Siewert Öholms beskrivning av vad som
är fakta när det gäller Palestinafrågan ställer jag mig mycket
tveksam till på flera punkter. Han menar att det inte finns någon
palestinsk stat. Detta är inte hela sanningen. Fakta är att den
palestinska myndigheten den 23 september 2011 ansökte om medlemskap
i FN för en stat enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som
huvudstad. Unesco röstade för att erkänna Palestina som en
medlemsstat och detta medlemsskap trädde i kraft samma år. Den
palestinska flaggan hissades vid Unescos högkvarter i Paris den 13
december 2011 och i november 2012 gav FN:s generalförsamling
Palestina status av observatörsstat utan medlemskap. 138 länder
hade röstat för ett medlemskap.
”Det finns ingen palestinsk
president”, säger Öholm. Nej inte om man förnekar Palestina som
stat, men från år 2005 har Mahmoud Abbas varit den palestinska
myndighetens president.
Öholm påstår vidare att det inte
finns något palestinskt folk, visserligen skriver han senare finns
det ”mer än fyra miljoner palestinaaraber som identifierar sig som
palestinier och ett palestinskt folk.” Ja så långt stämmer det.
Den palestinska identiteten har växt fram ur den större arabiska
gemenskapen, som ett svar på den judiska nationalismen. (Sionismen)
Palestina har varit ett distrikt i Osmanska riket, ett område som i
dag består av Israel, Jordanien, Västbanken och Gaza. Palestina
blev 1922 ett mandat under Storbritannien. Meningen var att mandatet
skulle utvecklas till en judisk självständig stat utan att det gick
ut över arabernas medborgerliga eller religiösa rättigheter, men
araberna protesterade, eftersom de ville ha en enda arabisk stat. Det
visade sig senare att ingen hänsyn togs till varken länder eller
kulturer. Mellanöstern delades upp med en käpp i sanden av
kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. Det var naturligtvis
fel av araberna att inte gå med på uppdelningen, men man kan ha
förståelse för den orättvisa som upplevdes av de palestinska
araberna. Palestina var ju ett land som tillhörde endast dem vid
denna tid.
Öholm skriver att ”den palestinska
kampen” fördes av PLO grundaren och terrorledaren Yassir Arafat
med mycken blodspillan och brutalitet. Detta är bara den halva
sanningen. Lika mycket blodspillan och brutalitet har förts från
den andra sidan. Grupperna Irgun och Lehi specialiserade sig på
terror för att sätta skräck i araberna. Judarna var militärt
överlägsna och kunde utnyttja situationen till sin egen fördel.
Det palestinska folket har varit på flykt ända sedan Israel
utropades som nation. Med överlägsen militär styrka har Israel
gång på gång intagit nya områden och under nuvarande
omständigheter finns det inte mycket kvar av områden för en
eventuell Palestinsk stat. Sanningen är således att terrorism och
blodspillan sker på båda sidor, men för den sanningen blundar
Öholm.
Det är varken naivt eller svekfullt av
vår nuvarande regering att ta ställning för ett förtryckt folk.
Det är även helt riktigt att Svenska Kyrkan gör det. Varför
skulle man inte försvara ett folk som varit på flykt under så lång
tid och vars land mer och mer blivit ockuperat. Att kämpa för alla
människors lika värde är väl kyrkans uppgift i högsta grad.
Öholms beskrivning av vår utrikesminister Margot Wallström är
synnerligen osann och nedvärderande. Hon har visat prov på både
mod och beslutsamhet. Att arbeta aktivt för fredssamtalens
fortsättning,
kristnas
närvaro i Mellanöstern, mänskliga rättigheter och risken att
utvecklingen i området skapar både antisemitism och islamofobi,
ligger helt i linje med både den nuvarande regeringens och Svenska
kyrkans intressen. Detta tycker jag är bra och det är varken svek
eller manipulation av kyrkans medlemmar med ett sådant
förhållningssätt. Jag förstår inte den hätska ton som Siewert
Öholm använder i sitt angrepp, men det är ganska typiskt för
honom att uttrycka sig på det sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar