Mellandagshälsning från Rolf med bifogad solosång

God fortsättning önskar jag till alla mina besökare! Vi har det bra, men håller oss mest inomhus, eftersom väderleken ute är kall och vinden bitvis hård.
Termometern i kväll, annandag jul klockan 18,32 visar på minus 11,9 grader Celsius. Jämfört med andra delar av vårt land har vi inte haft så besvärligt väglag. I dag har vi bara haft ett ganska lätt snöfall i Borensberg. Julaftonen firade vi tillsammans med KM och Emmy här hos oss, med traditionell julmat. På kvällen var vi till Kristbergs kyrka där jag fick tjänstgöra som Organist vid midnattsmässan. Trots det hårda vädret var mässan mycket välbesökt. Det var roligt att få hjälpa till.

I mellandagarna väntar vi de övriga i familjen. Får hoppas att vägarna är framkomliga

I dag har jag roat mig med att spela in en av mina sånger, som jag nu lagt ut på min hemsida på följande adress http://www.rolferic.se/ordsprak.htm

Gå in och lyssna.

Jag har använt mig av min lilla H2 zoom och sedan konverterat filen till Cubaseprogrammet där jag lagt på en bas. Därefter har jag gjort om wav-filen till wma för att den skall gå att ladda upp på någon minut. Det kanske tar olika tid beroende på vilka möjligheter som finns på din dator.

Råd och synpunkter på hur jag skall lära mig bättre teknik för mina inspelningar tar jag gärna emot.
Ulla-Britt och jag Rolf önskar Er en fortsatt God jul och Ett Gott Nytt År!

Vår julhälsning till alla våra läsare och vänner!

Kära vänner!

Det här året har inneburit en del påfrestningar utöver det vanliga, men också en hel del glädjeämnen. Så är det nog för de flesta av oss. Livet är fyllt av både glädje och sorg, med och motgång. När man drabbas av sjukdom blir man påmind om hur skört livet är.
I början av året firade vi 45 årsjubileum Se här
http://rolferic.blogspot.com/2010/04/45-arsjubileum.html

och här:
http://bloggen.rolferic.se/#post217
Vi har hunnit med en hel del trots att vi haft det lite motigt på grund av den hjärtsvikt som vi fick besked om att Ulla-Britt hade under juni månad. Det är fantastiskt att hon har hämtat sig så bra och nu får livet gå vidare med hänsyn till en del begränsningar.
Ja vi har försökt att bättra på en del på vår fastighet av underhåll både inne och ute. Vi kanske inte orkar med att bo kvar här så länge. Det krävs en hel del när man har eget hus med tomt därtill.
Här kan ni läsa vad vi gjorde:
http://bloggen.rolferic.se/#post223

Läs gärna vår sommarhälsning
http://bloggen.rolferic.se/#post219
Men nu är det åter jul och trots att bilden visar en livs levande tomte, så är det inte honom vi firar. Visserligen kommer han nog till oss i mellandagarna och delar ut klappar till de minsta.

Nej julen firar vi som ni alla vet till minne av vår Frälsares födelse
”Ty ett barn är oss fött, en son är oss given…..”
EN RIKTIGT GOD jul TILL ER ALLA OCH ETT GOTT NYTT ÅR!
från Ulla-Britt och Rolf

Julspecial i Radio Falköping

Så här skriver Egon ifrån Piteå:

För många år sen nu så sände Pingstkyrkan närradio-program över Piteå-närradio, jag var en av deras tekniker. Vi sände varje fredagskväll ett program som vi kallade ” Gokväll-Piteå”.
Det var ett program där lyssnarna fick ringa in och önska kristna sånger men även få hjälp i bön. Det krävdes rätt så många medarbetare som ställde upp varje fredagskväll mellan 20.00- fram till 22.00, 1 tekniker , 1 i studion, 2 som svarade i telefon och sökte igenom skivor. Sista fredagen inför jul brukar all personal få ledigt , då gjorde jag som i vanliga fall var tekniker en ”uppesittarkväll” med alla julens sånger. Sista året vi sände julspecial var julen 2007. Ett av inslagen förutom alla våra julsånger, var att 6 pitebor fick prata fritt om hur de ser på julfirandet. De 6 hade en sak gemensamt ; de var alla födda utomlands, och hade kommit hit som vuxna. Det kom från USA, Ryssland,Tyskland, Palestina, Iran och Thailand. Deras berättelser ser olika ut men de bildar en intressant ”mosaik” som vi ”gammelsvenskar” har mycket att lära av.
Dessutom ingår i programmet en intervju med en av SKR:s följeslagare i Betlehem detta år.
Nu sänds programmet i repris över Falköpings närrado och kan avlyssnas på webben.

Programmet är uppdelat i 2 delar första delen sänds Söndag 19 dec kl. 18.00, med repris på tisdagarna efter kl 13. och andra delen den 26 dec kl.18.00
Här är länken: http://www.fnf.nu/

Gud vår beskyddare- eller vem säger vad?

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga han säger: ”I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud på vilken jag förtröstar.”” Psaltaren 91:1-2

Den här psalmen handlar inte bara om beskydd. Den beskriver också de faror som vi människor möter. Farorna är en del av livet vi lever på jorden. De påminner oss om vår ofullkomlighet. Vem har sagt att vi skall slippa farorna?

I Bibeln berättas om en man som hette Job. Det står att han var en oförvitlig och redlig man, som fruktade Gud och undvek det onda. Han var rik, ja till och med mäktigare än någon annan i Österlandet. Han var mån om sin familj och gjorde allt han kunde för att barnen skulle vara rena inför Gud. I berättelsen om Job finns även Gud och Åklagaren med.

Herren säger till Åklagaren: ”Har du gett akt på min tjänare Job? Ty på jorden finns inte hans like i oförvitlighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Åklagaren svarade Herren: ” Är det då för ingenting som Job fruktar Gud. Du har ju på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger, du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar har utbrett sig i landet.””

Berättelsen fortsätter med att Herren ger Åklagaren tillåtelse att ta ifrån honom allt det han äger, förutom honom själv.

Målsättningen för Åklagarens tillvägagångssätt var att få Job att ändra sin inställning och sin relation till Gud. Han säger till Gud: ”Förvisso skall han då mitt i ansiktet tala kränkande ord mot dig.”

Job förlorade både sina barn och sin rikedom och det står att han föll ned till jorden och tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovad vare Herrens namn!”

Samtalet mellan Herren och Åklagaren fortsätter och Åklagaren får tillåtelse att ta ifrån honom hans hälsa, men inte hans liv.. Det står att han drabbas av svåra bulnader på hela kroppen. Då säger hans hustru till honom: ”Håller du ännu fast vid din oförvitlighet? Tala fritt ut om Gud och dö.”

Det svar som Job ger till sin hustru visar att han inte riktigt hade förstått varifrån det onda kom eftersom han trodde att det onda och det goda kom från samma källa.
Detsamma uttrycker han i 29:e kapitlet: ”Ack att jag var som i forna månader som i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd.” Den övergivenhet han upplevde betydde inte Guds frånvaro.
Gud återupprättade Job. Rekommenderad läsning Jobs bok.

I sista kapitlet säger Job till Gud: ”Endast hörsägner hade jag uppfattat om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.”

Vem eller vad är det då som säger att Gud är ditt och mitt beskydd? Svar enligt Psaltaren 91.9: ”Det är du och jag som säger det, inte någon annan.” ”Ty DU har sagt: ”Du Herre är MITT beskydd, och du har gjort den högste till din tillflykt.”

Gå i kras

GÅ I KRAS- leva med bipolär sjukdom av Veronica Schelander

Boken finns fortfarande i lager på Nordens största bokhandel Adlibris

Många svenskar lider av psykiska problem av något slag, men få vågar tala om det. Gå i kras är en bok som kan ge hjälp och igenkänning både för den som själv har psykiska problem och för den som professionellt eller som vän vill vara till hjälp.



Här ett avsnitt ur kapitlet Gränsland


Det finns ett före och ett efter. Ett liv före, ett annat efter. En gudsbild före, en gudsbild efter. Den bild jag tidigare hade av ett perfekt liv krackelerade, och ur askan glimmade så småningom fram ett Ansikte av någon som inte krävde mig hel. Utan som älskade mig – trots allt
Allting förändrades en mörk vinternatt i februari 1998. Jag minns att snön föll samma natt, och i min drömvärld var det något slags tecken- på ankomst. Änglarna var här… Kanske hade Jesus kommit – i min värld. Jag var vaken länge den natten. Jag satt uppe och bad med någon vän. Jag hade skiljts från min förre pojkvän efter en samling i kyrkan i samband med en dispyt, och de sista ord jag hörde ur hans mun var: ”Du är helt besatt!”
Jag tog de orden bokstavligt. Det gjorde vansinnigt ont inuti att försöka sluta älska. Jag hade varit utan mat i dagar. Utan någon ordentlig sömn. Jag hade varit överenergisk och därmed kreativ och överdrivet aktiv. Jag hade skrivit långt in på nätterna och dykt upp på en ungdomssamling i kyrkan där jag till ledaren sa mig ha en predikan som jag borde hålla. Så går det ju inte till, men just då förstod jag inte varför han sa nej. Jag upplevde hans nej snarast som ett hot.
En vän frågade mig om jag hade ätit något och jag svarade glatt: ”Det är ingen fara, jag åt en korv i går!” Minns att jag hade köpt en vitaminburk på apoteket för att ersätta alla mål jag hoppade över. Jag fastade och bad till Gud att pojkvännen, som innan allting börjat rasa lovat att vi skulle titta på ringar, skulle komma tillbaka…Han hade träffat någon annan, och det var svårt att förstå. En person (som inte visste bättre) hade ju ”profeterat” att det skulle bli vi. En resande predikant hade påstått att Gud ”sa” att han hade enat mig och min pojkvän, och att omständigheter skulle försöka skilja på oss, men att det skulle bli vi. I den miljö jag vistades i förekom profetior ofta, och det var oklart hur och i vilken mån de prövades. Allt togs oftast vidöppet emot. ch eftersom jag, trots mina 21 år, inte hade lärt mig mycket om kritiskt tänkande (skrämmande tanke), svalde jag allt med hull och hår. Mannen hade ju bett så att en människa fått sin syn tillbaka, sas det, så hur skulle han kunna ha fel?
I det sammanhang jag rörde mig i, en liten karismatisk influerad bönegrupp med en tro präglad av andlig mysticism och starka känslouttryck, var det närmast syndigt att kritisera, att tänka negativt eller annorlunda. Detta tänkesätt – att den egna tanken inte riktigt dög utan bara ”gudstanken” – hade jag också fått med mig sedan barnsben och från den peruanska kultur jag växt upp i, där man i vissa sfärer inte säger emot ”auktoriteter”.
Denna bönegrupp hade präglats av undervisning som kom via så kallade profeter och av framgångsteologi från vissa kristna kretsar. Man kan lugnt säga att de flesta av oss sökte andliga upplevelser och kickar – detta var kanske inget som sas rakt ut, men i praktiken blev det så. Bibeln tolkades på ett bokstavligt vis, och språket som gav form åt vår tro var ett ständigt antingen – eller, en dualism så det förslog; antingen har du liv eller död, antingen är du i ljuset eller i mörkret, antingen följer du djävulen (och honom pratades det mycket om!) eller Jesus, antingen följer du köttet eller anden, antingen är du på väg till himlen eller helvetet. För oss som hade känsliga själar och som kände oss som vanliga människor med brister och fel blev dessa tankemönster en oerhörd press. De som var starka kanske klarade av detta ett tag, men för dem som insåg sin otillräcklighet alltmer blev det nästan outhärdligt. Jag klarade mig ganska bra länge. Jag var en glad typ, en trosviss ung tjej som ville så mycket. Men att kastas mellan ytterligheter och att försöka få en färgrik värld att gå ihop med detta sätt att uttrycka sig på var en nästintill omöjlig ekvation. För en ung flicka som var på väg in i sin första psykos var denna bokstavliga tolkning av omvärlden snarare en stötesten än en möjlighet…
I bönegruppen blev det till slut så att bara vissa fick vara med. Den kvinnliga utländska profeten hade sagt att ”de som hade elden” skulle få vara med. De som kämpade med sin tro eller var lite ”flummiga” i sitt uttryckssätt skulle inte få vara med. Min bästa väninna och jag protesterade mot de elitistiska tendenserna, inte för att vi på något sätt var bättre än de andra, men för att vi ömmade för de svaga. Responsen kunde då bli så här: Min väninna talade i en av våra samlingar om vikten av att älska andra, om att kärleken var viktigare än de karismatiska uttrycken, och då svarade någon att hennes utspel i samlingen inte var lett av den helige Ande, det vill säga Gud. Det hade inte varit vad Gud ville säga den gången, enligt vad Gud uppenbarat för vederbörande. Ständigt dessa anspråk, ständigt dessa ”uppenbarelser”.
I denna miljö vistades jag, och jag tror att många människor där menade väl, men ändå blev allt så fel och så otroligt märkligt på sina håll. Ungdomar stängde ilsket dörren till vissa rum för att vi störde när ”Anden höll på att falla”, (som det uttrycktes på kyrkligt språk när Gud på något sätt ”gjorde sig synlig”). ett starkt ”vi och dem”- tänkande, en vilja att skydda sig från allt som möjligen kunde vara ”världsligt” ”Star Wars är knappast regisserat av den helige Ande”, kunde någon säga, och somliga av oss suckade, men de flesta teg och höll med.
När allting slutligen brast för mig, efter cirka ett år av berg och dalbana i en diffus relation till den jag då älskade. (hans adjö var mycket långdraget och svårtolkat för en förälskad ung flicka), omgiven som jag var av en sluten kristen fanatisk miljö där man skulle satasa 200 procent, leva radikalt, le glatt och ”leva i seger” (som om allt vore på topp!) var det kanske inte så märkligt att min undanträngda sorg och press som byggdes upp i mig mynnade ut i en psykos
Av någon anledning hade jag en speciell sårbarhet, kanske på grund av att jag som missionärsdotter levt mitt emellan två kulturer och lämnat och lämnats, övergivit och övergivits gång på gång, kanske också på grund av vissa traumatiska händelser i min barndom som satt spår. Men säkert fanns också genetiska anlag med i bilden. Den utlösande faktorn blev brist på sömn och mat i en djup livskris.
Tänk dig en mardröm där människor flyter in i varandra, där det finns dolda budskap i allt som sker, där man ständigt lever under hot, ångest, skuld och undertryckt vrede. Ungefär så upplevs en psykos. Jag var en ung, livfull, intelligent, om än mycket okritisk, universitetsstuderande kvinna som plötsligt tappade greppet. Fullständigt…….

K.G. Hammar i Gomorron Sverige

Människofientlig dogmatism i repris

Så här skrev jag i ett inlägg den 10 december 2009:
Läs den senaste kommentaren som jag kopierar här nere i kommentatorfältet.

”Det finns ett slags sekulär fanatism i Sverige där det inte längre finns uttryck för religion i svenskarnas liv”, skriver Cecilia Jaensson Wallander i senaste numret av Kyrkans Tidning.

Man kan undra vad det beror på. Hon skriver att en del människor upplever religionen som samhällsfarlig. Det pågår en diskriminering av människor som har en religiös tro, särskilt muslimer.

Fördomar om religionens betydelse leder ofta till religiös analfabetism, där man fördömer allt som har med religion att göra. Visst kan en religion bli samhällsfarlig och det finns också ett slags samhällstrots i en del religiös extremism, även ibland dem som har en kristen tro. Det har vi sett allt för många bevis på.

Om religionen eller den kristna tron påverkar vardagen så att människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar så finns det anledning att protestera. Detta tycker Ulf Ekman är att motarbeta den kristna tron, vilket han anser var bland annat Humanisternas syfte, när de delade ut Hedeniuspriset.

Människofientliga dogmer finns i alla religioner, så även i kristendomen. Om dessa görs till okritiskt anammade sanningar är det även vår kristna skyldighet att protestera.

Trots detta vill jag poängtera trons betydelse. Det kan aldrig vara samhällsfarligt att få ge uttryck för en stark tro. Varför har man den uppfattningen? Jag tror att det delvis beror på de färdiga svar man ger på frågor som inte alls är så lätta att besvara.

Jag har svårt att förstå dem som menar att det skulle vara fel att brottas med Gud utan att få något svar. Den brottningskampen pågår så länge vi lever. Tron har inte svaret, men vilar vid löftet. Hedenius brottades med den Gud som han menade inte fanns. Antingen vi tror på Gud eller inte så måste vi fortsättas att brottas med frågorna.

Om man böjer sig för människofientliga dogmer så är man ett offer för religiös indoktrinering.
Detta skrämmer många ärligt sökande människor och påskyndar den avkristning vi inte vill se.

En del kristna ledare har inlett ett skyttegravskrig där man med alla medel bekämpar sina meningsmotståndare i stället för att ta reda på vad de verkligen vill. Låt inte Humanisterna bli ensamma om att bekämpa människofientliga dogmer.

Skype

Jag känner mig lite omodern, när jag skriver att jag först nu har upptäckt hur man kan använda Skype. De flesta utlandssvenskar har god kännedom om hur det fungerar. Min önskan med Skype är att ha kontakt med med familj, släkt och vänner även här i vårt land.

Det började för någon vecka sedan. Jag besökte min egen länk som finns här till en av mina sidor där jag har

en länk till Conrads varuhus. http://www.rolferic.se/ancestors02.htm Conradsannonsen som finns där i den högra kolumnen.

Bland rubrikerna finns en flik med texten Dator och kontor.. Där hittar man snart avdelningen för webbkameror. Jag hittade en som haft normalpriset 395 kronor, men som nu kunde köpas för 195 kronor.. Jag bestämde mig för den, men eftersom jag inte gillar att betala med mitt bankkort, bestämde jag att beställa den med faktura. Med fakturaavgift och frakt blev priset 319 kronor. Kameran hämtade jag på ICA-butiken där vår postutlämning sker. Det var inte alls särskilt svårt att installera den på datorn.

Steg nummer två var att gå in på min sida http://www.rolferic.seDärefter klickade jag på Skype och följde instriuktionerna. Det var mycket enkelt att ansluta sig och när jag gjort det fick jag videoinstruktion hur man använder Skype.

Första kontakten fick jag med min syssling som bor i Brasilien. Han var online så att säga och vi fick direktkontakt. Jag blev så överrumplad av att det gick så bra, så jag tror att jag tappade målföret. Kanske också för att jag fick veta att han drabbats av ohälsa. Våra tankar finns hos honom och jag hoppas att vi på detta sätt skall kunna uppehålla vår kontakt.

Skypesamtal kostar ingenting och har man en webbkamera så kan man se den man samtalar med. Visst är tekniken fantastisk. Den som vill ha Skypekontakt med mig får gärna höra av sig.

En människas rätt till makt över sin kropp

Detta inlägg ska handla om rättigheten som varje människa har över sin egen kropp. I ett demokratiskt samhälle borde det vara självklart, men tyvärr ser verkligheten ut på ett annat sätt. När den politik som arbetar för att frihet och jämlikhet är ett villkor för demokrati och fred, befinner sig i kris, så måste vi reagera på alla nivåer. Ett sådant program borde vara självklart, men så är det inte tyvärr.

I de allra flesta samhällen är det fortfarande så att män har större makt över sina kroppar än kvinnor. Det är också mycket vanligt att männen har makt även över kvinnornas kroppar. Detta märks i vilken uppfattning man har om kvinnor. Då handlar det ofta om att de inte får bestämma vem de vill leva med, träffa eller hur de vill klä sig. Det märks i uppfattningar om att kvinnor inte ska ha sex innan äktenskapet eller med olika eller flera partners. Det märks när abort är förbjudet och det är svårt att få tag på preventivmedel. Det märks när kvinnors kroppar behandlas som en handelsvara och säljs för sexuella ändamål. Det märks då systematiska våldtäkter av kvinnor och flickor används som vapen i krigföring.

Ett skrämmande inslag av hur detta sker i Afrika såg vi i TV programmet Agenda för en tid sedan då Eu-kommissionären Margot Wallström samtalade med kvinnor i Kongo som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Hon utvecklade hur hon tänker hjälpa kvinnorna i Kongo.
- Nu har frågan uppmärksammats av resten av världen, och frågan är högst upp på säkerhetsrådets dagordning. FN ska använda alla sina verktyg, från så kallade skamlistor där förövarna hängs ut till utreseförbud, sade hon bland annat.

Rätten att bestämma över sin kropp är en grundläggande mänsklig rättighet, som är faställd i flera internationella dokument.
Under FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling i Kairo 1994 fastslogs även att alla människor har rätt att bestämma om, när och med vem en person vill ha sex eller ha barn. Det slogs även fast att tillgång till preventivmedel, sexualupplysning och abort bör vara en rätt som ska tillhöra alla. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är grundläggande för makten över den egna kroppen.
”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter gäller alla människors samlevnad, relationer och livskvalitet. Det täcker hela livscykeln. Det handlar om alla människors rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet, om tillgång till kunskap och rådgivning om sexualitet och reproduktion, skydd mot hiv/aids och andra könssjukdomar, tillgång till preventivmedel, samt säker abort i de länder där det är lagligt. Det handlar om tillgång till adekvat vård under graviditet och förlossning, och vård av nyfödda. Det handlar också om frihet från sexuellt och annat könsrelaterat våld”

SE DENNA LÄNK FRÅN REGERINGSKANSLIET
http://www.sweden.gov.se/sb/d/5433

SE ÄVEN DENNA LÄNK SITEN ”KVINNA TILL KVINNA”
http://www.kvinnatillkvinna.se/makt-over-kroppen



OM KVINNLIG KÖNSSTYMPNING

"Kvinnlig könsstympning är enligt många en av de mest utbredda och systematiska kränkningarna av kvinnans och flickors mänskliga rättigheter. 135 miljoner kvinnor världen över är könsstympade. WHO beräknar att två miljoner flickor könsstympas varje år"

Vad är sekularism?

Det diskuteras väldigt mycket nuförtiden huruvida vårt samhälle är sekulärt eller inte. De som anser att det är bra menar att det inte är tillräckligt sekulärt. Det fanns en tid i vårt land då kyrkan var knuten till Staten. Väldigt mycket av skolväsendet var knutet till kyrkan och kristendomen hade en dominerande plats. Som samhället såg ut vid denna tid var det naturligt att människor i allmänhet hade respekt för kristna värden och att barn skulle uppfostras efter de riktlinjer som finns i den kristna tron. Trots detta kan man inte säga att vårt samhälle då var mera kristet än det är i dag. Enligt min uppfattning så är och förblir alla samhällen ”världsliga.” , eller med ett nytt ord ”sekulära”, som härstammar från det latinska secularis som betyder ”det som hör till seklet.” Vårt samhälle är och förblir sekulärt vill jag påstå och det skall vi vara väldigt tacksamma för.

Sekulärt är inte detsamma som ateistiskt. I ett sekulärt samhälle kan religion utövas fritt. Jesus sade:”Ni lever i världen, men inte av världen.”

Det pågår i vår tid en debatt som är väldigt obalanserad. Å ena sidan förs den av dem som är rädda för ”religionens återkomst till samhället.”
SE LÄNK "MED LIVET SOM INSATS" OM BO BRANDERS UTTALANDE

Den rädslan är berättigad när det gäller religionens makt i politiken. I de länder där religionen utövas i politiska sammanhang sker ofta många övergrepp och människor har inte längre frihet att fatta sina egna beslut. Religionernas betydelse för samhällsutvecklingen i världen, åtminstone i västvärlden, har visserligen minskat, men intresset för det andliga är fortfarande mycket stort, ja man talar till och med om religionernas återkomst i det nya seklet.

Självklart borde vi som kristna vara tacksamma för detta och utnyttja det på rätt sätt för att göra Jesu kärleksfulla budskap känt för dem vi möter, men här har vi den andra sidan som påstår att samhället blir mer och mer sekulärt och detta i negativ bemärkelse.
Som kristna måste vi bli sunt kritiska i vårt tänkande annars förlorar människorna förtroendet för oss. En god vän till mig skrev på min blogg:”Riichard Dawkins, som blivit känd för sin religionskritiska bok "Illusionen om Gud", säger där att om alla kristna varit sunda kritiskt tänkande personer, skulle han aldrig ha skrivit den boken. Anledningen var just att de högerkristna fundamentalisterna blivit lite väl högljudda på sistone, tycktes han mena.”

Jag håller med humanisterna när de menar att staten inte skall lägga sig i mina religiösa val. Varje människa skall ha frihet att få ha sin egen tro. Finns det anledning att att varna för
religiös extremism.? (se länk)
Camilla Grepe har en blogg där hon är mycket tydlig i sin kritik av den religion som utövas i samhället. Läs gärna mitt svar till hennes kommentar i mitt blogginlägg
”Religion och humanism.”.

Se dessutom:
AR SVERIGE SEKULÄRT?

ÄR SVERIGE ETT KRISTET LAND


Är Svenska kyrkan....

Rättvisa, fred och försoning

Den senaste tidens uppmärksamhet på de kristna irakiernas situation har varit berättigad, men vi får inte glömma att liknande förhållande råder för de kristna palestinierna, och även för muslimer i Palestina. Deras människovärde är inte särskilt högt i denna del av världen där de tvingas fly från sina hem eller är omgivna av murar och över 600 checkpoints. Hur framtiden ser ut är ytterst osäkert. Finns det anledning att tro på fred? En som tror på fred är Teologie dr. Naim Ateek. I Falbygdsryndan, ett program som sändes i Falköpings närradio, kan man lyssna till en intervju med honom tisdag den 16 november klockan 13. Programledare är Nisse Andreasson. Vill man se en längre inspelning ljud och bild ifrån juli 2009, så finns den här. Jag har sett den och engelskan är lättförståelig.

Jag har lyssnade med stor behållning. När det gäller 87:e psalmen i Psaltaren så vill jag citera ur Davids Skattkammare av Spurgeon: "Psalmen kallas för Profetians röst angående det himmelska Jerusalem, det är Kristi kyrka....Herren älskar Sions portar, därför att Guds folk går ut och in genom dem." Stämmer med det Naim A. säger. "Gud över alla människor, (inkluderar alla folk)." Kanske också människor av annan tro?"
Min tro är att försoningen inkluderar alla folk. Därför är arbetet för rättvisa fred och försoning så betydelsefullt.

Vad är en pappa?

Ulla-Britt och jag satt och pratade med varandra om hur det var när våra barn växte upp och jag sa till henne att om jag fick åren tillbaka när barnen var små, så skulle jag ta vara på tiden tillsammans med dem ännu mera. Hon påminde mig om att jag fick mer tid med de två yngsta, eftersom hon under deras uppväxt hade arbete utanför hemmet. Papporna nu för tiden måste i bästa fall vara medvetna om sin roll på ett helt annat sätt än vi pappor var förr. Alla pappor är förstås inte som pappan i SAS TV-reklam, han som sitter på golvet på förskolan tillsammans med barnen, men nog måste papporna nu för tiden vara mer alerta om familjerna skall klara trycket. Livet är sådant att vi fostras i de roller vi hamnar i av olika anledningar. När våra äldsta barn växte upp fanns mamma hemma. Det kändes väldigt tryggt att ha henne omkring barnen. Jag levde i ett slags lyxig papparoll, där mamma hade sin givna plats på ett helt annat sätt. Självklart skriver jag inte detta utan att samtidigt vara medveten att även jag tagit mitt ansvar för våra barn, men i vårt hem är det i första hand mamma som har varit den som haft koll på det mesta när det gäller barnen.
Så gick jag upp och startade datorn och i epostens inkorg fanns ett meddelande från en god vän som bor i Söderhamn. Han skickade en mycket intressant länk från Söderhamnskuriren där det finns en artikel som handlar om honom. Den har rubriken ”En närvarande pappa är en bra pappa.” Var snäll och läs den för den ger mycket. Tack, min vän Hans, för att du delade med dig av dina erfarenheter.
Hans har en egen blogg som du kan besöka HÄR

Med livet som insats

”Varför beter sig Migrationsverket som de gör med avvisningen av irakiska kristna?,”läser jag i dag i Kyrkans tidning. Ja vi är ense om att utvisningen av kristna till Irak måste stoppas med anledning av det som skett den senaste tiden av attacker mot kristna i Irak. Däremot ställer jag mig tveksam till de jämförelser som Bo Brander gör i Kyrkans tidning när han skriver att det är något annat att vara kristen i andra länder än i Sverige. Citat: ”Där är trostillhörigheten bokstavligen på liv och död. Ditt namn visar att du är kristen och bekräftas med en kula mellan ögonbrynen. En misstanke om att du är kristen – och inget mesigt svenskt mumlande om att du inte vet om du är det – utan ett ja, försätter dig i samma livshotande situation.”

Detta är verkligen mycket generaliserande. Vi skall vara innerligt tacksamma för den religionsfrihet som råder i vårt land. Denna frihet finns även i många andra länder. Det som sker i Irak är extremt och man kan inte dra paralleller med vårt land. Att använda det som sker i Irak som ett verktyg för att nedvärdera de kristna i vårt land är ovärdigt. Att dessutom. som Brander påstår Migrationsverket skulle förväxla dessa kristna med de svenska är ett löjeväckande påstående. Citat: ”I vårt land får vi lära oss att religion (läs kristen tro) är och skall förbli en matt och blaskig privatsak. Det är symptomatiskt för vår urflippade kultur.”

Vi lider med alla dem som mist någon anhörig vid dessa attentat och hoppas att Migrationsverket följer Europadomstolens uppmaning att stoppa avvisningarna av kristna irakier.

Jag vill påpeka att det också kostar något att vara kristen även i Sverige. Det har aldrig varit populärt att vara ”andlig”, men om man är rädd för hån och förakt så skall man behålla tron för sig själv och helst inte berätta det för någon annan. Det krävs mod av den som vill följa Jesus och ta steget riktigt ut, men om man en gång har ”drabbats” av denna saliga tro, så är man villig att gå den vägen. På något sätt är det är det även i Sverige med livet som insats.

SE KYRKANS TIDNING

Globalisering och religiös mångfald

ARTIKEL I DAGEN

SE KOLPORTÖREN.SE

Rättigheten att tänka fritt = "fritänkare?"

”Det är lätt att bli enfaldig i mångfalden. Likaväl genom hejdlös acceptans, som ohämmat fördömande.” skriver Håkan Arenius, ledarskribent, i sin senaste krönika i tidningen Dagen. En mycket aktuell och intressant ledarkrönika. Håkan tillhör mina favoriter på tidningen Dagen med sina mogna och kloka inlägg.
VAR OCH EN HAR RÄTT ATT TÄNKA FRITT OCH GÖRA SINA EGNA VAL
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=233223
är rubriken.
Den senaste tidens aggressiva debatt mellan förespråkare för de kristna på ena sidan och Christer Sturmark och Humanisterna på den andra har varit mycket osaklig och ofta saknat balans.

Om jag själv i något av mina tidigare inlägg gjort mig skyldig till detta genom att citera vad andra skrivit i ämnet, så är det inte min avsikt att smutskasta
Christer Sturmark och Humanisterna lika litet som jag kan hålla med om allt det han påstår.Läs även här


”Det humanistiska projektet är ett öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad, men där religiösa handlingar aldrig tillåts inkräkta på de individuella mänskliga rättigheterna."
På denna punkt är jag helt överens med humanisterna

Det finns så många som har svårt att acceptera allt det nya i en tid av snabba förändringar. När man gör uppror mot det gamla finnes alltid en risk att ”kasta ut barnet med badvattnet.”
"Ta in dofter och vindar, men låt dem inte blåsa iväg med dig", säger den tibetanske munken Geshe Perma Dorjee.Detta är att tänka fritt och det är människans privilegium

I himlen är jag väntad

Allhelgonatiden är den tid vi kristna påminner varandra om dem som dött i tron på Herren Jesus. Vi minns den tid då de levde här på jorden. Tillsammans med dem skall vi en gång "uppnå det som är fullkomligt." Se Hebr.11:40.
Altar ringen i kyrkan är en halv cirkel för oss som ännu lever. Den andra halvan består av ”en sky av vittnen” Se Hebr. 12:1
Det är dessa vittnen vi talar om i Allhelgonatid. De som lärde känna himlen på jorden.

Majken Ekman-Atterlöf har skrivit texten till sången I himlen är jag väntad. En av stroferna lyder:
”Jag blir ju här på jorden bekant med himmelen.”
Himlen är ingen avlägsen plats. Himmelriket är nära.
Den verklighet som utgör det himmelska livet har vi redan nu. Den helige Ande som vill bo i oss vill visa oss hur vi redan nu ska kunna bli bekanta med himlen.
Paulus skrev till de kristna i Kolossai i det tredje kapitlets första vers: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns däruppe där Kristus sitter på Guds högra sida” Detta hör till det kristna livets möjligheter.

Therese Martin föddes den 2 januari 1873 i Frankrike Femton år gammal inträdde Therese i karmelitklostret i Lisieux, där hon tog sig namnet 'av Jesusbarnet Från den stunden lyste friden om henne och hon började formulera sin 'lilla väg' - en strävan efter fullkomlighet utifrån Bibelns ord att människan måste bli som ett barn för att komma in i himmelriket. I brev, skrifter och samtal bl.a. med sina systrar förklarade hon sin tankegång: att vi är så små och ofullkomliga att vi bara genom Guds nåd kan nå helgelse - men att det är precis vad Gud vill. 'Jag är som ett barn, som försöker ta mig uppför en stor trappa. Idogt kämpar jag för att kravla mig uppför det nedersta trappsteget, utan att lyckas. Men Gud, som står överst på trappan, ser till min vilja och fylld av ömhet kommer han ned, tar mig i famnen och bär upp mig'. Hon kallade detta 'den gudomliga hissen till himlen'.
Strax före sin död endast 25 år gammal år 1897 sade hon: ”Jag kan inte riktigt inse vad det är som jag kommer att få efter döden som jag inte har redan i detta livet. Jag skall få se Gud, det är sant! Men vad det beträffar att få vara hos honom, så är jag det redan här på jorden, och det helt och fullt.”

SE KYRKANS TIDNING

Falbygdsrundan

Så här skriver Nisse Andreasson: (Rekommenderas varmt!)
Vänner!

Mitt program FalbygdsRundan sänds i Radio Falköping

SÖNDAG kl 18 – 19

TISDAG kl 13 - 14

För webbradioförsedda lyssnare finns: http://www.fnf.nu
I närområdet 90,8 MHz

Nisse Andreasson
kulturredaktör

Gäst från Jerusalem i Falbygdsrundan
Falbygdsrundan vid Radio Falköping sänder på söndag två inslag inspelade i Jönköping. Ingrid Ydén Sandgren läser och berättar från Gunnar E. Sandgrens kortroman ”Jödde”. Handlingen utspelar sig på medeltiden men budskapet äger sin aktualitet. I den senare delen av programmet intervjuas Naim Ateek, en välsedd gäst från Jerusalem på Södra Vätterbygdens folkhögskola. Han var inbjuden föreläsare om just staden Jerusalem. Naim Ateek delade med sig av en vision av Jerusalem hämtad från Psaltarens 87:e psalm. Poeten som skrev denna text såg framför sig en öppen stad utan fiendskap till dåtidens grannfolk utan i samverkan med dem som en gång varit fiender. För den kristne förebådar textens budskap den moderna synen på alla människors lika värde. Naim Ateek betonar i intervjun med Falbygdsrundans utsände Nisse Andreasson försoningens uppdrag som är de kristnas gemensamma uppdrag. Han berättade också om det arbete som utförs ideellt inom det befrielseteologiska centret Sabeel i östra Jerusalem och om de frivilliga fredsobservatörer som avlöser varandra på Västbanken och i Jerusalem.

Nyvalde biskopen i Linköpings stift

LÄS OM HONOM HÄR I KYRKANS TIDNING

Jag tror på Guds omsorg och på bönesvar

I början av mars år 1998 hände något som vi aldrig glömmer. Kyrkoherde Inger Sköld som jag arbetade tillsammans med hade tjänstgjort vid en kvällsgudstjänst och när hon vid niotiden på kvällen kom hem och skulle gå ifrån garaget till bostadshuset, så halkade hon och föll så att hon bröt lårbenet. I tio graders kyla blev hon liggande från klockan nio på kvällen till klockan fyra på morgonen. Just den morgonen bestämde sig tidningsbudet att ändra sin runda och detta blev Ingers räddning. Tidningsbudet kunde inte förklara anledningen till att han ändrade sin runda, men Inger konstaterade att det var ett direkt bönesvar. Gud såg henne och hörde henne där hon under dessa timmar höll sig vaken genom att bedja och sjunga psalmer. Hade inte tidningsbudet ändrat sin runda kanske Inger hade frusit ihjäl, men hennes tjänstgöringstid var inte slut. Hon är fortfarande verksam i sin tjänst som kyrkoherde emeritus. Detta är bara ett exempel på bönesvar. Jag kunde berätta flera.

Jag tror inte på omöjliga underverk

”Lita på Gud ty han gör det omöjliga”, sjöngs i en gammal sång. I samma sång sjöngs att vägen kan spärras av väldiga skyhöga berg. De allra flesta av oss har nog upptäckt att livet inte är en spikrak sträcka. För det mesta brukar det ordna sig, så att de problem som för tillfället kan se svåra ut efterhand får sin särskilda lösning. ”Mina problem är möjligheter för Gud”, lyder ett ordspråk, och ett av mina favoritbibelord är: ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.

Gud ändrar inte på naturlagarna, men han använder dem till vårt bästa när vi litar på honom och lägger våra liv under hans ledning. Jag tror inte att han gör det omöjliga, men han gör det som är möjligt. Våra möjligheter är Guds hjärtefrågor.

Det finns en del som använder sig av ett slarvigt språkbruk när man talar om detta. Man kan missbruka vittnesbördet genom att fantisera om sådant som Gud inte gör. Detta skadar i längden trovärdigheten för det han gör. Tro inte att jag förnekar att Gud kan göra under. Det gör jag inte, men om vi kallar omöjliga under för underverk, så ljuger vi. Gud gör aldrig det omöjliga. Det är oss människor han använder och vi är ställda under naturlagarna. Vi kan inte alltid förklara det som sker, men vi kan lita på att det sker för vårt bästa.

Det är viktigt att i detta sammanhang påminna om skillnaden mellan orden omöjlig och oförklarlig, även om det som kan se oförklarligt ut ibland går att förklara.

Jag har varit med om en del händelser där Gud på ett oförklarligt sätt gripit in. Om jag hade behövt en förklaring hade jag säkert kunnat få det. När man lär sig köra bil är det många färdigheter som måste sätta sig i ryggmärgen. Jag tror att det är på samma sätt när man litar på Gud. Man får då gå på förberedda vägar och kan i efterhand säga: ”Det var Gud som var med mig.” Jag är tacksam. Han använde det möjliga och gjorde det möjligt för mig. En del säger: ”Du hade verkligen tur.” Jag säger: ”Det var ett underverk.” Berätta om ett underverk som Gud gjort i ditt liv.

I TIDNINGEN DAGEN KAN MAN LÄSA OM ETT 65 ÅRIGT MIRAKEL

Vad ska vi göra för att utföra Guds verk?

Frågan som Jesus fick i Kafarnaum är viktig även i vår tid. Vad skall vi göra? Ofta vänder vi felaktigt på frågeställningen och säger: ”Vad skall Gud göra?” Vi väntar på Guds gärningar eftersom vi förlorat tron på människans förmåga. Vi ber honom om tecken och under för att vi skall kunna tro. Det hjälper inte. Det är inte så det ska gå till.

Jesus sade vid detta tillfälle: ”Ni har sett mig och tror ändå inte.” De hade sett Jesus utföra Guds gärningar, men de hade inte kommit till tro.
Vi kan vänta förgäves på Guds väldiga gärningar om vi inte fattar vad det handlar om. Det handlar inte om att vara åskådare till Guds gärningar. Kristen tro är något helt annat.

”Den som tror på mig han skall själv utföra gärningar som jag.”
Därför handlar det om vad Gud skall göra genom dig och mig. Det handlar inte så mycket om vilken uppfattning vi har om Gud, utan desto mer vilken uppgift Gud har gett oss.

Jesus svarade på frågan som de ställde: ”Detta är Guds verk att ni tror på honom som han har sänt.”

Hur ser det ut i våra liv? Är det Gud som verkar. Skriften säger att det är Gud som verkar i oss i både vilja och gärning, så att vi förverkligar hans syfte. Om detta får ske i ännu större omfattning så kommer vår värld att förvandlas.

Guds resurser är till för att vi ska använda dem. Vi ska inte tänka Gud, vi ska leva Gud. Det innebär att vi blir mänskliga. Gud placerar ingen gloria över våra huvuden. Han använder trasiga människor och lägger sin kraft i bräckliga lerkärl. ”Vad ska vi göra?” Svar: ”Vi ska tro på den som Gud har sänt.” På samma sätt som Gud sände Jesus till världen, sänder han oss till att bli bärare av Guds gärningar.

Större ting ska du få se

”Större ting ska du få se”, sade Jesus till Natanael. Vi undrar vad det var han hade sett och vad han skulle få se. Vid Natanaels första kontakt med Jesus, visade Jesus att han redan visste allt om Natanael. Jag undrar hur det skulle kännas att möta en människa för första gången och få en tydlig bekräftelse på att människan jag möter vet allt om mig. Om sådan övernaturlig förmåga skulle finnas bland människor, så skulle de flesta brott klaras av och sanning och rättvisa skulle skipas i världen.
Vi har inte sådana egenskaper, och om vi hade det så skulle vi säkert frestas till högmod och missbruka dem till vår egen fördel.
Jesus hade inga dåliga avsikter när han överbevisar Natanael, men för Natanael var det en bekräftelse att Jesus var Guds son.
De stora ting som Natanael och de övriga som följde skulle få se var detsamma som Jakob fick se när han drömde om himlastegen. ”Ni skall få se himlen öppen.” sade Jesus. Även i judisk tradition handlar det här om förbindelselänken mellan himmel och jord, eller mellan Gud och människa. Enligt Johannesevangeliet så är Människosonen denna förbindelselänk.
Himlastegen är därför en gammaltestamentlig symbol för det som skulle ske. En annan sådan symbol är Jonatecknet.”Inget annat tecken skall ges åt er än Jona tecken” sade Jesus. Detta tecken symboliserar Jesu död och uppståndelse.
”Större ting ska du få se.”
Vad har du för förväntningar? Är det pengar status eller prylar, allt detta som inte varar länge, eller finns det andra värden som är eviga och bestående?
Den som förväntar sig något ifrån Gud behöver inte bli besviken. Jesus lovar dem som följer honom att få göra nya erfarenheter på vägen framåt. Större ting behöver inte betyda, bekvämare och tillrättalagda ting. Historien bekräftar att de flesta av Jesu samtida efterföljare fick lida martyrdöden. Deras liv däremot lyste av hängivenhet och tro. De hade sett stora ting och därför gav deras vittnesbörd återljud till en hel värld. De dog levande och jag tror att det är ett mycket bättre sätt att leva, än att vara död när man lever.
”Jag har sett tillräckligt”, säger en del och tillägger: ”Jag vill inte se mer.” Det betyder att man tror sig veta allt vad man behöver veta, när man egentligen bara har nått en liten bit på väg emot ett klarare ljus.
För Kristi efterföljare gäller fortfarande orden: ”Följ med och se!” Vill du följa med mig?

Sturmark och Humanisterna

Så här skrev en god vän till mig: ” Bäste Rolf Läste det du länkade om humanisterna kanske vi har mer gemensamt med dem än kristna fundamentalister?

citat "Sverigedemokraterna och de konservativa tolkningarna av religion är alltså det humanistiska projektets motsats. Det humanistiska projektet är ett öppet, sekulärt samhälle där friheten att tro och tänka vad som helst är garanterad, men där religiösa handlingar aldrig tillåts inkräkta på de individuella mänskliga rättigheterna." ”


Ur Piteåtidning:

Vad jag skrivit tidigare i ämnet:
RELIGION OCH HUMANISM


RELIGION OCH POLITIK

Läst i tidningen Dagen

OM STURMARKS DISKRIMINERING AV KRISTEN TRO

Vad gör jag för fel?

För någon tid sedan fick jag en antydan om att jag skulle upphöra med detta forum och ägna mig åt något annat. Visst så kan man tycka om man inte vill höra vad jag har att meddela, men en sådan uppmaning har motsatt effekt på mig. Den taggar mig att fortsätta.

Har jag inga meningsfränder så har jag kanhända meningsmotståndare. Det är till sådana jag vänder mig, även om det är trevligt att få positiv feedback. En god vän till mig tyckte att jag hade så mycket tankar som jag ville förmedla. Han menade säkert goda tankar. Jag svarade lite vårdslöst att jag hade alldeles för mycket tankar och fick en förvånad blick tillbaka.

Det är nämligen så att jag hade så stora förväntningar på den här bloggen när jag började att jag skulle få många som kommenterade. Det är i och för sig inte så dåligt att ligga på cirka 50:e plats bland alla bloggar som skriver i ämnet religion. Vill man ligga på första plats skall man vara extremt kontroversiell. Jag är nog för snäll för att platsa där.

Tankar har jag som sagt, och vad hjärtat är fullt av skriver jag och avslöjar genast vem jag är. Någon kanske tycker att jag borde lägga ut mina inlägg på Facebook. Nähä det gör jag inte. På Facebook skriver man bara om dittan och dattan. Helt oförargliga saker, som att man nyss har bakat bullar, eller varit på toaletten och kissat. Så det forumet passar inte mig, men de ä klart så att det är där man upptäcker att nätverket på vänner och vänners vänner är stort. Alldeles för stort för att man ska hinna att gilla vad de gör.

Att vara ensam och udda med sina tankar är inte lätt. Är man pingstvän får man lov att tänka och tycka som en pingstvän. I Svenska kyrkan behöver man inte tycka alls.

Som ni alla vet så har jag tidigare skrivit om hur homosexuella skall bemötas och jag anser fortfarande att samkönade par borde ha möjlighet att få tillhöra en kristen församling där de kan känna sin identitet. Det borde även vara möjligt för par där den ena är döpt som barn och den andra som vuxen, att få tillhöra samma församling. Så långt har vi inte kommit än och det måste vi acceptera. Det här har man uppmärksammat nu när ett samkönat par sökt inträde i en pingstförsamling utan att beviljas. När man går så långt att man vill stämma denna pingstförsamling, så tycker jag att man gör fel. Paret borde ha känt till de bestämmelser som finns i den församling man sökt inträde till. De har inga goda avsikter när de på detta sätt svärtar ner denna församlings rykte. Det gagnar inte heller saken utan skapar nya fronter där man inte är beredd till några eftergifter.
Ja, där ser ni. Varför får jag inga kommentarer? Vad gör jag för fel? Skriv! Skriv! Skriv!

Religiösa vindar

Det blåser många religiösa vindar i dag. Kan Gud finnas i dem? Det tror jag absolut. Han kan finnas i allt det som sker, men precis som den tibetanske munken sagt som jag citerat i mitt förra inlägg: ”Ta in dofter och vindar, men låt dem inte blåsa iväg med dig.” Vindar kan vara obehagliga om de styr in mig på främmande väg där jag har svårt att orientera mig. När ett fartyg skall färdas genom ett stormigt hav, så är det inte vindarna som bestämmer vägen. Det är kursen som bestämmer vart det bär. Kursen mot ett bestämt mål. Har du bestämt hur du vill att livets mål skall se ut, då finns det vind i seglen. Du säger kanske: ”Din religion passar inte mig. Att gå i kyrkan och lyssna till Guds ord ger mig ingenting.” Det kanske vore klokare att säga att din personliga erfarenhet inte är likadan som min. Varför inte göra som den tibetanske munken uppmanar oss till. Ta in dofter och ljud. och låta vindarna blåsa. Var inte rädd, det är ju du själv som bestämmer det du vill. Ge dig själv en chans.
Citat ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld:
Gud dör inte

I Dalai Lamas fotspår

Läst i Kyrkans tidning:
I senaste numret av Kyrkans tidning läser jag om den tibetanske munken Geshe Perma Dorjee, som drar fullsatta möten vart han kommer. Han missionerar inte, utan uppmanar alla att stanna kvar i den religion där man har sina rötter, men med alla dörrar öppna åt alla håll. Ta in dofter och vindar, säger han, men låt dem inte blåsa iväg med dig., Hans tre uppdrag i Dalai Lamas fotspår är för det första att verka för grundläggande mänskliga värden, för det andra att verka för förståelse och respekt mellan religionerna, för det tredje att verka för tibetanernas sak. Att väcka opinion i världen för att på fredlig väg skapa ett autonomt Tibet där fred råder.
Vår tid hungrar efter andligt ledarskap, men tyvärr har vi sett så många dåliga exempel på förebilder ibland dem som utgett sig för att vara sådana.
I Linköpings stift har en ny biskop blivit vald, Martin Modéus. Han svarar på frågan hur en andlig ledare skall vara. ”Det är en ledare som har förankring i alla de tre grundrelationerna.” Man blir väldigt nyfiken på att få veta vad han menar och läser vidare vad dessa tre relationer är: 1.) En som älskar Kristus. 2.) En som är driven av människokärlek. 3.) En som respekterar och tycker om sig själv. Och som förmår att balansera så att alla tre är med.
Det är nästan som att läsa första Johannesbrevet om Kärleken från Gud. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom.” eller orden från Jesus om att älska sin nästa som sig själv.

Vi tror på vad vi tror!

Den som läst något av vad jag skrivit tidigare om religiös mångfald kan lätt få uppfattningen att jag ändrat mig när jag nu skriver att det är kyrkans uppgift att tolka Guds ord på ett tydligt sätt. I den religiösa mångfalden tolkar var och en sin religion med hjälp av sina religiösa skrifter. I den kristna kyrkan tolkas Guds ord. Frågan jag vill ställa är om detta sker godtyckligt. Om man i ett läger talar om att det inte finns någon synd, och i det andra lägret hävdar vad Skriften säger om synd, rättfärdighet och dom, då menar jag att kyrkan är i strid med sig själv och med sitt budskap. Om man från ateistiskt håll beskyller kristna för att inte tro på sin egen förkunnelse, så måste man ta reda på om denna kritik är befogad.
Tror vi på vad vi tror eller skäms vi för vittnesbördet.
En vilsen själ som söker efter sanningens ljus behöver ljus och vägledning för att förstå. Vem har ljuset och till vem skall vi gå?
En sak har jag förstått. Det finns ingen som har monopol på sanningen. När man på egna vägar försökt att tolka Skriften, så har detta ofta lett till sektbildning och splittring.
Vi är en liten cirkel i Svenska kyrkan i Borensberg som studerar Jonas Gardells bok: ”Om Jesus”. Jonas lägger ner stor energi på att ifrågasätta sanningar som alltför lätt har accepterats, inte minst från fundamentalistiskt håll. I nästan ett helt kapitel tar han upp frågan om Jesu inkarnation. Detta är inte en viktig fråga för en kristen, eftersom den övergår vårt förstånd. För en kristen är det viktigare att leva Gud än att tänka Gud. (Se mitt tidigare inlägg.) Båda sakerna är viktiga.
Det finns så mycket som är omöjligt att förklara. Därför finns det ingen anledning till att ifrågasätta och ställa allt på sin spets. Det finns inte heller någon anledning till att hänge sig åt det som kyrkan kallar falska läror.
Hur skall vi göra när vi ser så mycket motsägelsefull förkunnelse? Jag tror att vi skall söka efter den kyrka som har respekt för det evangeliska budskapet om frälsning. Evangeliet och hela det Nya Testamentet är en skriftlig sammanfattning av Kyrkans muntliga förkunnelse. Gud vakar över sitt ord när det förkunnas med Andens kraft och inspiration

Att leva i stället för att tänka Gud

Jag vill dela med mig av ett samtal mellan KG Hammar och Anders Ahlberg på följande länk ifrån Kyrkans tidning.se med rubriken ”Efter valet.”
”Om vi ska överleva måste vi inse att vi är beroende av varandra.”
Ja vilket är viktigare för oss: Att leva eller att tänka Gud?
Är vi beredda på förändring och vill vi påverka rörelsen. Jag tror att något nytt skall komma och att vi i vårt lilla land Sverige kan bli exempel på en rätt människosyn. Vi får inte skrämmas av tillfälliga företeelser varken politiska eller andra. Alla människors lika värde borde stå först på vår agenda. Här är samtalet:

Till någon

Du kanske har hört sagan om Den lille herrn som gick till Mäster Skräddare med ett tyg som till att börja med skulle bli en rock, men som efter flera turer slutade med att det inte blev någonting av tyget. ”Det bidde ingenting”, sa Mäster Skräddare.

Vem kunde tro att det blev som det blev? Vi söker efter en förklaring till det som sker när våra förhoppningar går sönder. Det måste finnas någon som är skuld till det som skett. Den som bär ansvaret vet alltid vad som är bäst, även när vi ingenting begriper.

”I den sista kurvan ned mot dalen tappade han herraväldet över vagnen. När den slungades ut över vägbranten var hans enda tanke; Så har jag då gjort mitt – Hans enda trötta lyckliga tanke.

Det blev inte så: han skulle fortsätta livet. Men icke denna resa. När världen åter tog gestalt omkring honom hade han svårt att hålla tillbaka tårarna – av självmedlidande och besvikelse att semesterplanen slagits i stycken.

Den ena reaktionen var icke mindre än den andra. Vi kan vara färdiga att vända livet ryggen men klagar ändå som barn om det icke fyller våra önskningar.
(Ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld.)

”När livet inte blir som vi har tänkt oss. Vad gör vi med vår bitterhet och skam? Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt något nytt få växa fram. Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Kristus vunnit åt oss, är större än all makt och ondska vill”
(Ylva Eggehorn Sv.ps 779:1)
Vårt liv styrs inte alltid av våra egna önskningar, hur mycket vi än försöker. I svåra stunder är vi kanske färdiga att säga som Mäster Skräddare med det misslyckade tyget: ”Det bidde ingenting.” Egentligen vet vi ingenting om det. ”Vårt liv är inneslutet i ett större sammanhang. . ”Vi har vårt ursprung i Gud.” ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till.” (Apg. 17:28-29)
Vårt liv kan bli trasigt, men det är ändå vårt liv, fyllt med både brustna och uppfyllda förhoppningar. ”Det bidde någonting.”

Är Sverige sekulärt?

Sverige anses vara ett sekulariserat samhälle, eftersom det är neutralt i trosfrågor. Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Det finns krafter i samhället som vill avskaffa allt kristet och religiöst inflytande. De som gör det påstår också att Svenska kyrkan är en sekulär kyrka. Ett sådant påstående är naturligtvis osant och måste bemötas.
Först av allt kan vi konstatera att de religiöst troende blir fler trots påståendet om motsatsen, men den religiösa kartan förändras. Det är positivt att Sverige är ett föregångsland för religiös mångfald. Se mina tidigare inlägg.
Ur tidskrift nu citerar jag följande ur en artikel som har rubriken: ”Religiöst, sekulärt, postsekulärt” av Magnus Ringgren

”Men bilden av religionslösheten och ateismen som statsreligion är lika falsk som den av fädernas kyrka i Sveriges land. Livsåskådningarna är fortfarande ett slagfält. De förut så beskedliga humanetikerna har fått entreprenörsmässig och retorisk skjuts under namnet Humanisterna, och de försöker lägga åsiktsmarknaden under sig med diverse dyra kampanjer. Den senaste hette Gud finns nog inte och visade Davidstjärna, halvmåne och kors i gult på blå botten. Det såg snarast ut som en välmenande plaidoyer för ett mångkulturellt Sverige. De två tre tankeled som skulle föra från bilderna till beslutet att bli ”humanist” föll bort i den yviga visuella gesten. Denna retoriska miss får väl skyllas på det alltför stora och röstförvrängande patos som, enligt min och många andras mening, utmärker Humanisterna.

Precis som Humanisternas blågula bilder visar finns religionen kvar i det svenska samhället. Kyrkorna är inte nerlagda. De fungerar som meditativa rum för långt fler än de troende. Det byggs idag långt fler moskéer än kyrkor. Många av det sekulära samhällets riter kan tolkas religiöst som exempelvis alla dessa minnesplatser som spontant skapas efter brott och olyckor. Och allt fler i offentligheten bekänner sig som sagt till någon av de stora religionerna.”

Även om jag här menar att religiös mångfald är en nödvändig del, så inser jag också att vårt kristna trosarv är något som måste få en betydande plats särskilt i våra skolor, precis som Jan Björklund tydliggjort den senaste tiden. Sedan må Humanisterna ryta hur mycket som helst. Deras argument håller inte. Vår kulturhistoria kan inte förstås utan denna särskilda kunskap

Läs gärna hela artikeln där jag hämtat ovanstående citat

LÄS ÄVEN EN ARTIKEL I DAGEN OM CHRISTER STURMARKS UTTALANDE

JESUS- Nya testamentets centralgestalt

Det har forskats i över tvåtusen år om den historiske Jesus. Han är utan tvekan genom tiderna, världens största stjärna. Det man inte vet om honom är egentligen inte värt att veta och trots allt man vet finns det ingen ny forskning av rang, som kan förändra den bild evangelierna och apostlarna ger honom i Nya testamentet.

Är det över huvud taget möjligt att få ett hållbart svar ifrån den teologiska forskningen omkring den historiske Jesus? Vilken betydelse har i så fall ett sådant svar för den kristna tron?

När man under upplysningstiden började ifrågasätta kyrkans lära om Jesus och tron på Bibelns ofelbarhet började betvivlas, så handlade det inte så mycket om ett rent historiskt intresse. Det finns mycket som talar för att det historiska intresset för Jesusgestalten använts i kampen för frigörelse ifrån kyrkans lära. Denna kamp har varit på både gott och ont.

Den liberala teologin behöver inte vara på fel väg, så som många tror. Den har uträttat mycket genom att skapa frihet och rymd i tolkningen av de bibliska texterna om Jesus. Framför allt har detta gällt den etik som finns i Jesu lära. Kan vi inte enas om något annat, så är ju detta i alla fall det viktigaste, nämligen att Gud är alla människors fader och att vi, det vill säga alla människor är bröder och systrar och varje människa har ett okränkbart värde Vad är viktigast att veta om Jesus?

Det är väl viktigare att veta vem Jesus är i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad kyrkan har gjort honom till.

När man försökt att frigöra forskningen omkring den historiske Jesus ifrån kyrkans lära om honom, så tror jag att man gjort det i gott syfte, men denna kunskap får inte leda oss bort ifrån evangeliernas och apostlarnas förkunnelse. Det är så lätt att vi rycker bort Jesus ifrån den värld han levde i och skaffar oss en egen anpassad Jesusreligion. En modern västvärldens Jesusgestalt som passar i den kultur vi lever i.

Historia innebär förändring. Att vara troende år 2010 är annorlunda än det var när våra förfäder levde. Därför är vår tro på Jesus präglat av vår tids förutsättningar och med ett nytt språk. Trots detta kommer det alltid att finnas en gräns där det som är andligt inte kan uppfattas på ett världsligt sätt. När man läser Nya Testamentet så är inte enheten där en dogmatisk lära. Där handlar det om vad som skett mellan Gud och människor, nämligen att korset och uppståndelsen står i centrum för den kristna tron.

Det finns en tendens att överbetona forskningens betydelse. I vetenskapen måste man klarlägga och bevisa allt. Där blir tron överflödig.

Frågan som gäller för tro eller otro handlar om ett personligt ställningstagande till det nytestamentliga budskapet om Jesus från Nasaret. Detta budskap räcker och leder oss också fram till en personlig upplevelse. Det är min absoluta övertygelse.

Källa: Nils Tägt;"Tro och liv nr 5 1961"

Samtal med ärkebiskop Anders Wejryd

Ifrån Svenska kyrkans scen vid Bokmässan i Göteborg.

Om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna

Ifrån Svenska Kyrkans scen "Se människan" vid Bokmässan i Göteborg:



Uppsnappat citat: "Jag kan inte vara fundamentalist för jag har ju rätt."

Evangelium enligt.......?

Vi har samtalat i en liten grupp i kyrkan över Jonas Gardells bok ”Om Jesus.” Jag får uppfattningen att Jonas vill bli ifrågasatt lika mycket som han själv ifrågasätter. Han kastar ut kontroversiella påståenden i syfte att få människor att reagera. Avsikten med det han påstår skall inte tolkas bokstavligt, lika litet som han själv utger sig för att vara bokstavstroende

Vi skall ta Jonas Gardell på stort allvar. Han är troende och han har mycket att säga till människor som vanligtvis inte lyssnar till kyrkans folk. Men vi ska väga det han säger och själva bilda oss en uppfattning om vem vi tror på

Ja, vilken Jesus är det egentligen som vi bekänner oss till. ”Vi tror på Jesus, Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus..” Vi tror naturligtvis också på allt det som Jesus gjorde och lärde precis så som evangelisterna beskriver, var och en på sitt sätt. Jesus, mannen från Nasaret hade ett budskap som revolutionerade. Det är detta budskap vi tror på. Ett livsförvandlande och räddande budskap.

Hur Jesus såg ut har underordnad betydelse. Det finns en del forskare som menar att han inte ens dog på ett kors, trots att korset har en central symbolisk plats i kristendomen. Om detta är sant eller inte, spelar ingen roll för mig. Det enda jag vet, det är att han dog och att han uppstod och det tror jag på inte för att Jonas Gardell skriver så utan för att det står i Bibeln.

En bild som alltid tilltalat mig är bilden av den törnekrönte Frälsaren. Denna bild blev jag bekant med redan under min barndomstid. Det var mamma som inpräntade bildens budskap. ”Du förstår Rolf, att när du ser bilden av den lidande och törnekrönte Frälsaren, så skall du komma ihåg att Jesus dog i vårt ställe. Han fick utstå korsets lidande för att vi skulle räddas från en evig död.”
Sedan tog hon fram gitarren och sjöng sången: ”Hela vägen vill jag följa Frälsaren, jag vill gå den stig som han har valt åt mig. Jag vill tjäna honom här, ty min bäste vän han är, hela vägen vill jag följa Frälsaren.” Jag förstod så liten jag var, att tron på Jesus var inte något man begrep utan ett liv i efterföljelse.

Jesus hade verkligen ett budskap som var avsett för mig, precis som han hade ett som var avsett för Jonas Gardell. Hur kan jag påstå detta? Jo, det står att Jesus innan han lämnar sina lärjungar ger dem följande ord: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.”

Detta är evangelium enligt Matteus.

Här ett litet klipp med intervju som gjordes i TV med Jonas Gardell:

Jonas menar att man har teologiska idéer om varför Jesus dog för våra synder, men själv har han uppfattningen att de inte stämmer. Självklart är ett sådant påstående kontroversiellt, men håll med om att det är en fördel att alla själva tar reda på vem Jesus är och vad han betyder. Så långt har Jonas Gardell lyckats göra en god insats. Jonas har rätt i att det inte finns någon som har tolkningsföreträde i vad vi vet om Jesus.Han har också rätt i att vi inte kan vara objektiva till Jesus och hans budskap. Vi måste ta ställning för eller emot. Därför angår detta budskap alla människor. BUDSKAPET OM JESUS!

Aktivt troende har rört sig till vänster

Statsvetaren Magnus Hagevi menar att det finns ett begrepp som han kallar för ”religionsröstning” ibland frikyrkliga väljare. Denna stora grupp av väljare skulle i vanliga fall rösta vänster, men har tidigare valt att i stället rösta på Kristdemokraterna eller något annat borgerligt parti, därför att dessa partier ofta profilerat sig som ”kristna” Nu har den här gruppen valt att låta andra saker avgöra vad man röstar på, enligt Hagevi.
Jag tror att detta stämmer och tillhör själv denna grupp som i årets val valt det rödgröna alternativet.
Anledningen till detta är att jag i min kristna övertygelse inser att den politik som representeras av den borgerliga alliansen slår emot de svaga i samhället.

I tidningen Dagen onsdag 23 september har jag hämtat uppgifterna. Där står att alliansen tappade 60000 ”troende” väljare

Arbete, rättvisa och välfärd

Jag vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor mellan människor, så som det ser ut i dag. Därför vet jag var jag lägger min röst.

Lyssna även till vad en del andra tycker:

Godheten världens starkaste kraft

En bok om godhet av Desmund och Mpho Tutu.
Mera information här
Godheten är den starkaste kraften i tillvaron. Annars hade vi människor för länge sedan utplånat oss själva och allt levande. Denna insikt är startpunkten för boken "Om godhet och varför den gör skillnad i världen. " Så skriver Christian Braw i en recension i Kyrkans Tidning.

Min tro på bönens möjlighet och Guds trofasthet

När jag ser tillbaka på mitt liv blir jag tacksam för vad Gud har gjort. Att få räkna med Gud har varit mitt motto ända sedan jag var barn. Det betyder inte att jag alltid förstått hur Gud gör och ibland har jag undrat över det som sker. Efteråt har jag förstått, att även när det inte blev som jag tänkte, så var han med.

I Lukasevangeliets artonde kapitel undervisar Jesus om bönen. Det handlar där om ett stort engagemang i bönen.. Jesus gav dem en liknelse för att de inte skulle ge upp. Han berättar om en änka som gick till en domare gång på gång för att denne skulle hjälpa henne att av sin motpart få ut sin rätt.

Varje människa har något gott på sitt konto hos Gud, därför att Gud vill oss bara gott. Vi har således rätt att göra anspråk på allt det goda, varje fullkomlig gåva, som Gud vill ge oss. Frågan jag då ställer är: Tar jag ut det som tillhör mig, eller får det vara kvar hos Gud.
Ropar jag till honom dag och natt för att få ut det som tillhör mig.

Det handlar definitivt inte om att vi skall få allt vad vi vill om vi ber, men det handlar om att vi ska få ut det som är vår rätt, vår del så att säga. Detta sker när vi är målmedvetna och uthålliga i vår bön. Detta är den undervisning som Jesus ger.

Hur vet jag att det stämmer? Min erfarenhet av detta är att jag får använda backspegeln. Det jag redan fått ut ger mig en aning om vad jag kommer att få ut även framöver.
Därför tror jag på bönen och Guds trofasthet. Jag vill inte spara på det som finns på kontot. Med Herrens hjälp och kraft vill jag bruka det till glädje för andra.

Om du inte kan tro på mitt vittnesbörd, så behöver det inte vara något fel på dig. Det kan lika mycket bero på min bristfälliga förmåga att ge dig det trovärdiga budskap som just du behöver.

Vårt personliga böneämne just nu är att min goda livskamrat och hustru som nyligen fått beskedet om hjärtsvikt skall få uppleva ett gudomligt helande. Hjälp oss gärna i denna bön.

Teologisk diskussion i Mellanösternkonflikten?

För en tid sedan uppmärksammade jag en artikel i tidningen Dagen som efterlyste nödvändiga samtal om den kristna tron. Den som skrev detta menade att kristenheten är uppdelad i två läger. I dag läser jag den goda nyheten i Dagen att en palestinier blir ledare för världens lutheraner. Också i den artikeln läser jag om en liknande uppdelning bland lutheraner och evangelikaler. Där finns det två läger, där det ena ger ett helhjärtat stöd för Israel, medan det andra lägret ställer sig på palestiniernas sida.

Den nye ledaren som blivit vald till ordförande i Lutherska världsförbundet är biskop MunibYounan från Jordanien. Han får genast elaka omdömen av sådana som ensidigt fördömer dem som stöder palestinier.

Munib Younan menar att vägen framåt inte går via att man är emot ena sidan i konflikten. Ett ensidigt stöd för oss inte framåt. Fokus måste vara rättvisa, sanning och gemenskap, säger han.

Må han lyckas i sin vilja att söka samförståndslösningar i en konflikt som är så infekterad.

Artikeln kan du läsa här
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=220288

Läs här om detta i Dessa mina minsta bröder

Fjärstedt i focus

VILKEN POLARISERING SPEGLAR VERKLIGA FÖRHÅLLANDEN av Nisse Andreasson

BJÖRN FJÄRSTEDT PÅ KRIGSSTIGEN av Rolf Ericson

ÄRKEBISKOPEN BORDE AVGÅ Länk till tidningen Dagen

Fiärstedts öron

”Det sägs att "mycket ska man höra innan öronen trillar av" men nog lossnar mina litet vid beskyllningen att vara "språkrör för högerkrafter". Så skriver Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen
Biörn Fjärstedt säger om jag redan tidigare skrivit även han en del uppseendeväckande sakar som kan få öronen att lossna, när han som biskop önskar att Svenska kyrkan skall krackelera.
Fjärstedts öron sitter säkert kvar, men han glappar högst väsentligt med sin mun. Han är dessutom väldigt raljant i sin ton när han bemöter den kritik han fått den senaste tiden då han bland annat angriper Nils Andreasson och kallar det han skriver för gammal liberalkristen västideologisk schablon.
När han påstår att han försöker hitta samförståndspunkter i den tilltagande teologiska polariseringen kan man förstås ana en förhoppning, men den förhoppningen grusas snart, eftersom det framgår vilka sympatier han har.Det handlar om hans öppenhet för den romersk-katolska traditionen
Det är viktigt att flera opponerar sig mot Fiärstedts resonemang och visar var det hör hemma. Diakonen och författaren Annika Spade har gjort det i en mycket positiv anda. Här är länken:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=220090

Onödig självhävdelse

Vi läste i dag ur vår andaktsbok om onödig självhävdelse

”Var nöjd med allt som livet ger”, sjunger Baloo för Mowgli. Detta innebär också att vi skall vara nöjda med oss själva. När vi blir medvetna om att Gud bejakar oss, kan vi bejaka oss själva.

Det finns en del som bortser från detta. De tycks vara nöjda ändå. Om du hör till dem så vill jag säga: ”Grattis” Tycker du att det går bra att vara nöjd med sig själv utan Gud, så vill inte jag ta ifrån dig den känslan. Det finns många icke troende människor som är trygga i sin identitet, och som uträttar mycket gott genom sina goda gärningar. De kan många gånger vara bättre på detta än många troende. Trots detta vill jag inte ha det på det sättet, eftersom jag anser det nödvändigt att ha Gud med i mitt liv..

Sedan har vi en annan grupp av människor, som menar att vi inte kan vara nöjda med oss själva, eftersom våra liv inte passar in i den måttstock som Gud har anvisat. Visserligen tycker de nog att de duger som de är, men de anser att en förändring måste ske hos andra innan de kan vara nöjda. Nej jag trivs inte i deras sällskap heller.

Trubaduren Nils F. Nygren skrev en text: ”Tro inte att jag är rättfärdig, tro inte att jag är fullkomlig, tro inte att jag är helig och ren, men jag behöver Gud för att jag inte är allt det där.” Ibland alla dessa behövande människor vill jag gärna vara.

Då blir det inte nödvändigt att man försöker hävda sig själv, gentemot andra läste vi ur andaktsboken.. Sedan läste vi också att för den som kan bejaka sig själv och att den som är älskad av Gud, blir det inte svårt att också bejaka och älska andra.

Detta är detsamma som att följa Jesus.

När du söker efter Jesus

Blir du bekräftad och finner sanningen där den finns. Jesus säger att han är sanningen. Det betyder att du hittar dina egna formuleringar av det han uppebarar. Du hör dem upprepade gånger av de vittnen som han sänt till dig och då blir du styrkt i din tro. Han säger: ”Följ mig!” Du kan lita på att den efterföljelsen är riktig. Det finns ingen anledning till att vara rädd. Den man älskar vill man komma närmare. Den kärleken kräver offer. Den vill att jag avstår från egna behov för att andra ska få plats på samma väg. Den består inte bara av ord utan även av kraft. Jesus som säger att han är sanningen är också ordet som blev människa. Låt oss fara efter att lära känna honom. Han skall komma över oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden.

Falska profeter?

Apostlagärningarna skildrar inledningen till den kristna församlingens historia. De gärningar som där berättas kan upprepas eftersom vi lever i samma tidsålder. Vi kan känna igen vår uppståndne Frälsare när han verkar genom den helige Ande även i vår tid.

I en av berättelserna kan vi läsa att Paulus som då kallades Saul och Barnabas var på Cypern. I Pafos träffade de en trollkarl Elymas, Han var inte trollkarl officiellt, men han hade en trolldomsande. Alla trodde att han var en profet och han hade lyckats i sitt uppsåt att få uppmärksamhet.

Det är inte helt lätt att hantera en situation som den som skildras i denna berättelse. Det fanns ingen som kunde avslöja hans rätta identitet. Den var dold bakom en religiös förklädnad.

Paulus och Barnabas hade fått gåvan att skilja mellan olika andar. Det berättas i Första Korintierbrevets 12:e kapitel om denna gåva.

Det är inte skönt att ha den gåvan och det är inte lätt att hantera den på rätt sätt i konfrontation med andevärlden. Det är en kamp först och främst mot furstarna och väldigheterna som råder här i mörkret, skriver Paulus till Efesierna i sitt brev.

Den här mannen umgicks med en romersk ståthållare som var en klok man. Denne ståthållare hade kallat till sig Paulus och Barnabas för att få höra Herrens ord Detta var anledningen till att de kom i kontakt med honom.

Det var säkert en mycket ömtålig uppgift att avslöja denne trollkarl och det måste ske med stor försiktighet och inte av vem som helst. Något liknande var det med trollkarlen Simon i Filippi, som hade fått folket i Samarien att häpna. Han gav sig ut för att vara något stort och han fick alla med sig, hög som låg och de sade: ”Han är Guds stora kraft.”

Det som kännetecknade Elymas var att han motarbetade Paulus och Barnabas. Det står att han sökte förhindra ståthållaren att komma till tro.

Det finns även i vår tid människor som vill förhindra att människor kommer till tro på Herren Jesus. De uppträder ofta med tron att de har majoriteten med sig i sin förstörelselusta. Om de får som de vill så vill de helst se kyrkan krackelera, för att sedan bygga upp något som passar deras smak. De har också en färdig uppfattning om det andliga läget. Resultatet av deras diagnos är alltid ”negativt.”och saknar förslag på lösning av problemen

Vem kan ställa rätt diagnoa på det andliga tillståndet i vårt land?.

Det finns en del ”förstå sig påare” som menar att ”Det andliga tillståndet i Sverige är oroande.” ”Kristna i väst är försoffade av bekvämlighet, apati och andlig ljumhet.” För att bedöma detta har de ofta fått hjälp av så kallade megastjärnor från andra länder

Jag vill inte förneka att det kan vara så, men ibland litar jag inte på den som ställer diagnosen, inte ens när man utger sig för att budskapet är profetiskt. Jag skall försöka förklara anledningen till det.

Om den som utger sig för att vara profet har ett budskap som förlöser kraft, hopp och inspiration, så har jag förtroende för profetens budskap. Om budskapet är uppmuntrande och leder till att slå vakt om människans värde och värdighet då vill jag lyssna och ge akt på budskapet. Gud varnar ibland, det tror jag på, men han visar också på lösningar och bereder en utväg ur det som kan se hopplöst ut. Han har resurser som han ställer till vårt förfogande. Guds budskap är befriande och lyfter människan från hopplöshet och förtvivlan

Om det däremot visar sig att profetens kuvande budskap leder till förtvivlan, resignation, måste jag avslöja falskheten. Om man bara kan tala om att tillståndet är dåligt utan att ha något gott att erbjuda så uteblir resultatet och tillståndet förändras inte. Då förlorar människor sitt förtroende för budskapet. Detta kallas i bibeln för villfarelse

Vi måste vara ödmjuka och ärliga när vi bedömer det andliga läget.

När Paulus konfronterades med Elymas fylldes han av helig ande. Han spände blicken i honom och sade: "Du djävulens son, full av list och fräckhet och fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga.”
Herrens vägar leder till befrielse och inte till fångenskap.

Nu menar inte jag med det jag här skrivit att vi skall angripa dem som motarbetar oss. Vi kan också gripas av ett slags förföljelsemani och tro att alla som inte delar våra tankar är fiender till Herren och falska profeter. Så är det givetvis inte.

Vad vi först av allt behöver göra är att ta itu med oss själva. Precis som det står i Psaltarpsalmen: ”Herre du utrannsakar mig, och känner mig. Vare sig jag sitter eller står, vet du det. Du förstår mina tankar fjärran ifrån, vare sig jag går eller ligger utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen…”
Vi har rättighet att pröva allt och behålla det som är gott, men ibland måste vi få lov att varna för den falskhet som mer och mer infiltrerar och förstör. Jag tror också att det andliga läget i vårt land är oroande, men jag tror att Gud har en utväg och jag vill förtrösta på hans gudomliga ledning och beskydd. Läget är verkligen inte hopplöst.

Det som är fött av Gud

Den senaste tidens delvis ganska aggressiva debatt i tidningen Dagen har handlat om två rörelseriktningar på den religiösa kartan i Sverige. Det har handlat om det förhållningssätt till etiska frågor, där man menar att det finns två tydliga poler i kyrkan. En som är profetisk och en som är populistisk. Den profetiska är glasklar i sin uppfattning, baserad på Bibelns grund och den populistiska följer majoriteten och frågar inte så mycket efter vad Bibeln säger. Det handlar mycket ofta om frågor som rör homosexualitet, abort och dödshjälp.

Kan man skönja en så tydlig uppdelning av kyrkorna i Sverige, eller skapar man en bild av att det förhåller sig så? När man menar att det finns en karismatisk rörelse och en liberal så tror jag att man har svårt att bedöma läget. Det finns enligt min uppfattning många rörelser som är både karismatiska och liberala och de finns i de allra mest skiftande sammanhang Jag undrar om det kan vara så att en del vill ha denna ensidiga uppfattning för att kunna placera de obekväma i ett annat trosläger än det egna

När Jesus mötte Nikodemus så betonade han för honom villkoret för att man skall kunna SE Guds rike. Man måste vara född med ögon för att kunna se. Att vara född med ögon är detsamma som att vara född av ande eller med andra ord, född av Gud. Då ser man verkligheten med ny klarhet. Detta är inte människans eget verk utan Guds verk.
Trots att Nikodemus var en av judarnas rådsherrar och därför borde vara religiöst upplyst, så begrep han egentligen inte vad det var Jesus talade om. Det här handlar om en ny upplysning. En som utesluter alla egna konstruktioner . ”Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av anden.”
Ingen har monopol på det som är fött av Gud, varken katoliker eller karismatiker. Vinden blåser vart den vill

PROFETISK ELLER POPULISTISK KYRKA

DAGEN LEDARE

Guds löften gäller inte enbart Israel

För den som vill fördjupa sig i ämnet läs först Nils Eje Stävares artikel här

Jag blir djupt beklämd när jag försöker förstå den bibeltolkning som Sven Reichmann ger uttryck för i tidningen Dagen. Vem har påstått att Gud gjorde fel när han utvalde Israel. Inte Stävare i alla fall. Det är en elak och missvisande beskrivning utav ett inlägg som jag läste med stor tillfredsställelse. Äntligen tänkte jag, när jag läste det Stävare skrivit. En teolog i Pingströrelsen som vågar stå upp för en sund teologi. Men alla elaka påhopp han sedan dess har fått är skamliga. Man gör omskrivningar av det han skrivit för att det skall passa in för ett verbalt angrepp. Vad är det som pågår i Pingströrelsen och Livets Ord? Det är en teologisk infiltration som är andligt besmittad. Tro inte att de som vill ha en sund teologi är antisemiter. Det är lögn och ingenting annat. Ersättningsteologi, vem har uppfunnit det begreppet? Det är alla de som har en föråldrad syn på de frågor som handlar om den yttersta tiden. När man från ledande håll i Pingströrelsen menar att boken Jesus kommer som trycktes år 1912 av en mycket tveksam ung pastor som saknade teologisk utbildning, är vägledande för Pingströrelsens eskatologi blir jag betänksam. Jag tror inte att det finns någon som kan förstå Guds tillvägagångssätt när det gäller utkorelsen. En sak är säker och där tror jag att Stävare har rätt. Gud har utvalt oss alla i Jesus Kristus Att detta ska vara så svårt att förstå. Varför överger vi inte med det snaraste den teologi som utesluter kristna palestinier därför att de inte tillhör det utvalda folket, så som Gamla testamentet beskriver dem. När vi i religionens namn tillåter judars förtryck och vallfärdar till de heliga platserna och glömmer alla de lidande Palestinier; kristna palestinier som där finns. Jag ber mina läsare att besöka den här bloggen, som har tagit som sin uppgift att uppmärksamma de kristna Palestiniernas lidande.Läs även bloggen Det kristna nätverket för Palestina

FLERA INTRESSANTA KOMMENTARER PÅ MIN BLOGG I BLOGGEN BLOD OCH ELD

Polarisering i svensk kristenhet

I föregående artikel har jag försökt att få i gång debatt om den artikel som blivit publicerad i tidningen Dagen av Biskop emeritus Björn Fjärstedt. Han menar att det finns en trötthet bland många kristna på bärande teologiska mönster. Av denna anledning pågår det en polarisering mellan något som Fjärstedt kallar nyliberal strävan och allmänkyrklig, katolsk hållning. Några nyanser mellan dessa grupperingar tycks inte finnas. Han påstår dessutom att de nyliberala har en delvis aggressiv strävan att nå sina syften. Detta kan jag inte hålla med om, lika litet som jag kan hålla med om att Svenska kyrkan enbart skulle räknas som nyliberal.

Jag kan inte begripa vad det är för fel att man vill framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd. Betoningen av synd och nåd ser inte likadan ut i dag som förr. Vår upplysning lär oss att se allt i ett nytt ljus. Fördenskull behöver man inte överge det som är bärande i det teologiska mönstret

Den aggresiva attityden möter man mest hos dem som tillhör det andra lägret. Där vill man helst att Svenska kyrkan skall bli tom på folk, utarmad och svag, ja man drar sig inte för att till och med önska att den skall krackelera. När detta har skett,så finns det möjlighet för den katolska kyrkan att ta över ledningen tillsammans med Livets Ord. Ulf Ekman har ju berättat att han varit inbjuden till Katolska kyrkan i Polen där han tillsammans med kardinalerna haft en fin gemenskap. Där råder inte alls några motsättningar längre. Ekman har själv redogjort hur han fått ändra sin uppfattning om sina katolska vänner. Här finns många gemensamma nämnare och ett samgående med Katolska kyrkan är ingen avlägsen möjlighet. Kristdemokraterna har haft en grupp som varit hos Päven i Rom till exempel och i Uppsala har Livets Ord genom KD flera representanter i Ärkestiftet för Svenska kyrkan. Den kyrka vars nuvarande tillstånd man avskyr.
Man är tämligen överens med Påven om viktiga frågor som rör den allmänna uppfattningen om mänskliga rättigheter, synen på HBT, kvinnliga präster etc. Flörtandet med Rom har pågått ganska länge. Nu gäller det bara att vänta tills Kyrkan i Sverige krackelerar. Så här skriver Fjärstedt: ” De förra har övertaget just nu, särskilt i de högre beslutsorganen och i mediavinden, men programmet går inte bra. Nästan alla siffror pekar nedåt. De senare får ligga lågt och bida sin tid, odla sin andlighet i små, täta sammanhang och i ekumenik över gamla samfundsgränser.”

Nog är det nödvändigt med samtal i dessa frågor, men jag undrar bara: ”Vilka är de samtalspartners som Björn Fjärstedt vill se vid sitt förhandlingsbord?”
En sångstrof kommer till mig: ”Dock har kanske ingen ment, kaste bort allt gott och rent.” Kära vänner skriv och tyck till, ty jag förgås av längtan.

Nisse Andreassons artikel i Dagen

Om nödvändiga samtal

Jag har svårt att hänga med i Biskop emeritus Björn Fjärstedts debattartikel i Dagen som har rubriken: Nödvändiga samtal om den kristna tron. Vad är syftet med artikeln? Jag tycker att Fjärstedt generaliserar när han delar upp svensk kristenhet i nyliberala och allmänkyrkliga. Att på detta generaliserande sätt tydliggöra gränser känns väldigt meningslöst. För mig känns det bättre att tänka att mångfalden behövs. Ingen har monopol på det som är traditionellt. Vem skulle det vara i så fall och ven är det som befinner sig i det andra lägret. Det han kallar för det nyliberala. Jag kan inte alls hålla med om att det är enbart dessa som befinner sig i mediavinden. Däremot ställer jag mig bakom den uppmaning som finns i slutet av artikeln. Där uppmanar Björn Fjärstedt till ärliga samtal om vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende.

Vad är syftet med det ekumeniska manifestet i tidningen Dagen?

Vem är jag som vågar ifrågasätta 14 ledande personers vilja till ett ekumeniskt manifest i tidningen Dagen. Lägg märke till att fyra av de fjorton kommer från Uppsala. Tyvärr finner jag inte någon av de ledande från Svenska kyrkan med. Är det en maktdemonstration, en pakt mot dem som inte delar uppfattningen i en del av manifestets frågor

Jag har skrivit om detta tidigare hur man sluter sig samman i en pakt som underkänner Svenska kyrkan, ja man går så långt i vissa fall så att man vill att Svenska kyrkan ska krackelera. Läs min artikel om detta här.De tre kristna ledare som skrivit dokumentet är Anders Arborelius, Sten Gunnar Hedin och Stefan Gustavsson. De menar att det måste finnas en tydlig skillnad mellan stat och samhälle. Egentligen förstår jag inte riktigt vad de menar. Är inte Svenska kyrkan skild från staten? Den har inte möjlighet att forma de politiska besluten i Staten lika litet som Staten genom sina politiker har möjlighet att forma kyrkan.

Att kyrkan skildes från Staten har inte gjort vårt land mer eller mindre kristet. Så länge kyrkan inte har något politiskt inflytande i samhället, så är samhället sekulariserat. Den tiden är för länge sedan förbi då Kyrkan utövade ett politiskt inflytande över folket. De länder och samhällen som fortfarande styrs av religioner uppvisar inga önskvärda resultat när det gäller värderingar och människosyn. Ansvaret för sanningarna om människovärde och försvar av svaga och skyddslösa får inte bli tomma hycklande ord i ett manifest som inte har rum för alla.

Jag tycker att det är viktigt att hålla isär religion och politik. Den kristendom som påverkat oss i värderingar och traditioner i mera än 2000 år skall vi givetvis vara mycket rädda om, men den kan inte stå över demokratin.

Kyrkan kan inte och bör inte vara styrande i politiken, men de kristna värderingarna skall alltid finnas med.

Just därför kan inte Bibeln, Koranen eller någon annan religiös urkund få styra över demokratiska beslut. I Samhället finns kyrkan och möjligen andra byggnader för andra religioner, men i allt är det friheten som skall råda. Kyrkan får aldrig bli en maktstruktur i samhället
Artikeln i Dagen

Min teologi

"Räkna med Gud, ty han gör det möjliga möjligt." I med och motgång, i upp och nedgång. I mörker såväl som i ljus. En del räknar med det omöjliga vad det nu ska vara bra för. Jag är så tacksam för de möjligheter som Gud ger oss i livet. Sjukvårdens möjligheter. Läkarnas möjligheter. Livets möjligheter. Gud använder allt och vi får därför lita på honom i både liv och död. "Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara. Stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet. Ingen nöd och ingen lycka, skall utur hans hand dem rycka.Han, vår vän för andra vänner, sina barns bekymmer känner..."
Detta innebär inte att vi får allt som vi beder om. Om detta vore möjligt skulle Gud upphöra att vara Gud. Bortskämda barn som tror att det skulle vara bra om vi fick som vi ville. Det vi får är goda gåvor. Det han ger leder till vårt sanna väl.

Teologisk grumlighet

Man tror knappt att det är sant när man inser att politiken, det vill säga de högerextremistiska, människofientliga och fundamentalistiska åsikterna har fått så starkt fäste i Pingströrelsen. De allra flesta kära vännerna i Pingströrelsen har inte en aning om vad som pågår eftersom många fortfarande saknar internet och inte kan få den information som behövs för att inse hur denna andliga besmittelse pågår. De som följer debatten i exempelvis tidningen Dagen kan i stället bli allmänt förvirrade av den polarisering som där förekommer. Det är nämligen svårt att där få en bestämd uppfattning om vilken linje man för tillfället skall följa.

När pastorer och ledare främst för Livets Ord ägnar mer tid till att försvara staten Israel som bryter mot folkrätten och att sprida sionistisk propaganda än att förkunna Guds ord, så fylls mitt hjärta av sorg. Det är en högmodsande som är så kuslig så jag ryser inför den. Den måste helt enkelt avslöjas.

Jag beundrar dig Egon
för att Du fortsätter att ge oss den information vi så väl behöver, trots att du blir beskylld för att vara vänsterorienterad. Det behöver du i så fall inte skämmas för.

När man använder en bok som bygger på en villolära som etablerades på 1800-talet, den så kallade ”Darbyismen” som stöd för en vilseledande förkunnelse måste vi få lov att reagera.

Vad är ersättningsteologi för något? Vem har uppfunnit det begreppet. Det finns i alla fall inte i Bibeln. Det finns inget som kan ersätta den sanna läran, men om man kallar det som står i Romarbrevets elfte kapitel för ersättningsteologi så är man ute på hal is när man samtidigt vill försvara tron på Guds Ord. Det nya förbundets folk- som vi ibland kallar det andliga Israel – är naturligtvis inte staten Israel. Det är inte heller det judiska folket. Det andliga Israel omfattar alla som tror på Herren Jesus. Se Romarbrevet 9:6-33 ”Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel……”

Läs mina kommentarer till Lewi Pethrus bok Jesus kommer här:

"Den bok jag här vill kommentera är författad år 1912 av Pastor Lewi Pethrus, grundare till den svenska Pingströrelsen. Från ledande håll i Pingströrelsen har jag fått veta att det som format många pingstvänners bibelsyn om den yttersta tiden är just denna bok. Denna bibelsyn bejakas även av Oasrörelsen och andra väckelsekristna rörelser.
Det är ju mycket anmärkningsvärt att en bok skriven under 1900-talets början kan vara vägledande för oss som lever år 2010, då historien har visat oss att så mycket blivit förändrat.

Lewi Pethrus som var född 1884, skrev redan i sitt företal till boken att han varit tveksam till att ge ut den på grund av sin avsaknad av teologisk utbildning, men att hans åhörare enträget uppmanat honom till det.. Han var inte fyllda trettio år när boken skrevs. Vid bedömningen av innehållet måste man förstå att författarens världsbild och teologi präglades av dåtida förhållanden. Han visste troligtvis mycket litet om den katolska och ortodoxa kyrkans skuld till de judeförföljelser som skett i Europas historia. Den förfärliga myten om judarna och deras roll i världshistorien var ännu inte känd. Den skapades först efter Tysklands förnedring efter första världskriget. Adolf Hitler som var född år 1889 hade ännu inte trätt fram på världshistoriens arena.

I denna spektakulära teologi kan man möjligen ana det dilemma som hans senare utveckling sökte finna lösningen på, genom det förhastade och oreserverade stödet till det politiska projekt som blev staten Israel.

Innehållet i boken ”Jesus kommer” är färgat av Darbyismen. L.P. hade precis som många andra bibellärare över hela västvärlden tagit intryck av denna eskatologi och var således inte ensam om sin uppfattning. .
FORTSÄTTNING HÄR

”Uppfattningen att den kristna församlingen ersatt Israel och att judarna satts åt sidan- det som kallas ersättningsteologi- har aldrig varit huvudfåran inom väckelsefromheten.” ( skriver Göran Lennartsson i tidningen Dagen) Att vi läser och tolkar Romarbrevet 9 – 11 så olika förvånar mig inte minst om det är sant att så sker även i den katolska kyrkan, vilket i och för sig inte försvarar någonting. Att bli beskylld för att vara antisemit för att ha sådana åsikter är oanständigt

Jag har aldrig sagt att judarna är satta åt sidan. Både judar och hedningar tillhör det nya förbundets folk redan nu. Skiljemuren mellan judar och hedningar har rivits (Ef.3:11-21) "Han har gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren." (Observera att meningen står i perfekt och inte i futurum) När det står att en del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet, så tror jag att detta innebär att de är inneslutna i Guds nya förbund. Hur Gud själv tänker när det subjektiva bejakandet saknas oroar mig inte. Guds nåd varar från släkte till släkte och övergår allt förstånd! (De sista meningarna insatta efter samtal i ämnet med en god vän.)
Gud har inte förskjutit sitt folk skriver Paulus. Gud utesluter inte människor, men han innesluter dem som vill tillhöra honom.
Så här skriver en god vän till mig:
"Frälsningsvisshet är för mig en subjektiv upplevelse av Guds närhet. Om den troende juden upplever Guds närhet på annat sätt så accepterar jag det som dennes subjektiva upplevelse. Vi har alla kallelsen att leva rättfärigt inför Gud utan att bli självrättfärdiga"
Artikeln i Dagen