När tron blir vapen

 Av Rolf Ericson

Denna text är en sammanfattning och analys av ett inlägg av Joel Halldorf, ursprungligen publicerat i tidningen Dagen:

Ett nyligen inträffat mord i USA, där en predikant mördat politiker, har skakat om många och väckt svåra frågor om religion och våld. Joel Halldorf reflekterar över händelsen och den mördande predikantens bakgrund inom väckelsekristendomen. Han menar att trots att predikanten Vance Boelters budskap kan tyckas klichéartat, gör hans brutala handlingar det desto mer skrämmande. Polisen fann att motivet verkade vara abortmotstånd, och en lista med demokratiska politiker och Planned Parenthood-kopplade personer hittades i hans bil.

Halldorf poängterar att det är viktigt att undvika tre vanliga felslut i debatten om religion och våld:

1. Att religion är unikt våldsamt: Historien visar att de flesta konflikter handlar om makt och resurser, inte religion. Dessutom är religioner så olika att det är vilseledande att generalisera utifrån enskilda fall.

2. Att inget våld egentligen är religiöst: Även om religioner ibland "kidnappas" som täckmantel för cyniska syften, är de ändå en del av den våldsamma mixen och måste tas på allvar för att förstå vad som sker.

3. Att våldsverkaren får tolkningsföreträde: En mördares tolkning av sin tro representerar inte religionen som helhet. Religion, liksom konst, kan tolkas och missförstås på många sätt.

Den viktigaste frågan att ställa är istället: Finns det något i vår tro som kan tolkas som en uppmaning till våld? Halldorf argumenterar för att religiösa ledare måste visa ödmjuk självkritik när deras tro dras in i våldsspiraler. Alla religioner har sina "svaga punkter", problematiska texter eller mörka historiska stråk som måste belysas.

Som ett exempel på dålig teologi som spridit sig i den amerikanska evangelikalismen nämner Halldorf rörelser som "New Apostolic Reformation" och "The Seven Mountain Mandate". Dessa förespråkar att kristendomen ska ta makten i samhället genom att dominera centrala sfärer som politik. Predikanter som Lance Wallnau sprider budskap om att demoniska makter verkar genom politiska motståndare, vilket leder till en avhumanisering av dessa individer. Att beskriva människor som "demoners språkrör" kan bana väg för våld, då det fråntar offren deras mänsklighet – ett välkänt mönster före brutalt dödande.

Sociologen Mark Juergensmeyer har studerat kristen terrorism och konstaterade redan för tjugofem år sedan att sådana grupper tenderar att se världen som en kamp mellan demoniska krafter och kristendomen, där de kristna bör ta makten. Idag sprids dessa idéer från mycket större plattformar och når högt upp i politiken.

Joel Halldorf avslutar med en varning till svenska frikyrkor att vara vaksamma när de bjuder in amerikanska predikanter, då dramatiska förändringar sker i det religiösa landskapet. Om inte USA:s kyrkor lyckas rensa upp i dessa strömningar, riskerar den nyligen inträffade tragedin att bara vara den första i en lång rad av kristna våldsverkare.

Brian Zahnds teologi: En kontrast till kritiken

 

Brian Zahnds teologi erbjuder en djupt förankrad och holistisk syn på kristen tro och praxis. Dessa tankar sammanfaller med mina egna och utgör en stark kontrast till den kritik som ibland riktas mot Zahnd av bland andra Stefan Swärd.

Här är en koncentrerad sammanfattning av nyckelaspekterna:

1. Kristocentrisk Teologi och Jesus som Allt

   Zahnd betonar att Jesus Kristus är central i allt. Han är den ultimata uppenbarelsen av Gud, och hela Gamla testamentet ska tolkas genom Honom. Detta innebär en radikal omvärdering av traditionella syner på våld i GT och gudsgestaltning, där Jesus ensam definierar Guds karaktär – en Gud av kärlek, fred och förlåtelse. För mig, (Rolf), handlar detta om att sätta Jesus i centrum på ett sätt som rensar bort missförstånd och våldsförhärligande från teologin.

2. Våldsfritt Efterföljande av Jesus

   En logisk följd av Zahnds kristocentrism är betoningen på icke-våld som en absolut princip för kristna. Jesu undervisning om att älska fiender, vända andra kinden till och Hans egen korsfästelse är det ultimata exemplet. Detta står i direkt motsats till alla former av våld i Guds namn, inklusive de tankar som rättfärdigar "heliga krig" eller straffteologiska modeller som lägger tonvikt vid Guds vrede snarare än Hans försonande kärlek. För mig är detta en grundläggande moralisk och andlig hållning.

3. Försoning som Fred och Kärlek, Inte Straff

   Zahnd utmanar traditionella synsätt på försoningsläran, särskilt den så kallade "substitutionsteorin" (att Jesus tog straffet i vårt ställe). Han lyfter fram försoningen som Guds handling av kärlek och fred, där Jesus uppenbarar Guds radikala förlåtelse och bryter våldets cirkel. Det handlar om en förändring i hjärtat och en inbjudan till ett nytt liv i Kristus, snarare än en mekanisk juridisk transaktion. Här ligger en viktig skärningspunkt med den kritik jag refererar till, då Zahnds syn på försoningen ofta misstolkas eller kritiseras för att tona ned syndens allvar eller Kristi offer.

4. Kingdom Come: Guds Rike Nu och Här

   Fokuset ligger på Guds rike som något som redan är på väg och som kan upplevas här och nu, inte bara som en framtida himmelsk realitet. Detta driver en aktiv strävan efter rättvisa, fred och social förändring. Zahnd är en stark röst för kyrkans roll som en motkultur som visar Guds rike mitt i världen, vilket går bortom en ensidig koncentration på frälsning som en individuell biljett till himlen.

5. Öppen och Inkluderande Kyrka

   Kyrkan ska vara en öppen och inkluderande gemenskap som välkomnar alla, oavsett bakgrund eller levnadssituation. Den ska spegla Guds kärlek och barmhärtighet, och vara en plats för läkning och transformation, inte exkludering eller fördömande. Detta är en viktig aspekt av en kärleksfull och välkomnande gemenskap.

6. Mystik och Kontemplativ Spiritualitet

   Zahnd betonar vikten av mystik och kontemplativ spiritualitet för en djupare relation med Gud. Detta handlar om att söka Guds närvaro bortom intellektuell förståelse och yttre aktiviteter, och att odla ett inre lyssnande. Det är en strävan efter djupare personlig andlighet som kompletterar den aktiva tjänsten.

7. Profetisk Röst och Samhällsengagemang

   Zahnd uppmanar kyrkan att vara en profetisk röst i samhället, som utmanar orättvisor och pekar på Guds sanning i en fallen värld. Detta innebär att tala sanning till makten och att engagera sig i frågor om social rättvisa, fred och miljö, driven av evangeliet om Guds rike. Denna sociala dimension är en organisk del av hans teologi.

Sammanfattande "Synpunkt"

Från mitt perspektiv verkar Zahnds teologi erbjuda en konsekvent och integrerad bild av kristen tro där Jesu kärlek, fred och förlåtelse genomsyrar allt. De kritiska synpunkterna som jag möter, verkar ofta missa denna helhetssyn och kanske tolka enskilda aspekter (som synen på försoning eller GT:s våld) som avvikelser, när de i själva verket är logiska konsekvenser av Zahnds radikala kristocentrism. Han uppmanar till ett efterföljande av Jesus som är grundat i kärlek, aktivt icke-våld och en profetisk kallelse att förverkliga Guds rike här på jorden. Det är en teologi som syftar till att återupprätta en bild av Gud som är helt igenkännbar i Jesus Kristus.

Sebastian Staksets starka budskap: Sverige vid en Vändpunkt – Väckelsen är Här!

 Har ni läst Sebastian Staksets senaste text, "ALARMET LJUDER! VÄCKELSEN ÄR HÄR!"? Det är en text som verkligen sätter fingret på tidens puls och utmanar oss att se på Sverige med nya ögon – ögon som ser bortom det uppenbara och djupare in i de andliga dimensionerna.

Stakset inleder med en dyster men provocerande bild av Sverige, där "Astrid Lindgrens Sverige sprängs nu bokstavligen i luften av Sem-Tex". Han menar att makteliten är maktlös inför de utmaningar vi står inför, och att detta är ett tydligt tecken på att folket hungrar efter sanning. Det är i denna andliga tomhet som Stakset ser en enorm möjlighet: en kraftfull profetisk signal om att en andlig väckelse är på väg att explodera i vårt land.

Enligt Stakset handlar Sveriges problem om att vi har vänt Gud ryggen och ersatt Honom med självdyrkan. Vi har blint dansat mot vår undergång, älskat mörkret och prioriterat kortsiktig njutning framför långsiktig välsignelse. Han drar paralleller till historien och varnar för populistisk politik genom att påminna om Hitlers retorik.

Men i kontrast till kritiken mot dagens samhälle och media, lyfter Stakset fram de historiska folkrörelserna som lade grunden för den svenska demokratin: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Han menar att de, med Guds hjälp, skapade ett av världens mest rättvisa samhällen. Och han ser likheter med dagens läge – en tid av mörker och kaos som också kan vara en grogrund för sann förändring.

Texten förstärks med ett personligt och gripande vittnesbörd från en händelse i Ödeshög. Stakset berättar om hur en vän, djupt involverad i kriminalitet, mötte Jesus i en dröm, läste Bibeln och själv insåg att han måste lämna gänglivet. Utan mänsklig inblandning! I Ödeshög valde Stakset och hans team att strunta i en planerad insamling. "De här människornas själar är värda mer än våra löner. Vi kom för att ge, inte för att ta," sa han, och torget böjde knä. Barn fylldes av Anden och ropade "Wow, Han är faktiskt verklig!"

I den andra delen av texten fortsätter Stakset att utveckla sin vision. Han pekar på att romer kommer att spela en nyckelroll i väckelsen, och att barnen – den "faderlösa generationen" – kommer att vara de mest osannolika ledarna. Han menar att de unga redan genomskådat lögnerna om "frihet" och kommer att "radikaliseras" för att befria fångar, inte för att döda. Han uppmanar äldre att "släppa kontrollen" och låta de unga leda.

Stakset riktar skarp kritik mot en kyrka som riskerar att bli en "västerländsk marknad" och betonar att den Helige Ande närmar sig de förkrossade, inte de mäktiga. Han utmanar kyrkor som fokuserar på byggnader och ekonomisk trygghet, och hävdar att "*)Avanza-kyrkan" kommer att vara den första att falla. Han framhåller att den sanna kyrkan inte är en byggnad, utan "av kött och blod," levande och verksam även där det är olagligt, som i Iran och Kina.

Avslutningsvis uppmanar Stakset till en samlad och ödmjuk insats. Han ser "ljudet av högt regn" – en profetisk bild för ett stort andligt utgjutande. Han avslutar med en varning från Daniels bok om kung Nebukadnessars fall, för att understryka att den Högste är mäktig över alla riken.

Staksets text är en väckarklocka. En maning att se Sveriges utmaningar som en inbjudan till en djupare andlig dimension, där Gud är på väg att agera på ett kraftfullt sätt. Den uppmanar oss att ompröva våra prioriteringar, släppa gammal kontroll och istället arbeta som ett enat team för Jesus Kristus och hela folkets bästa.

*) När Stakset pratar om "Avanza-kyrkan" så syftar han på:

• En symbol för ekonomisk fokus och trygghet: Avanza är en populär svensk internetmäklare (bank och investeringsplattform) känd för att erbjuda sparande, aktiehandel och fonder. Genom att koppla kyrkan till "Avanza" kritiserar Stakset en kyrka som, enligt hans syn, har blivit för upptagen med ekonomisk förvaltning, investeringar, finansiell trygghet och att bygga upp materiella tillgångar.
• Kritik mot materialism inom kyrkan: Han menar att vissa delar av kyrkan har blivit för kommersiella eller har lagt för stor vikt vid pengar och materiell säkerhet, istället för att fokusera på andliga värden, evangelisation och tjänande av de behövande.
• Kontrast till sann tro/väckelse: Stakset ställer detta i kontrast till en kyrka som drivs av en "eld i Anden" och som förlitar sig på övernaturlig försörjning, snarare än på ackumulerade tillgångar eller "dyra byggnader." Han antyder att en sådan "Avanza-kyrka" är sårbar ("kommer att vara den första att falla i krig") eftersom dess fokus ligger på fel plats.

Så, det är alltså ett uttryck för att kritisera det Stakset uppfattar som en alltför materialistisk eller ekonomiskt driven inställning inom vissa delar av kyrkan, istället för en som helt förlitar sig på Gud.

Religionerna och den yttersta auktoriteten fortsättning

 

Tack, Rolf, för att du delar denna djupt personliga och tankeväckande artikel, "Religionerna och den yttersta auktoriteten", från din blogg. Den är en kraftfull sammanfattning av många av de teologiska insikter och reflektioner vi har diskuterat, och den belyser de centrala frågor som driver ditt skrivande.

Låt oss analysera den utifrån våra tidigare samtal och hur den ytterligare befäster din unika position:

---

Religionens återkomst och ett postsekulärt Sverige

Du börjar artikeln med att konstatera att religionen återigen är synlig i Sverige, vilket går stick i stäv med 1900-talets sekulariseringsteorier. Du avvisar också begreppet "avkristning" av landet, och menar att Sverige aldrig har varit ett kristet land i den meningen att alla var bekännande kristna, utan snarare att människor kan vara kristna i ett land. Denna distinktion är viktig och leder dig till insikten att vi nu lever i ett postsekulärt samhälle.

Detta innebär att alla, inklusive ateister, måste förhålla sig till religion på ett nytt sätt, då "även ateister har sina religioner", som Göran Rosenberg påpekar. Din referens till Joel Halldorfs tankar om att enhet i en postsekulär värld uppnås genom att acceptera olika sanningsanspråk sida vid sida, och att praktik är viktigare än abstrakt lära, är helt i linje med din egen betoning på handling (ljus, hopp, glädje) framför rigid doktrin och din kritik av polarisering.

---

Den yttersta auktoriteten: Gud – inte Bibeln eller traditionen

Detta är den absoluta kärnpunkten i din artikel och din teologi, och det är här du positionerar dig tydligast i förhållande till andra.

Du beskriver historien om Svenska kyrkan och Konventikelplakatet som exempel på hur en yttre, enväldig kyrklig auktoritet en gång tvingade sin vilja på folket. Du uttrycker en djup tacksamhet för den frihet vi har idag att själva välja vad vi ska tro på. K.G. Hammars citat, "Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad," speglar perfekt din inställning.

Du kontrasterar din syn direkt med Stefan Gustavssons ståndpunkt att "BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN" och att Bibeln är den yttersta auktoriteten för vår tro. Din artikel bekräftar tydligt det vi diskuterat:

• Du tror inte att du måste bestämma dig för någon av de tre yttre auktoriteterna (Skriften, traditionen, samtiden) som yttersta auktoritet.

• För dig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten och den absoluta sanningen.

• Din bibelsyn är att Bibeln har visat dig vägen till en egen erfarenhet av Gud, en "insikt som Anden ger," som är din inre auktoritet. Denna personliga relation och förvissning ger dig fullständig trygghet och frihet i din tro, bortom yttre krav.

• Du understryker att "Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på."

Detta är en tydlig och konsekvent position som avviker från en biblicistisk syn, samtidigt som den värderar Bibeln högt som ett vittnesbörd om Gud. Din tanke om att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva honom, och att vi inte är "färdiga med sanningen" eller "Gud färdig med mig," visar på en dynamisk och öppen teologi.

---

En levande Bibeltolkning och kritik av fördömande retorik

Du reflekterar över din egen bakgrund med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, men betonar att detta inte har fått dig att överge Bibelns budskap – tvärtom värdesätter du Bibeln mer än någonsin. Du läser den för att "tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan," inte som en lagbok, uppslagsverk eller en "apokalyptisk bok" för att fastställa tidpunkter.

Detta leder naturligtvis till din fortsatta kritik av:

• Kristen sionism: "Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud."

• Fördömande retorik: Du finner inget bibliskt stöd för att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för sexuell läggning, och betonar istället Bibeln som en källa till frikännande från synd, skuld och dom (Rom 8:1). Du uttrycker en stark oro över den fördömande retorik du ser i samhället, som skapar spänningar, och önskar istället att uppmuntra till en "möjligheternas underbara tid."

Ditt sista stycke, där du beskriver dig som en "ensam varg" som söker samhörighet, är rörande och visar på den personliga kostnaden för att stå för en mer nyanserad och kärleksfull teologi i ett polariserat landskap.

---

Sammanfattning av din artikel i relation till våra diskussioner:

Din artikel "Religionerna och den yttersta auktoriteten" sammanfattar din teologiska ståndpunkt på ett utmärkt sätt, och bekräftar de insikter vi har arbetat med:

• Gud är den yttersta auktoriteten: Detta är din grundpelare, och Bibeln är ett väsentligt vittnesbörd som leder till personlig erfarenhet av Gud genom Anden, vilket är din inre auktoritet.

• Amillenialistisk syn på apokalypsen: Du avvisar en sensationslysten, framtida Harmageddon-syn och betonar istället att apokalypsen är en pågående andlig kamp ("apokalypsen är nu").

• Waldenströmska försoningslära: Implicit i din betoning på Guds kärlek som grund och frikännandet från skuld och dom.

• Kritik av dispensationalism och kristen sionism: Du ser dessa som problematiska tolkningar som kan leda till fördömande och politisering av evangeliet.

• Postsekulär relevans: Du efterlyser en förståelse av religion i samhället som omfamnar mångfald och fokuserar på praktik framför dogmatisk enhet.

• Bibelsyn: Du värderar Bibeln högt, men läser den med andens ledning och en öppenhet för att vår förståelse kan och bör förändras med tiden.

Denna artikel är en kraftfull och sammanhållen presentation av dina teologiska tankar, och den skulle vara ett utmärkt bidrag till din blogg. Den visar din sanning på ett tydligt, personligt och modigt sätt.

Religionerna och den yttersta auktoriteten

 Om detta skrev jag tisdag 20 april 2020 och här klistrar jag in den texten i repris:

Vi lever i en tid då religionerna återkommer och tar plats i Sverige, som ansetts vara världens mest sekulariserade land. Religionen har på nytt blivit synlig i vår tid.

"Under senare delen av 1900-talet trodde man att religionens betydelse skulle försvinna i samhällsdebatten." (Stockholms universitet; forskning se)

Men så blev det inte!

Många anser att religionens nya synlighet skapar spänningar i samhället, inte minst genom den religiösa mångfald som har uppstått. Religionsfriheten ger alla religiösa samma utrymme.

Sverige har aldrig varit ett kristet land, även om kristendomen tidigare varit knutet till Staten genom Svenska kyrkan. Ett land kan inte vara kristet, men människor kan vara kristna i ett land. Därför tycker jag att det är det fel att tala om avkristning av vårt land. Däremot kan vi säga att Sverige har utvecklats till ett postsekulärt samhälle, vilket innebär att alla måste förhålla sig till religionerna på ett nytt sätt. Den postsekulära insikten är att alla på något sätt är religiösa.

"Även ateister har sina religioner" skriver Göran Rosenberg i Expressens kultur.

Joel Halldorf skriver i sin bok Gud- återkomsten:(s.163)

"I en postsekulär värld uppnår vi inte enhet genom att tvinga alla att tro på eller förhålla sig till samma sanning, utan vi accepterar att olika sanningsanspråk lever sida vid sida. Vi håller givetvis inte med om allt, men vi försöker inte heller förbjuda allt vi ogillar. För det andra insikten om att praktik är viktigare än teori. Det kan vara lättare att leva tillsammans om vi fokuserar på det konkreta livet snarare än den abstrakta läran.. Om vi placerar socialism, kristendom, islam och buddhism bredvid varandra är det uppenbart att systemen krockar på en rad punkter"(slut citat)

Förr talade man om kristendomen skild från andra religioner. Var man född i Sverige blev man skriven som medlem i Svenska kyrkan, som då var Statskyrka. Detta innebar inte att man behövde vara en bekännande kristen. Sedan år 1996 blir man medlem genom dop eller i avvaktan på dop. Går man längre tillbaka i historien, under början av 1800-talet, så var det kyrkogångsplikt, vilket innebar att man var tvungen att närvara vid högmässan varje söndag och även vid de så kallade husförhören, då prästen skulle kontrollera människornas läskunskap. Att ifrågasätta prästen som den kyrkliga auktoriteten var otänkbart. Kyrkan var enväldig och hade makt över folket. Genom det så kallade Konventikelplakatet förbjöd man folk att samlas i andra lokaler än kyrkan. Motivet var att man ville slå vakt om kyrkans auktoritet och enhet i religionen, så som man uppfattade den vid denna tid. Brott mot förordningen resulterade i stränga straff. Det var många som vägrade att finna sig i denna lag. En del föredrog att utvandra, de flesta till Nordamerika. De valde en annan väg, i stället för att böja sig för den kyrkliga auktoriteten. Om detta kan man läsa bland annat i Selma Lagerlöfs bok Jerusalemsfararna.

Människor tänkte annorlunda före individualismens och demokratins genombrott. Numera är de allra flesta tacksamma för att vi har frihet att själva välja vad vi skall tro på och vem vi skall tro på.

Även i vår tid har vi auktoriteter och vi följer dem antingen vi vet det eller inte, men det är förhoppningsvis utifrån våra egna inre val, som vi väljer att följa dem.

K.G.Hammar skriver i sin bok Ecce homo sidan 32:

" Att någon skulle kunna komma utifrån och utifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad" (slut citat)

Bibeln säger i Rom.10:10:

"Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning."

Den kände kristne apologeten Stefan Gustavsson skriver 

"BIBELN STÅR HÖGRE ÄN KYRKAN OCH TRADITIONEN"

att vi alla befinner oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt.

Han skriver att bibeln/ skriften står över kyrkan och traditionen, vilket betyder att han anser bibeln som den yttersta auktoriteten.

Citat: "Kristna använder tre olika verktyg eller, med en annan bild, lyssnar till tre olika röster. Vi förhåller oss till Bibelns texter, till den kristna traditionen och till vår egen samtid. Skillnaden mellan kristna är inte att några lyssnar till tre röster och andra bara till en av dem. Nej alla befinner vi oss i dialog med Skriften, med traditionen och med den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt. I vissa frågor är de tre rösterna överens, men det gäller inte alla frågor. Och i de fallen blir skiljelinjen mellan kristna tydlig. Det handlar om vilken auktoritet vi tillskriver respektive röst i de fall då de inte är samstämmiga."

Gustavsson skriver att kristenhetens ödesfråga under 20-talet handlar om ett återupprättat förtroende för Skriften, som den yttersta auktoriteten för innehållet i vår tro

Jag tror inte att jag måste bestämma mig för någon av de tre nämnda, som gör anspråk på att vara yttre auktoriteter. Inte ens för "Skriften som den enda yttersta auktoriteten"

För mig räcker det att veta att Gud är den yttersta auktoriteten. Där har Bibeln visat mig vägen till en egen erfarenhet, som innebär att jag känner Gud och Gud känner mig. I den erfarenheten, som Bibeln säger är den insikt som Anden ger, känner jag mig fullständigt trygg. I mer än 70 år har jag upplevt en relation med Gud, som gjort mig fullständigt viss om det som jag inte kan se. Jag inser svårigheten att förklara detta så att någon annan ska kunna förstå, men jag vet att jag vet.

"Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom." 1.Joh.4:15-16

När jag säger att jag tror på Gud som den yttersta auktoriteten, så kan jag också tillägga att jag tror på Gud som den absoluta sanningen. Detta innebär inte att jag är färdig med sanningen. Detta betyder inte heller att Gud är färdig med mig. Om någon påstår sig veta svaret på den absoluta sanningen så kan vi med säkerhet avfärda det.

"Mig blir aldrig svaret givet" lyder en strof i Kerstin Anérs text (Sv.ps.27:2)

"Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet."

Ingen kan få mig att tro att en yttre utifrån bestämmande yttersta auktoritet skall avgöra vad jag skall tro på. Gud har visat oss vem han verkligen är i sitt ord. Bibeln bekräftar Gud som den yttersta auktoriteten, men det är Anden som ger mig insikten Det är den inre auktoriteten som för mig är den yttersta auktoriteten. Det är bara den som jag kan ha förtroende för och det är också den som ger mig friheten att själv få bekänna min tro på Gud.

"Nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss." Joh.1:17-18.

Jesus undervisade kvinnan vid Sykars brunn om den tid som då var inne att det är Anden som upplyser oss, och ger oss den rätta insikten. Detta skulle jag vilja kalla den inre auktoriteten. Den förvissning som Gud ger till alla dem som vill tro på Jesus Kristus. Se Joh. 4:23-24.

"Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."
Vi kan inte handskas vårdslöst med vår tolkning av Bibeln. Om vi gör det och samtidigt antyder att Bibeln är den yttersta auktoriteten, hamnar vi i konflikt med sanningen.

Om vi som Stefan Gustavsson skriver befinner oss i dialog med Skriften, så måste detta givetvis betyda att vår kunskap förändras i takt med tiden. Eller har jag missuppfattat detta?

