Det debatteras just nu ganska friskt (som
en del uppfattar som sjukt) om behovet av ett läroämbete i kyrkan. Behovet av
ett sådant läroämbete för alla i pingströrelsen inklusive Livets Ord är stort
skriver Ulf Ekman Det handlar då om den kyrkliga auktoriteten.
Vad innebär då den kyrkliga auktoriteten?
Det är i motsats till den fria församlingens självständighet en kyrka som kan
tolka den känsla de troende har för vad sanningen är ifråga om något som berör
tro eller moral. Denna kyrkliga hierarki finns redan. Det är den katolska
kyrkans hierarki Ett läroämbete som fungerar på så sätt att påven innan han gör
något definitivt uttalande i någon viktig fråga, först frågar världens biskopar
vad katolikerna världen över anser eller tror. Sedan brukar de påvliga dokumenten också föregås av många års reflexion
på de teologiska fakulteterna överallt i världen. Till sist uttalar sig påven,
och då är det som representant för apostlarnas tradition och den ytterste
garanten för den autentiska tolkningen av Kyrkan tro. Sedan gäller det han har
sagt för hela Kyrkan.
Det kan också ske vid ett koncilium då Kyrkans alla biskopar är samlade
för att avgöra viktiga tros- och moralfrågor. Konciliet publicerar ett dokument
som påven har godkänt.
Därefter är det biskoparnas sak att förklara Kyrkans officiella lära för katolikerna i sina stift.
Vi
tror att han kan ha en sådan funktion pga. av Jesu löfte till Petrus att han
skulle styrka sina bröder i tron och för att Petrus var den förste biskopen i
Rom. (Källa:Team fråga prästen)Därefter är det biskoparnas sak att förklara Kyrkans officiella lära för katolikerna i sina stift.
Ekman menar att den fria församlingens
självständighet i lärofrågor är problematisk.
I motsats till Ekmans uppfattning anser jag
att denna självständighet ända sedan begynnelsen varit självklar i
Pingstväckelsen
I tidskriften Keryx nr 3 2013 tar Ulf Ekman
upp detta ämne i artikeln ”Spelar kyrkosyn någon roll?”:”Spelar det egentligen
någon roll vilken
ecklesiologi jag har, det vill säga vilken kyrkosyn jag har? Denna fråga är
faktiskt långt viktigare än många förstår. Samtidigt spelar den i det dagliga
kristna livet, i umgänget mellan kristna syskon och förkunnare ofta en mycket
underordnad roll. Det är något man inte så ofta talar om vid kaffebordet,
åtminstone inte i positiv bemärkelse. Det kan däremot spela en viss roll när
det gäller att distansera sig gentemot andra kristna.”
Han skriver vidare att det är nödvändigt med en genomtänkt
kyrkosyn.
”Att leva i en ogenomtänkt, omedveten kyrkosyn är att leva
för stunden. Vi kan inte prioritera ner något som Nya testamentet lägger sådan
betoning på. Det blir till slut omöjligt. Det kan till och med vara farligt i
längden. Att vara nonchalant, ytlig eller ointresserad av dessa frågor visar vilken
underliggande kyrkosyn jag egentligen har.”
Författaren menar att vi
kan bli snäva och smalna av i vår betoning angående det kristna livet och att
vi då tappar något väsentligt. Om vi till exempel tänker att det kristna livet
måste vara erfarenhet och inte en massa dogmer, att vi måste få följa vårt eget
hjärta och inte vad andra säger till oss, så är detta ett sätt att förenkla och
popularisera.
”I den processen, om man vill
vara ärlig, kommer man att ändra sig. Inte så att man lämnar tron på Skriften
men man inser att man på olika områden har en ofullständig förståelse som
behöver fördjupas.
Vi lever i ett klimat starkt präglat av individualism, relativism,
pragmatism och aktivism. Det vore väl märkligt om inte kristenheten också är
präglad av detta. Naturligtvis är det så. Det är även en del av vårt allmänna
reformatoriska och protestantiska tankegods som utvecklats steg för steg och
gått i arv till oss.”
Reformationen var ett ecklesiologiskt trendbrott (i
kyrkosyn) menar författaren.
”Man utgår från att de som inte rakt av instämmer i »Sola
scriptura« inte kan betraktas som bibeltroende, utan att mer noggrant ha
undersökt detta. Det skulle innebära att till exempel katoliker och ortodoxa
per definition inte skulle vara bibeltroende. Så är det ju inte, utan tvärtom
kan man där finna en i många stycken starkare bibeltro än i en del moderna
frikyrkliga sammanhang”
Han
menar också att det är viktigt att ställa frågan om kyrkan är sakramental eller
inte. Om den är det får det långtgående konsekvenser skriver han.
Min text är bara några korta fragment av vad Ulf
Ekman skrivit. Hela artikeln läs här!
Så
här skriver författaren i det sista avsnittet.:
”Kyrkans uppgift är inte bara evangelisation. Det är
också att bevara oss och kontinuerligt ge oss liv. Vi klarar inte detta själva,
på egen hand. Vi behöver Kyrkan, i dess enhet, i dess helighet, i dess
katolicitet (universalitet, fullhet, allmännerlighet) och i dess apostolicitet.
Vi bär inte Kyrkan, tack och lov. Vi konstruerar inte fram den i egen kraft,
efter eget tycke. Vi skapar den inte på nytt i varje ny generation. Den bär oss
och har gjort det sedan Jesus vandrade på jorden. I och genom den får vi liv,
ledning och frälsning. Utan den finns inte frälsningen tillgänglig för oss.
Kyrkan är högst nödvändig. Därför måste vi förstå den rätt så att vi kan
relatera till den på rätt sätt och få allt som Jesus vill ge oss genom den. Och
där den är i sin fullhet, där måste vi vara.”
Det
råder väl ingen tvekan om var Ulf Ekman står och jag tycker för övrigt att han
redogör mycket utförligt för sin uppfattning.
När
det gäller den kyrkliga auktoriteten så finns det emellertid många som har en
annan uppfattning.
Så
här skriver Irene Nordgren på Katolsk vision:
”…….under mer en generation har nu vår kyrkas
(Katolska kyrkans) hieraki
kvävt allt friskt teologiskt givande och tagande. Vatikanens
främsta intresse har varit moralteologi, befrielseteologi,
och ecklesiologi inklusive kvinnliga präster och kvinnans
roll i kyrkan. ”
Här
ett citat ur boken ”Ecce homo (Se människan) efter tvåtusen år” av KG Hammar:
”I vår kulturmiljö är det i dag få människor som låter en yttre auktoritet bestämma eller ge uttryck åt de viktiga inre vägvalen i livet. Vi har passerat den period i historiendå hänvisningar till så säger Bibeln, så säger Kyrkan, så säger påven eller så säger prästen avslutar en diskussion och slutgiltigt uttrycker en människas tro. Vi kan ibland stöta på en framställning av tidigare tidsepoker som innebär att människor förr skulle ha lyssnat på auktoriteter. Förr skulle kristna människor ha accepterat Guds och Bibelns klara besked i olika frågor och inte ifrågasatt den kyrkliga auktoriteten…..Men att någon skulle komma utifrån och ut ifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad.”
”I vår kulturmiljö är det i dag få människor som låter en yttre auktoritet bestämma eller ge uttryck åt de viktiga inre vägvalen i livet. Vi har passerat den period i historiendå hänvisningar till så säger Bibeln, så säger Kyrkan, så säger påven eller så säger prästen avslutar en diskussion och slutgiltigt uttrycker en människas tro. Vi kan ibland stöta på en framställning av tidigare tidsepoker som innebär att människor förr skulle ha lyssnat på auktoriteter. Förr skulle kristna människor ha accepterat Guds och Bibelns klara besked i olika frågor och inte ifrågasatt den kyrkliga auktoriteten…..Men att någon skulle komma utifrån och ut ifrån en given position kräva tilltro blir alltmera sällsynt i vårt kulturklimat. Och detta måste vi väl alla glädjas åt. Det som inte kan övertyga vårt hjärta ska inte heller ha vår tillit och ännu mindre vår lydnad.”
Andra
länkar på detta tema:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar