Livets Ords och Ulf Ekmans nyinslagna väg

Debatten med anledning av Sigvard Svärds öppna brev till Ulf Ekman fortsätter

Läs mitt tidigare inlägg om frihet och sammanhållning för att få en bakgrund.

”Fria församlingar är bibliskt, Ulf Ekman” skriver Sigvard Svärd i sitt nyainlägg i Dagen

”Är exemplen på läroämbeten inom exempelvis Katolska kyrkan och Svenska kyrkan speciellt goda? Är inte snarare den fria och självverkande församlingen att föredra utifrån Bibeln? Det undrar Sigvard Svärd, som i dag fortsätter debattsamtalet med Ulf Ekman……”

Sigvard Svärds debattinlägg är mycket intressant och en viktig information om det som pågår just nu.
Många är starkt kritiska till Livets Ords nyinslagna väg. Läs här!

Kritisk har jag varit ganska länge Läs bland annat här

Frihet och sammanhållning

”Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor,” skriver Ulf Ekman

Debattinlägget är ett svar på ett öppet brev från Sigvard Svärd i tidningen Dagen.

”Livets ord grundades i maj 1983. Din förkunnelse vid denna tidpunkt saknade inte kritik mot traditionens kristenhet i Sverige. På motsvarande sätt saknades det inte kritik mot dig från nämnda kristenhet för vissa teologiska läror som du ansågs förkunna”, skriver Sigvard Svärd.

Nu vet jag att det inte går att jämföra vad som hänt tidigare i pingstväckelsens historia, men nog är det intressant att läsa vad Lewi Pethrus skrev för länge sedan angående Pingstväckelsens frihet Det kan aldrig vara fel att söka det historiska perspektivet

”Ingenting har haft större betydelse för pingstväckelsen här i landet än den stora frihet, som varit rådande inom densamma. Den inre frigörelsen har följts av en underbar frihet i den lokala verksamheten såväl som församlingarna emellan.

Från början har detta varit ett kännetecknande drag. Det var ett nytt brödraskap mellan dem som gripits av sanningarna om den helige Andes dop och nådegåvorna. Dessa sanningar grep medlemmar av alla samfund. Från alla håll kom de för att mottaga kraften från höjden. Samfundsskiljaktigheter förlorade sin betydelse inför det stora behovet att bli fylld av den helige Ande. Olika åsikter betydde litet eller intet. Bibelordet gjordes på ett alldeles särskilt sätt levande genom Anden. De frigjorda själarna var redo till allt, som de trodde vara Guds vilja och i överensstämmelse med Bibeln. Denna frihet från trosbekännelser och religiösa traditioner var ett resultat av Andens frigörande makt. Friheten från en faställd trosbekännelse har för pingstväckelsens vidkommande inte inneburit någon oklarhet ifråga om förkunnelsen eller i församlingsledningen. Där har man ända från början troget hållit fast vid det urkristna mönstret, sådant vi har det återgivet i Nya testamentet. Få andliga väckelser har varit så skonade från lärostrider som den svenska pingstväckelsen. Förklaringen härtill är måhända väckelsens alltigenom praktiska riktning. De meningsbrytningar som förekommit har också som regel rört sig om praktiska frågor.. Den årliga bibelstudievecka, som mestadels hållits i Nyhem, Mullsjö, där den hålles också i år, har även betytt mycket för den trosenhet, som alltid kännetecknat pingstväckelsen i Sverige. De församlingar som från början kom till var öppna för Guds vittnen från alla håll, såvitt de var fyllda med den helige Ande eller åtminstone längtade efter Andens fullhet. De kunde tillhöra statskyrkan eller frikyrkorna, somliga stod även utanför alla kyrkor, men om de endast hade en mottaglig inställning i förhållande till den helige Ande, så var de välkomna.

Denna frihet har skapat en atmosfär av kärlek emellan de andefyllda kristna, som är något sällsamt. Det är ett överflödande liv i gemenskap som tar sig uttryck på detta sätt. En frihet och gemenskap, som är starkare än varje annat föreningsband.

Denna brödragemenskap har betytt oändligt mycket i pingstväckelsen under gångna år. Den har fjärmat varje känsla av tvång, och skapat en trivsel i församlingarna och i det gemensamma arbetet, som måhända betytt mera för tillslutningen till pingstförsamlingarna än något annat.

Denna frihet har även förskaffat pingstväckelsen en goodwill hos vårt svenska folk, som varit av utomordentlig betydelse för de fria församlingarnas verksamhet. Pingstfolkets inställning på denna punkt har övertygat menige man om att pingstväckelsen inte är något nytt religiöst samfund, avgränsat genom en fast trosbekännelse och en samorganisation, utan att dessa personer och församlingar vill ha sina dörrar öppna till en fri gemenskap med allt Guds folk (min markering RE).

Detta har under långa tider inte varit möjligt med avseende på den kristna verksamheten i allmänhet, ty där har skillnaden i lärouppfattningar och ett hårt motstånd mot den nya rörelsen ofta varit ett svårt hinder för samarbete.

Eftersom rörelsen vuxit sig allt starkare har emellertid de tidigare accepterat dess existens och på så sätt har pingstväckelsens folk kunnat börja att i någon mån praktisera sin öppna fria gemenskap också med kyrkorna. Det har inte saknats ansatser inom väckelsen att få densamma avgränsad från andra kristna. Röster har höjts för att inga andra skulle få predika inom pingstförsamlingarna än de som är formellt anslutna till desamma. Fastän detta är fullständigt främmande för pingstväckelsen, sådan den framträdde från början, har dock en del bland väckelsens folk under vissa tider arbetat för att få en avgränsning. Tendensen i denna riktning har dock aldrig segrat, även om den förorsakat meningsbrytningar. Det har dock inom väckelsen måst föras en ständig kamp för att få den bevarad i dess ursprungliga frihet.

På alla livets områden pågår kampen för friheten. Ingen förmån har stått mänskligheten mera dyrt än denna. Men för den har människorna visat sig kunna offra vad som helst. Frihet är pingstväckelsens adelsmärke. Må då ingen förundra sig över att det understundom måste stå strid om friheten inom en andlig rörelse som denna. Kampen gäller ju ett värde som aldrig kan överskattas.”

 (Lewi Pethrus i Dagen 11/6 1946)

(Citat ur boken Lewi Pethrus som ledarskribent sidorna 29-31.)

Övertygelsen om att veta hur alla andra måste tro

Jag skulle vilja samtala med dig om hur viktigt det är att inte hamna i sin övertygelses våld. Våra tankar är inte alltid Guds tankar och Guds tankar är mycket högre än våra. ”Se, mina tankar är inte era tankar och era vägar är inte mina vägar, säger Herren.” Jesaja 55:8

Det är nödvändigt att ställa frågan: ”Vem tror jag på?” Det är skillnad på att tro på sin egen övertygelse och att tro på Gud. Det behöver givetvis inte vara fel att tro på sin egen tro, men det är viktigare att vi tror på trons upphovsman. ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Hebr. 12:2.

När vi har rätt fokus så händer det att vi måste göra justeringar under livets gång. Vi får aldrig sluta med att resonera med oss själva . Det handlar om ett slags självkontroll enligt Paulus i 2. Kor. 13:5: ”Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet.”

Om man är trygg i sin egen tro så vågar man också lyssna på människor som har en helt annan uppfattning utan att behöva försvara sig. Kanske man till och med kan upptäcka att man har något gemensamt.

Företrädare för kyrkan har ofta uppträtt som om de hade monopol på sanningen och därför måste bekämpa alla dem som inte tror på samma sätt. Ja man går så långt att man till och med utsätter sina kristna trossyskon för åsiktsmobbing. Här ett exempel på detta. Siwert Öholm använder sig av ett oanständigt språk i sitt fördömande av en som inte har samma övertygelse som han. Han blir också kritiserad för detta av signaturen Nils som skriver:” Med all respekt Siewert, men nu går du över anständighetens gräns. Jag tror du har en hel del att lära av Göran Skytte & dennes möte med KG på Bokmässan. Se & lär hur man förhåller sig kristeligt”

Nu håller jag ju inte med om att Göran Skyttes möte med KGH var riktigt ärligt och rumsrent. Det visar ju för övrigt innehållet i hans gästkrönika i Dagen.

Nej vi behöver nog rannsaka oss själva och det kanske innebär att vi får ompröva en del av det som tidigare varit vår övertygelse. 
Göran Skyttes uttalande djupt kränkande för många kristna: LÄS HÄR!

Även jag är stolt över Svenska kyrkan

”Jag är stolt över Svenska kyrkan” skriver KarinLångström Vinge. Jag delar hennes stolthet och anser att de konservativa som ägnar sig åt att analysera Svenska kyrkan gör det på ett mycket osmakligt sätt. De är ute i samma ärende som de som är religionsfientliga. Jag skrev om detta i mitt tidigare blogginlägg här. Så här skriver Karin Långström Vinge:

” När jag läser alla de suckar över Svenska kyrkan som skvalpat runt på nätet, känner jag tvärtom. Jag är stolt över Svenska kyrkan. Jag är glad att Antje Jackelén är vald ärkebiskop. Inte för att hon är kvinna - utan för alla kvaliteter hon har. Det faktum att hon är kvinna har dock ett symboliskt värde som inte ska underskattas. Jag är stolt över allt liv och all lära som pågår i församlingarna runt om i Sverige och runt om i världen”

Jag delar även hennes uppfattning och glädje åt att Antje Jackelén är vald till ärkebiskop

Siwert Öholm ägnar sig åt åsiktsmobbing LÄS HÄR!

Så här är min kommentar till detta:
Till skillnad från dig, Siwert Öholm, så beundrar jag personen KG Hammar för den ödmjuka och varma person han är och för de åsikter han har. Jag får uppfattningen att du tillika med en del andra omtolkar det han har sagt och skrivit. Jag känner inte igen KGH i det du skriver om honom

Jag har ofta frågor Herre

Ibland uppfattas de frågor som ställs som en provokation till den som skall besvara dem. När frågeställaren anser sig ha svaret på frågan kan man tycka att det är onödigt att den ställs. I Tore Littmarcks sång: ”Jag har ofta frågor Herre, men så sällan har jag svar.” (Sv.ps. 218) handlar det om en annan frågeställare. En som är ensam och saknar ord och som är medveten om att en hel del frågor aldrig får ett svar. Psalmen avslutas med orden: ”Det som ger mitt liv en mening, är att du Gud vill mitt väl. Det är nog o Gud att veta, att jag lever i din hand.”

Livet är inte enkelt. Alla våra existentiella frågor kan inte besvaras med ett ja eller nej. Det krävs ödmjukhet, insikt och livserfarenhet för att besvara sådana frågor. Ibland får man också nöja sig med att en del frågor aldrig blir besvarade.

Åtta professorer från Uppsala har uttalat sig i Kyrkanstidning om en fråga som ställdes till kandidaterna i ärkebiskopsvalet:

”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed gör?” – denna fråga ställdes till kandidaterna i ärkebiskopsvalet under hearing. Nu diskuteras de svar som kandidaterna har gett men det vi menar bör problematiseras är själva frågan. Att Svenska kyrkans biskopars tro på Kristus måste ställas mot den andres tro på sanning är fel. Det är särskilt fel när vi talar om en majoritetskyrka i ett samhälle präglat av en stark och fortfarande växande islamofobi.

Att kandidaterna blev obekväma med frågan och att deras svar av många uppfattas som osäkra hedrar dem, menar vi. I dagens Sverige, där muslimska medborgares tro och normer ständigt pekas ut som problematiska, bör vi undvika att bidra till kontrasteringar av det slag som frågan om ”Jesus och Muhammed” gör. Det är lovvärt att kandidaterna uppfattade frågan som provocerande och att de ”inte vågade” beskriva sin egen tro som överlägsen den andres.” (Kyrkans tidning 2013-10-11)

Se även ledaren i tidningen Dagen: Fem råd till vår nya ärkebiskop

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Jag har tidigare skrivit om hur en del präster i Svenska kyrkan sluter sig samman i en pakt som underkänner Svenska kyrkan, ja man går så långt i vissa fall så att man vill att Svenska kyrkan ska krackelera.

I tidningen Dagen fredag 11 oktober 2013skriver Opinionsredaktör Elisabeth Sandlund att tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas, eftersom man är oense om det allra mest grundläggande, synen på Bibeln i allmänhet och Kyrkans Herre i synnerhet  Detta är givetvis inte sant. Men det är en sådan uppfattning som man från visst håll vill att allmänheten skall få och det gör mig mycket upprörd. Tanken på en klyvning av Svenska kyrkan är okristen, ovärdig, oförsonlig och ondskefull, ja denna tanke bedrövar Guds ande.

I samma nummer av tidningen Dagen skriverGöran Skytte en minst lika kritisk gästkrönika där han antyder att det är Kyrkans ledning som bidrar till att kyrkan går i tusen bitar. Varför skulle det vara fel att tänka att en kristen och en muslim ber till samme Gud? Det skulle i så fall vara fel att en icke bekännande kristen ber till samme Gud som en kristen. Detta är helt enkelt ett absurt påstående. Jag uppmanar Göran Skytte att förklara sig lite bättre så man förstår vad han menar. Är detta en orimlig begäran?

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Frågan ställdes till de fyra kandidaterna till ärkebiskopsämbetet och man förväntade att de skulle svara antingen ja eller nej på frågan. Precis som man gör på en tipsfråga. De undanglidande svaren som samtliga kandidater gav tolkades som ett nej, men detta är naturligtvis inte sant. Här finns på ena sidan dem som tycker att det är hur enkelt som helst att svara ja utan att behöva gå djupare in i frågan. Är det verkligen så enkelt?

Jag tycker om att få lyfta fram innehållet i Biskop Antje Jackelensreplik i Kyrkans tidning där hon skriver att de här frågorna förtjänar ett längre resonemang. Hon har aldrig vidrört skillnaderna mellan Jesus och Muhammed i utfrågningen. Detta är således ett osant påstående. Så här skriver hon i sin replik: ” Jesus Kristus är Guds son och därigenom helt och fullt Guds sanna uppenbarelse. ”

Om Göran Skyttes gästkrönika i Katolsk vision

Mindfulness och Yoga, men varför inte Gud?

Först ett avsnitt ifrån det jag tidigare skrivit i ämnet som kan läsas här i sin helhet:
"Man är å ena sidan väldigt rädd för något som man inte vet tillräckligt mycket om. Min uppfattning är att rädslan är värre än själva fenomenet. Somliga kristna vill förkasta dessa former av andlighet bara för att de kommer från fel håll, men det finns andra som använt sig av mindfullness som en väg till bön och inre samling. Det är tråkigt om andligheten som folk längtar efter hålls utanför kyrkorna. Alla kyrkor har ett ansvar för att tillgodose människors längtan efter andlighet"

Här ett citat ur en artikel från tidningen Dagen av Anna Sophia Bonde Präst och frilansskribent:
”…….Kanske finns det kopplingar mellan mindfulness-metoden och den kristna bönen som jag inte låtsar om. Kanske kan det ena leda till det andra. Men vad jag oroar mig för är att vi människor gång på gång väljer det skapade framför Skaparen, det näst bästa framför det bästa. För att det är enklare. För att alla andra gör det. För att vi inte anser oss ha tid att tänka efter särskilt noga, än mindre ansluta oss till en lära som talar om "den smala vägen", om synd, ondska och behovet om förlåtelse. Nej, det skulle inte passa in, it wouldn't do at all.

Kruxet är bara att denna lära också talar om Gud, glädje och "liv i övernog". Vi kan inte förvänta oss att vi ska kunna få det ena utan det andra. I bönen öppnar vi oss för Guds inflytande i våra liv, hjälper oss att se våra medmänniskor, ja, till och med älska våra fiender. I den kristna bönen samarbetar vi med Gud, för världens skull. Det är, vågar jag påstå, den viktigaste sysselsättning en människa kan ägna sig åt. Varför lyckas då inte kyrkan kommunicera detta? Jag befarar att Gud kommer att hålla oss medansvariga för att så många "vanliga" människor aldrig förstod vad det handlade om.”

Läs hela artikeln här