Twingly statistik

torsdag 6 december 2018

Krönika i GP: "Den oundvikliga kraschen"

Gästkrönikören Malcom Kyeyune målar upp en skräckbild i en ledare i GP där han skriver om den oundvikliga kraschen

Pastorn i Vänersborg John Derneborg skriver på fb med anledning av Kyeyunes artikel: "Gode Gud, ge oss ledare som är både kloka och modiga."

Det är naturligtvis inte fel att be till Gud på det sättet. Samtidigt undrar jag varifrån hjälpen skall komma? Är det inte rimligt att vi ber om klokhet och mod hos dem vi redan har? De har inte någon lätt uppgift just nu och behöver verkligen våra förböner helt i linje med vad Bibeln uppmanar oss.

Micael Grenholm kommenterar i detta fbinlägg:
"Suck, ännu ett exempel på när man försöker utmåla ett av världens rikaste länder som ett fattigt u-land."

Det finns givetvis anledning att känna oro för det rådande läget, men trots detta bör vi ha förtroende för våra folkvalda ledare och inte misstänkliggöra dem. De har ett viktigt uppdrag och jag tycker det är fel att kalla detta för cirkus om regeringsbildningen. Det låter så negativt och tvärsäkert när skribenten Kyeyune påstår att den oundvikliga kraschen kommer. Det vore väl bättre att samla alla konkreta förslag på hur våra ledare ska kunna hantera de frågor som rör människor som kommer till vårt land, i stället för att gå till personangrepp mot våra politiska ledare. Det är vår uppgift att be för dem som vi har valt. De behöver både klokhet och mod i den svåra tid vi nu befinner oss. Jag håller med Micael Grenholm om att vi lever i en av världens rikare länder. Just därför måste en utjämning ske och vi måste inse att vi inte längre kan leva i lyx och överkonsumtion så som vi nu gör.

Ja vi får se hur det blir. Jag hoppas på en god fortsättning. Vi behöver en handlingskraftig regering, som inte är beroende av Sverigedemokraterna

Inlägget har ändrats något den 7/12 2018

tisdag 4 december 2018

Fråga till den nya kommunledningen i Motala

Jag skrev tidigare i år ett öppet brev till ledamoten för pensionsrådet i Motala Anne-Lie Liljedahl (S) och fick också ett svar. Brevet handlade om den verksamhet för äldre som finns på Hälsocentret.
Jag ställer nu samma fråga till den nya kommunledningen och undrar om ni har samma ansvarsfulla omdöme som den gamla. Många nya initiativ har tagits under det här året. Bland annat har man utökat verksamheten med ett nytt center på Samuelsbergshemmet. Detta med tanke hur viktigt det är med friskvård för de äldre. Att lägga ned en så betydelsefull verksamhet kan väl inte vara tänkbart. Jag hoppas att få samma lugnande besked från er som jag fick ifrån Anne-Lie Liljedahl.
Finns det någon ny ledamot för pensionsrådet? I så fall är jag tacksam om ni vill upplysa mig om det.

Med vänlig hälsning Rolf Ericson

fredag 16 november 2018

Tankar om döden

TV:n har stått på med Skavlan, men jag har inte sett hela programmet. Hann bara uppfatta några meningar av en av gästerna som var onkolog. Han sa att han ser flera dödsfall varje vecka, men att han har fått en annan inställning till döden. Det är inte döden som skrämmer, men det kan vara processen som sker före döden som kan kännas skrämmande. När aposteln Paulus sitter fängslad, så skriver han ett brev till församlingen i Filippi och beskriver döden som en vinning, men livet som ett ansvar. Han skriver att han slits åt båda hållen. Han vill leva för dem som behöver honom, men han är inte rädd för att dö eftersom han bär på evighetshoppet.

Döden tänkte jag mig så av Bo Setterlind:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat började han gå. Döden tänkte jag mig så

fredag 2 november 2018

Meningslöst att fly

Meningslöst att fly

"Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Vare sig jag sitter eller står, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån. Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se så känner du Herre, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är mig för hög, jag kan inte begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket se, så är du där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag sade: "Mörker må övertäcka mig och ljuset bli natt omkring mig", så skulle själva mörkret inte vara mörkt för dig, natten skulle lysa som dagen: ja mörkret skulle vara som ljuset" Psaltaren 139:1-12

Om det är så som David skriver i denna psaltarpsalm, så har Gud utforskat vår sekretessbelagda journal. Innan vi var i fosterstadiet inleddes hans utforskning med största möjliga noggrannhet. Han vet mer om oss än någon annan, ja till och med än vad vi själva vet.

"O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet, som också vet, långt mer än jag, mitt väsens natt och dag." (Sv. ps. 227)

Att det ska vara så svårt för oss människor att begripa detta. Vi borde själva utforska denna kunskap som finns hos Gud. En sak är ju Guds kunskap om oss. En annan är vår kunskap om honom.

Det är en kunskap som leder oss fram till Jesus och talar om vad han har gjort för oss:

"Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans - kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:10-11

Du som läser vad jag skriver kanske tycker att det låter schablonmässigt. Du kanske har hört det många gånger förr, men låtit det passera, möjligen för att du tycker att det låter orimligt.

Du har kanske sagt upp din förbindelse med kyrkan, eftersom du insett att den gemenskap du sökte efter av någon anledning inte fanns där. Du sökte efter Gud, men du fann honom inte där du sökte, därför att det fanns så många hinder på vägen. Det var inte Gud som var hindret, utan människorna. Människorna som stred för sin egen åskådning. Du sökte förgäves efter Gud ibland de människor som upprättar ett religionssystem utan att ha Gud på sin sida, men du upptäckte bara kyla och död i systemet. Bokstaven dödar, men Anden gör levande. Jesus kom inte för att upprätta döda religionssystem, utan för att ge världen liv. Därför levde han och därför dog han. Vi behöver inte bara hans lära, utan framför allt behöver vi honom själv. Den som har Sonen, han har livet. Det finns många läror som kan kallas kristna läror, men de förblir döda läror om vi inte har funnit livet som finns i Jesus.

Du som känner igen dig i ovanstående beskrivning är inte glömd av Gud. Du kan försöka fly från honom, men du kommer aldrig undan. Vart du än far, om det är upp till himlen, ned i dödsriket eller i en boning ytterst i havet, så som psaltarpsalmen beskriver, så kommer han alltid att finnas där i ett enda syfte, nämligen att få leda dig på livets väg genom att få fatta din högra hand.

"Fly inte, göm dig ej längre, du som så ofta har flytt. Stanna, bli stilla för Jesus. Allting kan han göra nytt. Låt honom ta dig vid handen, följa dig ända tills du är hos din Fader som länge, väntat och väntar ännu." (Sv.ps. 225:3-4)

måndag 29 oktober 2018

Skilj på antsemitism och antisionism!

Skilj på antsemitism och antisionism!

Jag vill vara en israelsvän och har en önskan om att alla de människor som nu bor i staten Israel ska få leva i fred med sina grannar. Min kärlek till det judiska folket är lika stor som den är till det palestinska. Det finns ingen skillnad.

De illdåd som den senaste tiden har skett i synagogan Pittsburgh är fruktansvärt. Det finns inget försvar för det utbredda judehatet var det än uppenbarar sig, så jag vill betona att jag självklart tar avstånd ifrån all sådan antisemitism.

När jag välsignar Israel, så välsignar jag även Palestina. Detta innebär inte att jag anser att den ockupation som sker på den mark, som Israel anser sig ha historisk rätt till är önskvärd. Den måste i högsta grad fördömas.

Ur ett inlägg av Michael Warschawski från tidskriften Tidsignal. Warschawski är israel, jude och socialist.

"Både den antiarabiska och antijudiska rasismen måste fördömas bekämpas utan eftergifter. Det kan bara göras effektivt om man konfronterar båda rasismerna, menar Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist och medlem i Tidsignals internationella redaktionskommitté.

Ur Tidssignal nr 2 år 2005:

"Den israelisk-palestinska konflikten låter sig lätt tolkas i religiösa, eller åtminstone etniska, termer. Den utspelas i ett område som varit vagga för stora religioner och som många kallar »det heliga landet”. Sionis-men framställs ofta som det judiska folkets »återkomst« till det utlovade landet, och den argumenterar gärna med hänvisning till historiska rättigheter när den inte rakt ut talar om ett gudomligt löfte. Jerusalem är en trefaldigt helig stad och det historiska Palestina är översållat med vallfartsorter. Att den islamistiska kulturen är så allestädes närvarande i medvetande och kultur i de olika arabländerna leder också till att konflikten tolkas i religiösa termer, och ofta presenteras som en kamp för att befria ett av islams områden som ockuperats av otrogna. Och vi kan inte heller kringgå den sionistiska strävan att skapa en »judisk stat« och den permanenta strategin för att stärka den judiska dominansen, vilket till och med ledde till ett etniskt rensningskrig 1948.

En av Yasser Arafats största bedrifter var att mot denna bakgrund ha gjort allt mänskligt möjligt för att hålla fast vid att den israelisk-palestinska konflikten är en politisk – och inte religiös eller etnisk – kamp: en nationell befrielsekamp för självständighet en antikolonial kamp för ett territoriurm och för nationell suveränitet.

I motsats härtill är en av den tidigare israeliske premiärministern Ehud Baraks värsta förbrytelser att han förde in religionen i förhandlingarna, då han vid Camp David II-toppmötet krävde judisk överhöghet över moskéesplanaden i Jerusalem med historiska och religiösa argument. Detta vanvettiga krav var utan tvivel en av de viktigaste orsakerna till att Osloprocessen rasade samman. Historien kommer att visa om det också utlöste ett religionskrig i hela Mellanöstern, och en islamisk-judisk konflikt över hela världen.

Den israelisk-palestinska konflikten är en politisk konflikt mellan en kolonial rörelse och en nationell frihetsrörelse. Sionismen är en politisk, och inte religiös ideologi, som syftar till att lösa den judiska frågan i Europa genom invandring till och kolonisering av Palestina samt skapandet av en judisk stat.

De är den definition som sionismens grundare alltid givit, från Herzl till Ben-Gurion,(1) från Pinsker till Jabotinski,(2) och för dem har begreppen kolonisering (Hityashvuth) eller bosättningar (yishuv, moshav)(3) aldrig varit negativt stämplade. Fram till nazismens seger förkastade den överväldigande majoriteten av judar över hela världen sionismen, som antingen betraktades som hädisk (av det stora flertalet rabbiner och religiösa judar) eller som reaktionär (av den judiska arbetarrörelsen i Östeuropa), eller till och med som otidsenlig (av de emanciperade eller assimilerade judar som levde i Central- och Västeuropa).

I den meningen sågs antisionismen alltid om en politisk ståndpunkt bland andra, en ståndpunkt som dessutom dominerade inom den judiska världen under nästan ett halvsekel."


Läs även följande text hämtad från en insändare i Katrineholmskuriren med rubriken:

"Skilj på antisemitism och antisionism."

Läs även följande blogginlägg i ämnet på bloggen "Katolsk vision":

söndag 28 oktober 2018

Rädsla och kärlek hör inte ihop

Det finns många som inte tycker som du", skrev en god vän till mig. En annan god vän sa så här: "Jag kan inte hålla med dig i allt" En tredje hänvisade till en annan skribent i stället för att skriva vad han tyckte. Sådana förslag och andra svepande formuleringar gör mig bekymrad, för det kan väl inte vara så att mina goda vänner inte är överens med mig på någon punkt. Det kan jag inte tro. Vi är säkert överens i mycket, men troligtvis är det så att mina vänner inte kan acceptera att jag ibland tänker i helt andra banor än vad de gör i en del frågor. Om det är på det viset vore det mycket bättre att ärligt och rakt på sak beskriva vad det är jag skriver som inte stämmer med deras övertygelse. En del av vännerna brukar i stället för att uttrycka sin egen uppfattning, hänvisa till vad någon annan skrivit eller sagt i ämnet. På det sättet kommer man undan sitt eget ansvar. För det innebär alltid en risk för att bli missförstådd om man skriver sin egen uppfattning. Rädsla och kärlek går inte att förena.

Fortsättning i dag måndag den 29 oktober:

Jag hoppas att kärleken skall vara drivkraften i mitt skrivande. Kärleken till sanningen. Ömheten och empatin till mina medmänniskor. Kärleken som inte söker sitt, som tror, hoppas och uthärdar allt. Kärleken som utforskar och söker efter kunskap och som inte nöjer sig med hörsägner.Kraft att stå ensam mitt i stormen när övergivenheten blir kännbar. Mod att tro att Gud alltid finns vid min sida.

Vem vill va Jesus?

"Vem vill va Jesus?" Massor av händer räcktes upp. En pojke valdes att föreställa Jesus. Han fick en röd halsduk. "Så vill jag också ha några som skall föreställa Jesu lärjungar." Även denna gång en massa villiga uppräckta händer: "Jag vill, jag vill.."Lärjungarna fick gula halsdukar. En båt hade satts upp som kuliss och blått tyg fick föreställa den böljande sjön. Vår superduktige familjepastor Madelene Boberg berättade inspirerat om hur Jesus stillade stormen och jag tror att alla begrep vad det handlade om. Temat var Trygghet och vi fick veta att vi kan vara fullständigt trygga även när det stormar både inom oss och utanför oss. Den begåvade pedagogen Sofia Hultin hade tillsammans med sina medarbetare förberett ett mycket noga planerat, pedagogiskt och spännande program. Den medryckande musiken med piano, bas, gitarr och övrigt komp. gjorde också sitt till.

Jag är verkligen stolt över att tillhöra en församling där man prioriterar arbetet ibland barn och ungdom. Även i år kommer församlingen att framföra musikalen "Änglahyss." Det blir massor av skolelever som då kommer för att vara med.

lördag 27 oktober 2018

Om Missionsbåten Elidas resa till Israel

En broder i min församling har bett mig att läsa Christina Toledo Åsbrinks svar på

Pekka Mellergårds artikel i tidningen Dagen.

Här Christina Toledano Åsbrinks svar

Visst har jag läst hennes svar. Hon skriver att Israel har blivit bra på att försvara sig mot sina fiender bl.a. genom precisionsbombningar och en effektiv underrättelsetjänst. Allt detta är inte något nytt. Att Israel är överlägsen sina fiender visste vi redan.

Man får lätt intrycket att hon inte kan se att Israel överhuvudtaget gör några fel. Att Israel har rättighet till självförsvar är givetvis riktigt.

Hennes kritik mot Pekka Mellergårds artikel i Dagen tycker jag inte känns rättvis. P.M. menar att om Missionsbåten Elidas syfte med sin resa var att uppmärksamma de kristnas situation i Mellanöstern, vilket i och för sig kan vara bra, men då frågar han och många med honom om det bästa sättet för en sådan uppmärksamhet är att hylla den sekulariserade staten Israel..

Deras nya lag slår fast att Israel är ett land endast för judar, alltså ett slags apartheidsystem likt Sydafrika. Christina Toledano Åsbrink skriver att Sverige är det enda demokratiska land i världen vars utrikesminister officiellt är "persona non grata" i Israel.

Detta tycker jag är kränkande mot vår svenska regering och dess utrikesminister. Det är helt enkelt skamligt av Staten Israel att demonstrativt visa vårt land detta förakt i synnerhet som vi i Sverige alltid uppträtt som Israels vänner och aldrig gjort oss skyldiga till antisemitism så som vi alltid fått höra.

Antisemitism förekommer bara hos dem som bär på hat till Israel och detta går inte att finna hos det officiella Sverige. Vi har aldrig visat någon fiendskap mot Israel. Men om en lögn skrivs ofta framstår den som sanning till sist och det är sorgligt att en del anammar sådant.

Sett med denna bakgrund framstår Elidas resa som en löjeväckande propagandaresa. Den var ett led i det politiska maktspel som pågår och det är sorgligt att så många kristna deltar i detta. Konflikten som pågår i Mellanöstern är inte religiös även om landet är heligt för tre religioner. Nej det är andra makter som ligger bakom.

lördag 20 oktober 2018

Var finns du Gud?

"Jag vill söka honom som min själ har kär. Jag sökte honom men fann honom inte." Höga visan 3:2

Den som söker Gud för att i första hand finna en gemenskap ibland trevliga människor kan förr eller senare bli besviken. En sådan gemenskap kan man finna i vilken förening som helst.

Den som tror att allt livet blir lättare när man följer Jesus kan också bli besviken i motstånd, bekymmer och prövning.

Men den som söker Gud för att finna Jesus kommer aldrig någonsin att bli besviken. Den som gör så har en följeslagare genom livet. En vän i nöden att lita på

Jag vet att om jag än vandrar dödsskuggans dal, så följer mig en vän och jag hör hans röst. Det är min tro och den vilar på Guds löften.

"Söken först Guds rike, så skall allt det andra tillfalla er", sa Jesus.

"Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom inte.." Höga visan 3:4

fredag 19 oktober 2018

Fientliga angrepp mot S

Det fientliga angrepp som riktas mot S, mot vår regering och tyvärr även mot Svenska kyrkan är ovärdigt. Jag måste högljutt få protestera mot detta. Det fräter kristendomen inifrån. Hur kan ledande pastorer och andra få fortsätta med en sådan nedbrytande verksamhet. Jag plågas djupt i mitt inre av detta. Det är mycket värre förföljelse mot sund kristendom än det angrepp som kommer ifrån antikristna. Det finns ingen ovänskap mot Israel varken i S, regeringen eller i Svenska kyrkan. Det är lögnpropaganda. Ovänskapen mot Sverige däremot skulle kunna kallas för antisverigeism

Jag blir även bedrövad över att en del kristna tidningar, Dagen och Världen i dag spär på dessa angrepp. Det är ovärdigt och djupt kränkande.

NEJ S LADE INTE GRUNDEN TILL ANTISEMITISM LÄS HÄR EN LÄNK IFRÅN EXPRESSEN

Upplevelse av bönens kraft

När jag blev godkänd som kantor i Svenska kyrkan för många år sedan fick jag ett examensbetyg. Rektorn vid Oskarshamns folkhögskola talade om för oss kantorer att vi hade fått behörighet att öva oss i orgelspelets svåra konst. Ni är inte färdiga sa han, men ni får fortsätta att öva er. Jag måste få säga att jag är inte färdig än, så när någon frågar mig om jag kan spela orgel, så brukar jag svara att jag försöker.

Så är det också med min erfarenhet av bönens kraft. Jag tror på den, har upplevt den och praktiserar den. Det är ett pågående verk och jag har förhoppningen att Gud som har börjat ett gott verk i mig skall också fullfölja det. Jag har svårt att bedöma hur långt processen gått och färdig är jag definitivt inte.

"Hindren äro många. Gör motstånd min själ. Satan dig nåden ej unnar. Träng dig fram om allt som vill hindra ditt väl, övergiv världenes brunnar. Lyd ej deras röst som ropar följ med oss! Ty min dyra själ, du måste då förgås. Nej för Jesu kärlek, jag råder och ber: Strid i Guds kraft för din krona. Härlighetens himmel är värd all din flit, värd all din bön och din längtan....." (Sv. ps. 265:2)

Jag vet inte så mycket om Alda Wistrand, som skrivit inlägget på bloggsidan "Hela pingsten", med rubriken "Mitt liv förvandlades när jag upptäckte bönens kraft.", men det hon skriver stämmer väldigt bra med min upplevelse:

"Att leva med Jesus betyder inte att livet fylls till bredden med glädje, behag och framgång. Tvärtom så varnar Bibeln själv oss för att det kristna livet innebär förföljelse. Jag har fått försvara min tro för klasskamrater, och argument om varför Bibeln är otrovärdig eller ”en god Gud kan inte finnas” har kastats i ansiktet på mig. Men jag vill tro ändå, därför att jag har upplevt Gud och känner honom. Valet att lägga mitt liv i Jesu händer beror inte på hoppet om att få det perfekta livet, det vore en missuppfattning… nej, därför att jag efter ett personligt möte insett mitt desperata behov efter honom.

När mitt liv stormar, ofta på grund av mycket plugg eller dagar då allting går i ett och jag har lovat lite för mycket ansvar, då finns det inget som lugnar mig så som lovsång och bön gör. Till en början känner jag mig egoistisk när jag avböjer att fika med en kompis, men så inser jag att det inte finns något mera värt än en investering i tid med Gud. Missförstå mig rätt, fika är sällan fel! – men tid med Gud är alltid rätt!!

Under det senaste året har jag utforskat bön. När jag gick i söndagsskolan upptäckte jag bön, att kunna viska ett hej, önskan eller berätta om en rädsla för Gud. Helt fantastiskt, någon som lyssnade och inte skvallrade. Men sedan årets nyårsfirande på Unite-festivalen med temat ”Be” så har jag fått utforska bön, vad det gör med mig och den här världen. Det undervisades mycket om bön, och trots att bön inte var något nytt för mig så var det något då som slog rot i mig på nytt, fast starkare och djupare. Jag bestämde mig för att 2018 skulle vara ett år som jag gjorde tillsammans med Jesus och i bön.

Aldrig har ett nyårslöfte gått så bra att hålla! Jag började lära känna Jesus på ett sätt jag inte tidigare visste existerade. Det låter inte så speciellt att säga det, jag har hört det hundratals gånger, men precis som att lära känna en ny människa så krävdes det att jag prioriterade tid tillsammans med Gud för att bygga en relation med honom, och att jag var mig själv.

Tidigare var bön något som skedde i kyrkan för mig, förbön till exempel, men när jag själv tog tid för att ”slöprata” med Gud, alltså berätta om min dag eller vad jag ärligt tycker är jobbigt, så har jag märkt hur han tröstar, gläder och möter mig i det. Jag vill inte påstå att jag är någon expert på bön, men utifrån min ”böneresa” så är jag övertygad om att bön är en gåva från Gud, ett lättillgängligt verktyg som alla kan använda, vare sig ålder, namn, eller favoritfärg.

Bön har inte bara fört mig närmare Gud, utan även dragit mig närmare mig själv och världen. Jag menar att bön ändrar hur jag ser på saker. Och märk ändrar, för än är jag inte i mål på min resa! Hur som helst så har jag alltid haft perioder då jag, mer eller mindre, tvivlat på min identitet och mitt värde, också hur världen funkar och vad syftet med allting egentligen är. Det finns inga lätta svar på dem frågorna, inte heller Google vet konkret, men bön har lett mig i att upptäcka och utforska svaren sakta men säkert.

Till exempel att i bön uppleva Guds ledning i att bjuda med någon till tonårshänget i kyrkan, att sedan se en växande nyfikenhet och tacksamhet hos denne gläder mig, det får mig att fortsätta vilja växa i lärjungaskap, plus att det för mig bekräftar relationen jag och Gud har, och det ger mitt liv en mening. Jag vill inte tro i hopp om att själv få ett bra liv, utan för att ge liv till dem som ännu inte funnit det, och det påstår jag även är svaret som Gud ger mig när jag ifrågasätter min identitet, värde och världen.

Slutet gott, allting gott? Nej det är inte alltid enkelt att sprida evangeliet när man möts av teorier som vill försöka motbevisa Guds existens. Men bönens kraft är större, och det löfte Gud har gett till oss likaså. Han har lovat att alltid vara oss nära, oavsett förföljelse och motstånd. Missionsbefallningen i Matt 28:18-20 till exempel, den är väldigt tydlig, ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Genom bön kan jag leva i en nära relation med Jesus, att ha honom vid min sida får mig att våga möta motstånd för hans rikes skull." (Alda Wistrand)

måndag 15 oktober 2018

Till redaktionen för Världen i dag

Till redaktionen för Världen i dag! Jag har funderat mycket på det ni skriver om medias tystnad om Elidas Israelsbesök.

Finns det verkligen anledning att uppmärksamma detta när staten Israel har frusit sina relationer till Sverige? Det skrivs ofta tvärtom att det är Sverige som frusit sina relationer med Israel, men detta är inte sanning. Denna medvetna lögn hjälper ni till med att sprida medan sanningen är att Sverige gång på gång har försökt att medla mellan Israel och Palestina, men resultatet av denna strävan är att den svenska utrikesministern blivit portad, eftersom hon på ett opartiskt sätt har kritiserat de övergrepp som staten Israel har begått mot sina grannar. Vad som skrivs är att Elida seglar för Jesus, men Jesus ägnade sig inte åt världslig politisk konfrontation. Om Elida seglar för Jesus borde besättningen ha sökt upp alla de kristna som finns i Palestina.

Med vänlig hälsning Rolf Ericson

lördag 15 september 2018

Ska vi be till Gud om en ny regering Anders Gerdmar?

Docent Anders Gerdmar som är evangelisk karismatisk teolog vill att vi som är Guds folk ska ändra på de demokratiska principerna genom att be till Gud om ett regimskifte i vårt land.

Så här skriver han i tidningen Dagen:

"Vi behöver ett regimskifte, både andligt och politiskt. Och genom bön kan vi få det! För man kan inte skilja politik och tro från varandra. Daniel säger om Herren att ”Han låter tider och stunder skifta, han avsätter kungar och tillsätter kungar” (Dan 2:21). Gud är intresserad av Sveriges inriktning och öde. Inte så att det ena eller andra partiet skulle kunna lösa Sveriges problem. Alla partier har idéer och politik som är mer eller mindre främmande för biblisk kristendom. Men vi behöver ett regimskifte bort ifrån en ideologi som grundläggande är antikristen, socialismen."

Genom detta uttalande får man intrycket av att Anders Gerdmar redan vet vad Gud vill. Jag tillåter mig att ifrågasätta detta och anser att han tar allt för stora ord i sin mun.

Det är väldigt olyckligt att sammanblanda religion och politik, så som Gerdmar gör. Detta är också typiskt även för andra högerextrema rörelser ibland en del så kallade kristna.

Jag kan inte hålla med om att socialismen skulle vara antikristen. Att påstå sådant är inte sant. Jag tycker att det finns väldigt många beröringspunkter mellan kristendom och socialism. I båda fallen handlar det mycket om att ta ansvar för varandra, att jag inte har rätt att leva i lyx och överflöd medan min broder svälter. Kärnan i socialismens och kristendomens budskap är alltså densamma

Det går inte att jämföra socialism med marxism-leninism, vilket Gerdmar gör när han påstår att socialismen är grundläggande antikristen.

lördag 8 september 2018

Religiös beröringsskräck

Den tidigare partiledaren för KD Alf Svensson har uttalat sig om beröringsskräck för religion i Sverige och menar att trenden har vänt. "Sällan har religiösa frågor diskuterats i en valrörelse så flitigt som i år, framför allt när det gäller böneutrop och konfessionella friskolor." Det finns människor som kommit fram till honom och sagt att "Krist" borde betonas i Kristdemokraterna.

Att det finns goda religiösa värderingar som har betydelse för politiken borde alla politiker bejaka, men detta innebär inte att de politiska partierna kan vara religiösa. Jag tycker att det är nödvändigt att sära på begreppen religion och politik.

Politiken handlar om hur människor skall kunna leva tillsammans här på jorden. Religionen har i allmänhet en helt annan dimension i synnerhet den som är knuten till den kristna tron.

Jesus har sagt: "Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av ett annat slag."

Det fanns alltså även vid denna tid en religiös beröringsskräck omkring Jesus. Den berodde på att man förväxlade människors rike med Guds rike. Den politiska maktkampen var i gungning då precis som nu.

Det fanns en tid då man prioriterade att människor skulle vinnas för Guds rike. Det var en tid då man inte var så upptagen av de världsliga frågorna. Man blev hånad och föraktad för att man valt att gå i Mästarens fotspår.

Jag säger inte att det är fel att kristna engagerar sig i politiken. Tvärtom. Jag tror att det har stor betydelse att vi har många duktiga kristna politiker, som genom sin kristna tro kan genomsyra de politiska beslut som fattas både i riksdag, kommun och landsting.

Men jag tror att det blir fel om politiken styr i kyrkan och vice versa om kyrkan styr i politiken. Där finns enligt min uppfattning en helt berättigad religiös beröringsskräck.

Vi lever nu i en ny tid där våra "omistliga kristna värderingar" finns tillsammans med andra religiösa trosuppfattningar. Vi måste lära oss hur vi på bästa sätt skall förhålla oss till dessa och finna gemensamma riktlinjer för att bygga en fredlig värld utan rädsla för nya infallsvinklar.

Vår huvudsakliga uppgift som en kristen kyrka är att först av allt arbeta för att vinna människor för Guds rike. Den uppgiften består intill "slutet när han (Jesus) överlämnar riket åt Gud."

onsdag 29 augusti 2018

Ingen kristendomsfientlighet i S.

Jag skrev ett brev till justitieminister Morgan Johansson

Jag skrev ett brev till justitieminister Morgan Johansson för att få veta den exakta sanningen bakom ett illvilligt rykte, som har sitt ursprung ifrån ett uttalande av pastor Stanley Sjöberg. I ryktet påstods att Morgan Johansson har sagt att han under sin mandatperiod vill utrota kristendomen ifrån vårt land. Ett sådant uttalande ifrån en socialdemokratisk utrikesminister är naturligtvis osannolikt. Trots detta har många använt detta illvilliga rykte som belägg för att det råder kristendomsfientlighet i vår socialdemokratiska regering.

Jag har nu fått ett svar ifrån Morgan Johansson, genom en sekreterare på Justitiedepartementet att ryktet inte stämmer.

Det råder ingen kristendomsfientlighet i det socialdemokratiska partiet. Det är extremt att påstå sådant. Tvärtom vill S betona religionsfriheten som viktig med tanke på människor som även har annan tro. Lika viktig som friheten att inta ha någon särskild tro. Detta i motsats till andra partier som menar att människor med annan religiös tro skall anpassa sig till de förhållanden som råder i vårt land, vilket lätt kan tolkas som viss religionsfientlighet.

torsdag 19 juli 2018

Brev till Justitieminister Morgan Johansson

Till Justitieminister Morgan Johansson

Bäste Morgan!

Det förekommer ett illvilligt rykte på internet, som kan vara till skada för vår socialdemokratiska regering. I ryktet påstås att du i något sammanhang sagt, att du vill utrota kristendomen i vårt land. Detta rykte är både uppseendeväckande och osannolikt, när det kommer från en minister i vår regering, och jag har tvivlat på att det är sant, redan första gången jag hörde talas om det.

Jag frågar dig därför, om det finns någon grund för detta påstående, eller om det är ett falskt rykte. Hoppas att du har möjlighet att ge mig ett svar på detta, så att jag fortsättningsvis ska kunna bemöta dem som har denna uppfattning.

Eftersom ryktet redan fått vingar, vore det bra att du själv dementerar, och försäkrar vad som är sant.

Bästa hälsningar Rolf Ericson Granitvägen 16 B 59156 Motala rolfericson@boremail.com

onsdag 18 juli 2018

Brev till Pastor Stanley Sjöberg

Broder Stanley!

Det förekommer ett rykte om vår justitieminister Morgan Johansson, som har sin upprinnelse i något sammanhang där du hört att han vill utrota kristendomen i vårt land. Detta rykte är både uppseendeväckande och osannolikt när det kommer från en minister i vår regering och jag har tvivlat på att det är sant redan första gången jag hörde talas om det.

För att få reda på hur det förhåller sig vände jag mig till min vän Ulf Bjereld (S)och frågade honom om han hört talas om det. Han svarade mig att han frågat Morgan Johansson om detta och fått svaret att han aldrig har sagt något sådant.

Här står alltså ord mot ord och under tiden får detta rykte vingar och gör mycket stor skada när det användes för illvilliga angrepp på vår socialdemokratiska regering.

Nu vänder jag mig direkt till dig och hoppas att få ett tillfredsställande svar. Jag kommer dessutom själv att ta kontakt med Morgan Johansson och få veta vad han egentligen har sagt, så att sanningen kommer fram och illvilliga rykten kan dementeras.

Jag hoppas att du har möjlighet att svara först, så att jag får höra hur du ser på detta. Min tro är att människor skapat en höna av en fjäder. Eller också har du ett annat svar som bekräftar någon sorts sanning bakom det påstådda ryktet.

Bästa hälsningar Rolf Ericson Motala rolfericson@boremail.com

torsdag 12 juli 2018

Pastor KG Larssons vilseledande propaganda om judar och araber.

Pingstförsamlingen i Värnamo hade lånat sin kyrka till Israels vänners årliga konferens. En av talarna var pastor KG Larsson. Han har talat över ämnet: "Judar och araber".

KG Larssons föredrag är politisk propaganda, med många felaktiga påståenden som jag här vill uppmärksamma i sex punkter.

1./ Han påstår att det var först efter nederlaget år 1967 som begreppet Palestina började användas, och åberopar professor Hitti som källa. Denne professor menar att det inte finns något i arabisk historia som heter Palestina. Min historiebild är en annan.

(Ur Sören Wibeck, "Ett land och två folk") "Fram till första världskriget hade Palestina varit ett distrikt i Osmanska riket, en del av provinsen Syrien, bebott av araber och ett fåtal judar.. Araberna betraktade sig som just araber, delaktiga i den större arabiska gemenskapen. De identifierade sig inte som palestinier. Det var den framväxande judiska nationalismen, sionismen, som förändrade deras syn på sig själva - och den palestinska identiteten blev viktig." Detta hände alltså redan i början av nittonhundratalet.

År 1947 beslutade FN att dela Palestina i två stater. Detta hände i en tid då landet var i kaos i ett stort inbördeskrig. Det judiska folket visade att de kunde försvara sig eftersom de var militärt överlägsna. De kunde därför förverkliga sitt mål om en egen stat. Araberna ville inte godta FN:s beslut om ett delat Palestina. De betraktade hela Palestina som ett arabiskt land. Det judiska folket utgjorde ju bara en tredjedel av befolkningen.

Just med anledning av dessa fakta om Palestina måste jag få lov att ifrågasätta KG Larssons påstående att det inte finns något som heter Palestina.

2./ KG Larsson hör också till de förkunnare som har en darbyistisk tolkning av de händelser som han tror skall ske i framtiden. Det vill säga tron på att Jesus skall återkomma två gånger.

Darbyismen lär att de troende tas till himmelen vid uppryckandet. Den delen kan jag absolut inte ifrågasätta ty den är tydligt angiven i Bibeln, men det som sedan följer i den darbyistiska läran är att det följer en tid som kallas vedermödan och den pågår i sju år. Efter denna tid menar darbyisterna att Jesus kommer ännu en gång tillsammans med de heliga, som är Guds församling, kyrkan och tusenårsriket börjar.

Denna tro innebär att staten Israel är det rike som Gud skall upprätta på jorden, vid den första återkomsten. Alltså ett enda stort rike här på jorden.

Det rike som jag tror på och som jag läser om i Bibeln är Kristi rike som är ett himmelskt rike, till vilket vi är kallade. Det är den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem med mångtusende änglar och en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen. Det är inte det jordiska Jerusalem utan den heliga staden Jerusalem, som är full av Guds härlighet och som en gång skall komma ner på den nya jorden när den gamla är förgången.

Denna tolkning kallas för amilennialism. Den tolkar de tusen åren symboliskt, så att tusenårsriket är en symbol för den kristna eran från Jesu tid och fram till hans återkomst vid den yttersta dagen.

Med stöd av texter främst i Romarbrevet och Galaterbrevet menar jag att "staten Israel" inte är "Guds Israel". Min tro är att alla de som tillhör Jesus, antingen de tillhör det judiska folket eller hedningarna är Guds Israel så som det beskrives i nya testamentet. Trots detta måste Israel erkännas inom de gränser som en gång är beslutade. Det judiska folket måste ha rättighet att ha ett eget land, men om det innebär att alla de judar som bor i andra länder ska återvända, så kan inte det lilla landområde de har i dag räcka till för en så stor befolkning.

Därför är det en del som tycker att det är rätt att staten Israel utvidgar sina landområden, så att alla judar kan återvända till Israel. Man åberopar texter från gamla testamentet som grund för detta.

3./ KG Larsson menar att den våldsbejakande, fundamentalistiska och extrema delen av islam finns även här i Sverige.

Han sa att här i Sverige säger man att IS inget har att göra med religion, men att han tror på motsatsen.

Det är visserligen sant att det finns extrema religiösa grupper av islam, som har målsättningen att förinta västerländska sekulariserade demokratier med maktmedel eller terror och att ersätta dem med ett världsomfattande islamskt samhälle styrt av sharia eller den islamska lagen. Detta är ingen ny uppfattning, den har funnits länge. Denna målsättning innebär även att avskaffa de muslimska samhällen som inte lever under fullständig lydnad mot sharia. Den uttalades bland annat av den egyptiske författaren Sayyid Qutb som levde mellan 1906-1966. Han skriver att det är islams plikt att utöva sin gudagivna rätt att stiga fram och ta kontrollen över den politiska auktoriteten så att den kan etablera det gudomliga systemet på jorden. Enligt Qutb, så finns det inte några sant muslimska samhällen. Därför är den här uttalade målsättningen, som jag tror finns, ganska farlig också för det stora antalet muslimer, både i vårt land och i andra länder.

De flesta muslimer som finns tar avstånd ifrån denna militanta och våldsbejakande islamism och vill verka för fred och samförstånd. Därför är det inte religionen Islam, som ligger bakom den islamska terrorismen. Det är en version av islam som blivit förvanskad av dem som är religionsfientliga.

Vad KG Larsson menar är att denna militanta islamism, skulle vara representativ för religionen Islam. Detta måste till varje pris ifrågasättas. Att sprida ett sådant budskap är till skada för alla de muslimer som vill utöva sin religion i vårt land, eftersom det lätt kan leda till hat och förföljelse. Vi är inte kallade att strida mot andra religioner. Vår uppgift är att bygga broar till alla människor genom kärleksfulla relationer, och att precis som de flesta muslimer, söka fred och samförstånd mellan folk och religioner.

KG Larsson förmedlar en skräckversion när påstår att vi kommer att smulas sönder av Islam. Vad är anledningen till denna hets. Är det inte bättre att vi själva förmedlar vår tro med ny kärlek och hängivenhet.

4./ Han påstår vidare att muslimernas Gud Allah inte har något namn i motsats till judarnas Jahve och de kristna. Detta är ju inte sant. Även muslimerna tror på en Gud och de kallar den Guden för Allah.

5./ Min kritik i denna artikel handlar också om de hårda angrepp KG Larsson riktar mot Svenska kyrkan för att de har en annan uppfattning om hur man hanterar skillnaden mellan olika religioner.

6./ Han angriper även vår regering och påstår bland annat att vår justitieminister har sagt att den kristna tron skall vara utrotad under hans mandatperiod. Var får han detta ifrån? Det är ren lögn. Jag vet det från säkert håll. Morgan Johansson, som är justitieminister har blivit tillfrågad om ryktet är sant, men han har påpekat att han aldrig sagt något sådant.

Som jag ser det är föredraget både extremt och vilseledande och det finns anledning för pastor Larsson att pröva vad jag här skrivit och möjligen komma med klarläggande om orsaken till hans medvetna eller omedvetna lögner.

fredag 6 juli 2018

Stefan Löfvéns tal i Almedalen 2018

Tal av vår statsminister Stefan Löfvén i Almedalen Visby år 2018. Ett tal som var det bästa jag hört på mycket länge.

måndag 2 juli 2018

En återkomst inte två.

En återkomst inte två - den väntar vi på.

Olof Djurfeldt fd chefredaktör på tidningen Dagen har på sin sida på Facebook skrivit att han är uppvuxen med darbyistteologin, vilket han menar innebär "Tron på att Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud församlingen antingen före den stora vedermödan, mitt i den eller i slutet av den. Sedan kommer Jesu synliga återkomst, uppgörelsen med det antikristna riket och upprättandet av det tusenåriga fridsriket. Den yttersta domen kommer efter ett nytt ondskans uppror. Och till sist förenas Det nya Jerusalem med en förnyad jord."

Även jag är uppvuxen med denna tolkning och har i min ungdom fått darbyismen inpräntad i mitt medvetande utan att på något vis ifrågasätta om den stämmer med Bibelns budskap om Jesu återkomst. Om man har har studerat darbyismen, så märker man att det är en lära vid sidan om Bibelns budskap. Det är först på senare år jag har uppfattat den som en villolära. Jag får den inte att stämma med min uppfattning om vad Bibeln lär.

Olof Djurfeldt konstaterar att det finns andra tolkningar i dag och att han har svårt att se att det finns ett klart bibelstöd om två återkomster, en osynlig, som innebär att församlingen, Kristi brud, möter Jesus i skyn och lyfts med honom till himmelen, och en senare synlig återkomst, då han stiger ner på Oljeberget och upprättar sitt jordiska fridsrike.

Med andra ord sagt så har även Djurfeldt svårt med darbyismen

Jag har blivit tillrättavisad för detta av en känd pingstpastor, som menar att jag saknar ödmjukhet inför den som tror på darbyismen. Jag hade hellre sett att denne pastor hade haft bärande argument mot det jag skrivit. Han visste inte ens vad darbyismen var för något när jag skrev till honom, men han menade att hans förkunnelse om Jesu tillkommelse var densamma som Pastor Lewi Pethrus givit uttryck för i boken "Jesus kommer" utgiven år 1912.. Den boken skrevs under den tid då man i de väckelsekristna samfunden och församlingarna hade en darbyistisk tolkning av eskatologin.

Jag envisas fortfarande med att kalla darbyismen för villfarelse. Även om Olof Djurfeldt tycks dela min uppfattning om darbyismen, så menar han att så länge det finns dem som tolkar bibeln på ett sådant sätt, så bör man vara försiktig med att kalla det för villfarelse.

Jag har svårt att hålla med om detta, eftersom det i så fall får konsekvenser för vår uppfattning även i andra teologiska frågor.

Han skrev att han ville vara öppen för andra uppfattningar. För mig är det viktigare att ta avstånd ifrån de uppfattningar som får mig att tvivla. Jag tvivlar inte på Gud och vågar påstå att jag aldrig gjort det, men jag tvivlar på de läror som leder oss bort från sanningen om Gud och sanningen om att Jesus skall komma tillbaka, en gång för alla.

Bibeln är mycket tydlig i denna fråga. Se bland annat 1. Tess. 4:13-18:

"Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom. Med stöd av vad Herren har lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord."

Vilka människor är de andra, de som inte har något hopp? Det är alla de som tror att livet är slut efter döden. Det är en hopplös tro skriver Paulus därför den innebär en större sorg för de avlidna Den är också hopplös därför att den kan få oss att tycka att livet är meningslöst. Men om vi tror på Jesus då vet vi att döden inte är slutet, eftersom Jesus har segrat över synden och över döden. Denna tro skall en gång bytas i ett seende. Vi skall se honom som vi trott på. Vi ser honom när han kommer en gång för alla. Alltså inte två återkomster som darbyismen lär, utan en återkomst. Sedan skall vi alltid vara hos honom. Paulus skriver att vi ska trösta varandra med dessa ord. När skall vi göra det? Skall vi vänta med det tills det har skett? Nej, vi skall trösta varandra nu och sporra varandra till kärlek och goda gärningar..

Bibeln talar också om hur allvarligt det är att göra läror av sådant som inte stämmer med bibelordet

Se Uppenbarelseboken 22:18-20:

"Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något, skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: "Ja, jag kommer snart." Amen kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla."

Om du undrar över vilken stad det handlar om som här kallas "Den heliga staden", så står det i kapitlet före att det är en himmelsk stad. "den heliga staden Jerusalem som kom ner ur himlen från Gud" 21:10.

Jesus har sagt att vi skall hålla oss vakna ty vi vet inte vilken dag han kommer. Han kommer när vi minst väntar det.

Jag väntar inte med skräck över vad som skall hända. Jag väntar med förtröstan och glädje och ber till Herren om att ständigt vara beredd. Visst är det sant att "Himmel och jord skall brinna. Höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna. Löftena de stå kvar," så som vi sjunger i sången av Lewi Pethrus, men det som fyller mina tankar är inte att jorden ska brinna, utan att löftena de står kvar. Löftena om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor.

"Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." Matt.24:34

torsdag 21 juni 2018

Har jag rätt att ifrågasätta det här

Se texten här

Det finns ingen gräns för givandet

Om jag ger av mina ekonomiska tillgångar till den församling jag tillhör, så beror det i första hand på att det är Guds församling och inte en vanlig förening. Till en vanlig förening är det vanligt att man betalar en medlemsavgift, men när man ger till Guds församling, så finns det ingen gräns för givandet. Det är till Gud man ger och det är av tacksamhet till Gud man ger det man känner sig manad till, och absolut inte av tvång.

Det finns ingen regel över hur mycket man ger, även om vi i Bibeln läser om en sådan. Jag menar det som kallas tionde. Det finns ingen som tvingar mig att ge en tiondel av min inkomst till församlingen, men i Bibeln står det att om jag gör det så skall Gud öppna himmelens fönster över mig och utgjuta över mig riklig välsignelse. Se Malaki 3:10. Detta är en följd av givandet. Det finns även ett annat bibelord som talar om givandets betydelse. I 2.Kor. 9:6-11 står det:

"Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan."

Vi kan aldrig ge för mycket till Gud, eller rättare sagt till det vi kan kalla välgörenhet. Vi betalar i regel mera i skatt än vad vi ger till Gud. I Matteus 22:a kapitel läser vi att fariseerna ville försöka sätta fast Jesus genom någonting han sade och de ställde frågan till honom om det var rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Deras avsikter med sin fråga var bedrägliga och det insåg Jesus. Han gör dem häpna genom sitt kloka svar. Han bad dem tala om vems bild och namn det var på myntet som de räckte till honom. De svarade att det var kejsarens bild. Då sa han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Den skatt vi betalar är vi tvungna att betala och det är inget fel med det. Trots att vi inte är tvingade att ge till Gud, så ligger det en stor välsignelse i att få göra det.

Det finns ju ingen som kan säga: "Jag kan inte ge för jag är alldeles för fattig." Nej Gud ser vilken förmåga vi har och tar i tacksamhet emot även det som kan anses vara en liten gåva.

Det står om de första kristna ifrån Makedonien i 2.Kor 8:2 "Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja över sin förmåga har de gett."

Låt mig fråga: "Har du något att vara tacksam till Gud för? Är du tacksam för dina möjligheter?"

Då kan du först av allt göra så som man gjorde i församlingrna i Makedonien: "De gav inte bara det jag hade hoppats, (skrev Paulus)- efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig."

Det viktigaste är inte hur mycket pengar du ger till Gud. Det viktigaste är att du ger dig själv till Gud. Det är den allra största gåva du kan ge till honom, som tack för allt han har gett till dig. Skriv och berätta hur du tänker om allt detta! Gud välsigne dig!

söndag 17 juni 2018

Tron kommer före seendet

Förkunnelsen om Kristi kors, om Jesu död och uppståndelse är grunden för vår räddning. För oss som räddas är det en Guds kraft, men för dem som går förlorade är det en dårskap. Så skriver Paulus till de kristna i Korint. Han menade att de hörde till de räddade, eftersom de tagit emot förkunnelsen om Kristi kors genom Kristi ord. Till romarna skriver han att tron bygger på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.

Denna förkunnelse bygger på något som människor har upplevt. Den handlar egentligen om hur livet blev synligt för oss människor. Johannes skriver om detta i sitt första brev: "Ja livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus."

Den Gud som tidigare varit osynlig för människor, blev genom Jesus synlig. Trots att han blev synlig för alla, så fanns det människor som inte ville se och så har det varit i alla tider. De ville inte ta emot honom. Det står: "Han kom till det som var hans ( i den gamla översättningen står det att han kom till sitt eget) och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Och Ordet blev människa och vi såg hans härlighet."

De hade sett Gud uppenbarad i Jesus och upplevt den härlighet som fanns hos honom. Detta var anledningen till att de förkunnade för andra för att också de som lyssnade till förkunnelsen skulle få vara med i den underbara gemenskap som Gud utlovar.

Budskapet om Kristi kors, Jesu död och uppståndelse, gick som ett segertåg över världen och fortsätter att göra så ända fram till den dag han åter ska bli synlig för en hel värld.

Det är genom detta budskap vi kan komma fram till en bärande tro i dag. Det är en sådan tro vi behöver för att vi en gång skall kunna se. Den tron måste absolut komma före seendet. "Utan tro kan ingen finna nåd hos honom, ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar den som söker honom." Så står det i Hebreerbrevet 11:6

Tron kommer före seendet. Salig du som tror, utan att ha sett. Tomas var en tvivlare, men han fick ändå se. Jesus sa: "Du tror för att du har sett mig, men salig den som tror utan att ha sett."

"Ni har inte sett honom, men älskar honom ändå: ni ser honom ännu inte, men tror på honom och kan jubla i outsäglig himmelsk glädje." skriver Petrus i sitt första brev

Detta är trons konsekvenser. Tron på Jesus sätter oss i förbindelse med Gud. Ja detta är Guds budskap till oss genom sitt eget ord.

Nu finns det människor som till varje pris vill förhindra att detta budskap ska förkunnas. De vill inte veta av någon sanning som handlar om Gud. Om de säger att det inte finns några bevis för Guds existens, så beror det ofta på att deras förnekelse gör dem blinda. Man kan nämligen veta att Gud finns genom hans verk. "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se. Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga." Romarbrevet 1:19

Det finns således två kategorier av människor enligt de ord vi har citerat. Först de som genom tron på Jesus blir räddade och så de som går förlorade därför att de inte vill tro och ta emot budskapet om Jesus Kristus.

Det är av den anledningen som jag skriver detta, för att du som läser det ska förstå hur viktigt det är att ha en tro. Om du med din mun bekänner att Jesus skall vara Herre i ditt liv så leder detta till att du får en tro på Gud som till sist skall rädda ditt liv ifrån att gå evigt förlorad. Jag sammanfattar mitt budskap till dig genom att citera en sång som jag skrivit:

Du får det du tror om du tror som det står. Det säger jag till dig en gåva du får Din tro blir med Guds ord bejakad. Jag bad att få se men han gav mig sitt ord Han satte mig ned vid sitt dukade bord. Han sa att han kommer tillbaka

Det ord som han gav mig skall leda mig rätt. Jag fick ta emot av den gåva Gud gett. Mitt liv blev med Jesus förenat. I sällskap med honom jag lever mitt liv. Bli kvar hos mig ber jag mer Ande mig giv. Jag tror det är så Gud har menat.

onsdag 6 juni 2018

Vi gratulerar Rosmarie som fyller 50 år

Ur min bok "Vem ville vårt liv" Åttonde kapitlet.

Det hände för femtio år sedan den 6 juni 1968:

ROSMARIES BILDERBOK KLICKA HÄR!



Susanne får en syster.

En varm sommardag i början av juni månad var det dags att packa väskan med det allra nödvändigaste och bege sig in till Kalmar. Jag hade fått den stora förmånen att få vara med vid förlossningen. Meningen var ju att jag skulle vara till hjälp för min hustru, men sanningen att säga så var jag så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken. Vi gick in på TV-rummet medan vi väntade på att Ulla-Britt skulle få komma in på förlossningssalen. Där hade några människor samlats framför TV:n. Något hade hänt. Vad var nu detta? Kennedy är skjuten, säger någon.

Jamen blev inte han skjuten för fem år sen. Det måste väl vara en dokumentär om den förre presidenten. Näe det kan inte stämma. Den som blivit skjuten heter Robert F. Kennedy och han är presidentkandidat för demokraterna i den pågående presidentvalskampanjen

Jag bryr mig inte alls om det här. Jag är bara intresserad av det som skall hända i förlossningssalen med min kära hustru. Nu får fru Ericson komma in på salen. Maken får vara med, men vi har en bestämmelse som säger att ingen utom vårdpersonalen får vara med den sista halvtimmen. Vi gör ett litet undantag. När det är dags, så får maken stå i dörröppningen och vara beredd att gå ut om någon läkare skulle dyka upp.

Allting gick runt i mitt huvud. Jag kunde inte fatta att det var sant. Vi skulle bli föräldrar till vårt andra barn. Jag gick där i ett lyckorus, men samtidigt var jag lite orolig. Jag märkte att det var problem. Ulla-Britt hade fått kramp i benen och personalen masserade och gjorde allt för att underlätta hennes situation. Tiden gick långsamt och jag kände mig trött. Ulla-Britt var i alla fall tapper och det lät inte så mycket ifrån henne mer än några enstaka kvidanden. Rätt som det var fick jag höra ett underbart ljud. Ett segerljud från ett barn som gör entré. Jag hörde någon som sa: Det blev en flicka!

Nu får maken komma in på salen. Vi tackade Gud och kände att himlen hade kommit nära denna stund. Tacksamhetens tårar rann från mina ögon. Min tappra hustru låg där med vårt underbara lilla nyfödda barn. En flicka. Tänk att Susanne hade fått en syster! Vi hade haft många namnförslag, både pojk- och flicknamn, men inget av de förslag vi haft skulle betyda något. Hon ska heta Rosmarie! sa Ulla-Britt plötsligt och utan att tänka. Var fick hon det ifrån? Ja, så kan man undra, men så blev det i alla fall. Så småningom mognade förslaget och hennes namn blev Rosmarie, Eva, Margareta född den 6 juni 1968.

Våra könsroller

Jag skall nu berätta något som handlar om fördelningen av våra arbetsuppgifter vid den här tiden. Egentligen borde ju jag ha varit ”pappaledig” och stannat hemma med Susanne, men detta var otänkbart. Föräldraförsäkringen infördes sex år senare år 1974

I det planerade församlingsarbetet trodde jag i min enfald att jag var en oumbärlig person, som måste finnas med i arbetet först av allt. Det var ju min plikt. Barnafödande och skötsel av hemmet var väl i alla fall kvinnans uppgift. Församlingen hade ju planerat ett ungdomsläger och där var ju jag en av ledarna. Inte kunde väl jag svika dem och stanna hemma hos min familj bara för att ett barn hade fötts. Vi hade redan ordnat för Susanne. Hon fick vara hos faster Wega och farbror Natanael vid tiden då Ulla-Britt skulle läggas in på förlossningskliniken. De bodde då i Virserum där Natanael var pastor. Inte hade jag en tanke på att jag försummade min familj när jag prioriterade arbetet i församlingen. Ulla-Britt ställde aldrig några krav på mig i det avseendet. Det var självklart för henne att hon skulle vara hemma och se till att mannen fick den omsorg och service som han behövde, tvätt, städning och strykning av skjortor och inte minst näsdukar. De skulle vara välstrukna, för inte kunde jag ta fram en skrynklig näsduk när jag satt däruppe på talarstolen. Vad jag skäms över den attityd jag hade denna tid. Jag var så bortskämd, men min goda maka bara fortsatte att slösa med sin kärlek och omsorg nu om oss alla tre. Självklart hjälpte jag till hemma också vid den tiden, men merparten av arbetet vilade på Ulla-Britt. Hon som tidigare varit piga på gården hemma, hade nu övertagit den rollen även i vårt hem.

onsdag 23 maj 2018

Du måste anstränga dig för att bli svensk

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har sagt att "Hederskulturen ger uttryck för värderingar som inte hör hemma i Sverige." Detta är naturligtvis sant och kan inte nog betonas. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi inte kan förknippa hedersvåld med Islam på det sätt som ofta felaktigt sker i media.

Sveriges muslimska nätverk har i ett dokument skrivit om Islam och hederskultur. Där står det att "imamer världen över är eniga om att hederskultur och Islam inte går samman. Hederskultur är ett beteende som bygger på maktstrukturer och något människan tar till när han/hon har tappat kontrollen över sin egen situation."..."Många förknippar hederskultur med någon form av muslimsk kultur. Det finns även människor som tror att detta har kopplingar till Islam. Samtidigt måste vi förstå att hederskultur även finns bland de som kallar sig muslimer. Ett problem är att det finns många muslimer som inte har någon kunskap om Islam, eller att deras tro helt enkelt bygger på felaktiga grunder. Att kalla sig muslim innebär inte att man underkastar sig eller att man har någon tro på Gud."

http://www.islamguiden.com/arkiv/hederskultur.pdf

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch-Thor har sagt att "Den judisk kristna etiken är Sveriges etiska modersmål" Vad kan det bero på att hon utesluter Islam. som är dem tredje stora abrahamitiska religionen? Om det är kännetecknande för Kristdemokraternas politik att utesluta den stora grupp av muslimer som har kommit till vårt land, så tycker jag att det är mycket allvarligt. Då har Kristdemokraterna övergivit sin politiska ideologi. Menar Ebba Busch-Thor att muslimerna skall avsäga sig sin religiösa tro när hon säger: "Är du här måste du anstränga dig att bli svensk?" Det hoppas jag verkligen inte.

Det är inte de religiösa skiljelinjerna vi måste skärpa. Det finns andra skiljelinjer mellan människor, som är lika mycket kulturella, etniska och språkliga som de är religiösa. Om det finns värderingar och kulturyttringar, som inte hör hemma i Sverige, så ska vi inte ha så bråttom med att stämpla dem som religiösa även om de utger sig för att vara det. Den religionsfrihet som vi har i Sverige ska vi vara mycket rädda om. Det innebär att vi också ska motverka de religiösa motsättningar som finns i världen i dag. Vi ska undvika att uppträda fientligt mot människor av annan religiös tro, vilket olyckligtvis skulle kunna leda till ett aggressivt beteende.

Vi kan hålla fast vid vår egen övertygelse, men samtidigt med respekt bejaka andras rätt att ha en egen uppfattning utan att förbjuda dem att omsätta sin avvikande tro i praktiken. Förbud kan aldrig leda till den önskvärda religionsfrihet vi vill se i vårt land.

Däremot måste vi motsätta oss de avarter som finns i alla religioner, och som inte hör hemma i vår tid. Detta gäller till exempel när kvinnor behandlas som mindervärdiga, när barn könsstympas eller när omskärelse sker av religiösa skäl. Det gäller naturligtvis också den så kallade hederskulturen, vilken inte hör hemma vare sig i Sverige eller något annat land. Allt som strider mot svensk lagstiftning måste till varje pris beivras.

Så här skrev jag i Ökenkällan för fyra år sedan. Texten är fortfarande aktuell:

"Hur skall vi förhålla oss till en religion som vi anser vara farlig? Många är rädda för islam och ser med oro hur de utbreder sig över hela världen. Hur det blir med den saken vet vi ju inte något om, även om vi ser många skrämmande tendenser. Nu är det ju så att den våldsbenägenhet som finns hos de extrema grupperna av Islam, inte är representativt för muslimer i allmänhet. Det förhåller sig i stället så att de flesta muslimer anses tillhöra den grupp som de extrema muslimerna kallar jahili. Dit hör alla demokratier och politiska system som stiftar lagar och som är "okunniga om gudomlig vägledning" (jahiliyyah). Därför måste alla sådana samhällen förintas eller besegras enligt denna extrema, våldsbenägna grupp av muslimer. De utgör således ett hot mot både muslimer och kristna, vilket vi ju också får veta genom den rapportering som sker där t.ex. Isis är verksamma. Både muslimer och kristna avrättas.

Just därför tror jag att det är nödvändigt att möta de muslimer som kommer till vårt land med vilja att förstå deras religion och inte betrakta dem som fiender. Det finns många goda, religiösa muslimer i världen som för ett långt fredligare liv än många sekulära. Jag vill gärna vara med och och bryta den islamofobi som finns i vårt land. Inte minst bland en del kristna tyvärr."

tisdag 22 maj 2018

Dikter av Rolf Ericson

Du får som du tror, om du tror som det står.
Det säger jag till dig: "En gåva du får."
Din tro blir med Guds ord bejakad.
Jag bad att få se, men han gav mig sitt ord.
Han satte mig ner vid sitt dukade bord,
och sa att han kommer tillbaka.
Det ord som han gav mig skall leda mig rätt.
Jag fick ta emot av den gåva Gud gett.
Mitt liv blev med Jesus förenat.
I sällskap med Jesus jag lever mitt liv.
Bli kvar hos mig ber jag, din Ande mig giv.
Jag tror det är så Gud har menat.


Himmelen är visshet, barnaskapets tro.
Rymder av ljus här på jorden.
Helvetets mörker får ingen ro,
tar ingen plats vid de himmelska borden.
Gömmer sig i sin fångenskap.


Tack för orden och tankarna som kommer.
Tack för värmen i hjärtats åkerjord.
Tack för vännen som sådde där med kärlek.
Tack för himmelen jag fick på denna jord.

Tack för tvivlet, att ifrågasätta.
Tack för ljuset när jag vill komma in.
Om min väg inte alltid är den rätta.
Tack för vissheten att jag får vara din.

Tack för vägen och frihet att få komma.
Tack för omsorg i livets grottekvarn.
Låt mig leva i himlen här på jorden.
Jag vill hamna i famnen som ditt barn-

Herre hjälp mig att rätt förvalta nåden.
Låt mig växa av näring som du ger.
När jag stannar inför det oerhörda,
vill jag tacka dig min Gud att du mig ser.


Tänk om vi kunde vara ärliga och säga som det är.
Vi menade inte alls att ställa till besvär.
Ett ord blev sagt i stundens hetta.
Tänk om vi kunde lägga allt till rätta,
med ärligt uppsåt säga som det är.

Hälsocentret i Motala

Öppet brev till ledamoten för pensionsrådet i Motala Anne-Lie Liljedahl (S):

Bästa Annelie!

Vi har hört talas om att verksamheten vid Hälsocentret i Motala kommer att förändras när det gäller kontinuiteten, så att den begränsas till max två terminer. Detta innebär stora svårigheter för min fru, som har bland annat både diabetes, hjärtsvikt, kol och astma. Hon har under flera år haft stor nytta av sin fysiska träning vid Hälsocentret i Gamla stan, och anser själv att det är tack vare den som hon fortfarande lever trots sina svåra sjukdomar. Om hon blir nödsakad att sluta och söka sig till de friskvårdsanläggningar som finns, med de ökade kostnader det innebär och svårigheter att nå dessa, så är risken mycket stor att hon måste sluta sin träning. Detta i sin tur kommer troligen att förkorta hennes liv. Hur tänker ni politiker egentligen? Att det här projektet är en nagel i ögat på alliansen begriper jag, men jag hoppas att ni socialdemokrater ska kunna fortsätta den humana politik ni alltid stått för när det gäller omsorgen om de äldre.

Jag lägger ut detta meddelande som ett öppet brev adresserat till dig på Facebook, Twitter och på min blogg, och hoppas på ett tillfredsställande svar

Med vänlig hälsning Rolf Ericson

fredag 18 maj 2018

Går det bättre för de goda?

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut." Romarebrevet 8:28 (Folkbibeln)

Betyder detta att det går bättre för dem som älskar Gud, än för andra. Naturligtvis inte! Vi är alla ställda under samma livsvillkor, så länge vi befinner oss på den här jorden. Sorg, sjukdom, lidande och nöd drabbar oss alla. Även den som är rättfärdig får lida och ibland tycker vi att detta är orättvist. Det ser till och med ut som om det går bra för de ogudaktiga.

I Psaltaren 73 berättar psalmdiktaren Asaf att han "upptändes av avund mot de övermodiga när han såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet. Ty fria från vedermödor är de till sin död, och deras hull är frodigt. De kommer inte i olycka som andra dödliga och blir inte plågade som andra människor." Vi tycker precis som Asaf att detta är orättvist. Men Asafs resonemang förändrades, ty det står; "När jag tänkte efter för att begripa detta syntes det mig alltför svårt, till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och gav akt på deras slut."

Vi har goda vänner, som hela livet varit gudfruktiga. De är präktiga och lever ett mycket anständigt liv. Trots detta så har de drabbats av sjukdom, lidande och prövning på ett sätt som kan tyckas orättvist och hårt. Vi brukar säga: "Hur kan det vara möjligt att just dessa våra vänner skulle drabbas så hårt i livet?" De kan inte åberopa sina goda gärningar för att slippa undan, eftersom de är underställda samma livsvillkor som oss övriga. Själva brukar de citera sången: "Gud har ej lovat att vi ska få ha bara sol och himmel så blå. Seger förutan kamp eller strid. Vandring på rosor hela vårt liv. Men som vår dag är kraft skall vi få. Det har Gud lovat ge oss ändå. Ljus på vår vandring, hjälp i var strid. Att vara med oss nu och alltid." Ingenting är självklart. Livet kan förändras. Det oförutsedda kan drabba oss alla. Men Gud har lovat oss en utväg ur varje svår situation.

Det var detta som Paulus menade när han skrev att allt samverkade till det bästa för dem som älskar Gud. Meningen med våra liv är att allt skall samverka till det bästa. Då väger inte lidandet i den här världen så tungt, när vi jämför det med den härlighet som väntar när vi har nått fram till målet. Då kan det också bli så att källorna bryter fram i Tåredalen så som beskrives i den 84:e psalmen i Psaltaren: "När de vandrar genom Tåredalen, gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. De gå från kraft till kraft, så träder de fram inför Gud på Sion."

tisdag 1 maj 2018

Min musikproduktion

Det kanske låter pretentiöst när jag skriver att jag producerar musik. Jag kan givetvis inte jämföra mig med kända låtskrivare och kompositörer, men jag vill inte heller förneka att jag har lyckats rätt så bra med att skapa sånger, körarrangemang och annan musik. Allting är givetvis relativt, inte minst inom detta område. Det handlar ofta om hur stor tro man har på det man skapat.

Ibland har jag försökt att få omgivningen intresserad av min produktion, men här har jag stött på svårigheter. För ungefär ett år sedan tog jag kontakt med ett musikförlag och presenterade för dem en nyskriven musikal med texter ur Filipperbrevet, som är arrangerade för blandad kör. En del i både 2, 3 och 4-stämmig sats. De visade intresse för mitt material och lovade att återkomma, så fort de hade fått mitt material bedömt av flera. Jag har vid flera tillfällen fått påminna förlaget om de fortfarande är intresserade av det jag skrivit. De har inte sagt att de är ointresserade, men lovat att återkomma så fort de får tid. Ett års väntetid för att få sitt material bedömt är en ganska lång tid för en man i min ålder. Jag har ju full förståelse för att det kan finnas svårigheter för ett förlag att lova bli garant för något de har svårt att tro på, men det vore bra att få materialet bedömt i stället för att förhala tiden.

Nu vänder jag mig till mina vänner. Jag har ju flera vänner som är grymt kunniga på det här området. Kan ni ge mig ett gott råd hur jag på bästa sättet skall kunna få bra samarbetspartners som kan hjälpa mig att bedöma min musik? Jag kan fylla en hel byrålåda med alster som inte har nått någon annan. Hjälp mig är ni snälla!. Ge mig råd och synpunkter på hur jag skall få ut min musik!

En del av min musik kan ni finna på den här sidan. https://www.rolferic.se/myownmusic.htm

Finns det någon därtill kunnig person, som är villig att granska en del av mitt material? Kanske någon körledare som vill ta upp något och testa det med sin kör.

Kommentarer efterlyses! Min epost: rolfericson@boremail.com

lördag 28 april 2018

Andlig upplevelse eller kristen kundalini?

Jag är så tacksam för att jag sparat gamla brev, skrivna bland annat från min pappa. De handlar ibland om andliga upplevelser han gjort under sin ungdom på 1920-talet. Pappa som föddes år 1901 i Grytgöl Hällestad, tillhörde i sin ungdom Betaniaförsamlingen i Grytgöl, även kallad Hällestad första baptistförsamling, en av landets äldsta frikyrkoförsamlingar. Så här skriver Arthur:

"Det var som femtonåring jag kom i kontakt med den väckelse som berörde min hembygd under åren 1916-1923. Två stora dopförrättningar hölls under vintern och sommaren 1918, då jag som 16 åring, tillsammans med min syster Gerda 18 år blev döpt tillsammans med en rad vänner. Bland ungdom, men även bland en del äldre fanns vid denna tid en längtan att få uppleva och ta emot "kraften ifrån höjden". Det var förkunnelsen om Andens dop, som tog sig uttryck i denna längtan. Man gick långa vägar för att få vara med där man samlades till bön. Detta gjorde man därför att det inte fanns förståelse för ungdomens längtan i församlingen."

Pappa träffade mamma i Norrköping. Mamma var med ibland de första pingstvännerna där. År 1926, året innan de gifte sig, var hon av någon anledning på vilohem i Lillån i Örebro trakten. I ett brev ifrån pappa skriver han så här:

"Tack o lov till Jesus som mött med dig, eller som jag sade du minns fört dig på ett högre plan. Han är och mäktig att bevara dig på detta plan."

Målet för den längtan som fanns vid denna tid var alltså att få göra andliga upplevelser, "ta emot kraften ifrån höjden," eller som han skrev till mamma "bli förda upp till ett högre plan." Det var denna längtan efter uppfyllelsen av Guds Ande, som är Den Heliga Anden, som skapade förutsättningar till den andliga väckelserörelse som kallas för Pingstväckelsen.

Samtidigt med denna längtan, fanns en rädsla för de nya livsyttringar som tog sig uttryck i andedop och tungotal, under och tecken och sjukas helanden i Jesu namn. Var detta apostolisk kristendom eller var det tecken på andlig hysteri?

Samma rädsla finns även i vår tid. Hur skall man kunna skilja på det som är äkta och det som är imitation? Behovet av att analysera är stort, ja ibland så stort att risken finns att man kastar ut barnet med badvattnet. Den andliga kraft som Jesus beskriver som "strömmar av levande vatten", som den som tror skall få uppleva i sitt inre kan möjligen jämföras med liknande beskrivningar ifrån andra religioner, till exempel ifrån hinduismen där man på ett liknande sätt beskriver det som där upplevs. Det förekommer många analyser och varningar för dessa alternativ till det som vi som tror på Jesus anser vara äkta andligt liv som har sitt ursprung i vad Gud verkar genom Den Heliga Anden i våra liv.

Bibelfokus en känd website skriver så här: "Inom hinduismen och i många meditations- och yogaformer används en kraft som kallas för kundalini. Denna kraft kallas också ormkraften eller drakenergin. Detta finns beskrivet i yogalitteratur. De flesta andliga övningar inom hinduism och New age syftar egentligen till att aktivera och "resa" denna kraft."

Vi har i vår del av världen haft lättare för att anamma denna österländska mysticism i stället för att söka den kraft som vi alltid har haft som tror på Jesus Kristus. Så varnar man nu på en del håll för denna nyfikenhet på de metoder som kan leda till en människas andliga frigörelse.

Är denna rädsla legitim, eller är den ett hinder till att vi i stället söker oss till det som vi upplever som sunt och äkta andligt liv. Det som våra förfäder fick uppleva och det som pappa beskriver från sin ungdomstid på 1920-talet.

Borde vi inte återuppliva det som tidigare var helt naturligt i den andliga väckelserörelsen i vårt land. Jag tycker det. Gud är densamme och hans löften går att lita på även i dag.

I stället för "att som nyfödda barn längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade" så som Petrus skriver i sitt första brev 2:2, så försöker vi i all vår bristfällighet att analysera varifrån mjölken kommer. Så gör inte ett nyfött barn. Det söker glupskt efter moderns bröst utan att fråga varifrån mjölken kommer.

Varför måste vi alltid begripa allt det som Gud gör och har gjort?

Det är ingen risk att det blir fel om det är till Gud vi uttrycker vår längtan efter det andliga livets fullhet och kraft. Så här säger Jesus i Lukas 11:11-13:

"Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm, när han ber om fisk, eller ger honom en skorpion, när han ber om ägg? Om nu redan ni som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom."

Det är självklart att livet måste yttra sig så att det märks. I annat fall vore det inte liv. I Apostlagärningarna 2:14-21 beskriver Petrus dessa yttringar och på vilket sätt de sker:

"Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: "Judar, ja alla ni som bor I Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej detta är vad som har sagts genom profeten Joel: "Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande och de skall profetera. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad."

Har du liksom jag en längtan efter att få uppleva Den Heliga Andens kraft i ditt liv? Då är du inte nöjd med status quo. Nej då vill du hela tiden uppleva det som sångförfattaren Werner Skibstedt uttrycker i en sång:

"Lyft min själ mot de himmelska höjder, Ställ min fot där på klippornas krön. Där jag delar de saligas fröjder och får skåda din härlighet skön."

Jag vill inte vara med som åskådare, när andra får göra denna upplevelse. Jag vill vara med och förstärka förtroendet för det som Gud vill göra, även om det skulle innebära att grytan av någon anledning skulle koka över.

Låt mig slutligen få citera Fanny Crosbys underbara sång och göra det till en bön, som även du kan bedja:

"Jesus kär, gå ej förbi mig. Låt mig bönhörd bli. Då åt andra nåd du skänker, gå ej mig förbi. Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli, och då andra du välsignar, gå ej mig förbi."

måndag 12 mars 2018

Ebba Busch-Thor och humanismen

När Ebba Busch Thor gick med i prideparaden skrev jag år 2016 följande:

EBBA BUSCH-THOR OCH PRIDEPARADEN

Jag blev verkligen imponerad över att hon vid detta tillfälle så rakryggat stod upp för de normer som borde vara självklara för alla kristna. Hon gick med för att markera kampen för allas lika värde.

I dag två år senare tycker jag inte att hon är lika tydlig. Visserligen använder hon sig av samma argument när hon nu skriver:

"Vi ser nu hur våra värderingar utmanas på ett sätt som ytterst kan sätta vår rättsskipning i gungning."

LÄS HÄR VAD HON SKRIVER

Jag har väldigt svårt att tro att det bara är Kristdemokraterna som vill lyfta fram goda värderingar och västerländsk humanism, och även att det skulle vara vänsterns normkritik som har underminerat samhället. Om hon vill arbeta för allas lika värde, så tycker jag inte att hon skall angripa den rörelse som också har detta i sitt program. Det är ett väldigt kraftigt ordval som E.B.T. använder. Det är en fientlig retorik hon brukar som riktar sig till dem som inte tillhör samma politiska fåra. Jag tycker inte att den ger en sann och rättvis bild av det som pågår.

"Att tala om den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar har stämplats ut som intolerant."

skriver hon. Ja jag tycker att det blir intolerant om man enbart talar om dessa fördelar. Alla religioner, även de österländska, har en betydelsefull roll när det gäller att åstadkomma en sann humanism, men då får de inte begränsas till att gälla ett snävt urval. Är det inte detta som normkritiken har handlat om? En del vill vrida klockan tillbaka och hålla fast vid de normer som gällde för längesedan. Andra vill grunda moralen på religionen därför att den tycks vara den stadigaste förnuftsmässiga grunden för moralen. Tron på en högre makt som definierar vad godhet är. Denna tro, som delas av de flesta religioner, är inte statiskt och krampaktigt fäst vid det förflutna, utan pragmatisk och ständigt på väg mot förnyelse. Detta borde vara ett tydligt mål för alla politiker i vårt land. Inget politiskt parti kan ensamt anse sig företräda en sådan humanism.

I en tidigare artikel om religion och humanism skrev jag: LÄS HÄR!

"Jag tycker att det är fel att skilja mellan sekulär och religiös humanism eftersom det finns ytterligheter inom båda. Man måste i så fall jämföra det värsta med det värsta och det bästa med det bästa.

Den sekulära humanismen med sin ateistiska tro kan visserligen handla om att sanning, skönhet och vänskap är viktiga, men den saknar kraften som finns hos en moral som bygger på tron på skönhetens och godhetens objektivitet, samt på möjligheten att människors liv får komma till sin rätt när de allierar sig med den gudomliga viljan.

Visst är det sant att det också finns religiösa övertygelser som är naiva, hemska och rentav sjukliga, men det handlar då om religiös extremism.

I stället för att söka efter skillnader mellan religiös och sekulär humanism borde vi ägna oss åt att hitta det som är gemensamt, nämligen en värdegrund som står för mänskliga rättigheter."

fredag 9 mars 2018

ÅNGESTSYNDROM, UTBRÄNDHET FÖR DEM SOM ARBETAR I KYRKAN

Jag kände igen så mycket av det som Hanna Enbom i dag beskriver i en artikel i tidningen Dagen med rubriken

"UTMATTNING ALLT VANLIGARE I KYRKAN."

Jag upplevde nästan exakt samma sak år 1976 då jag slutade min tjänst som pastor i Pingst. Denna typ av utmattningssyndrom kallas ofta för recidiverande depression och har en tendens att återkomma under påfrestningar i livet. Detta har jag varit med om vid olika tillfällen och jag vill gärna dela med mig av de erfarenheter jag gjort. I flera delar av min livsberättelse

"VEM VILLE VÅRT LIV"

har jag beskrivit detta. Här är ett av utdragen ur min berättelse:

"Jag var sångledare, barnmötesfarbror, predikant och förståndare och hade inte den minsta lust att säga ifrån mig någon av dessa uppgifter. Det fanns inte heller någon som hejdade mig. I stället ville man hela tiden att verksamheten skulle breddas och själv brann jag med en het låga. Jag ville så mycket, men i stället för att delegera, tyckte jag att jag själv var bäst och oumbärlig. Det inre krav som jag haft med mig från min barndom pressade mig hela tiden. Jag måste vara duktig och få det bekräftat, ja jag hade alltför stora krav på mig själv. Jag kom till en gräns där jag inte orkade mera. Det var självförvållad utbrändhet jag hade drabbats av. Jag var utbränd och blev sjukskriven flera gånger. Jag trodde att jag skulle kunna återhämta mig, men det fungerade inte. En dag sa en äldre syster i församlingen, som förstod hur läget var: Rolf, du är helt slut. Du behöver hjälp! Jag borde ha reagerat mycket tidigare på de signaler som hela tiden gjorde sig påminda, men jag ville inte tro att det var sant. Jag trodde att det var normalt att känna sig otillräcklig och svag, men i stället för att få balans mellan vila och arbete, hade jag tagit på mig allt för stora uppgifter. Ingen tackar en för att man arbetar ut sig. Jag fick veta att jag nått vägs ende. Jag hade drabbats av utmattningsdepression och blev långtidssjukskriven. Året var 1976. Det var den värsta tid jag varit med om i hela mitt liv. Det gick så långt att jag hatade mig själv. Omgivningen tyckte synd om mig och min familj. Det var verkligen ingen som tackade mig. Jag tror också att många tyckte synd om församlingen Tänk att de hade en pastor, som var psykiskt sjuk En sådan kan ju inte vara till särskilt stor välsignelse Det vore väl lika bra att han slutade sin tjänst. "Varför hade han som börjat i Anden nu slutat i köttet? Hade han slutat lita på att han var beroende av Gud i stället för att lita på sig själv?" Så tänkte även jag, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att min egen kraft inte kunde hjälpa mig i detta läge, och något hade hänt, som gjorde att jag var helt övergiven. Hade Gud övergivit mig, så att jag inte längre kunde lita på hans hjälp i mitt liv? Jag gick in i en svår depression. Det var en av många både tidigare och senare, vilket jag skulle få uppleva. Det kallas på läkarspråket för recidiverande depression. Funktionsnedsättningen innebär att man får problem med trötthet, energibrist, nedsatt minne, bristande initiativförmåga, bristande motivation och uthållighet. Ofta ökar graden av funktionsnedsättningen med antalet depressioner. Detta har jag fått erfara många gånger i mitt liv Fanns det möjligheter för mig till annat arbete eller annan försörjning av min familj?. Jag hade ju varit på fältet och tjänat Herren i sexton års tid utan någon annan yrkesutbildning. Jag sade upp min tjänst i församlingen och alla förstod mig utan att anklaga mig."

Vi ställer ofta alltför stora krav på dem som är församlingsmedarbetare och de ställer även ofta samma krav på sig själva. Här tror jag att det behövs ökad förståelse hos dem som är ledare i församlingen. Det gäller att vara observant på dem som arbetar och ge dem det emotionella stöd som de behöver för att orka med sin uppgift. Den som går in i en pastorsroll skall inte behöva känna sig ensam i sin roll. Det finns många arbetsuppgifter som en pastor eller avlönad församlingsmedarbetare kan och bör delegera. Om man har en stark kallelseupplevelse kan man göra precis så som Hanna Enbom beskriver: "Jag gick in i min tjänst med hull och hår och hade mycket energi. Jag körde på väldigt intensivt och ingen stoppade mig....Jag fick svårt att dra gränser och hamnade i ett läge där jag läste arbetsmejl i sängen innan jag la mig. Så jobbade jag hela första året." "Återigen ville jag klara mig själv, det är nog det mest typiska duktig flicka syndromet som spökar." Jag känner så väl igen mig. Hur jag upplevde det innan det var för sent.

måndag 5 mars 2018

Om muslimska böneutrop

Så här skriver Stefan Gustafsson i Världen i dag i en artikel som har rubriken: "Öppna inte dörren för muslimska böneutrop"

"År 1930 genomfördes den sista folkräkningen i Sverige där medborgarna ombads uppge religionstillhörighet. Resultatet: endast 15 personer svarade att de var muslimer. I dag beräknas antalet muslimer vara över 800 000, det vill säga cirka åtta procent av befolkningen. Detta väcker många frågor om hur vi ska leva tillsammans. En av de senaste frågorna handlar om muslimska böneutrop. Frågan om böneutrop har flera dimensioner som behöver analyseras."

Stefan Gustafsson har säkert rätt i mycket av det han skriver i denna artikel. Det är nog bra med samtal om hur vi ska leva tillsammans med våra nya medborgare som kommit till Sverige, men detta samtal måste få ske i samförstånd och med en vänskaplig attityd till dem som är muslimer

 Även om vi anser att böneutrop inte bör tillåtas, så är detta inte en fråga för oss kristna att ta ställning till. Det är en fråga som bör tas upp av politiker både statligt och kommunalt. Vår uppgift som kristna bör vara en öppen och generös inställning till våra vänner som är muslimer. De är inte våra fiender. Vi måste låta dem få utöva sin religion lika mycket som vi i detta land har haft frihet att göra i lång tid. Bibeln uppmanar oss till att sträva efter fred med alla. Det är inte vår uppgift att starta religionsfientliga attacker varken verbalt eller på annat sätt.

söndag 4 mars 2018

Suellska stiftelsen i Landskrona år 1910

Se bild här
Mera information här

Pingströrelsens och vårt eget vägval

En artikel om tydlighet och öppenhet går att förena:

Joel Halldorf har skrivit en mycket intressant ledare i tidningen Dagen den 2 mars 2018. Han skriver där om pingströrelsen har en tydlig identitet eller om den är en öppen rörelse och om öppenhet och tydlighet kan förenas.

LÄS HÄR

I det historiska perspektivet skriver han att det redan under 1700-talets pietism växte fram en väckelserörelse i protest mot den tidens protestantiska fixering vid den rätta läran. Pietisterna ville ha mindre lära och huvud och mer hjärta och liv.

Frågan som Halldorf tar upp är om Pingströrelsen kan vara en sådan rörelse, som är öppen för generositet och värme och vardagsnära tro och samtidigt behålla den teologiska tydligheten. Pingstledaren Daniel Alm har beskrivit sin framtidsvision på youtube, där han skildrar en rörelse som är känd för sin kärlek till Jesus och medmänniskorna. Alltså en öppen och utåtriktad pingströrelse.

Detta är så som jag ser det en mycket sympatisk och önskvärd framtidsvision för den rörelse där jag just nu får vara medlem. Samtidigt ställer jag frågan om hur långt vi har kommit i denna öppenhet och dessutom hur långt kan vi gå utan att överskrida de gränser som måste finnas för att en församling skall bevaras frisk och sund.

En fråga som tidigare skilt oss åt och som fortfarande i många fall skiljer oss åt är dopfrågan. Den kan i värsta fall bekräfta de olyckliga fördomarna om Pingströrelsen som sluten och trångsynt, skriver Halldorf.

Till sist undrar jag ändå om inte Guds församling som i Bibeln beskrives som brud skall ha en viss slutenhet mot världen, där lustgården finns innanför dörrarna, men där dörrtrösklarna inte är högre än att vem som helst kan ta sig in och få njuta av lustgårdens värme och kärlek.

Detta uttryckes i Höga visan 4:12:

"En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa."

söndag 11 februari 2018

An old Ess-cornet or maybe an E-cornet?

Hi Rolf, Thanks for sending this photo. I assume that your grandfather (and great-grandfather?) played this cornet in Sweden. It is very typical of this model Eb cornet, except that the third valve crook has been extended from 1 1/2 step to 2 steps, as was preferred in Sweden. Do you have any information about when this was imported: when new or later? It was likely made in the 1870s, but could be as late as the mid-1880s. I can't give you an accurate value, but likely between $1000 and $2000 in the US in that condition. It certainly has much more family and historical value as a rare import to Sweden. Sincerely, Robb Stewart Brass Instruments www.robbstewart.com 626-447-1904 140 E. Santa Clara St. #18 Arcadia, CA 91006
Here is the other side of the cornet:

fredag 26 januari 2018

Profetiorna och vår tid

 När det gäller de profetiska skrifterna så är det mycket som vi redan kan konstatera har gått i uppfyllelse. Det övriga får vi pröva och ta till oss det som är gott. När en profetia har gått i uppfyllelse så vet vi. Dessförinnan kan vi ingenting veta. Detta innebär inte att profetian fördenskull är oäkta, men uppfyllelsen beror på om Gud vill att den skall uppfyllas. Vi kan bara se konturerna på det som ligger framför med hjälp av de ord som Gud redan har talat till oss genom sitt ord.

I Hebr. 1:1 står det: " Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son."

Det står "talade många gånger och på många sätt", när det gällde profeternas uppgift i forna tider. Men så står det: "har talat till oss genom sin son"

I 2.Petr. 1:19 står det: "Nu kan vi ännu mer lita på profetorden"

Varför var detta möjligt? Därför att Gud hade bekräftat profetiornas uppfyllelse genom Jesus Kristus.

I Upp. 19:10 står det: "Jesu vittnesbörd är profetians ande." I Joh. 19:30 står det: "När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat" och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande."

De gammaltestamentliga profetiorna om Messias första ankomst hade gått i uppfyllelse. Jesus hade fullbordat sitt uppdrag. Därför talar inte Gud vid denna tidens slut något som han inte redan har talat till oss om. Vi kan inte konstruera profetior efter eget tycke och smak.

I Ef. 2:20 står det: "Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten."

lördag 13 januari 2018

Det nuvarande och det himmelska Jerusalem

"Hur nu än det eskatologiska pusslet ska läggas står en sak klar: Det går en röd tråd genom historien och inte så sällan har den med Israel och dess huvudstad Jerusalem att göra. Det viktigaste är inte hur dess enskilda delar ska förstås, utan att det övergripande temat hålls levande: Tidstecknen visar att Jesus är nära, snart kommer Han igen!" Så skriver Samuel Svensson, doktorand i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Vem är jag att våga bemöta en sådan gigant i ämnet. Jag gör det med stor ödmjukhet och insikt om att jag inte har svaret, men att jag ställer mig frågande till om det verkligen förhåller sig på det viset.

Hur skall man kunna tro att det nuvarande Jerusalem har något att göra med sanningen om att Jesus skall komma tillbaka? Jerusalem är minst lika "ohelig", som alla andra jordiska städer trots att man påstår att den är helig för tre världsreligioner, som alla kämpar för ensamrätten till denna stad och dess helgedomar. Det vore bättre att avstå från alla religiösa krav på denna ensamrätt.

I Bibelns sista bok Uppenbarelsebokens 21:a kapitel talas det om ett annat Jerusalem. Det nya Jerusalem, som är den heliga staden Jerusalem. Den staden kommer ner på den nya himlen och den nya jorden, från Gud, full av Guds härlighet. "Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren, Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet."

De som tillhör Guds Israel, det vill säga alla de som tror på Jesus vare sig de varit judar eller hedningar före sin omvändelse, har tillträde till det nya Jerusalem. Det är en stad som redan finns i himlen och som är förberedd för dem som nått målet Se Hebr. 12:22-24: "Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen, ni står inför Gud allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats, och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod, som talar starkare än Abels."

Rolf Ericson Motala

tisdag 9 januari 2018

Har jag rätt att ifrågasätta en del av Lewi Pethrus förkunnelse?

Jag har fått mycket stark kritik av en känd pingstpastor, för att jag ifrågasatt en del av innehållet i Lewi Pethrus bok: Jesus kommer, utgiven år 1912. Jag har kallat den darbyistiska uppfattningen som Lewi Pethrus där ger uttryck för för villfarelse. Av den anledningen känner sig även denne pingstpastor anklagad av mig, eftersom han menar att han också har förkunnat på liknande sätt.

LÄS HÄR MINA KOMMENTARER TILL LEWI PETHRUS BOK.

I stället för att gå in i en dialog med mig i detta livsviktiga ämne, som Bibeln talar om, så ger han uttryck för sin egen frustration över att jag vågar ifrågasätta det han förkunnar. Han känner sig kränkt av det jag skrivit i stället för att medge att jag kan ha rätt att ifrågasätta honom. I stället för att försvara sin egen uppfattning, så anser han att jag borde vara försiktig, och uttrycka mig med större ödmjukhet. Så här skriver han i ett mail till mig:

" Konsekvensen av att du dömer L P blir att även jag blir dömd till något så förfärligt som en predikant som står i villfarelsens tjänst."

Broder X, Guds frid! Jag är mycket tacksam för att Du ber mig svara tydligt på frågan om jag anser att Lewi Pethrus förkunnelse i detta ämne var en villfarelse. För det första har jag aldrig varit så kategorisk och uttryckt mig riktigt på det viset. När jag försökt att sätta ord på mina tankar, har jag ofta blivit missförstådd av en del vänner. Jag har dessutom fått en del otrevliga hot och hatfyllda kommentarer av den anledning att jag vågat skriva om ett ämne som tycks vara så känsloladdat för många. En anständig ton är väl nödvändigt att man håller när man skriver om det här. Det känns onekligen lite nervöst att ibland skriva något som man vet att den andre inte kan hålla med om, men om man inte vågar det, så blir det heller ingenting uträttat. Jag uppskattar att bli tillrättavisad när jag har fel och har vid flera tillfällen fått be om förlåtelse för att jag skrivit saker förhastat. Jag förstår att du tycker att jag borde ha varit mer försiktig i mitt ordval, när jag skriver att darbyismen är en villfarelse, men jag är i gott sällskap, av många som på liknande sätt kommit till insikt att vår förkunnelse om detta tidigare saknat stöd i Guds ord. Vi har tagit saker för självklara utan att ta reda på om de är det. Det jag skrivit är en redogörelse för en bok som skrevs år 1912. Det är innehållet i den boken som har format många pingstvänners bibelsyn på den yttersta tidens händelser. Så har sagts till mig bland annat av broder X Det var ju inte bara Lewi Pethrus. som färgades av darbyismen. Vi färgades alla av den, även jag. Pappa hade satt upp Chaders plansch, med de sju tidsåldrarna på väggen i vårt sovrum. Där fanns också den sjuåriga vedermödan med och de två tillfällen då Jesus skulle komma Om jag nu anser att detta är en villfarelse, så måste jag ha rättighet att uttrycka det i både tal och skrift. Tycker du inte det? Jag vet ju inte vad du anser om den kristna sionismen? Där anser man att Israel har en särskild roll i den yttersta tiden. Det är ju ett mirakel att det folket fortfarande existerar, trots den förskingring och utrotning de varit utsatta för. Jag tror att Gud kommer att vaka över dem på grund av sitt löfte. Detta är väl också vad vi förkunnat i Pingst under hela min uppväxt. Vilken roll Israel kommer att ha i framtiden tycker jag är en väldigt svår fråga. "Gud har inte förskjutit sitt folk som han en gång har utvalt." Gud har utvidgat sitt förbund, så att även vi får tillhöra Guds Israel. Jag har försökt att skriva om detta den senaste tiden i Ökenkällan Min tro på Herrens dag som kommer återfinns bland annat i 2.Petr. 3:1-13 Jag väntar på Guds dag (en händelse). På nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor v. 13 Kan jag bli tydligare än så Tack för denna gång. Gud välsigne dig! Hälsningar Rolf

Broder X Det gläder mig mycket att du över huvud taget bryr dig om mina kommentarer omkring Lewi Pethrus bok: “Jesus kommer” utgiven år 1912. Det visar att du bryr dig om mig och den troskamp jag delar med dig och alla troende. Nog är det en märklig bok, det måste jag få skriva. Visst är det också ett speciellt ämne detta att Jesus skall komma tillbaka. “Och Anden och bruden säger: “Kom!” Och den som hör det skall säga: “Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten...”  

Nu ber du mig att kortfattat ge dig svaret om jag anser att Lewi Pethrus i denna bok ger uttryck för en uppfattning som får anses som en villfarelse. Detta har jag ju faktiskt redan gjort i de kommentarer jag publicerat. Nu är ju inte allt som skrivits i boken villfarelse, men det som är mest iögonfallande är ju  uppfattningen att det handlar om två tillkommelser och en mellanperiod som består av 7 år. Dessutom uppfattningen att judarna kommer att återuppbygga sitt tempel. Om detta kommer att ske, så strider det ju mot Bibelns lära. Låt mig få veta om du nu är nöjd med mitt svar och vad som är din avsikt med den önskan du har om detta.  

Hälsningar Rolf