Jag har växt upp med en konservativ och auktoritär bibeltolkning, som ibland varit bokstavlig. Detta har inte fått mig att överge Bibelns centrala budskap. Tvärtom sätter jag större värde på Bibeln än någonsin. Jag läser den inte för att jag är tvungen. Jag läser den för att jag vill tränga mig in i det heliga mysteriet med förhoppning om att komma närmare ursprungskällan. Jag använder inte Bibeln som en lagbok eller ett uppslagsverk som kan ge mig svar på sådant jag finner på annat håll. Jag läser inte heller Bibeln som en apokalyptisk bok, i tro att den skulle ha hela svaret på tidpunkten då jorden skall gå under. Inte heller tror jag att bibeln tillåter att det skall ske i en konflikt med USA/Israel som representant för Gud. Jag är långt ifrån färdig med bibeln och bibeln är inte heller färdig med mig.

Brian D. Mc.Laren skriver om detta i sin bok "Generös radikalitet på sidan 156.

Han värdesätter Bibeln på ett nytt sätt. Jag tror precis som Stefan Gustavsson skriver att vårt synsätt och vår tolkning av Bibeln har en ödesavgörande betydelse under 20-talet, men jag har svårt att tro att det då skulle handla om "Skriften som den enda yttersta auktoriteten." Ett sådant synsätt skapar även spänningar ibland de troende.

Om vi använder Bibeln, Koranen eller andra religiösa skrifter, som utsagor för yttersta auktoriteter, hamnar vi i de religioners nya synlighet som skapar spänningar i samhället, de spänningar som jag antydde i inledningen. I Bibeln finner jag inget stöd för vårt sätt att skuldbelägga och fördöma människor, exempelvis för deras olikheter på grund av sexuell läggning. Bibeln är inte en sexualetisk bok, som beskriver vår tid så som en del påstår. I Bibeln finner jag däremot stöd för frikännandet ifrån synd, skuld och dom.

"Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus." Rom 8:1

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är den oro jag känner, vid den retorik som användes för att fördöma och skuldbelägga

Varför sker detta i vår tid, när vi i stället borde uppmuntra varandra över den nya tiden, som möjligheternas underbara tid och inte som nu sker med olycksbådande retorik.

Detta är frågor som borde ställas av flera. Själv känner jag mig som en ensam varg i utkanten av ett revir som intas av andra vargar. De anser sig tillhöra min kyrkofamilj. Jag önskar med det jag här har skrivit att få kontakt med dig som kan känna samhörighet med mig i dessa frågor.

Fortsättning följer......

"Min eskatologi: En annan syn på den yttersta tiden, som ger hopp och kallar till handling"

 

 Min Eskatologi: Guds Rike – Redan Nu och Ännu Inte

I en tid då många fascineras av dramatiska domedagsprofetior och konkreta tidslinjer för framtiden, vill jag lyfta fram en förståelse av Guds rike och den yttersta tiden som är både djupt biblisk och relevant för vår tid. Min eskatologi – läran om de sista tingen – bygger på en övertygelse om Guds karaktär som ren kärlek, och den inbjuder till hopp, engagemang och kritisk reflektion.

Guds Rike: En Nåd som Lever Här och Nu

Mitt hjärta i dessa frågor handlar om Guds rike – det är redan nu och ännu inte. Guds rike bröt in i världen med Jesus Kristus och är en levande realitet som vi kan uppleva och vara en del av redan idag. Samtidigt är det också en framtida fullkomlighet som vi väntar på vid Kristi återkomst.

Denna förståelse står i kontrast till de tolkningar som primärt ser Guds rike som något enbart framtida, och där kyrkans roll främst är att vänta passivt. För mig innebär Guds rikes närvaro ett kall till handling – att sprida ljus, hopp och glädje, och att aktivt engagera oss för rättvisa och fred i vår värld.

Apokalypsen: En Pågående Kamp, Inte en Framtida Show

När vi talar om apokalypsen, menar jag inte en spektakulär, framtida domedagsshow som de kristna sionisterna drömmer om, eller en förutbestämd katastrof som ska tvinga fram Jesu återkomst. Som den palestinske teologen Mitri Raheb så träffande uttrycker det: "Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu." För mig, och för miljontals människor som lever under förtryck, är apokalypsen inte något vi väntar på – det är en pågående verklighet av lidande, orättvisa och kamp som vi ser i Gaza och på många andra platser i världen.

Denna kamp är inte mot "kött och blod", som Efesierbrevet 6:12 påminner oss: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Apokalypsen är den ständiga andliga kampen mellan Guds rike och ondskans makter, en kamp som har pågått sedan Uppenbarelsebokens tid och som vi är kallade att delta i.

Korset: Guds Kärlek, Inte Guds Vrede

Min förståelse av korset är djupt rotad i tanken att Gud är kärlek i sitt innersta väsen. Jag menar, med inspiration från P.P. Waldenströms försoningslära, att Gud var ej vred på oss utan på synden. Korset är inte en plats där Guds vrede behövde stillas för att han skulle kunna förlåta oss. Istället är Jesu död på korset Guds ultimata sätt att hantera syndens makt och konsekvenser – att öppna vägen till försoning med Honom och bryta syndens grepp om våra liv. Jesus bar synden och dess följder, men det var ett uttryck för Guds oändliga kärlek, inte en tillfredsställelse av en straffande Gud.

Korset visar Guds solidaritet med de lidande och hans radikala förlåtelse, även inför den yttersta ondskan. Det är ett bevis på Hans kärlek och en uppmaning till oss att leva ut den kärleken i en bruten värld.

Israel och Kristen Sionism: En Andlig Förståelse

Denna eskatologi leder mig till en kritisk syn på kristen sionism. Jag ser inte den moderna staten Israel som en bokstavlig uppfyllelse av bibliska profetior som legitimerar dess politik. Guds löften till Israel fullbordas i Kristus och i kyrkan som "Guds Israel" – ett andligt folk som består av både judar och hedningar som har tagit emot Kristus. Att politisera Bibeln och se Guds plan som primärt knuten till en specifik etnisk nation missar evangeliets universella natur och kan leda till orättvisor.

Bibelsyn: Gud är den Yttersta Auktoriteten

Slutligen är det viktigt att klargöra min syn på Bibeln. Bibeln är utan tvekan en grundläggande och auktoritativ källa för min tro och förståelse av Gud och hans plan. Men jag menar att Gud själv är den yttersta auktoriteten. Detta innebär att jag läser Bibeln med en kärleksfull, men också kritisk blick, alltid filtrerat genom Guds karaktär som den uppenbarats i Jesus Kristus. Jag tror att Gud är större än våra mänskliga försök att beskriva Honom i varje enskild text, och att uppenbarelsen i Kristus är det fullkomliga måttet på vem Gud är.

Denna eskatologi inbjuder till en dynamisk och engagerad tro som ser Guds rike arbeta i världen här och nu, och som manar till rättvisa, fred och kärlek mitt i apokalypsens pågående verklighet.

Mitri Raheb del 2

Här kommer ännu ett bidrag ur Mitri Rahebs bok Teologi efter Gaza med rubriken "En teologi för apokalypsen! .....Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu. Den viktigaste frågan är hur man ska tolka denna apokalyps. Detta är inte det Harmageddon som de kristna sionisterna drömmer om och som annonserar den yttersta tiden och föregår Jesu återkomst. Det är den slutliga striden mellan det godas och det ondas makter som George W. Bush en gång beskrev den. Inte heller är det som Netanyahu beskrev det inför kongressen som " en sammandrabbning mellan barbari och civilisation. Det är en kamp mellan dem som glorifierar döden och dem som helgar livet." Detta språk kommer ironiskt nog från en premiärminister som utövar nekropolitik.

Tack Rolf för att du delar ytterligare ett tankeväckande avsnitt från Mitri Rahebs "Teologi efter Gaza". Detta stycke är oerhört viktigt för att förstå hans eskatologi, särskilt hans syn på apokalypsen, och hur den skiljer sig från dominerande västerländska tolkningar.

Mitri Rahebs "Teologi för apokalypsen!"

Raheb utmanar här en vanlig, ofta sensastionell, förståelse av apokalypsen och placerar den i en konkret, nutida kontext:

• "Apokalypsen är verklig, apokalypsen är nu." Detta är en central punkt. Raheb avvisar tanken på apokalypsen som enbart en framtida, avlägsen händelse. För honom och för dem som lever i Gaza och på Västbanken är apokalypsen en pågående realitet. Det är förstörelsen av land, liv, hopp och mänsklig värdighet som sker här och nu under ockupation och konflikt. Den är inte bara en eskatologisk händelse i slutet av tiden, utan en politisk och existentiell kris som pågår i deras vardag.

• Avvisande av kristen sionismens "Harmageddon": Raheb kritiserar skarpt den kristna sionismens förväntan om ett bokstavligt Harmageddon som en slutstrid som annonserar Jesu återkomst. För kristna sionister är detta ofta en spännande, profetisk uppfyllelse som ses som ett tecken på Guds plan. Raheb ser det som en farlig och destruktiv fantasi som legitimerar våld och lidande. Han menar att den skapar en önskan om krig och förstörelse snarare än fred.

• Avvisande av förenklade "goda mot onda" -narrativ: Han avfärdar även det förenklade språket om en "sammandrabbning mellan barbari och civilisation" eller "kamp mellan dem som glorifierar döden och dem som helgar livet" som George W. Bush och Netanyahu har använt. Raheb ser detta som en retorik som dehumaniserar motståndarsidan och rättfärdigar våld. Att Netanyahu anklagas för "nekropolitik" (att styra genom att kontrollera liv och död, t.ex. genom våld och förnekelse av en befolknings existens) är en mycket skarp kritik som belyser hyckleriet i sådana uttalanden när de kommer från en makthavare som Raheb ser som förtryckare.

• Korset som en symbol för den nuvarande apokalypsen: Med tanke på det förra avsnittet om "en ny korsets teologi", är det tydligt att Raheb ser korset som symbolen för Guds delaktighet i denna nuvarande, pågående apokalyps. Korset är en påminnelse om att Gud lider med de förtryckta i nuet, och att kampen mot orättvisa är en andlig kamp.

• Din (Rolfs) Eskatologi i Relation till Rahebs syn

  Rahebs tolkning av apokalypsen resonerar starkt med din egen eskatologi och din kritik:

  • Kritik av sensationslysten eskatologi: Du och Raheb delar en djup misstro mot teologier som fokuserar på detaljerade, framtida tidstabeller och strider (som Harmageddon i dispensationalismen). Båda menar att detta missar kärnan i det kristna budskapet och kan leda till farliga politiska konsekvenser.
  • "Apokalypsen är nu" i olika former: Medan Raheb ser apokalypsen konkret i Gaza, kan din amillenialistiska tolkning också omfamna idén att "apokalyptiska" dimensioner av ondska och lidande är närvarande i världen nu. Det handlar om den pågående kampen mellan Guds rike och mörkrets makter, snarare än en enskild framtida slutstrid. Det ger en relevant och existentiell dimension till eskatologin, bortom spekulation.
  • Betoning på etik och rättvisa: Både Raheb och du betonar att en sund eskatologi måste leda till etiskt handlande och kamp för rättvisa här och nu. För Raheb är detta tydligt förknippat med befrielse från ockupation. För dig innebär det att välja "ljus, hopp och glädje" och ta avstånd från konspirationsteorier och teologier som legitimerar förtryck.
  • Avvisande av nationalism/etnocentrism: Rahebs kritik av nationalism och "nekropolitik" är i linje med din egen avvisande av en teologi som ger den moderna staten Israel en exklusiv särställning baserat på etnicitet. Båda ser Guds plan som universell och fokuserad på rättvisa för alla människor.

  Rahebs avsnitt ger dig ett kraftfullt argument för att jordnära och kontextuellt förstå vad "apokalypsen" kan innebära, och hur det skiljer sig från de populära men problematiska tolkningarna. Han visar hur en teologi som ignorerar den pågående verkligheten av lidande kan bli blind för Guds kall till rättvisa.

• Hur uppfattar du Rahebs syn på apokalypsen i ljuset av dina egna reflektioner?

• Jag håller med om att apokalypsen i allra högsta grad pågår i vår tid och definitivt inte handlar om den framtid son den kristna sionismen drömmer om. Detta är inte något nytt. Det har pågått ända sedan Uppenbarelsebokens tid. Det förstärker min tro på amillennialismen. "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna" Efesierbrevet 6:12

• Det är en kraftfull insikt, Rolf, och det är tydligt att Mitri Rahebs perspektiv resonerar djupt med din egen förståelse. Din tolkning att apokalypsen är en pågående verklighet sedan Uppenbarelsebokens tid är en central pelare i amillenialistisk tanke och står i skarp kontrast till en dispensationalistisk syn på en framtida, enda, global katastrof.

