Att trötthet, slitenhet och utbrändhet
skulle vara orsaker till att en andlig ledare som börjat i anden
skall sluta i köttet, tycker jag inte är självklart. Tommy Dahlmanskriver om detta på ett sådant sätt att man kan jämställa det med ett syndafall,
värre än sex, pengar och makt.
Att kraven på en andlig ledare är
enorma och att tiden aldrig räcker till, så som Tommy Dahlman
skriver är sant. Vad han inte skriver är att det ofta förekommer
splittringstendenser i församlingen. Dessutom,olika teologiska
strömningar bland kollegor som är svåra att hantera, där starka
människor försöker påverka situationen. Detta kan vara ännu
värre för en andlig ledare att orka med. Jag håller med om att man
då riskerar att förlora sin identitet. Att jobba mer efter sitt
dåliga samvete att inte räcka till, än att ha kärlek till sitt
uppdrag, är nog inte ovanligt, men att det skulle vara orsaken till
ett fullständigt nederlag eller som han uttrycker det början till
slutet är väldigt starka ord. Det är att lägga ytterligare sten
på en börda som kan kännas svår att bära för den som drabbats.
Att stolthet och självhävdelsebehov
kan föra en människa i fördärvet, gäller nog inte enbart för
den som är trött och sliten, utan kan drabba vem som helst, som
sätter sig på för höga hästar och saknar självinsikt.
Det är också sant att Gud inte ångrar
sin kallelse med en människa, men jag vill gärna tillägga att han
också visar nya vägar i livet. Kallelsen är inte statisk. Om en
arbetssituation varit ohållbar kan det vara barmhärtigt för alla
parter att man hittar en ny, där man känner att självförtroendet
kommer tillbaka. Gud kan leda oss på olika vägar, men ingen
människa skall behöva uppleva det som ett nederlag, ett syndafall,
när man misslyckas.
Jag anser att Tommy Dahlman genom sitt
inlägg förstärker inställningen att det bara är de starka, som
har företräde som andliga ledare. Jag skulle vilja betona det
motsatta. Det är de svaga som Gud vill använda.
”För
en kristen finns inga tillfälligheter. Inget vi har upplevt är
betydelselöst. Varje händelse har i gudsrikets långa perspektiv
sin mening. Varje nederlag kan vara en fördold seger. Varje
erfarenhet av tomhet är en ny möjlighet för Hans fullhet. Också
för en övergiven familj.”
Detta
kan jag verkligen hålla med Tommy Dahlman om
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar