"Man är å ena sidan väldigt rädd för något som man inte vet tillräckligt mycket om. Min uppfattning är att rädslan är värre än själva fenomenet. Somliga kristna vill förkasta dessa former av andlighet bara för att de kommer från fel håll, men det finns andra som använt sig av mindfullness som en väg till bön och inre samling. Det är tråkigt om andligheten som folk längtar efter hålls utanför kyrkorna. Alla kyrkor har ett ansvar för att tillgodose människors längtan efter andlighet"
Här ett citat ur en artikel från tidningen Dagen av Anna Sophia Bonde Präst och frilansskribent:
”…….Kanske finns det kopplingar mellan mindfulness-metoden och den kristna bönen som jag inte låtsar om. Kanske kan det ena leda till det andra. Men vad jag oroar mig för är att vi människor gång på gång väljer det skapade framför Skaparen, det näst bästa framför det bästa. För att det är enklare. För att alla andra gör det. För att vi inte anser oss ha tid att tänka efter särskilt noga, än mindre ansluta oss till en lära som talar om "den smala vägen", om synd, ondska och behovet om förlåtelse. Nej, det skulle inte passa in, it wouldn't do at all.
Kruxet är bara att denna lära också talar om Gud, glädje och "liv i övernog". Vi kan inte förvänta oss att vi ska kunna få det ena utan det andra. I bönen öppnar vi oss för Guds inflytande i våra liv, hjälper oss att se våra medmänniskor, ja, till och med älska våra fiender. I den kristna bönen samarbetar vi med Gud, för världens skull. Det är, vågar jag påstå, den viktigaste sysselsättning en människa kan ägna sig åt. Varför lyckas då inte kyrkan kommunicera detta? Jag befarar att Gud kommer att hålla oss medansvariga för att så många "vanliga" människor aldrig förstod vad det handlade om.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar