Twingly statistik

torsdag 24 januari 2019

Konflikten mellan Israel och Palestina

Jag har läst Amos Oz bok: "Kära fanatiker"och vill här återge några av hans tankar. Han skriver där att Israel under de senaste åren fjärmat sig från hans ideal om en judisk stat. Han talar om att staten Israel föddes i ett blandäktenskap, genom en sammanslagning mellan Tanakh och upplysningsideerna.

Tanakh är den hebreiska bibeln, judendomens heliga skrift, vilket är detsamma som kristendomens gamla testamente i Bibeln. I Tanakh återfinner man längtan om att återvända till Sion.

Staten Israel föddes alltså i ett blandäktenskap mellan denna längtan om att återvända till Sion och de känslostämningar som uppkommit mellan judiska församlingar och den judiska nationen.

"Båda makarna är komplicerade. Det är inte konstigt att röster i båda lägren har höjts för att lösa upp äktenskapet."(s.89)

Det har uppstått en spricka mellan de som inte lever så som föreskrifterna lär och de som förespråkar tvång eller lagstiftning för att

"skynda på Messias ankomst genom att använda försvarets stridsvagnar eller att tvinga oss att följa religiös lag."(s.90)

"I Israel och runtom i hela världen finns det i dag hundratusentals judar, särskilt unga, som uppfattar judendomen som en hotfull förgrening av extremism, ett slags nationalistisk, stridslysten och förtryckande knytnäve." (s.94)

"hela detta fantastiska bokskåp (Judendomens heliga skrifter, tanakh mm. min parentes) uppfattas nu av många judar som en del av den hotfulla ångvälten som kommer att köra över dem." (s.95)

Amos Oz skriver också ett kapitel om "drömmar Israel borde släppa snart":

"Jag inleder med den viktigaste angelägenheten, en fråga om liv och död för staten Israel:

Om det inte blir två stater här, och det mycket snart, kommer det att vara en stat. Om det är en stat kommer det att vara en arabisk och sträcka sig från Medelhavet till Jordanfloden" (s.103)

"Konflikten mellan Israel och Palestina är ett sår som blött i decennier. Ett varande sår. Det är ingen mening med att om och om igen vifta med det stora slagträt och slå på det blodiga såret, så att det ska bli förskräckt och upphöra med att vara ett blödande sår. Ett öppet sår behöver läka, och det finns bara ett sätt att gradvis läka detta sår. Under tiden håller den förtryckande israeliska regimen i de ockuperade områdena på att störta den palestinska myndigheten. Och vid dess fall kommer vi att finna oss själva ansikte mot ansikte med Hamas även på Västbanken, om inte ännu värre. Miljontals palestinier i de ockuperade landområdena lever under konstant förnedring, de är förslavade och förnekade sina rättigheter. Deras mänskliga och nationella värdighet är nedtrampad, deras egendom övergiven och deras liv under israeliskt styre är torftigt. Ungefär en tredjedel av Västbankens markområden har stulits av Israel, och stölden fortsätter. Högern och bosättarna påstår att vi har rätt till hela landet Israel och till Tempelberget. Men vad menar de egentligen med ordet rättighet? En rättighet är inte någonting som jag hemskt gärna vill ha och väldigt starkt känner att jag förtjänar. En rättighet är vad andra erkänner som sådan. Om andra inte erkänner min rättighet, eller om bara vissa erkänner den, eller bara delvis erkänner den, då är det inte en rättighet jag har, utan ett krav" (s.107)

"Det finns inget annat val än att dela upp det här lilla huset i två ännu mindre lägenheter. Till ett tvåfamiljshus. Om någon från endera sidan av den israeliska-palestinska delningen säger: "Det här är mitt land" - är detta korrekt. Men om någon säger: "Det här landet, från Medelhavet till Jordanfloden, är mitt bara mitt" - är det en uppmaning till blodsutgjutelse. Jag säger ja till en kompromiss mellan Israel och Palestina. Ja till två stater. Vi måste dela upp landet och göra det till ett tvåfamiljshus." (s114-115) "Nej vi och palestinierna kan inte bli en lycklig familj över en natt. Vi behöver två stater. Efter en tid kan samverkan komma, en gemensam marknad, en federation. Men i första ledet måste landet vara ett tvåfamiljshus, på grund av att vi israeliska judar inte är på väg någonstans. Vi har ingenstans att ta vägen. Palestinierna är inte heller på väg någonstans. Inte heller de har någonstans att ta vägen." (S.117)

"Nu kommer en liten bekännelse: "Jag älskar Israel även när jag inte står ut med landet. Om jag skulle ramla ihop på gatan en dag vill jag att det ska vara på en gata i Israel. Inte i London, Paris, Berlin eller New York. (När jag kommer på fötter igen är det säkert en hel del som gärna vill se mig ramla igen. ) Jag känner en stark rädsla för framtiden. Jag fruktar regeringens politik och jag skäms för den. Jag fruktar fanatismen och våldet, som blir alltmer förhärskande i Israel, och jag skäms också över att det är så.." (s.124)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar