"Bli inte offer för
kristendomens marginalisering" är rubriken i
Hillsongspastorn Andreas Nielsens gästkrönika i tidningen Dagen i
dag. Rubriken fångade mig och jag tänkte:
"Har inte kristendomen alltid
varit marginaliserad?" "Gå in genom den trånga porten",
sa Jesus i sin bergspredikan. Porten är trång och vägen är smal
och de är få som finner den. Så visst är det sant att
kristendomen är marginaliserad i en sekulariserad värld. Så är
det också för de andra religionerna. Sverige har aldrig varit ett
kristet land, även om kristendomen officiellt tidigare varit
statsreligion. Det har alltid varit sekulärt, men under de senaste
åren har det blivit ett postsekulärt samhälle. Detta borde vi vara
tacksamma för, tycker jag, eftersom det ger utrymme för en religiös
mångfald. Denna mångfald har utvecklats under lång tid.
Om detta skriver Docent Joel Halldorf i
sin bok: "Gud: Återkomsten":
"Fram till 1800-talets mitt var
Sverige en luthersk enhetsstat med statskyrkan som enda lagliga
trossamfund. Sedan fick vi en luthersk mångfald genom frikyrkorna,
därefter en allmänkristen genom allt fler katoliker och ortodoxa.
Nu har vi en mångreligiös bredd." (sidan 68)
"Postsekularitet handlar inte
om att sekulära svenskar är på väg att konvertera till någon
kyrka eller trossamfund. I stället är det en fråga om en
attitydförändring med två inslag. För det första att sekulära
medborgare och politiker inser och accepterar att religionerna är
här för att stanna, för det andra att de medger att deras egna
övertygelser inte är universell norm utan ett perspektiv bland
flera." (sidan 67)
Halldorf skriver i sin bok att "det
svenska offentliga samtalet om religion, präglas av en motsättning
mellan identitetspolitik och sekularism" Den tar sig i
uttryck, om jag fattar honom rätt, av en rädsla för de nya
strömningarna. Här förekommer två ytterligheter där den ena
accepterar vad som helst eftersom det handlar om en minoritetskultur,
medan den andra vill begränsa allt som ens doftar religion. Alltså
ett slags ja och nej sägande till allt som handlar om religion.
Är det denna rädsla som får
politiker och beslutsfattare att bli inkonsekventa i sina beslut? Om
kristna skribenter medverkar till att spä på denna rädsla genom en
felaktig bedömning av vad som sker och enbart belysa den kristna
aspekten, så kan det få felaktiga följder. Att ytterligheterna
finns i religiösa sammanhang går inte att förneka. Det finns
avarter, men inte ska väl rädslan för avarterna få svenska
politiker att tveka när det gäller samarbete med kyrkor och
religiösa organisationer. Så här skriver Halldorf: (sidan 122-123)
"Det första steget mot en
postsekulär politik handlar om att ta ett kliv bort från
generaliseringar och i stället föra sakliga diskussioner om
konkreta fall. Religiösa övertygelser och praktiker måste hanteras
på samma sätt som andra åsikter och handlingar. Har en skola
misskött sig? Förklara vad som är fel, rätta till problemet eller
stäng skolan. Men använd inte problem på en skola för att
misskreditera alla andra. Likadant med bidrag: samma regler måste
gälla alla - vilken grund finns det för att särbehandla religiösa
föreningar? Kriterierna måste vara objektiva, och om religiösa
föreningar uppfyller dem bör deras aktiviteter kunna räknas som
ett bidrag till samhället i samma grad som lokala fotbollsföreningar
eller sekulära scouter."