att se och förstå att vi har någonting att ge. Precis så som det står skrivet i

1.Kor. 4:7. Vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?

Du och jag som tillhör Jesus har någonting att ge, och vi behöver påminnas om det. Jesus visste sin betydelse. Det gjorde även apostlarna.

I Apostlagärningarna berättas det om Petrus och Johannes, att de vid mötet av en man som var lam och som satt vid Sköna porten och tiggde, att de sa till honom: ”Se på oss!” Mannen väntade sig att få något av dem. Det var då som Petrus sa: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn, stå upp och gå. Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå.

Jag tror att vi om och om igen behöver påminnas om att vi har något att ge. Människor ser på oss precis som mannen vid Sköna porten såg på Petrus och Johannes. De förväntar sig att få något av oss. Det är inte våra ord som skall rädda dem, men det är först när våra liv är i harmoni med våra ord som någonting blir uträttat. Alla har inte helandets gåva som Petrus, och vad hjälper det om jag har gåvor, men saknar kärlek. Precis så som Jesus upplevde att han måste gå igenom Samarien, så tror jag att vi alla behöver pröva om vi älskar vårt uppdrag. Alltså ett kärlekens ”måste”! Ett uppdrag som får oss att gå över gränser, överge vår rädsla och våga stå upp för det vi tror på. Vi har något att ge.

Sv.ps. 288

Gud från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar,

ut i en värld där stora risker väntar.

Ett med din värld, så vill du vi skall leva.

Gud gör oss djärva!

Lyft oss o Gud, ur våra tröga vanor.

Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.

Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.

Gud gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter.

Ge fantasi att finna nya medel,

Gud i din tjänst för fred och bröd åt alla.

Gud gör oss kloka!

Människors krav skall pressa oss och tvivel,

oro och jäkt skall tynga våra sinnen.

Låt oss då känna att din kärlek bär oss.

Gud gör oss glada.

Lyssna på Pingstkyrkan Motala från hemsidan

 SE DENNA LÄNK

Förlegad frikyrkokultur

 

 Förlegad frikyrkokultur

- Hej, sa jag

- Frid fick jag till svar.

- Jag sa faktiskt hej, tänkte jag. Svaret jag fick kändes så provokativt på nåt sätt. Som om någon skulle vilja säga:

- Här i kyrkan hälsar vi med Frid!

Min önskan är att alla som inte är vana att gå till den kyrka jag tillhör, ska känna sig inkluderade. Jag vet ju att jag är inkluderad så klart, och även införstådd med vokabulären, men jag efterlyser ett kurage där vi vågar att vara ärliga och öppna mot varandra och inte ta på oss en falsk fromhetsattityd.

Är det möjligen så att vi vill ha en frikyrkokultur, som påminner om hur det var förr? Finns det människor i den församling jag tillhör, som vill införa en tyst sådan kultur? En som säger:

- Så här beter man sig inte i vår kyrka.

En tyst tillrättavisning. En förevisning i fromhet. En kontroll som utövas för att skapa rädsla och få en att sjunka i status. I en sådan dysfunktionell kultur blir det personer med makt som kan avgöra vem som får vara inne eller ute i gruppen. Om frikyrkokulturen präglas av ett sådant tyst undvikande och av ett vi och dom tänkande, så följer rädslan av att bli utesluten om man inte följer reglerna. Man kan faktiskt känna sig utesluten utan att vara det, och man måste vara känslomässigt stark för att orka med det. Det finns många som lämnat sådana sammanhang för att bevara sin egen integritet. Jag har tidigare gjort det. Ibland är det nödvändigt, men ofta händer det att man stannar, i tanken att det säkert inte är något bättre som väntar i ett annat läger. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.

Jag vet att jag har rättighet att tänka så, och jag tror att jag har samma rättighet att klä mina tankar i ord, men jag undviker att göra det ifrån kyrkans estrad, för att inte diskriminera dem som har en annan uppfattning. Frågan överlämnas här till betänkande till de ledande i min kyrka.

Det skall bli intressant att se om någon vill svara, eller om man vill låta denna text få falla i glömska. Jag strävar inte efter att bli förstådd i första hand. Jag vill hellre lyssna till andra röster och söka förstå om det finns andra tankar om detta.

Lammet och boken med sju sigill /Värdigt är Guds Lamm

Lammet och boken med sju sigill /Värdigt är Guds Lamm Uppenbarelseboken 5:1-13

I dag har jag varit på gudstjänst i Pingstkyrkan, efter en lång tids sjukfrånvaro och med stor tacksamhet lyssnat till en predikan av Mika Juurikivi där han talat över denna text i Uppenbarelseboken. Det går bra att lyssna på den predikan på Pingstkyrkans hemsida.

Här följer mina tankar, som stämmer med de tankar som predikan innehöll.

Johannes såg en bokrulle på honom som satt på tronen. Det handlar om Jesus, som sitter på tronen i himlen. Jesus är ”Lammet, som blev slaktat” ”Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.” Han satt på tronen redan då, sitter där nu och till tiden slut.

Bokrullen som Johannes såg är Guds dolda plan ifrån skapelsens början, för den tid som förflutit, men också för den sista tiden, Bokrullen innehåller text, som först blir synlig var gång ett av sigillen bryts. Textstycket motsvarar då ett skede i den tidens förlopp. Huvudmotivet i Uppenbarelseboken är ondskans tillväxt och Kristi segerrika kamp mot den. Detta motiv varieras ständigt. En del av boken anspelar tydligt på förhållanden i författarens egen samtid, medan andra delar av texten gäller en framtid, vars innehåll blir tydligt först när profetian blivit uppfylld. Detta bekräftas också i de texter i Gamla Testamentet som syftar på Jesus.

Läs även min text om Sakarja hoppets profet:

och texten om Daniels sjuttionde årsvecka