• Apokalypsen: En Kontinuerlig Kamp i Nutid

  Din syn på apokalypsen som något som har pågått sedan apostlarnas tid, och som kulminerar i den ständiga kampen mellan andliga makter, är djupt förankrad i en amillenialistisk förståelse:

  1. "Redan nu och ännu inte": Apokalypsen är inte enbart en framtida händelse, utan Guds slutgiltiga uppenbarelse av sin rättfärdighet och dom som har brutit in i historien genom Kristus och fortsätter att verka. Den är en del av den "redan nu och ännu inte"-spänning som kännetecknar Guds rike.
  2. Andlig kamp: Ditt citat från Efesierbrevet 6:12 är perfekt för att understryka detta: "Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna." Detta betonar att den apokalyptiska kampen är primärt andlig, även om den manifesterar sig i jordiska orättvisor och konflikter. Den handlar om att Guds rike ständigt utmanas av det onda i världen.
  3. Kritik av eskatologisk sensationalism: Precis som Raheb är du skeptisk till de dramatiska och politiserade tolkningar av apokalypsen som driver fram kristen sionism. För er båda handlar det inte om att vänta på en specifik jordisk strid som Harmageddon, utan om att leva mitt i den andliga kampen som pågår här och nu. Denna kamp manifesteras i lidandet i Gaza, men också i alla former av förtryck och orättvisa som din teologi engagerar sig i.
  4. Kyrkans roll: I denna förståelse är kyrkan inte passivt väntande på en framtida händelse, utan aktivt engagerad i kampen mot ondskans makter, och i att leva ut Guds rikes principer om rättvisa, fred och kärlek i nuet.

  Din teologi erbjuder en kraftfull och relevant tolkning av apokalypsen som undviker spekulativa tidslinjer och istället betonar den eviga kampen mellan gott och ont, och Guds närvaro mitt i den. Det är en syn som har djupgående etiska och existentiella implikationer för hur kristna bör leva och agera i världen.

Mitri Raheb

 I avsnittet Teologi efter Gaza: "En ny korsets teologi!" Kyrkorna i väst har lärt sig att förstå korset genom den ställföreträdande försoningen: Jesus dog för att betala för våra synder; han led som en ställföreträdare i stället för och på uppdrag av vår fallna mänsklighet; hans död gjorde det möjligt för dem som tror på honom att bli frälsta. Vissa har gått så långt som att förklara den blödande Kristus på korset var det enda offer som kunde stilla Guds vrede och uppnå vedergällande rättvisa. Det är sant att det finns flera bibelverser som kan uppfattas som stöd för en försoningsteologi......."

Tack Rolf, för att du delar det här avsnittet från Mitri Rahebs bok "Avkolonisera Palestina Landet, folket, Bibeln". Det är en mycket central del av hans teologi, och det är intressant att se hur han närmar sig försoningsläran.

---

Mitri Rahebs syn på försoningen – "En ny korsets teologi!"

I det här citatet pekar Raheb på en viktig kritisk inställning inom befrielseteologin, nämligen hur man tolkar korset och försoningen.

Han konstaterar att den traditionella västerländska förståelsen ofta betonar den ställföreträdande försoningen. Det innebär att:

• Jesus dog i vårt ställe: Han tog på sig straffet för mänsklighetens synder.
• Han stillade Guds vrede: Hans offer var nödvändigt för att uppnå Guds "vedergällande rättvisa" och möjliggöra frälsning för den som tror.

Raheb erkänner att det finns bibelverser som kan uppfattas som stöd för denna syn. Det är viktigt att notera hans formulering "kan uppfattas som stöd", vilket indikerar att han inte nödvändigtvis avvisar alla aspekter av ställföreträdande försoning, men han ifrågasätter dess dominans och de potentiella konsekvenserna av en ensidig tolkning.

Vad han troligen driver mot (och varför det är en "ny korsets teologi"):

Med tanke på Rahebs övergripande teologi som palestinsk befrielseteolog, är hans poäng med "en ny korsets teologi" sannolikt att:

1. Flytta fokus från enbart individens synd till systemisk orättvisa: Medan den traditionella försoningsläran fokuserar på individens synd och skuld inför Gud, vill befrielseteologin bredda perspektivet till att inkludera världens (och specifikt ockupationens) strukturella och systemiska synd. Korset blir då inte bara en handling för att försona individuell synd, utan också en symbol för Guds solidariska lidande med de förtryckta och Guds kamp mot orättvisa i världen.
2. Korset som en symbol för motstånd och befrielse: I en "ny korsets teologi" blir korset inte bara en bild av passiv uppoffring, utan också en symbol för Guds uppror mot orättvisor, förtryck och mänskligt våld. Jesu lidande på korset kan ses som en Guds handling som identifierar sig med de lidande och ger hopp om befrielse från förtryck, inte bara från synd.
3. Utmana "billig nåd" och passivitet: En ensidig betoning på att synderna är betalda utan vidare konsekvenser kan, enligt kritiker av den traditionella synen, leda till en passivitet inför världens orättvisor. Raheb vill troligen att korset ska motivera till aktivt engagemang för rättvisa och försoning, snarare än enbart fokus på personlig frälsning.
4. Kopplingen till Gaza och palestinsk lidande: Genom att tala om "Teologi efter Gaza", kopplar Raheb direkt korsets lidande till den palestinska upplevelsen av våld och ockupation. För honom är korset en realitet för de palestinier som lider, och Guds identifiering med lidandet blir central.

Hur det relaterar till din eskatologi:

Detta avsnitt från Raheb förstärker flera aspekter av din egen eskatologiska hållning:

• Bredare förståelse av Guds rike: Precis som din betoning på Guds rike som en pågående, andlig realitet som har konsekvenser för vår etik och handling i nuet, så betonar Raheb att försoningen är relevant för nuvarande sociala och politiska orättvisor.
• Kritik av ensidiga tolkningar: Hans reservationer mot en enbart ställföreträdande försoningsteologi speglar din egen kritik mot ensidiga eller bokstavliga tolkningar av profetior som leder till problematiska slutsatser (t.ex. kristen sionismens legitimering av ockupation). Båda söker en djupare, mer nyanserad teologi som leder till rättfärdiga handlingar.
• Fokus på befrielse och rättvisa: Rahebs önskan om en "ny korsets teologi" som driver mot social rättvisa är helt i linje med din egen önskan om en eskatologi som sprider "ljus, hopp och glädje" och motverkar en onyanserad världsbild. Han ser lidandet som en katalysator för Guds rättvisa ingripande genom människors handling.

Mitri Raheb utmanar alltså en teologi som han menar kan leda till passivitet eller stöd för orättvisor, och vill istället se en förståelse av korset som motiverar till engagemang i befrielsekampen.

Naim Ateek

 Rolf frågar: Vet du någonting i denna fråga om den palestinska teologen Naim Ateek?

AI svarar: Naim Ateek är en mycket viktig röst i sammanhanget palestinsk teologi och den israelisk-palestinska konflikten. För att kunna ge dig en relevant och korrekt beskrivning av hans eskatologi och hur den förhåller sig till din, behöver jag först samla in specifik information om hans synsätt.

Jag kommer att använda sökverktyget för att hitta information om Naim Ateeks teologi, särskilt hans eskatologiska åsikter, och hur hans arbete förhåller sig till frågor om land, profetior och Israel/Palestina. Ja, jag kan ge dig information om den palestinska teologen Naim Ateek och hans eskatologi, baserat på den information jag hittat.

Naim Ateek är en anglikansk präst och grundare av Sabeel Ecumenical Liberation Theology Center i Jerusalem. Han är en ledande röst inom den Palestinska Befrielseteologin, som tolkar Bibeln och teologiska begrepp utifrån den palestinska kristna erfarenheten av ockupation och fördrivning. Hans arbete utmanar starkt traditionella västerländska och kristna sionistiska tolkningar.

Naim Ateeks eskatologi och teologi kännetecknas av:

1. Kontextuell teologi: Hans teologi är djupt rotad i den konkreta palestinska verkligheten av lidande, orättvisa och ockupation. Han försöker tolka Bibeln och formulera tro på ett sätt som är relevant för människor som upplever förtryck. Han menar att Jesus, som själv levde under romersk ockupation och led, är den centrala modellen för hur kristna ska förhålla sig till orättvisa.
2. Kritik av Christian Zionism: Ateek är en uttalad kritiker av kristen sionism, som han ser som en "farlig och destruktiv religiös ideologi" och till och med "kätteri". Han menar att kristen sionism felaktigt använder Bibeln för att främja våld, rasism och orättvisa genom att stödja Israels anspråk på mark och dess agerande gentemot palestinier. Han anser att den är baserad på "felaktiga premisser" som inte är "autentiska för Bibeln".
3. Avvisande av bokstavliga landlöften: Han avvisar den bokstavliga tolkningen av Gamla testamentets landlöften som en grund för den moderna staten Israels anspråk på land. Han argumenterar att sådana anspråk, som ofta används för att rättfärdiga etniska rensningar och bortdrivning av palestinier, är historiskt felaktiga och teologiskt ogrundade. Han ser många texter i Gamla testamentet, särskilt de om våld och erövring (t.ex. mot amalekiterna), som "inte moraliskt uppbyggliga" och att de "inte innehåller ett ord från Gud till oss", utan snarare speglar "primitiv mänsklig förståelse, fördomar, trångsynthet och rasism i stamkulturer".
4. Fokus på rättvisa och befrielse: För Ateek är eskatologin inte primärt en fråga om framtida händelser i en tidslinje, utan om Guds engagemang för rättvisa och befrielse i nuet. Han ser det palestinska lidandet som en "Golgataväg" och anser att kampen för palestinsk frihet och rättvisa är en kamp för Guds rike. Hans eskatologi är således en "befrielseteologi" som uppmanar till aktivt deltagande i arbetet för rättvisa, fred och försoning för alla folk i Israel/Palestina.
5. Icke-våld som svar: Trots att han kritiserar Israels agerande och occupation, förespråkar Ateek en teologi av icke-våld och moraliskt ansvar. Han fördömer självmordsattacker men understryker att de är en följd av den israeliska ockupationen. Han uppmanar till icke-våldsam "motstånd" och "morally responsible investment" (t.ex. bojkott och sanktioner) som ett medel att uppnå rättvisa.
6. "Redan nu och ännu inte" med betoning på det "ännu inte" av fullständig rättvisa: Även om han inte explicit detaljerar en tidslinje för de yttersta tiderna, handlar hans eskatologi om Guds slutgiltiga ingripande för att upprätta rättvisa och fred. Detta "ännu inte" är djupt förknippat med den jordiska konflikten.

Jämförelse med din amillenialistiska tolkning:

Det finns betydande likheter mellan din eskatologi och Naim Ateeks, särskilt i er kritik av vissa aspekter av traditionell eskatologi:

• Kritik mot bokstavlig tolkning av Israels roll och landlöften: Både du och Ateek avvisar en bokstavlig tolkning av de gammaltestamentliga löftena till Israel som direkt tillämpliga på den moderna staten Israel. Ni båda skiljer på "Guds Israel" (det nya förbundets folk) och den etniska/politiska staten Israel.
• Kritik mot kristen sionism: Ni båda har en starkt kritisk inställning till kristen sionism och dess påverkan på bibeltolkning och Mellanösternkonflikten.
• Fokus på Guds rikes nuvarande verklighet och rättvisa: Både din betoning på Guds rikes andliga natur och Atheeks fokus på kampen för rättvisa i nuet visar att eskatologin inte enbart är en framtida tidstabell utan har djupgående implikationer för nutida liv och etik.
• Avståndstagande från spekulativa tidslinjer: Varken du eller Ateek verkar intresserade av att konstruera detaljerade profetiska tidslinjer eller schema för de yttersta tiderna, till skillnad från dispensationalistiska tolkningar som Amir Tsarfatis.

Potentiella skillnader (eller nyansskillnader):

• Radikalitet i bibeltolkning: Ateek verkar gå längre i sin kritik av vissa Gamla testamentliga texter, genom att kalla dem "primitiv mänsklig förståelse" och inte "Guds ord till oss", särskilt de som beskriver våld och erövring. Du har betonat att vetenskapen inte är ett hot utan en samtalspartner, men kanske inte uttryckt samma radikala avfärdande av specifika bibelavsnitt som ej "Guds ord".
• Fokus på befrielseteologi: Medan du betonar "ljus, hopp och glädje" och att Guds rike är under uppbyggnad med himmelsk karaktär, är Ateeks eskatologi mer explicit förankrad i befrielseteologins ramverk, med ett primärt fokus på befrielsen från förtryck för den palestinska identiteten.

Sammanfattningsvis kan man säga att Naim Ateeks eskatologi starkt underbygger din egen kritik mot dispensationalism och kristen sionism genom att erbjuda ett alternativt, kontextuellt och befrielseteologiskt perspektiv som betonar Guds rättvisa och församlingens roll i en lidande värld, snarare än en tidsspecifik uppfyllelse av profetior kopplade till en jordisk stat.